Jag har hittat en fjällvidd bakom klätterställningen!!

Igår var jag och barnen (mina egna) ute och åkte skidor bakom vårt hus. Då kom en trevlig liten tant med hund och undrade lite försiktigt om jag kände till att det finns skidspår nere vid ån? Hon trodde väl inte det, då jag nöjde mig med att åka där fram och tillbaka på den pyttelilla ängen mellan bilvägen och cykelvägen. Hon försäkrade att där vad det så fina spår och så vacker utsikt! Att det fanns spår där kände jag mycket riktigt inte heller till. Jag tackade tanten så väldigt mycket för tipset och ville ju genast bege mig iväg. Men jag lyckades motstå impulsen att lämna barnen åt sitt öde (ja ,de skulle ha hittat hem) och genast bege mig på skidspårs-upptäcktsfärd! Maken som hade maten klar om 10 minuter skulle nog inte ha uppskattat om jag försvann på obestämd tid...

Men så i morse gav jag mig iväg för att se om jag kunde hitta dessa fantastiska spår. Jag tog på mig pjäxorna, greppade skidor och stavar och begav mig iväg mot ån. Och till min glädje hittade jag snart spåren tanten talat om. De var väl inte så fantastiska i sig själva, men vyerna runt om var dess då härligare. Jag började åka i behagligt tempo och undrade nyfiket hur långt spåren skulle sträcka sig och vart jag skulle hamna. Det var frihet där och då att glida fram över de gnistrande snövidderna och inte veta hur långt vägen skulle bära. Så långt jag kunde se, var det snö, snö, snö, skog och en och annan ladugård som skymtade längre bort. Jag åkte och åkte och insåg snart att jag nu borde ha passerat vårt bostadsområde som ligger bakom skogen någonstans. Jag fortsatte och såg spåren sträcka sig lång, långt bort. Inte en människa så långt ögat nådde. Det slog mig att detta var ju nästan som att skida på någon fjällvidd i vildmarken. Visserligen kunde jag ju på långt håll se en och annan bil och höra tåget passera längre bort, men det störde inte mig. I min barnsliga fantasi var jag ute på en långfärd på fjället. Det var bara matsäcken och övernattningsutrustning som fattades. Jag fortsatte en bra bit till, men insåg tillslut att jag nog borde vända hem för frukost. Hur långt bort spåren egentligen sträcker sig får jag ta reda på en annan dag tänkte jag. Jag vände så motvilligt och tänkte att jag nu skulle försöka hitta en väg genom skogen nära vårt hus. Kände igen vissa landmärken och svängde upp mot skogen när jag trodde mig veta att jag var nära hemmet. Åkte in i skogen och hittade hör och häpna ett spår där i skogen som ledde hemåt. Vips kom jag ut ur skogen igen och såg att jag hamnat precis bakom vår lilla klätterställning! Kunde åka en bit till på skaren och sen var det bara att ta av sig skidorna och gå de sista metrarna hem till vårt hus.

Vilken skatt jag hittat! Ett alldeles eget fjäll bara runt knuten. Visst har jag vetat att det finns stora öppna ytor där, men tanken har aldrig slagit mig att där ju borde gå utmärkt att åka skidor om vintern! Detta var ju så mycket härligare åkning än att åka runt, runt i elljusspåret tillsammans med en massa andra motionärer. Nu flög en timme bara sådär och massor av frisk luft, härlig naturupplevelse och motion hade jag fått av bara farten. Hade jag vetat detta hade jag ju kunnat spara de där 400 kr jag lagt på säsongskortet för elljusspåret. Men å andra sidan kan jag nu varje dag komma till min fjällvidd och åka hur mycket jag vill helt gratis. Det är sannerligen värt långt mycket mer än 400 kronor det!!

Känslan är svår att fånga på bild. Men jag gjorde ett försök i alla fall. Som synes på sista bilden tittade solen fram lite försiktigt mellan molnen på hemvägen.

.