Lyckan att komma hem

Jag har blivit katolik! Och det är en sådan stor glädje att det inte går att beskriva. Jag har funnit en oändligt stor skatt! En kyrka fylld till brädden av skönhet och djup. En stor, varm och innerlig familjegemenskap. Jag har kommit HEM!

Och för mig känns det som den mest naturliga sak i världen att bli katolik. Som en helt naturlig fortsättning på den kristna vandring jag befunnit mig på under hela mitt liv.

De senaste åren då vi varit med i den troskarismatiska församlingen Livets Ord, ser jag nu som en förberedelse för att komma hem till den katolska kyrkan. Och på intet sätt har jag vänt Livets Ord och frikyrkligheten ryggen. För frikyrkan har varit min kärleksfulla adoptivfamilj. Där fick jag lära känna Jesus som barn. Där blev jag döpt in i Guds rike. Där fick jag nåden att bli döpt i Den helige Ande, där fick jag lära mig massor om det kristna livet, där har jag fått andlig mat och fått växa och där har jag känt mig hemma och trygg.

Men samtidigt har jag haft på känn att något saknats. Jag har inte kunnat sätta ord på det. Men när jag började delta i de tysta retreaterna som anordnades av Livets Ord, började något hända. En hunger och en törst vaknade. I tystnaden mötte jag Gud som aldrig tidigare. Jag fick erfara verklig frid. Jag började be tidebön och fann en enorm vila i den bönen. När så en liten bok skriven av en katolsk munk sattes i mina händer, kände jag hur inre helande kom som en varm ström av kärlek och sanning in i min själ. Det lilla adoptivbarnet började instinktivt, om än undermedvetet, söka sina rötter.

I samma takt blev jag mer och mer medveten om hur lite mitt kristna liv egentligen gjorde avtryck i vår familjevardag. Särskilt tydligt blev det kring advent och jul. Allt verkade handla om julklappar och stressen att hinna köpa och fixa allt. Pynta riktigt mysigt, baka pepparkakor och försöka njuta, njuta av december.

Var fanns Kristus?

Visst. Vi hade kristna julsånger spelande i köket, ihop med de vanliga profana klassikerna. Vi hade julkrubba och vi bad julevangeliet innan paketöppningen på julafton. Men dessa handlingar tycktes sorgligt marginaliserade och drunknade i allt det andra. EGENTLIGEN verkade julen inte handla om Jesus, även om jag envist försökte få det att vara så. Och såg jag till mitt liv i stort, inte var det så mycket annorlunda än Svenssons. Egentligen. Och när jag någon gång läste om de tidiga kristna, vilken överlåtelse de hade, då kände jag mig som en förfärligt ytlig kristen.

Detta var saker som gnagde i mig mer eller mindre medvetet under en längre period. Jag befann mig redan på en resa hemåt utan att inse det. Så berättade Ulf och Birgitta Ekman (Livets Ords grundare) under en gudstjänst att de skulle konvertera. Jag kände genast en djup glädje i min ande, utan att egentligen veta varför. Jag har aldrig haft fördomar och förutfattade meningar, men inte heller vetat något om den katolska kyrkan. Jag har helt enkelt inte tänkt på den över huvud taget. Men nu, då paret Ekman konverterade blev jag ju av naturliga skäl nyfiken. Kände att jag måste veta. Det första jag gjorde var att börja läsa den katolska kyrkans katekes på nätet och jag blev genast salig! Här talade Den helige Ande! Sanningens Ande. Min ande jublade!

Senare det året, på hösten, åkte hela vår familj på en tre månaders lång resa till Spanien. En historia för sig, Men där satte jag för första gången min fot i en katolsk kyrka för att delta i mässan. Och jag hann inte mer än komma in, så kände jag:

"JAG HAR KOMMIT HEM!"

Ja, dessa ord tycktes stå i stora gyllene bokstäver för hela min inre syn. Och denna självklara hemmakänsla omslöt mig under hela mässan. Faktum är att jag till och med kände det som att jag nästan var i himlen! Himlen tycktes så fantastiskt nära. Som att den var precis runt hörnet, som att jag liksom stod på tröskeln. För mig var saken klar där och då. Jag skulle bli katolik! Hela mitt väsen bara visste att det var detta jag länge sökt och längtat efter. Plötsligt hade jag funnit det! Här fanns Jesus Kristus närvarade på ett helt enormt konkret sätt. Och där Jesus är, där vill jag vara. Svårare än så var det inte för mig.

Och som sagt, känner jag det inte som att jag lämnat Livets Ord och frikyrkligheten. Jag älskar och är mycket tacksam till denna min adoptivfamilj för att ha tagit så väl hand om mig fram tills i påskas. Och jag hoppas att mina syskon där fortfarande ska se mig som sin lilla syster och inte som en svikare, någon som blivit galen eller något annat konstigt.

Jag önskar varenda människa i världen att få uppleva det jag upplevt! Få erfara skönheten och lyckan i den katolska kyrkan! Få ta emot Kristus i Euakaristin. Jag saknar ord! Älskade, älskade Jesus! Tack för att jag äntligen har fått komma HEM!

En tanke som vände allt

Idag har jag varit sängliggande. Förkylningen har slagit mig med en sådan kraft att jag knappt tagit mig ur sängen. Så förbi att jag med nöd och näppe orkade äta frukost imorse och har sovit timvis under resten av dagen. På sin höjd orkat läsa lite däremellan.

I ett sådant tillstånd är det lätt att bli gnällig och tycka enormt synd om sig själv. Jag medger här villigt att jag vid ett par tillfällen idag också brutit ihop och gråtit över att jag känt mig så dålig och eländig.

Men då och då under dagen i mitt sjuka, slumrande tillstånd har jag mumlat några ord av bön till Gud. Och han har hjälpt mig. Han gav mig tanken att detta inte behöver vara ett meningslöst tillstånd.  Utan ett underbart tillfälle att känna identifikation med alla de som är sjuka och lider på jorden.

Den tanken vände allting. Visst känner jag mig eländigt sjuk och orkeslös. Men plötsligt såg jag mitt tillstånd i ett annat ljus. Jag fylldes av tacksamhet till att jag nästan varenda dag under året faktiskt är frisk! För så är det. Jag är väldigt sällan sjuk. Jag insåg att jag inte nog förstått att värdera detta. När man är frisk är det så lätt att ta det för givet. Jag insåg hur privilegierad jag är som inte har någon kronisk sjukdom som många på vår jord. Många är dom som ständigt lider och har ont. Jag började be för dem. Och tacka för nåden att själv ha hälsan.

Under dagen har jag också fyllts av tacksamhet till mina två fina döttrar! Den manliga halvan av familjen har varit på innebandyavslutning och tjejerna har därför fått dras med mig. Vid lunchtid insåg jag att jag inte skulle orka fixa någon mat. Jag frågade då tjejerna om de kunde fixa själva? Det kunde de. De värmde på tacosrester från igår och skar upp nya grönsaker att ha till. Enligt egen utsaga dukade de ordentligt också. Så fantastiskt att ha så stora barn att det fungerar. Men inte nog med det. Jojjan fixade till och med lunch åt mig! Kom in med den fina tallriken på bilden med makrill, grönsaker och en klick turkisk yoghurt. Till det ett glas vatten med pressad lime. Så fint gjort! Efter maten frågade jag om det fanns kaffe kvar. Det fanns det inte, men Jojjan erbjöd sig genast att brygga nytt och kom med det och en bit mörk choklad! Vilken gåva när man känner sig så här. Och de har inte bara fixat mat själva utan också gått ut med hundarna, varit sams (inget som är självklart annars), lekt och gjort picknick som de tagit med ut till skogskojan tillsammans. Så tacksam! Vilken nåd!

Så tack vare Guds nåd har denna dag som kunde varit fylld av bedrövelse istället blivit fylld av ljus och tacksamhet. Genom Guds nåd har jag kunnat vända blicken bort från mig själv till andra. Och innan jag slutar, vill jag tillsammans med er be en bön för alla dem som är sjuka. Be med mig om du vill:

Jesus Kristus, jag ber till dig som själv lidit och dött,

och som burit alla sjukdomar i din egen kropp.

Jag ber till dig för alla dem som just nu är sjuka. 

Jag ber för alla barn, för alla gamla.

För alla ungdomar och för alla vuxna.

Jag ber för alla dem som på något sätt lider av sjukdom och smärta.

Jag ber att de, vem de än är, i sin svaghet ska vända sitt hjärta och sin tro till din styrka.

Jag ber att de ska få erfara ditt ljus mitt i sitt mörker.

Få erfara din hjälp i sin egen hjälplöshet. 

Få erfara din oändliga kärlek till dem var och en.

Framför allt ber jag att de ska finna tron på dig, 

och vid livets slut sin själs frälsning.

I ditt namn ber jag. Amen. 

Bilden av kärlek

Varför lägger jag upp ett par halvsuddiga bilder på mitt kök så här på fredagskvällen? Jo, det ska jag berätta! Det beror inte på att jag tycker att mitt kök är så snyggt och välstylat (för det är det inte) utan för att det är bilden av kärlek för mig denna kväll!

Så här var det. På eftermiddagen kom jag hem efter en planeringsdag med jobbet och var tämligen utsliten - blir så trött av att sitta still inne en hel dag. Satte mig en stund i solen på altanen och pratade med min man och mina barn och tog sen ett bad. Maken började fixa tacomiddag och jag försökte få mig en tupplur efter badet. Det lyckades dock inte av olika anledningar och sen var vi tvungna att äta för att maken och pojkarna skulle hinna iväg till kyrkan.

Vi åt och sen åkte de direkt. Kvar fanns jag, två tjejer och ett väldigt stökigt kök. Förutom all mat och disk på bordet, var även köksbänken till stora delar fylld med disk. Diskmaskinen var full med ren disk och behövde tömmas. I diskhon låg ett par smutsiga grytor efter grötkok och annat och i hörnet låg ren disk på tork på en handduk lite huller om buller. Övriga ytor i köket hade också sin beskärda del av diverse saker som irrat sig dit från okänd ort. Kort sagt ett kök i stort behov av städning!

Ork till något sådant hade jag dock inte, utan jag bad mina tjejer att i allafall duka av middagen medan jag la mig en stund, så kunde vi göra något mysigt sen. Gick och la mig och trodde väl att de på sin höjd skulle stapla all disk från bordet på den redan halvfulla köksbänken. Inom mig bad jag en kort bön om att kvällen på nått sätt skulle bli fridfull och bra trots min totala trötthet. Sen somnade jag.

Någon halvtimme senare vaknade jag till och släpade mig sömnigt upp för att se vad tjejerna gjorde. När jag gick mot köket, kikade Lilla L med pillimariska ögon ut från köket och såg ut som om de hade något på gång.

"Ska jag inte komma?" sa jag, och vände när hon skakade på huvudet.

En liten stund senare kom de inskuttande i sovrummet båda två, hoppade upp i sängen till mig och frågade glatt om vi skulle spela nått spel nu? Vi låg och gosade lite medan vi kom fram till att vi skulle spela Alfapet. Jag föreslog att vi skulle spela i sängen. Men det tyckte de inte. Nej, vi måste absolut spela i köket!

Jag släpade mig upp, letade fram spelet och gick till köket. Och det var då bilden av kärlek slog emot mig! För då möttes jag av ett kök så välstädat att jag knappt trodde mina ögon! Ja, bilderna ovan talar ju för sig själva. Allt kaos hade de på egen hand tagit hand om och på ett helt riktigt sätt också! Jag kunde bara säga: "Åh!" om och om igen.

Jag var egentligen för trött för att spela nått spel. Men denna otroligt fina kärlekshandling gav mig kraft. Att bli överraskad så av sina barn värmer mer än jag kan förklara. Jag tackade dem från djupet av mitt hjärta om och om igen och sen satte vi oss och spelade Alfapet. Som inlindad i ett moln av tacksamhet satt jag där och spelade och kände mig så ödmjukt tacksam. Tänk att jag fick en sån sällsam gåva ikväll!

En liten plätt paradis på jorden

Jag är så oändligt välsignad! Tänk att jag bor bara en fem minuters promenad ifrån en alldeles ljuvlig plats att sitta på i solen. En sagolik fårhage med mossiga stenar, urgamla träd - vissa omkullfallna så de bildar världens bästa lekplats för barn - en vy som tagen ur 1900-talets Sverige med gamla ladugårdar, uthus och ett hundra år gammalt hus med ännu äldre ekar i trädgården.

Där får jag sitta och njuta av kvällssolen och fågelsången. Där får jag luta mig mot en solvarm sten och läsa en förtjusande bok. Tiden står stilla och jag får bara vara.

Må jag aldrig ta detta för givet. Må jag aldrig upphöra att känna djup tacksamhet för en sådan nåd. Tänk så många i världen som inte har en sådan plats att finna ro på. Men jag får bo just här. Alldeles intill en liten plätt paradis på jorden.

Obotligt positiva!

Det är en sådan gåva att få ha barn i 4-års åldern omkring sig. De är så härligt positiva och glada i alla lägen. I alla fall är ett par av mina dagbarn det. Ta bara idag. Det är den 12:e december och man vaknar till 0 grader och regn. All den pyttelilla snö som trots allt legat på marken några dar är totalt försvunnen. Finito. Borta! Kvar finns bara grå asfalt, kala gråa träd och regn, regn, regn. En och annan förrädisk isplätt finns också kvar som små minnesmonument över den hädangångna vintern. Men låter 4-åringarna detta påverka deras humör och livsglädje? Inte ett dugg! Jag säger lite käckt: "Ja, nu är det regn och då kan vi ju gå ut och hoppa i vattenpölarna!" Jag säger detta med ironin sprutande ut genom örnen, men det märker ju inte dom obotligt positiva. Nej de utbrister glädjestrålande: "Jaaaaa!" Sedan hoppar de kvickt i galonkläder och allvädersstövlar och rusar ut. Hoppar i pölarna så att vattnet sprutar i några sekunder och får sedan syn på något annat fantastiskt spännande att kasta sig över; Den vattenfyllda sandlådan! Snart är de helt upptagna med projekt: "Tömma-sandlådan-på-vatten". Fram och åter går de med sina spadar och pyttsar ut lite vatten i taget, ber om nya torra vantar var femte minut ungefär och är alldeles, alldeles överlyckliga! Att det istället borde vara snö och några minus och en tur till pulkabacken, verkar de inte ha en enda blek tanke på.

Vi har en del att lära av dessa små obotligt positiva varelser kära ni. I alla fall har jag det! Tänk att alltid på detta sätt se det positiva i alla situationer och göra det bästa av dem! Så mycket gladare världen skulle bli. Jag är så tacksam för att ha dessa glädjespridare runt mig hela dagarna som lär mig hur livet bör levas!

Tvingar mig själv att tänka positivt på B

Idag känner jag att jag får kämpa lite för att vara glad trots trist väder och allmänt dåligt humör här och var. Därför passar jag på att  fortsätta med tacksamhetsalfabetet och därmed tvinga mig själv att focusera på possitiva saker. Dagens bokstav är B. Och det första jag då tänker på är såklart mina barn! Vilka gåvor de är ändå. Fyra olika spännande personligheter som gör mitt liv så innehållsrikt och fantastiskt. Visst blir man ofta trött när de bråkar och tjafsar och slänger sina strumpor, kläder och pinaler överallt. Lämnar smulor över hela köket när de tagit sig en macka eller råkar skjuta ner en blomvas med mjukisbollen. Men tänk så underbara de är ändå. Skulle inte för allt i världen vilja var utan mina barn.


Annat på b att känna tacksamhet över en dag som denna är blommor, de står där och är vackra trots moln och endast 15 grader. Jag känner tacksamhet över bokstäver som fyller alla roliga, givande och spännande böcker jag så älskar att försvinna in i. Och utan bokstäver skulle ju inte heller bloggar finnas. Jag älskar att blogga. Det gör mig glad att skriva och lägga upp bilder. Det är faktiskt så att jag kan känna mig lite sur och nere. Men så sätter jag mig och skriver och knåpar ihop ett blogginlägg och sedan är jag solskenet själv igen. Så bloggar är icke något att förakta! Det är ju också ett roligt nöje att läsa andras trevliga bloggar. T ex den lättsamma, glada och snygga bloggen byjowithlove som ju faktiskt också börjar på b!

När man börjar tänka på det, finns det ju kolossalt mycket på b att känna glädje och tacksamhet över. Det finns ju blåbär och bär i största allmänhet. Bus och busiga barn (barn i allmänhet tänker jag på nu). Vår bil och vi har en båt! Bollar är jag mycket tacksam över också! De roar nämligen mina pojkar åtskilliga timmar varje dag Vad skulle de annars göra av all sin till synes outömmliga energi? Vågar inte ens tänka tanken...Vidare har jag ett par ben att gå, skutta och springa omkring med. Sköna gröna blad "smyckar dal och ängar" och blåmesar sjunger så vackert i björkarna. Ja jag skulle kunna fotsätta länge till. Men avslutar nu ändå med att känna enorm tacksamhet för min Bibel. Bibeln betyder obeskrivligt mycket för mig. Jag läser i den varje dag och får tröst, uppmuntran och styrka av orden i den. Jag möter helt enkelt Gud när jag öppnar bibelns pärmar! Och vad kan egentligen betyda mer än det?

Nu skulle jag bli glad så jätteglad om också du som läser ville berätta vad du är tacksam för som börjar på b?

Till dess. Ha en busbra dag!

Tacksamhetens ABC

Inspirerad av Ulrika Gabriel tänkte jag idag inleda ett tacksamhetens ABC. Det är ju väldigt lätt att hamna i negativt tänkande och fokusera på det man inte har. Men vi här i vårt land har ju fantastiskt mycket att vara tacksamma för. Tänk vad mycket vi faktiskt HAR! Blev nyligen ännu en gång påmind om hur många saker vi bara tar för givet. Min man läser nämligen boken Decision Points av George Bush och berättade för mig om kvinnornas situation i Afganistan.under taliban regimen. De fick då b la inte vistas utomhus utan en mans övervakan. De fick inte ha några offentliga arbeten. De fick inte synas när de var inomhus, så fönstren var övertäckta osv osv Tänk er bara in i hur detta skulle vara. Fruktansvärt!! Så bara en så enkel sak som att vi kan gå ut och in som vi vill är en sak att vara tacksam för, liksom vi får ha uppdragna rullgradiner under dagen och till och med får vi öppna vårt fönster så vi kan höra fågelkvittret utanför! När man börjar tänka så här finns det ju en mängd detaljer i våra liv som vi kan vara tacksamma för. Och ju mer man fokuserar på de goda sakerna i ens liv, dess då gladare blir man! Så idag börjar vi med att komma på allt på bokstaven A som vi har att vara tacksamma för.

Ett A gjort av Åkervinda och smörblommor

Jag är tacksam för att jag har armar, att jag kan andas, för avocado och apelsiner, för den rika skatt av andliga sånger som finns, för att jag har ett arbete, för Astrid Lindgren och Alexander Mc Call Smith för mina anhöriga och såklart för Anthon min högt älskade make!

Vad har du i ditt liv att vara tacksam för som börjar på A?