torsdag 26 februari 2009

Lekmorgon

mamma: "Imorgon är det Fridhemsloppet!"
nonno: "Men kom ihåg att vi skulle åka direkt dit."
mamma: "Ja, och då får ni ju sovmorgon!"
mamma: "Vad skönt!"
nonno: (förbryllad blick på mamma):"Nej..."
nonno: "Då får vi lekmorgon!"

måndag 23 februari 2009

KÖPES: Längdskidor!

Snön ligger vit på taken...och Makena har fått skidabstinens! En slumrande barndomspassion har åter vaknat.

När Makena var liten bodde hon i Norrland. Hela vintrarna (som var vita!) var det skidor som gällde. Utför eller på längden. Makena älskade bådadera. Varje lördag när det var fint väder drog de till Bjästabacken och åkte slalom hela dagen lång. Fikade den medhavda matsäcken med ostmackor och varm choklad i stugan (åh vad hon minns de där mörka träborden, lukten och go trängseln) när hungern blev allt för påtaglig. Och så ut i baken igen! Framåt eftermiddagen när det började mörkna (det mörknar ju rätt fort där uppe) åkte de rödkindade och glada hemåt. Underbara tider!

I skolan stod det var och varannan vecka längdskidor på schemat. Makena minns hur hon kämpade i de där spåren med bakhala skidor och påhejande fröken. Minns friluftsdagar när de skulle åka långa sträckor på sina skidor hela dagen och Makena var lite avundsjuk på att de andra barnen hade godare matsäck än hon. Massor av snö, sol och frisk luft. Härliga tider! På helgerna när solen lyste och himlen var blå hände det ibland att Makena helt på egen hand packade sin matsäck och tog sig till elljusspåret för en skidtur. Hon älskade det!

Men nu har hon inte stått på ett par skidor på över 10 år. Hon flyttade från Norrland. Vintrarna var inte vad de en gång varit och skidorna blev stående i föräldrarnas förråd. Skidåkandets glädje föll i glömska.

Men så ska nu Makenas två pojkar åka skidor i skolan och alla minnen har kommit galopperandes tillbaka! Hon känner plötsligt att hon bara måste få åka SKIDOR! Snön har legat ovanligt länge och temperaturen har stannat under noll i flera veckor. Bara någon kilometer bort finns jättefina skidspår att åka på, men Makena saknar, just det, skidor. Det är inte riktigt läge att köpa nya från butik, så hon har kollat på secondhand och finkammar blocket dagligen. Men ännu inte fått nått napp. Abstinensen stiger! Så nu gör hon en desperat efterlysning här på bloggen: Finns det någon där ute som har ett par längdskidor med stavar och pjäxor (stl 38-39) till salu för ett rimligt pris? Snälla hojta!!! Det behöver inte vara nya moderna grejor, utan går minst lika bra med den gamla varianten som fanns på 80-90-talet. Makena är säker på att det ligger bortglömda skidor på mer än en vind där ute. Snälla sälj dem till Makena så blir hon mer än glad! Snön är ju nu mer och på dessa breddgrader bara till låns. Vem vet hur länge gumman tö kan hållas stången? Makena behöver få tag i skidor NU! Hon väntar spänt på svar!

torsdag 19 februari 2009

Barnen snackar

Makena har ytterligare en blogg. En blogg där hon publicerar små barnkonversationer. Tanken med den bloggen har främst varit att dokumentera roliga kommentarer från barnen för att minnas. Men även för att dela med sig såklart. Annars hade hon ju lika gärna kunnat skriva in dem i ett worddokument. Nu verkar det dock som så att den andra bloggen är ganska osynlig. Makena har därför, efter påtryckningar från maken (som har en massa åsikter om Makenas bloggande, men inte bloggar själv) beslutat att publicera barnpratet i denna blogg i stället. För att genast komma igång inleder hon här med en rykande färsk kommentar från Jojjan:

jojjan: "På filmen sa dom att som man bäddar får man ligga."
jojjan: "Men så är det ju inte." *skrattar*
jojjan: "Så här är det..."
jojjan: "...när man har bäddat får man spela dator!"

(I den Makenska familjen finns regeln att man inte får spela dator innan man har bäddat sin säng.)

Fortsättningen...

She is back! Makena kan härmed meddela alla intresserade och mindre intresserade att Lilla Buset återgått till sitt vanliga förnöjda jag. Vad gnälligheten berodde på är fortfarande lite oklart. Närhetsbrist var det dock förmodligen inte. För de senaste tre dagarna har Makena inte burit i sjal alls nästan och inte varit mer kelig och gosig än vanligt. Ändå har hon, Lilla Buset, varit på strålande humör från morgon till kväll! Antingen berodde det på mjölken (hon har ätit i stort sett mjölkfritt sedan i måndags) eller ännu mer troligt tänderna. Lilla Buset har ju som sagt snart hela munnen full och de små gaddarna skjuter upp som maskrosor i hennes lilla tandträdgård. Hon har därtill fått en ny kompis. Tandborsten! På honom går hon och gnager titt som tätt och lilla gosekaninen har fått maka på sig i sängen till förmån för denna hennes nya vän när det är sovdax. Tandsprickning står därför som huvudmisstänkt för gnällandets orsak. Hur som hest. Makena känner sig mycket lättad över att det inte var brist på närhet det handlade om. Då skulle hon ju inte känt sig som någon vidare bra mamma. Och framförallt är hon enormt lättad över att ha fått tillbaka sin glada lilla solstråle till dotter. Livet blir så mycket roligare och enklare då i den Makenska familjen.

fredag 13 februari 2009

Cornflakesregn i köket och tankar om närhet


Igår eftermiddag (läs i torsdags) var Makena i upplösningstillstånd. Klockan var 17:30 och Lilla Buset hade gnällt och gråtit mer eller mindre hela eftermiddagen. Tillsammans med detta missnöja barn försökte Makena laga mat trots ägglossningssmärtor och förlamande trötthet. Maken skulle komma hem och rädda Makena från total undergång om en halvtimme. Hon gick som i ett töcken och kunde inte fatta varför Lilla Buset var på så dåligt humör. Inte ens i famnen var hon nöjd. Krängde, gnällde och slet Makena i det otvättade toviga håret. Varje minut hade minst trehundrasextioåtta sekunder vardera och att ta sig igenom den sista halvtimmen kändes som att vara tvungen att ta sig igenom en snårig skog, bestiga ett berg eller simma över ett hav. Vad hon kände för var att gömma sig under sitt täcke. Till middag gjorde hon Mannagrynsgröt. Det skulle vara det mest skonsamma och enkla tänkte hon. Ack som hon bedrog sig! När det ska kokas till sex personer tar det en evighet innan mjölken kokar upp (om man inte vill riskera en ljusbrun mjölkbeläggning fastbränd i botten) och man bör ju helst stå där och röra mest hela tiden med. Det orkade hon förstås inte. Hon satt istället vid bordet och försökte surfa och fördriva tiden. Trots att hon mutade Lilla Buset med amning (ja hon ammar fortfarande) gick det inget vidare och minutrarna fortsatte att snigla sig fram. Tillslut blev hon desperat. Hon måste bara få Lilla Buset att sluta gnälla! I sin desperation öppnade hon skafferiet och tog fram cornflakespaketet. Hon ställde ner Lilla Buset på köksgolvet och lät en stor näve cornflakes regna ner över henne. Det gjorde susen! De andra barnen kom också springande och plötsligt hade hon en liten samling barn på köksgolvet förnöjt ätandes cornflakes. Och det blev TYST! Maken kom slutligen hem och kokade färdigt gröten och Makena hade överlevt. Men det var nätt och jämt och inte utan tårar. Ska det behöva vara så här tänkte Makena och kände sig trött, tom och uppgiven.

Denna eftermiddag såg helt annorlunda ut. För nu hade Makena fått en liten uppenbarelse om orsaken till Lilla Busets missnöjdhet. Någon dag tidigare hade hon nämligen varit inne på Elins blogg och kommenterat om barns närhetsbehov. Utan att då på något sätt koppla det till Lilla Busets gnällande. Men så idag (läs i fredags) slog det henne som en bomb att Lilla Buset kanske behöver mer närhet! Och då inte sådan närhet hon får på en irriterad och frustrerad Makenas höft. Nej en kärleksfull närhet som säger henne att hon kan stanna där så länge hon vill och behöver. HUR hade Makena kunnat glömma en sådan självklar sak? Inbiten sjalbärare som hon är. Sjalarna finns ju fortfarande kvar (i allafall somliga av dem) och har den senaste tiden använts för transport utomhus då vagnen fått punktering på ett däck. Men hon hade alldeles glömt bort att Lilla Buset kanske behövde bäras och få gosig närhet mer än så. Amningen till trots. Genast plockade hon fram en av sjalarna och knöt upp Lilla Buset på ryggen. Under dagen har hon så låtit henne "åka sjal" så fort hon kommit tultande med de knubbiga armarna i vädret. Och gnället har minskat markant! Visst undslipper hon sig ett x antal av det senast förvärvade ordet: "Nä, nä, nä..." men tonen har ändå varit en helt annan och hon har mellan sjalturerna tultat omkring förnöjt och lekt både med sig själv och syskonen och Makenas trötta öron har fått ro.

Till saken hör att Makena den senaste tiden har frågat sig vart det alltid så förnöjda lilla barnet tagit vägen? Hon har tänkt att det är väl tänder på gång igen (hon har förvisso snart hela munnen full) eller så är det den vanliga utvecklingsfrustrationen. Visst finns det säkert förklaringar till gnället där med. Men när Makena tänker på det, så bars ju Lilla Buset väldigt mycket i sjal när hon var mindre. Massor av närhet, kärlek och värme hela dagarna. Och närhetstanken den hölls fylld till brädden för jämnan av bara farten. Nu när hon själv går och springer har sjalen inte längre känts så självklar och liksom glömts bort. Helt naturligt. Men närhetstanken finns ju fortfarande kvar. Makena ska erkänna att hon inte gett den där tanken någon närmare eftertanke. Nu inser hon dock att tanken kanske behöver fyllas lite mer medvetet än tidigare. Så nu ska Makena göra det till en daglig ruin att låta Lilla Buset åka sjal även inomhus. När hon lagar mat, hänger tvätt eller bara går omkring och plockar i största allmänhet ska Lilla Buset få hänga med där bak på ryggen och tanka närhet. Makena tror att hon kommer att få en mycket mer förnöjd dotter på det viset. Och eftermiddagar som den ovan beskrivna ska förhoppningsvis bli väldigt sällsynta i framtiden. Härligt för både mor och dotter!

EDIT: Idag har Lilla Buset fått gosa massor i sjalen och fått väldigt mycket uppmärksamhet från både Makena och maken. I morse låg hon dessutom klistrad mot Makena i sängen i över en timme. Slutsatts: Närhetstanken borde inte vara tom. Trots detta har hon varit mycket gnällig och grinig denna söndagseftermiddag. Makena börjar tro att det har med mjölk att göra. Lilla Buset har ju tidigare reagerat på mjölk. Men på sistone har det verkat som att hon inte längre reagerar. Nu åt hon dock pannkaka igår och så då mannagrynsgröt dagen innan. Hon har även fått äta på ostskivor och smör på kex och macka mm. Kanske har det blivit för mycket mjölk för lilla magen? Makena ska prova att dra ner på mjölken igen och se om det får någon effekt. Naturligtvis kommer hon även fortsätta fylla närhetstanken. Fortsättning följer...

tisdag 10 februari 2009

Makena rasar!

Nu går skam på torra land! Den brittiska regeringens miljörådgivare Jonathon Porritt säger att det är oansvarigt att skaffa mer än två barn. Barn är nämligen enligt honom ett hot mot miljön!

Så nu ska alltså alla vi som har fler än två barn få skämmas. Redan nu får ju familjer med fler barn än normen stå ut med både det ena och det andra vad det gäller åsikter och fördomar. När Makena själv väntade sitt tredje barn höjdes det på mången ögonbryn kan hon tala om. Hon fick t ex höra saker som: ”Ska ni befolka hela stan själva eller?” "Har ni hört talas om preventivmedel?" och liknande. Sådana kommentarer lär inte vara någonting i jämförelse med vad större familjer i framtiden kommer att få utstå om Porritt får som han vill. Och tro inte att Porritt är en ensam obetydlig person som vill det här. Icke! Han har tvärt om mycket stort inflytande som chef för regeringens Kommission för hållbar utveckling. Och hans åsikter drivs i detta nu aktivt av lobbygruppen Optimum Population Trust där Porritt själv är ledare.

Makena började fundera på vad en sådan här avskyvärd inställning resulterar i i förlängningen? Ska barn som är födda som nummer tre, fyra eller för all del tio, behöva be om ursäkt för sin existens? Få känna sig som oönskade klimatförstörare? Ta emot glåpord från klasskamrater i skolan? Hemsk tanke. Eller hur! Tankarna går osökt till Förintelsen. Till Kinas tvångsaborter. Till ett samhälle där människovärde inte längre existerar.

Men nu är det ju miljön som står på spel. Det måste vi ju bara inse och sluta sätta barn till världen. Miljön! Miljön!! Miljööööön!!! Makena orkar snart inte höra ordet längre. Missförstå henne inte. Som kristen är hon verkligen för att ta hand om och bevara jorden. Det är en skam att Guds skapelse blivit så misshandlad och förstörd. Men dagens miljödebatt har för länge sedan spårat ur! Och nu kom droppen. Miljön är nu till och med viktigare och mer värd än själva människan!

Det mest konstiga med det här är dessutom att stora barnkullar knappast är ett problem i västvärlden. Ändå hävdar Porritt att Storbritanniens befolkning bör vara halverad innan detta århundrades slut. Han vill ge ökade resurser till aborter och preventivmedel. Det luktar förakt för det männskliga livet lång väg. Tidigare har det hetat att det föds för barn i väst. För kommer att vara i arbetsför ålder och kunna betala skatt. Välfärden är hotad. Hette det i alla fall. Är allt detta helt plötsligt passé? Är det bara miljön, miljön, miljön som räknas nu? I Makenas öron börjar det låta som fanatisk religion. En religion som börjat ta sig mycket otäcka uttryck. Dessutom är inte denna "religion" på något sätt bevisad. Det råder nämlien mycket delade meningar om vad den s k globala uppvärmingen beror på. Hon skrev s k därför att alla inte ens är eniga om att den existerar.

Samma kväll som Makena läst artikeln om Porritts idèer tittade hon på TV4s nya programserie: ”Familjen Annorlunda”. Ett program där man får följa tre familjer med ovanligt många barn. Med artikeln i gott minne tänkte hon att hade Porritt fått bestämma skulle programmet hetat ”Familjen Klimathot” istället. I reklampausen uppmanades man att adoptera en isbjörn. För miljöns skull förstås...