tisdag 28 augusti 2007

Höstens första morgon

Hösten är här (om nu någon lyckats missa det)! Och jag kan säga rent ut att jag välkommnar den INTE!!! Den eländiga hösten med dess bittra kyla och elaka snålblåst hade också mage att komma just den morgon då jag för första gången sedan i juni var tvungen att komma iväg tidigt (7:20) med alla barnen själv! Det är inte riktigt schysst tycker jag. Här är man van att temperaturen ligger runt 20 grader. Man halkar i en kjol (det enda plagg jag fått på mig den senaste månaden ska tilläggas), drar på sig ett linne och stoppar sen fötterna i sandlerna, så är man fit for fight. Detta gäller ju även barnen förståss, som gått klädda i skjorts, T-shirt och sandaler hela sommaren. Så lättvindigt och bra. Och inga tider har vi haft att passa heller, utan har kunnat äta frukost långt in på förmiddagen utan att det har gjort något alls.

Men så slängs man brutalt in i verkligheten med dunder och brak en morgon i augusti (som i allafall ska vara en sommarmånad!). Trött och grinig (av att behöva gå upp före 7 istället för efter 9) drog jag, än så länge lyckligt ovetande om höstens grymma återtåg, på mig min trogna följeslagare jeanskjolen och det obligatoriska linnet och släntrade ner för trappen för att få fram lite frukost. Boppo kommer skuttande iklädd vanliga sommarutstyrseln och de två andra barnen har inte ens vaknat. So far so good. Men så råkar jag slänga ett öga på termometern...8 grader!!! Och min värld rasar samman! Här går man och tror att man ligger, om inte bra, så hyffsat bra till i tid iallafall och så inser man att man har vandrat i en illusion den senaste halvtimmen. Skyndar mig att med mycket övertygande stämma förklara för Boppo att han faktiskt måste ha långbyxor OCH långärmad tröja idag. Sen rusar (nåja lunkar) jag upp till min garderob och börjar rota efter något som är lite varmare än kort kjol och som dessutom (the tricky part) funkar till min växande mage. Inte precis med i den icke existerande tidsplaneringen om man säger så. Hittar tillslut ett par byxor som med nöd och näppe går att ha under magen. Men nu ligger vi riktigt illa till tidsmässigt. De övriga två väcks och vi lastar i oss gröt i rekordfart (Jojjan han nog knappt fatta vad som pågick innan jag lyfte ner henne för påklädning) och sen skulle vi ut i bilen då. Men alla måste ju ha sockar och jackor och väderpassande skor på sig också! Alltså, man kan helt plötsligt inte bara gå ut igenom dörren, utan måste anpassa klädseln efter utetemperaturen också. Minns knappt hur man gör. Men på något mirakulöst sätt lyckas jag ändå hitta det mesta i höstmunderingsväg och vi kommer iväg blott 15 minuter försenade. En prestation om jag får säga det själv! Naturligtvis kommer Boppo försent till skolan och inte han jag kamma håret (överkurs i sådanahär situationer ju!). Men han kom till skolan iallafall. Jag kunde ju lika gärna ha satt mig ner och gråtit och struntat i alltihop, tänk på det. Och jag var faktiskt trots allt rätt nöjd med min insats, även om huset lämnats hals över huvud med diskbänken full av disk och Boppo fick åka i sandaler pga att hans sportskor låg dyngsura ute i gräset. Jag bestämde mig dock där och då att imorgon, ska jag minnsan vara förbered och rustad till tänder! Då ska Boppo stå på pricken i god tid innan fröken kommer och torra sportskor ska han ha på fötterna också! Den skoninglösa hösten ska inte få mig på fall igen!

lördag 25 augusti 2007

Konsten att få ett pojkrum städat

Tänk dig ett killrum med tre bilmattor som (nästan) täcker golvet. Tänk dig även en våningssäng i ena hörnet, en provisorisk rutschkana i anslutning till den, en svart fåtölj i ett hörn och en riddarborg på sniskan i motsvarande hörn. Tänk dig sedan mattorna täckta av allt ifrån mängder av lego, klossar, bilar och kapplastavar till diverse småskrot i form av pappersklipp, små pusselbitar samt ett gäng oidentifierbara småpyttlar. Skulle du böja dig ner, skulle du snabbt inse att även utrymmena under säng, rutschkana och fåtölj är välfyllda med ovan nämnda saker. Som grädde på moset kan du även här och var hitta någon smutsig socka och skitig kalsong. Do you get the picture?

Tänk dig sedan en mamma (med stor gravidmage), bekvämt tillbakalutad i ovan nämnda fåtölj, försedd med papper och tidtagarur. Mamman har ett förnöjt leende på sina läppar. Leendet beror på att hon framför sina ögon skådar något hon många gånger drömt om, men aldrig någonsin trodde skulle bli verklighet. Vad i hela världen kan vara en så underbar syn i ett så kaotiskt rum undrar du säkert nu? Jo det ska jag berätta. Framför mig på golvet ser jag nämligen två grabbar, 5 och 6 år gamla, rusa fram och tillbaka, städandes det röriga rummet så snabbt och effektivt de någonsin kan! Visst låter det som en dröm! Och jag kan tillägga att på dryga 15 minuter var rummet nästintill perfekt städat! Nu hör jag er sjunga i kör: "Tell me how? "Tell me how?" Lugna, lugna, ni ska få höra hur detta mirakel kunde inträffa.

I egenskap av ordningssträvande moder, har jag provat många metoder genom åren för att få killarna att hålla sitt rum fint och städat. Vi har t ex kört med att rummet ska vara städat innan Bolibompa, med resultatet att de ofta säger att de ändå inte vill se på Bolibompa. Vi har kört med fem minuters städning varje kväll, vilket oftast har resulterat i att de släpar sig fram över golvet och bara hinner få en bråkdel av stöket undanröjt innan tiden är ute. Vi har kört med att dela av rummet i zoner som ska städas i tur och ordning med pauser emellan. Detta brukar dock ta en hel dag och en hel del peppning från ansvarig vuxen framåt eftermiddagen. Ingen effektiv metod alltså. Vi har även kört flera varianter av "tävlingsstädning" där killarna utmanar varandra på olika sätt. Även detta har varit föga effektivt, eftersom killarna har helt olika nivåer av tävlingsinstingt inom sig. Boppo går in för det hela med liv och lust! Medan Nonno håller uppe farten max i en minut. Sen blir det gråt och tandagnisslan från den senare, för att den tidigare vinner och denne i sin tur klagar på att han får göra ALLT! Som ni hör har vi verkligen försökt att hitta ett fungerande koncept för detta speciella rum, som har en otrolig förmåga att förfalla på bara några minuter. Men så kläckte jag en dag en ny idé som gav det ovan beskrivna strålande resultatet!

Jag tog ett papper och delade upp det i tre kolumner. Första kolumnen fick heta: Sak och under den rubriken listades sen alla saker upp; lego, kappla, smutstvätt, pusselbitar osv. Nästa kolumn fick rubriken: Tid. Och tredje och sista kolumnen fick rubriken Placering. Sedan satte jag mig då tillrätta i den (nu flera gånger nämnda) svarta fåtöljen med detta protokoll och tidtagarur och ropade på pojkarna. För de nyfikna grabbarna förklarade jag att det nu skulle bli tävling mellan leksakerna! Deras uppgift skulle bli att samarbeta och städa en sak i taget enligt listans ordning och när de ropade "KLARA", skulle jag stoppa tiden och föra in den i protokollet. Spänningen bestod i att för varje "sak" försöka pressa tiden så mycket som möjligt för att se om denna "sak" kunde få bättre tid än den förgående? De köpte hela konceptet rakt av och gav järnet! När allt var städat förde vi sen tillsammans in rätt nummer under placeringskolumnen och korade guld, silver och bronsmedaljör. Pojkarna tyckte det hela var jättekul och även om man fick peppa Nonno lite extra (som har lätt för att tappa fokus) så har jag aldrig sett dem båda tillsammans städa sitt rum så effektivt. Vi har kört denna nya variant flera gånger till sedan dess (med samma goda resultat) och detta på deras egen begäran! Så det finns goda indikationer på att denna städmetod kommer att bli betydligt mer långlivad än alla dess föregångare!

torsdag 23 augusti 2007

En historisk dag

Igår, den tjugoandra augusti 2007, var en historisk dag (eller kväll för att vara helt korrekt) i den Makenska familjen! Denna kväll fyllde jag nämligen bilen med alla barnen, satte mig vid ratten och styrde kosan mot fotbollsplanen. Detta, mina damer och herrar, var alltså dagen då jag för första gången i mitt liv körde ett barn till en fotbollsträning. Och en ny tidsepok var inledd.

Det hela kändes mycket stort och speciellt för fotbollssonens föräldrar. Modern å sin sida satt där i bilen och riktigt kände historiens, eller rättare sagt, framtidens vingslag. Hon kunde se sig själv köra till än den ena träningen efter den andra, höra sig själv heja och skrika sig hes under otaliga matcher, i det att hon undrade i sitt stilla sinne hur mycket bensinpengar som skulle komma att göras av med under epokens kommande år?

Fadern å sin sida, var mycket besviken över att inte han fick äran att beskåda sin förstföddes livs första fotbollsträning och ringde otåligt den närvarande modern en bra stund innan träningen ens var slut för att höra hur det hade gått. Han lät sig emellertid lugnas en aning då modern lovade att sonen själv skulle ringa så fort han tränat klart.

Sonen själv verkade dock ta det hela med ro. Självklart var han överlycklig över att äntligen få sin dröm uppfylld! Att få börja i fotboll har nämligen stått högst upp på listan sedan minst ett år tillbaka. Så glädjen var det inget fel på. Men man kunde kanske ändå tänka sig att han skulle känna sig lite spänd och aningen nervös inför detta stora nya. Han ville ju t ex ha mamma med sig första riktiga skoldagen i 1:an, trots att han ju gått ett helt år i F-klass och kände de flesta. Men nu, när han skulle till en fotbollsplan han aldrig hade beträtt, låta sig ledas av ett par fotbollstränare han aldrig någonsin träffat och spela fotboll med ett helt gäng (hela huvudet längre) främmande pojkar, var han inte det minsta betänksam eller rädd. I bilen på väg dit, betedde han sig helt normalt och harmonisk (vilket han inte gjorde på väg till första skoldagen) och väl framme vid planen kastade han sig genast in i spontant fotbollsspel med de vilt främmande grabbarna och vinkade glatt adjö till moderna efter bara någon enstaka minut. Han såg helt enkelt ut som en fisk som flämtat på den torra stranden och som nu äntligen fått komma i vattnet!

En liten stund innan träningens slut, slöt modern och de två övriga barnen upp vid planens kant för att se på när dessa knattar spelade fotboll. För jag antar väl att det var det de gjorde, även om det hela mer påminde om ett gäng yra höns som alla ville ha samma sädeskorn, eller möjligen någon form av rugby (det var uppenbart att tränarna inte hunnit gå igenom grunderna för passningsspel ännu). Roligt att se på var det i alla fall och ännu roligare att se lyckan i sonens ögon och hela kroppsspråk. På väg till bilen fick jag sen höra alla detaljer om uppvärmningen, ”kanonen” och allt annat de fått göra under denna första fantastiska träning.

I dag på eftermiddagen satt han sen på gungan här hemma och suckade över att dagarna inte går att spola fram, så att onsdagen skulle vara här nu genast igen. Han kan bara inte fatta att man är tvungen att vänta en hel vecka tills nästa fotbollsträning. ”Man får ju gå i skolan varje dag, då måste man väl kunna få spela fotboll varje dag också!” resonerade han. Som moder är jag dock mer än lättad över att inte behöva skjutsa till träning mer än en kväll i veckan… än så länge…



måndag 20 augusti 2007

Skolstartskoversation vid frukostbordet

mamma: "Hon verkar bra din fröken."
Boppo: "Ja..."
Boppo: "Men hon har en tjock mage!"
Nonno: "Då kanske det kommer ett till klassbarn sen."

fredag 17 augusti 2007

Ny barnblogg

Den senaste tiden har vår dotter (här kallad Jojjan), börjat prata så det står härliga till! Hon säger så mycket roliga, finurliga och busiga saker att jag bestämde mig för att starta en ny blogg med bara samtal med henne. Vill ni ta del av hennes pladder, så hittar ni henne här!

torsdag 16 augusti 2007

Jojjan blir en aning förbryllad

För ett par dagar sedan firade vi vår bröllopsdag. Inte mindre än 8 år har vi nu varit man och fru! För att bevisa mig sin fortsatta kärlek (eller kanske för att bevisa att han inte glömt vilken dag det var?) kom då maken strax efter 7 upp med frukost på säng!

Nu ligger det till som så i denna familj, att just i augusti duggar det tätt med sängfrukostar. Först fyller Nonno, sedan maken och så har vi ju då vår bröllopsdag bara några dagar senare också. Jojjan såg förundrad ut när först Nonno firades med frukost på säng (eller på golvet nedanför för att vara korrekt). Vi förklarade att Nonno fyller år! Nonno fyller 5 år idag! Nästa dag var det ju sen åter dags. Pappa fyllde år.

Inte långt därefter kom då vår bröllopsdag och återigen vankades det mackor i sängen (till Jojjans stora förtjusning). Hon hade vid det här laget börjat fatta att när man äter i sängen, då fyller någon år. Och eftersom det ju var pappa som denna gång stod för brickbärandet med tillhörande ljus, blommor och sång, drog hon naturligtvis den logiska slutsatsen att det nu var mamma som fyllde år...

Jojjan: Mamma år!
Pappa: Nej, det är ingen som fyller år...
Pappa: ...vi firar att mamma och jag varit gifta i 8 år!
Jojjan: Nej, mamma tretti år! (mycket bestämt)
Pappa: Ja, mamma är tretti år, men vi har varit gifta, tyckt om varandra, i 8 år (försöker här dra ner det hela på en 2,5-årings begreppsnivå)
Jojjan: Nej! Mamma tretti år!
Jojjan: (Vänder sig mot mamma liksom för att försäkra sig om att hon har rätt): Mamma tretti år?
Mamma: Ja, mamma är tretti år. Men vi har varit gifta i 8 år.
Jojjan: (Blir tyst en stund, sen utbrister hon glatt):PAPPA 8 år! (Nöjd över att äntligen ha löst mysteriet)
Pappa: Nej...

Där och då gav vi upp försöken att förklara vidare. Kändes liksom inte som att vi skulle komma någonvart.

Senare den dagen utbrister Jojjan gång på gång: Pappa 8 år!

onsdag 15 augusti 2007

Reflektioner efter att ha bakat en chokladkaka

Vad är en chokladkaka att reflektera över tänker nog de flesta av er med det samma. Ja det kan man undra? Men vad ni då inte förstår, är att jag nyligen överträffat mig själv genom att baka just en chokladkaka! Att baka chokladkakor hör nämligen inte till vanligheterna när det gäller mig. Anledningen var att min make fyllde år (inte jämt tack och lov!) och jag kände liksom att man som äkta fru borde uppmärksamma detta på någe vis. Presenter ville han inte ha, och inte vet jag vad jag skulle kunna hitta på heller för den delen. Dessutom skulle han egentligen ha jobbat sent den dagen och inte kommit hem alls. Men så ringer han på eftermiddagen och meddelar att han visst kommer hem. Detta medförde blandade känslor måste jag nu förläget erkänna. Visst är det alltid underbart att få hem sin älskade make, men eftersom det ju var hans födelsedag, så skulle jag ju i så fall bli tvungen att uppmärksamma detta som sagt.

Missförstå mig inte nu. Självklart vill jag att min make (som jag älskar passionerat) ska känna sig hedrad och uppvaktad på sin dag, det är inte det. Saken är bara den att jag kommit underfund med att jag lider av någon slags "kalas-present-fobi", eller vad man ska kalla det. Så måste det vara. För varför skulle annars alla sådanhär tillfällen så ofta framkalla förträngning, magont (lindrig sådan dock) och stora portioner dåligt samvete i mitt system?

Ta bara det här med presenter. Alla verkar älska både att få och ge presenter (i synnerhet min syster) medan jag själv skulle vara själaglad om inget i den vägen över huvud taget existerade. Eller åtminstone inte var så ofta förekommande. Varför kunde vi inte fira vart fjärde år som med OS ungefär? Då skulle nog till och med jag kunna se fram emot och uppskatta det hela. Jag menar, vi vanliga dödliga skulle ju inte stå ut med ett OS varje år (även om sportfånarna säkert skulle jubla). Men nu när de varit så kloka att inte utsätta oss för alla dessa tävlingar mer än vart fjärde år, kan nog i alla fall de flesta av oss tycka det hela är lite festligt och trevligt. Ni förstår bilden va?

Här kommer nu dock ännu en risk för missförstånd. Jag vill glädja människor, återigen inte där problemet ligger. Men när det börjar närma sig tiden för någons födelsedag (för att inte tala om jul!), så slår mitt förträngningssystem automatiskt på. Jag vill helt enkelt inte tänka på det. Och förträngningen fungerar så väl att jag till och med höll på att glömma att köpa presenter till Nonno som nyligen fyllde 5 år. Katastrof! Hade visserligen köpt ett svärd i god tid (och kände mig så nöjd med mig själv), men sen föll hela presentgrejen i glömska. Fick inte så lite panik när jag insåg vad som höll på att ske strax innan vi skulle ha 5-årskalas. Iväg till staden, hela vägen (2,5 mil) bedjande till Gud om hjälp för denna svårbemästrade uppgift att köpa presenter. Förstår om detta låter hellöjligt för merparten (troligen alla) av er, men för mig är det en påtaglig verklighet. Som alltid förstod Gud mig så väl och hjälpte så gärna till med lite presenter. Ja, det måste ha varit Gud. För allt gick så otroligt lätt, smidigt och ångestfritt! Stannande av en tillfällighet vid ett köpcentrum och fick (vilket man aldrig får) parkeringsplats precis utanför entrén. Gick in och inom en timme hade jag hittat massa perfekta presenter som jag liksom bara sprungit på och jag hade kors i taket till och med tyckt det var roligt! Det kära vänner, ser jag som ett kvalitativt mirakel. För en stund fick jag uppleva glädjen i att köpa saker som skulle göra någon (i detta fallet min son) glad och det var en härlig och ovan känsla!

Sen har vi det här med kalas. Visst går det an att gå på andras kalas, de kan ju vara riktigt trevliga. Bara de inte är för stela och seriösa förståss. Men att ordna egna kalas, det är en helt annan femma. Har fortfarande tydligt i minnet hur jag våndades för Boppos 6-årskalas förra året. När skulle det äga rum? Hur skulle det läggas upp för att bli roligt (och inte för utmattande för föräldrarna)? Och vad skulle det bjudas på? Dessa och många andra frågor brottades jag med i veckor innan, trots att det ju bara var ett simpelt litet 6-årskalas det handlade om. Nu blev kalaset lyckat och alla inblandade hade det roligt. Och efteråt undrade jag ju varför jag gjort en så stor prestationsgrej av nått som egentligen var så enkelt?

När Noono skulle ha kalas, stod svärmor för allt fix. Och jag tror inte hon förstår hur tacksam jag var för det! Utbrast där vid kaffebordet hur skönt det var att hon gjort allt, "för jag är ju ingen kalasmänniska". Hon och de övriga vid bordet förstod inte alls vad jag menade, utan refererade glatt till 25-årskalset jag ordnade några år tidigare för min make. "Det gjorde du ju jättebra!" Ja, folk var imponerade över maten (som jag hade gjort påtok för mycket utav) och alla verkade ha trevligt, medan jag sprang där fram och tillbaka för att se att allt fylldes på och funkade. Så det är nog inte det att jag inte kan fixa kalas, för det har jag ju bevisligen klarat några gånger. Men det är den här "ångesten" innan, jag bara inte kan bli klok på. Liksom andra fobier och dylika mystiska företeelser är även detta totalt ologiskt. Varje gång står jag där lika förundrad över att allt gick så lätt, trots obehaget innan.

Så var det ju även med den där chokladkakan som drog igång alla dessa funderingar. Jag var uppriktigt sagt förundrad över hur enkelt det faktiskt varit att få till en fin chokladkaka, med glasyr till och med! Jag som sett någon brun, odefinierbar sörja framför mig, fick där och då en aha upplevelse om att chokladkakor ju inte är nån konst att göra! Varför har jag gått och trott det i hela mitt liv? Och maken blev mycket rörd och tacksam över vårt lilla överaskningskalas med barnasång, hemgjord pizza och glaserad chokladkaka toppad med färska bär. Han som känner mig kunde inte fått en bättre present än en hembakt chokladkaka sa han. Bakverk är nämligen hans kärleksspråk nummer ett och när det kom från mig som har ett kärleksspråk som inte kan tyda presenter och bakverk så vidare bra, gick det rakt in i hjärtat.

Frågan som då hänger kvar i luften efter allt detta svammel är: Varför har jag drabbats av denna ologiska fobi? Någonstans måste det ju ha börjat! Gräver jag i min barndom (som man väl brukar göra i sådana här fall?) kan jag inte erinra mig en enda situation som skulle ha kunnat utlösa något åt det här hållet. Jag ser bara glada saftkalas med grannbarnen, min röda cykel som jag fick när jag fyllde 6 och andra ljusa födelsedagsminnen framför mig. Kanske får jag helt enkelt lämna orsakerna där hän och istället börja fobiträna mig själv?! Jag kunde kanske börja köpa presenter när folk minst anar det, under det att jag mediterar för mig själv "Jag är inte rädd jag kan flyga". Det vill säga, jag är inte rädd för att människor inte ska bli glada och jag ska misslyckas, jag kan ordna underbara kalas och köpa fantastiska presenter! Tycker ni inte det låter som en bra strategi? Sen får jag väl lita på att experterna i min närhet, dvs min make och liten syster, lotsar mig varligt fram i denna (för mig) skrämmande värld. För att jag måste få bukt med denna min eländiga fobi, det står helt klart! Är man som jag snart mamma till fyra barn, lär det ligga måååånga kalas och presenetinköp framför. Så här är ingen tid att förlora. Nu är det självterapi på högsta nivå som gäller! Wish me luck!

söndag 12 augusti 2007

Stormsteg mot en hälsosammare familj!

Jag har väl alltid (läs sedan jag fick barn). Inser här och nu att livet innan barn känns väldigt, väldigt avlägset...vad gjorde man då egentigen, nån som minns? Förlåt, försöker igen. Jag har väl så länge jag kan minnas (betydligt närmre sanningen) varit intresserad av att äta nyttigt och leva allmänt hälsosamt. De senaste veckorna har jag dock fått ytterligare en rejäl knuff åt det sundare hållet. Jag läser nämligen just nu (av och till) Motboken- 52 tips för en hälsosammare familj av Maria Borelius och Marie Bloom. En mycket läsvärd och framförallt tänkvärd bok, men man måste ta den i etapper för att hinna smällta all chokerande ny kunskap man får. Kapitlet om mat är inte att leka med kan jag intyga. Gillar du McDonalds, hotdogs och blandsaft eller kanske köpta fiskpinnar och mariekex får du tänka om, mildt uttryckt. Själv försöker jag ta till mig bokens budskap bit för bit och försöker att inte få panik över alla hemskheter som säljs i affärerna. Kex har jag inte köpt sedan några veckor tillbaka, saftflaskorna står i skåpet med bibehållen mängd kvar och ungarna har börjat undra varför det aldrig finns sylt hemma längre. Det och lite till har förändrats i vårt hem, hittills.



Men så idag när vi var i affären (som man då tror säljer nyttig och ogiftig mat), frågar först Boppo mig vilken dag det är. Söndag svarar jag. Ja, men då var det ju lördag igår och vi fick inget godis! Av en händelse råkar vi stå alldeles intill naturgodisstället just i detta ögonblick. Boppo får syn på det exotiska godiset och skyndar sig att tillägga att jag ju sagt att vi ska börja köpa nyttigt godis istället (alla i familjen får veta bokens budskap vare sig de vill eller inte, eftersom mamman har ett stort behov av att ventilera allt hon läser). Javisst, det har jag ju sagt minns jag ju. Så där och då tas ett nytt stort steg i hälsosamhetens tecken! Det kändes faktiskt oerhört stort när jag stod där och delade ut riktigt nyttigt naturgodis till mina tre små ivriga barn och inte sockerprepparerad, tillsattsstinn smågodis, med vem vet vilka mängder färgämnen i. Vi provsmakade varsin bit i bilen och jag frågade lite smått tvivlande om de tyckte om det? JA! blev det förvånande svaret och hela vägen hem fick jag sen (vid sidan om körningen) hindra min 2-åring från att äta upp alltihopa på en gång.



Efter att vi sedan hade ätit vår söndagsmiddag (för första gången i mitt liv bestående av en riktig söndagsstek!) fick barnen de tre sätta sig och titta på film, ätandes popcorn och naturgodis. En liten bit in i filmen (Cars, som det sett sjuttioelva gånger) ropade de själva att de ville ha vatten också. Observera, vatten, inte saft eller läsk, utan vanligt hälsosamt vatten (nått måste jag ha gjort rätt)! Nån timme senare var faten renskrapade, så när som på lite popcorn och vattenspill. Och åh, vad det kändes gott i mammahjärtat att mina älsklingar hade kunnat ha en mysig filmstund tillsammans, utan att få i sig mängder av en massa (ursäkta uttrycket) skit och dessutom var helnöjda allihop! Borelius och Bloom skulle ha varit mäkta stolta över mina framsteg mot min hälsosamma familj, tror ni inte?!



Ps (Nu funderar jag bara på hur man ska få skola och söndagskola att sluta ösa sötsaker över mina intet ont anande barn? Nån som har nått förslag?) ds

fredag 10 augusti 2007

Min lille konstälskare

Igår fyllde vår lillebror (Nonno alltså) hela 5 år! Han har längtat som en tok efter sin födelsedag sen i januari ungefär, så nu hade förväntningarna nått skyhöga höjder på alla paket han skulle få. Som en liten mjukstart (eller snarare rivstart ) fick han ha kalas hos sin älskade farmor och farfar i Västergötland några dagar innan dagen D. Ett mycket lyckat kalas med alla kusinerna och även gammelfarmor inbjuden. Ett kalas innehållande allt från paketöppning (såklart), något som inte kan kallas annat än "ruggbybrottning" (ett under att ingen blev skadad eller ens ledsen) och fiske från bryggan nere vid sjön i kvällssolen.

Men nu var det ju igår han egentligen fyllde år. Vi skulle traditionsenligt överraska med frukost på sängen, men blev här tvungna att mota tillbaka födelsedagsbarnet till sängen innan detta var möjligt. Än har han uppenbarligen inte vett att ligga kvar och låtsas sova som man ju själv gjorde som barn, men det kommer väl med åren. Hur som helst fick vi en mysig stund där på bilmattan med äggmackor, choklad och tända ljus. Storebror Boppo hade ansträngt sig till max och ritat en ovanligt fin teckning till sin lillebror (annars har han inte så mycket tålamod allas för teckning). Det är nu vi kommer till det här med konstälskare. När Boppo deklarerade att han ritat en teckning som födeledagspresent, blev Nonno påtagligt överaskad och glad över detta. (Ha nu hans skyhöga förväntningar på födelsedagen i minnet) "Har du ritat en teckning till mig!" svarade han med förundran i rösten. Sen rullade han förväntansfullt upp bilden och började noggrant studera varje detalj. Han och Boppo satt lutade över teckningen och gick igenom alla aspekter av "mästerverket":

N: Titta en brygga!
N: Och en sjö!
N: Men varför är det inga båtar i sjön? Och varför har du inte gjort några stolpar att binda fast båtarna i?
N: Fast man kan kanske binda fast båten i bryggan, det är ju små stolpar på den.
N: Har människorna ätit upp nästan alla äpplen, det är ju så lite äpplen kvar? (Studerar äppelträdet som mamma inte ens sett).
B: Jag ska räkna... Det är sju stycken.
N: Mm och ett päronträd också.
N: Men varför har du inte ritat nån himmel?
B: Det går ju inte.
N: Jodå, man kan bara göra så här, och här och här ( visar med fingret över papperet.)

Så här fortsatte det en bra stund. Och undertecknad och konstälskarens pappa satt förundrade över vilken glädje och fascination Nonno visade för en enkel barnteckning, ritad på tio minuter strax innan. Vi frågade oss hur många barn som skulle bli så glada för en simpel teckning på sin födelsedag? Till saken hör i och för sig att Nonno själv älskar att rita teckningar (de flesta föreställande bilar på racerbanor) och lägger ned sin själ i dem. Han kan vara uttråkad och rastlös (hände t ex på en grillfest nyligen), men så föreslår man att han ska rita en teckning, så lyser han upp! Skulle inte förvåna mig ett dugg om denne lille känslige kille visar sig vara en konstnärsbegåvning när han växer upp. Men ändå, att bli så glad för en teckning när man förväntar sig fina presenter tycker jag är enormt fascinerande.

Efter allt stohej över teckningen fick han sen även ha skattjakt som ledde till en ny cykel. Denna blev han förståss också väldigt glad över (cyklig är en annan av hans passioner här i livet). Men faktum är att han ägnade avsevärt mer tid till att studera teckningen, än att "kolla in" nya coola cykeln...

torsdag 9 augusti 2007

Boppo börjar blogga

Inspirerad av Lallamen och hennes son, har nu även min 6-åring fått starta en egen blogg. Med tanke på hans skrivarglädje som redan börjat spira, kändes en blogg helt rätt för honom (tack för idèn Lallamen). Så härmed välkommnar jag alla intresserade att ta del av vad som kan röra sig i en levnadsglad liten 6-årings hjärna. Ni hittar honom här. Enjoy!

onsdag 8 augusti 2007

Detta välsignade tillstånd

Vet att bloggen legat i dvala i stort sett hela sommaren, men det har sina förklaringar. Först och främst har det berott på sommar, semester och att det helt enkelt varit för fint väder för att sitta inne vid datorn (ja jag är, hör och häpna, helnöjd med sommaren!).

Men mycket har det nog också berott på detta välsignade tillstånd jag för närvande befinner mig i. För i den flod av psykiska och fysika förändringar jag här nedan kommer att ge er en liten inblick i, tycks min inspiration till bloggskrivande helt ha virrat bort sig. Med detta ältande av gravititetsfenomen gör jag ett tappert försök att finna den igen (om nån undrade alltså).

Jag inser att jag hör till de mer lyckligt lottade som har förhållandevis lindriga graviditeter. Men det hindrar inte det faktum att jag ständigt frustreras över att ha intagits av hormoner, som tycks se det som sin stora uppgift att göra livet surt för mig. Helt plötsligt gråter jag floder för allt och inget och ungarna undrar varför jag helt plötsligt flyr i panik med tårarna sprutande från matbordet utan (för dem och inte maken heller för den delen) någon uppenbar anledning. Ena dagen vaknar jag full av inspiration att omfamna dagen med alla dess bestyr, för att nästa känna mig låg, deprimerad och utan minsta lust att ta mig för något alls. Minst sagt frustrerande! Jag som precis byggt upp en massa bra rutiner och fått hemmet med allt vad det innebär av tvätt, städ, matlagning och organisation att gå på räls. Och så spårar allt helt skoningslöst ur. Inte hjälper det att allt fungerar vissa dagar, när de andra dagarna snabbt och effektivt raserar allt man byggt upp. Men eftersom det inte precis är första gången jag drabbas, kan jag ändå hålla en viss distans till mig själv och vandra i förvissningen om att allt detta går över.

En annan sak mitt välsignade tillstånd nu som bäst håller på att ta kol på, är min nya goda vana att morgonpromenera. Jag har nämligen nu under sommaren gjort det till en daglig rutin att starta dagen med en stort glas citronvatten och sen snöra på mig skorna och ge mig ut på en rask promenad i skogen här intill. Jag kan inte nog uttrycka hur underbart detta är! Man vaknar till ordentligt på en gång och låter inte sitt dåliga morgonhumör förstöra hela förmiddagen. Man får kraft och mod för dagens uppgifter och dessutom en god portion motion! I början gick det trögt ska medges, en kort runda i lugn takt (babysteps som vi Flyladyfans säger). Men dag för dag ökade konditionen och med den inspirationen så till den grad att jag ibland bara inte kunnat låta bli att jogga istället för att gå. Helt underbar känsla! Men nu under de två senate veckorna har kroppen och graviditetsmagen börjat säga ifrån på skarpen. Jag har tvingats korta min sträcka och slå ner rejält på takten. Till och med en kort promenad i lugnast tänkbara tempo resulterar nu obönhörligen i en kavalkad av sammandragningar. Eller så gör promenaden mig trött och utpumpad istället för uppiggad. Så det känns som denna min vana måste läggas på hyllan. Mycket motvilligt inser jag detta. Frågan är hur inspirerad jag kommer att vara i november (när bebisen kommit) att återuppta morgonpromenerandet? Det är ju liksom lite lättare att komma igång till fågelsång och junisol, än piskregn och bitande kyla...men jag ska göra allt som står i min makt, det är en sak som är säker!

På sistone har jag också börjat känna av klassiska graviditetskrämpor som foglossning och halsbränna och tyvärr dalande järnvärde (jag lever på hoppet att vårt frekveta grillande av kött ska råda bot på det sistnämnda). Men jag försöker se allt detta från den possitiva sidan (det gäller mina bra dagara förstås), dvs att slutet börjar närma sig, om än inte med stormsteg än på ett bra tag och att då allt detta går över. (Att jag sen istället kommer att drabbas av ett antal mindre roliga krämpor till följd av en förlossning och då dessutom kommer att ha en liten, totalt beroende, ständigt ammande och bajsande liten person att ta hand om, troligen utrustad med avsevärt mindre sömn än i dagsläget, förtränger jag än så länge.)

Men som alla som nån gång haft en liten individ växande inom sig vet, finns det ju tack och lov även underbara och härliga saker att tillskriva sitt välsignade tillstånd. Glädjen att känna små händer och fötter röra sig under skinnet och medan man känner sparkar och kullerbyttor undra vad det är för en liten personlighet man har där inne. Ett helt nytt liv som anförtotts oss! Och dag för dag knyter man an allt mer till detta lilla underverk som snart ska bli en del av vår härliga växande familj! Det är väl dessa possitiva asspekter av graviditenen som givit upphov till namnet välsignat tillstånd tänker jag. För visst är barn en fantastisk välsignelse, trots allt obehag man får på köpet. Det tycker åtminstone jag!