måndag 31 mars 2014

Skriva siffror i regnbågssalt


Igår upptäckte jag att Lilla L inte hade koll på hur man skriver vissa siffror. Vi har hållit på så mycket med skrivning och läsning och helt glömt bort siffrorna. Men vad gör väl det, då hon kan lära sig dem nu.

Jag har filosofin att om man kan göra inlärning på antingen ett tråkigt sätt eller ett roligt sätt, så bör man ju självfallet välja det roliga! Så genast gav jag mig på jakt på nätet efter ett roligt sätt att träna på att skriva siffror. Jag hittade då det här roliga sättet, där man skriver i salt med en bakgrund av regnbågens färger.

Så här gör man:

1. Hitta ett tråg av något slag. Ett kartonglock eller liknande, alternativt en plåt. Jag kom på att använda ett lock till ett Monopoolspel (locket går ju att använda till spelet i alla fall sen).

2. Ta ett stort papper som precis täcker trågets botten och måla ca 5-6 cm breda ränder i regnbågens färger; lila, blå, grön, gul, orange, röd på det. Låt torka. (I bloggen jag läste använde man remsor av färgat papper istället som man fäste ihop med dubbelhäftande tejp. Men jag upptäckte att det var svårt att få det tätt så att inget salt smiter emellan. Jag kom då på att måla istället, vilket också fungerade mycket bättre.)

3. När det torkat kan man om man använder en plåt, bara placera papperet i plåten. Använder man något av kartong föreslår jag att man limmar fast papperet i botten och sedan tejpar runt om i kanterna med ex silvertejp så att det blir riktigt tätt. Annars kommer saltet så småningom att hamna under papperet i stället. Och det vill man ju inte. (Jag provade först med ett löst papper på plåt som ni ser på bilden och saltet försvann mer och mer.)

4. Strö ett tunt lager salt över regnbågsfärgerna. Klart!

Nu kan barnet börja skriva eller rita i saltet med en pensel. Man ju också som vuxen ge barnet olika passande förberedande skrivövningar. Linjer, vågor, bokstäver eller siffror som barnet får följa med antingen fingret eller en pensel. Möjligheterna är många!

Eftersom Lilla L behövde träna på siffrornas form, började jag med att skriva alla siffrorna i saltet och så fick Lilla L ta penseln och följa siffrorna för att träna. Därefter började hon skriva själv. Det fina är ju att det bara är att skaka lite på tråget så kan man skriva på nytt. Om och om igen!


När Lilla L kände sig nöjd med siffror, började hon gå loss och rita i stället!


Efter ett tag kom hon på att rita Jesus häst (vi har läst i en bok om himlen att Jesus har en häst och att manen och svansen är regnbågsfärgade).

Hon höll på en bra stund med att skriva siffror och lika lång stund sen med att rita och experimentera med saltet och penseln. Hon provade att stryka bort nästan allt saltet med en pappersremsa så att det blev supertunt. Hon provade att skriva med baksidan av penseln och med fingrarna. Ritade stjärnor, hästar och allt möjligt.


Jag lät även en liten 2,5-åring prova. Och hon tyckte det var lika spännande hon! Man måste dock se till att passa hela tiden om små barn leker med detta, då det annars kan hända att de får för sig att äta saltet. Så se upp för det!

På det hela taget var detta ett lyckat koncept! Lilla L tyckte det var roligt att skriva siffrorna och att sen leka och experimentera. Och då och då utbrast hon:

"Åh vad vackert det blir med färgerna!"

Siffrorna kan hon nu. Och det var ju huvudsyftet. Det roliga och kreativa fick vi som en härlig bonus!

söndag 30 mars 2014

En liten plätt paradis på jorden


Jag är så oändligt välsignad! Tänk att jag bor bara en fem minuters promenad ifrån en alldeles ljuvlig plats att sitta på i solen. En sagolik fårhage med mossiga stenar, urgamla träd - vissa omkullfallna så de bildar världens bästa lekplats för barn - en vy som tagen ur 1900-talets Sverige med gamla ladugårdar, uthus och ett hundra år gammalt hus med ännu äldre ekar i trädgården.

Där får jag sitta och njuta av kvällssolen och fågelsången. Där får jag luta mig mot en solvarm sten och läsa en förtjusande bok. Tiden står stilla och jag får bara vara.

Må jag aldrig ta detta för givet. Må jag aldrig upphöra att känna djup tacksamhet för en sådan nåd. Tänk så många i världen som inte har en sådan plats att finna ro på. Men jag får bo just här. Alldeles intill en liten plätt paradis på jorden.

lördag 29 mars 2014

Spela ordbildsbingo!


 

När man blivit ledbruten av att spela ordbildstwister, kan man i stället spela ordbildsbingo om man vill. Det ville Lilla L och jag och det gjorde vi.

Jag ritade upp ett par bingobrickor och fyllde i lämpliga ord i luckorna. Därefter skrev jag ut samma ord på datorn och klippte ut. Lapparna la vi i en burk och till pjäser använde vi Lilla L:s squinkies och små Hello Kitty-figurer. Sen var det bara att sätta igång att spela.


Det går till så att man i tur och ordning drar ett ord ur burken. Läser det och sätter en pjäs på motsvarande ord på sin bingobricka. Därefter lägger man tillbaka lappen i burken och nästa person får dra. Den som först får fem i rad vinner. Lilla L vann! Och lyckan var inte att ta miste på:

"Jag vann! Jag som aldrig brukar vinna mot dig i spel!" sa hon glädjestrålande.

Och hon vann ju inte bara spelet, utan en hel del nya ordbilder i sin minnesbank fick hon på köpet.


fredag 28 mars 2014

Ordbildstwister


I USA är det så mycket vanligare att stanna hemma med barnen och många väljer sen också att hemskola dem. Tack vare detta finns det mängder av bloggande hemmaföräldrar som delar med sig av sina kreativa sätt att leka med och samtidigt lära barnen en massa. Från dessa bloggar får jag fantastiskt mycket inspiration!

Något som verkar vara vanligt där är att lära barnen ordbilder "Sight words" för att underlätta läsinlärningen, och som vanligt finns det en uppsjö av idéer för att göra denna inlärning rolig och kreativ.

Ett av sätten jag stött på är att lära sig ordbilder genom att spela Twister. Detta nappade jag på då jag tänkte mig att Lilla L skulle tycka det var kul. Dessutom är hon där i sin läsutveckling, att hon skulle behöva den skjuts det ger att känna igen de vanligaste ordbilderna.

Jag började med att skriva de ord jag valt i ett dokument på datorn och förstora texten till största storleken. Skrev ut och klippte sedan ut dem.

Så i kväll blev vi sugna på att prova att spela "Ordbildstwister" tillsammans. Lilla L hjälpte mig med att sätta kludd på baksidan av lapparna och sedan sätta fast dem på vårt hemgjorda Twisterspel (som jag gjorde tillsammans med barnen första gången jag var gräsänka). Redan där började hon ju omedvetet att memorera ordbilderna.



Sedan satte vi igång att spela! 


Lilla L tyckte att jag skulle börja och hon satte igång att snurra på pilen och ropa ut:

"Höger fot på tjej!" och "Vänster hand på dig!" osv

I början behövde hon ljuda lite för att veta vilket ord hon skulle säga, men snart gick det snabbare och snabbare och hon började känna igen orden. Och jag insåg i samma takt att Twister är ett rätt jobbigt spel rent fysiskt och att jag inte är riktigt så vig som jag ju vill tro. När jag föll, var det hennes tur och så höll vi på tills vi inte orkade mer.

Lilla L gillade det verkligen och lärde sig på köpet fyra nya ordbilder utantill. Så härligt när man hittar ett så roligt sätt för inlärning. Med de yngre dagbarnen tänker jag mig att vi kan träna på bokstäver och siffror istället. Möjligheterna är ju många. Dessutom tränar man ju på vänster och höger också av bara farten.

När inlärning är så här rolig, så rolig att den platsar som fredagsmys, då är det inlärning när den är som bäst. För har man roligt när man lär sig, minns man det också sen!


torsdag 27 mars 2014

Den vackraste av promenader


Idag hade jag en helt ljuvlig promenad tillsammans med den lilla person vars fingrar försöker plocka blåsipporna på bilden ovan. Vi gick iväg han och jag på eftermiddagen efter mellanmålet. Med hundarna i släptåg tog vi vägen bort mot vår blåsippebacke och sedan vidare uppför den slingriga stigen in i skogen. Eftermiddagssolen spred ett varmt sken mellan träden och målade de mossiga stenarna i grönskimrande guld. Fåglarnas drillande som tycktes komma från nästan varenda grantopp, var som alltid vackert och glädjande. Men idag märkte jag det inte lika mycket som jag brukar, för den lille kavate mannens småprat strax bredvid mig var en ännu ljuvare musik! Med ett litet förnöjt leende på läpparna gick han där och såg ut att må så bra! Och han uttryckte då och då sin glädje genom att säga saker som:

 "Det är muusigt i skogen Maria!"
"Det är bra att gå!"  
"Jag kan gå här!"
"Jag kan gå i skogen."

Ibland snubblade han på någon rot och föll. Men inte ens då tappade han humöret utan sa glatt för sig själv medan han ställde sig upp igen:

"Upp och hoppa!"

Jag log för mig själv och kände en ljuv lycka. Kunde detta verkligen vara samma kille som för bara för ett par månader sedan helst ville bli buren om vi skulle gå mer än tre meter. Som passivt blev liggande på marken om han ramlat och som inte trodde sig om att kunna ställa sig upp eller ta sig över bara en liten stock i skogen?

Jo det var samma kille, fast en helt annan! Nu gick han där så självsäkert och väjde inte för granruskor eller grenar som kom i vägen. Klättrade över träd som fallit över stigen och såg ut att njuta av varje liten utmaning.

På ett ställe böjde vi oss ner och tittade på mossan. Kände på den och kikade under. Där sov några svarta skalbaggar till vår stora förtjusning! Han hittade en pinne som han sen gick och marscherade så stolt med och en bit mossa tog han i den andra handen för att lägga på en sandkaka när vi kom hem. På ett par ställen stannade vi för att plocka blåsippor. Jag försökte visa hur han skulle nypa av längst där nere med tummen och pekfingret, men det var väldigt svårt och fingrarna gled iväg uppför stjälken och fick bara med sig blomman. Där och då insåg jag att till och med att plocka en liten blomma är en konst man måste lära för att sen kunna. Några stjälklösa blåsippor fick följa med i fickan. Den som finner de tre små torra mosade blomresterna i den lilla fickan, ska veta med vilken omsorg och möda de är utvalda och plockade.

Vilket privilegium det är att få vandra med barn på detta sätt. Och tänk att jag får vandra med dem på min vandring genom livet. Barnen påminner mig om vilket mirakel det är att bara få leva! Att under sin livsvandring få gå bredvid dessa små och hjälpa dem att utvecklas och tro på sin förmåga. Se dem lära sig nya saker. Upptäcka naturens mirakler. Det är fantastiskt! Det är som att se en liten oansenlig dyster knopp veckla ut sig och bli en vacker blomma! En blomma som reser sig i all sin kraft och sträcker sig mot den livgivande solen så att alla dess färger och nyanser lyser i all sin skönhet.






onsdag 26 mars 2014

Frankensteins hand

Ikväll roade jag och tjejerna oss med att göra ett experiment. Jag kände mig trött och desillusionerad och som en väldigt tråkig mamma. Då finns det två alternativ; gå och lägga sig eller hitta något som inspirerar mig så att jag går helt upp i det. Det fick bli det sistnämnda eftersom maken är borta ikväll. Jag sökte då på internet och hittade det här roliga experimentet. Bara några enkla saker behövdes och till min glädje fanns allt hemma!

Experimentet kallas Frankensteins hand och så här går det till:

Du behöver:
3 msk vinäger
Ett glas
2 tsk bakpulver
En plasthandske

Gör så här:

1. Häll vinägern i glaset
2. Häll i bakpulvret i handsken genom att hålla den i vristen och skeda i pulvret i fingrarna på handsken.
3. Sätt försiktigt på handsken på glaset, utan att bakpulvret lämnar fingrarna.
4. Håll upp handsken rätt upp så att bakpulvret åker ner i vinägern.
5. Se hur bubblorna växer...
6. Se det coola resultatet!

Det tog en liten stund från det att reaktionen startat tills det coola inträffade. Så vi trodde först att vi misslyckats. Men så började det plötsligt ske saker! Prova själv så får du se!

Vad är det som händer?

Den kemiska reaktionen inträffar när vinägerns ättiksyra reagerar med bakpulvrets natrium bikarbonat för att bilda kolsyra. Kolsyran faller då isär till koldioxid och vatten. Bubblorna kommer av att koldioxiden så att säga flyr. Koldioxiden (CO2) har då ingen annanstans att ta vägen än att fylla handsken!

tisdag 25 mars 2014

Fyra mirakulösa minuter

Ikväll återupptog vi en kul grej som min käre make kom på för nått år sen; vi körde ett tabata-städ! Vanligtvis handlar tabata om träning. Det går ut på att under totalt fyra minuter köra stenhårda intervaller på 20 sek med 10 sekunders vila emellan. Ska tydligen vara mycket bra och effektiv träning.

Lika effektivt har det visat sig vara när det gäller undanplockning. Maken har tabata-appen i sin telefon och kom på att använda den för att involvera barnen i undanplockningen på kvällen. Det går till så att när han sätter på den, börjar hela familjen rusa runt och lägga saker tillbaka på sin rätta plats under 20 sekunder. När det piper pausar vi i 10 och så kör vi igen när det piper. En härlig energi förlöses när alla på detta sätt ger gärnet tillsammans. Och förvånansvärt mycket hinner bli gjort på fyra minuter. Vi är ju sex stycken som jobbar.

Det fina med detta är ju att hemmet snabbt ser mycket bättre ut. Men det allra bästa är ändå att jag får energi att städa klart sen. Då känns det helt plötsligt enkelt att plocka i ordning det sista och sen gå över med torrmoppen. På ett litet kick känns hemmet städat och fräscht. Tidigare har det annars känts lite bittert att på kvällen gå och tjata på barn och make att lägga undan sina saker och inte har man orkat alltid heller. Frustration och irritation tar ju en förfärlig massa energi. På så vis har vi lätt hamnat i en ond cirkel med en mamma som plockar och plockar och tjatar och tycker att det alltid är så stökigt.

Men med tabata-städ hjälps vi alla åt och barnen tycker till och med att det är kul. Känns så fantastiskt skönt att vi nu åter kommit på detta. För tabata-städ slungar oss raskt in i en glad god cirkel istället för den där tjatiga onda. Och allt det handlar om är fyra ynka minuter! Det är som ett litet mirakel.

måndag 24 mars 2014

Jag borde ha ställt mig på min stol och jublat!

Mina döttrar är två riktigt kinkiga ena när det kommer till maten. Men idag lyckades jag av en tillfällighet med en Jack pot!

Jag hade inte hunnit planera och inhandla mat för denna vecka och började i eftermiddags riva runt i frysen på jakt efter nått att laga.

Hittade en påse med grytbitar, tog fram den och googlade just "grytbitar". Jag tog det översta receptet som var en enkel biffgryta. Bara koka grytbitarna i lite buljong, salt och peppar tillsammans med lök skuren i skivor i nån timme. Sen i med grädde och smaka av. Serverade med klyftpotatis och lite uppskurna grönsaker.

Och till min stora förvåning och stilla glädje -vart för häpen för att riktigt komma mig för att jubla - visade Lilla L tummen upp när hon smakat på köttet. Sen tog hon till och med om. Flera gånger. Och detsamma gjorde Jojjan! Jag borde faktiskt ha ställt mig på min stol och hoppat upp och ner. För detta händer aldrig. Jo, på fredagar då vi har tacos. Men till och med då kan det vata gnäll om nått.

Bara så där har vi alltså en sprillans ny rätt som kvalat in på blivande matschemat, som jag skrev om här En riktig favorit till och med! Bra måndag.

söndag 23 mars 2014

Barn blir inte sociala av andra barn

Det första jag får höra när jag berättar att jag är intresserad av hemskolning och gärna skulle hemskola Lilla L om det var lagligt är:

"Men barn behöver ju vara i en stor grupp för att bli sociala."

Sen tittar man ibland på mig som om jag var en mysko person som tänker undanhålla mitt barn sociala kontakter.

Men barn blir faktiskt tvärtom bäst socialiserade genom att vara med sina föräldrar - inte av att vara med andra barn. Det har jag genom egen erfarenhet insett och alltid instinktivt vetat. Men det finns också forskning som styrker detta.

I artikeln nedan avlivas myten om att barn skulle bli sociala av andra barn. Dr. Raymond Moore, författare till över sextio böcker och artiklar om mänsklig utveckling, säger att idéen om att barn behöver vara med många andra barn för att bli socialiserade, kan vara den farligaste och mest orimliga myt angående barn och utbildning som florerar idag. Han säger också att barn oftast reagerar negativt på stora grupper. De blir nervösa och uppskruvade av oljud och av för många barn. Inlärning blir svårt och problem i uppförande utvecklas. Han frågar sig vidare vilken slags socialisering som utvecklas av att vara tillsammans med 20-30 andra jämnåriga i ett rum dag ut och dag in? Grupptrycket blir enormt. Barnen känner att de måste se ut som och vara som alla andra och de riskerar att aldrig upptäcka vem de egentligen är. Detta resulterar i rivalitet och tävlan - knappast en hälsosam miljö för att bli social!

Ett hemskolat barn däremot, som interagerar med föräldrar och syskon mer än med jämnåriga, utvecklar självförtroende, självrespekt och självkänsla. Barnet vet att det är en del av en familj som behöver, vill ha det och litar på det. Resultatet är en person som tänker självständigt, som inte är influerad av jämnåriga och är självständig i sina handlingar och i sitt tänkande.

Läs gärna hela artikeln! Den är mycket intressant. Och jag undrar varför man aldrig får höra om sådan här forskning i Sverige? Är man kanske rädd för att få självständigt tänkande medborgare? Bara en stilla undran så här på söndagskvällen.

HÄR  kan du läsa hela artikeln.


lördag 22 mars 2014

Den inre friheten

Vissa böcker lever man med under en längre tid. Den inre friheten av jacques Philippe är en sådan bok. Ur den boken läser jag varje morgon några rader eller någon sida. Orden i den är så milda och fyllda med frid att jag lättare börjar min egen dag på det sättet om jag läst ur den.

Den handlar som titeln säger om att finna frihet i sitt innersta och jag vill dela ett stycke ur den med er ikväll:

"Bristen på frihet kommer sig av brist på kärlek. Vi känner oss som offer för ogynnsamma omständigheter, medan problemet (liksom lösningen på problemet) i själva verket ligger hos oss själva. Vårt hjärta är fångat i egoism och det är hjärtat som måste förvandlas, lära sig att älska och låta sig omvandlas av den helige Ande. Det är bara så vi undgår känslan av att vara hämmade. Den som inte lärt sig älska kommer alltid att känna att "allting är emot honom", medan den som vet hur man älskar inte känner sig inskränkt någonstans." 

Jacques Philippe har även skrivit Sök friden och bevara den och den har jag levt med ännu längre - nästan fyra gånger har jag läst den. Och den har hjälpt mig oerhört mycket!

fredag 21 mars 2014

Varje dag - en sällsam gåva

Igår hade det kommit massor av snö. Flera centimeter kramsnö låg utanför våra fönster när vi vaknade. Jag blev glad. Ja, faktiskt lycklig!

"Nu kan vi bygga snöhäst och snögubbar och ha det roligt", tänkte jag. 

Och roligt hade vi. Jag tror faktiskt att jag hade roligast av alla! Barnsligt lycklig blir man av att krypa på knä i snön och rulla stora snöklot framför sig. Mina grannar på gården däremot, muttrade och tyckte vädret var förfärligt. Jag kunde bara inte se varför. Jag såg ju bara glädje och möjligheter. Dessutom får vi ju uppleva en andra vår nu, när vintern kom tillbaka. Fantastiskt!

Idag hade nästan all snö smält bort. Solen sken och vinden blåste starkt. Jag var lika glad idag. 

"Nu kan vi vara ute i solen och barnen kan gräva i sandlådan och leka med allt smältvatten. Dessutom blåser det ju så friskt idag, så tvätten kan jag ju hänga ute och få torr på nolltid. Vilken gåva!", tänkte jag.

Någon tänker kanske nu att jag bara försöker vara klämkäck och överpositiv. Men det är inte så. Jag försöker verkligen på riktigt att se varje dag som en gåva. Tänka att det som den här dagen har att ge mig är en gåva till mig. Det är ju inte jag som väljer vilken gåva jag ska få. Men jag väljer om jag tar emot den i tacksamhet eller om jag står emot den och vägrar att se dess skönhet. 

För varje dag har i sig en vacker gåva. Men vi måste ta emot den i tro och tacksamhet för att se det. Min Fader Gud ser ju på mig som sitt barn och jag vet att han alltid är med mig varje dag. Varje dag redo att fatta min hand. Om jag vill ta den. 

För valet är mitt, om jag ska ta hans hand och våga lita på att hans nåd ska fylla min dag, hur den än kommer att se ut. 

"Din nåd är mig nog!" är det första jag tänker på morgonen när jag vaknar. 

Frestas jag tänka:

 "Åh vad jag är trött, hur ska jag orka idag?" 

Ringer de små orden i mitt hjärta:

"Min nåd är dig nog!" 

Och jag har erfarit att det är så. Varje dag som jag tagit min Faders hand och sagt i mitt hjärta: 

"Din nåd är mig nog!" 

Har dagen blivit förunderligt fylld av frid. Det kan utifrån sett ut som en tuff och omöjlig dag, men inom mig har friden regerat och på ett förunderligt sätt har jag blivit buren igenom min dag utan att sårats eller besvärats av dess motigheter. 

Jag försöker inte låta banal nu. Visst vet jag att livet kan innehålla dagar av oerhörd smärta. Sorg, sjukdom och död. Men till och med då, ja särskilt då, vill Gud ta vår hand och säga:

"Min nåd är dig nog!"

Och faktum är att jag inte lärt mig det här jag skriver om, när jag varit lycklig och sorglös. Nej, detta lärde mig min Gud under den mörkaste tiden av mitt liv. Tiden då jag led av depression och ångestattacker. Det var när min egen kraft tog helt slut, som jag lärde mig att sträcka mina händer uppåt mot min Fader i himlen och be om hans hjälp. Det var då han lärde mig att hans nåd är mig nog! 

Och jag tror det är därför jag fått nåden att se varje dag som en gåva. Egentligen borde väl också jag ha tyckt att vädret var förfärligt igår. Jag kunde ju märkt att himlen var grå och luften fylld av blaskigt regn. Men jag märkte det inte. Blev uppriktig förvånad när någon påpekade det. 

Hans nåd gav mig förmågan att bara se det vackra och goda. Att se dagen som en sällsam gåva! 







Opps!

 I morse när jag vaknade kom jag på att jag missat att blogga igår...illa! Undrar om jag får vara med i #blogg100 fortfarande eller om jag måste börja om från noll? Får kolla upp det.

Anledningen till att jag missade det var att jag helt enkelt somnade ifrån allt tidigt på kvällen. La mig och läste Den hemlighetsfulla trädgården av Frances Hodgson Burnett - som jag förövrigt förälskat mig i - och så bara slocknade jag. Hade bett maken om att göra en omelett till mig och komma med, men när han kom sov jag. Snopet.

Tröttheten kom troligen av att jag hade haft en intensiv men rolig dag igår. Fick av olika anledningar ta lite extrabarn och så hade jag mina fritidsbarn också. Allt som allt passerade tolv barn här igår. Vi var ute i snön mycket av tiden och gjorde en till snöhäst och hade snögubbetävling, så det gick bra. Men trött blev jag tydligen.

Nåja. Nu vet ni varför mitt blogginlägg uteblev igår.

Ha en fin dag allesammans!

onsdag 19 mars 2014

Varför måste detta underbara brytas?

Det är mars och vårterminen kommer att rusa fram och sen kommer sommaren och sen...sen får jag inte ha min älskade lilla dotter kvar hemma hos mig mer. Då ska hon börja i ettan och lagen förbjuder mig att fortsätta att undervisa henne hemma.

Jag har njutit och njuter obeskrivligt av att ha min härliga sexåring hemma detta år! Att kunna låta henne vara fri. Kunna stimulera hennes nyfikenhet varthelst den dyker upp. Ena gången är vi uppslukade av jordgloben på byrån, den andra sitter vi och läser Nils Holgersson och hon vill titta i kartboken på Sverige och landskapen och veta var olika städer ligger. Frågar och frågar. Vi räknar allt möjligt i alla de tänkbara situationer och hon börjar så smått lära sig klockan steg för steg när hon sitter i köket och ser den och frågar och försöker. Hon är med och lagar mat ibland och bakar bröd. Här om veckan förklarade hon att hon ville baka chokladbollar helt själv!

"För nu är jag en stor tjej mamma!"

Och det gick till 95 %, bara några få hintar när hon läste receptet behövdes för att landa helt rätt och göra chokladbollar som syskonen älskade och berömde! Och ett sånt självförtroende hon har! Hon tror sig om att kunna allt. När vi spelade Rummy (ett sifferspel där man ska upptäcka mönster och möjligheter) slog hon både pappa och storasyster!

Igår kväll satt vi och läste boken  Hurra jag läser- en pedagogisk bok om att komma in i läsandet. Trots att jag såg att hon var trött och ögonen klippte, ville hon inte sluta!

"Bara en sida till mamma!" 

Men mest av allt leker hon. Leker och leker och leker! För henne är leken en konstart och helig. Hon kan leka i det oändliga och är helt inne i sina fantasivärldar. Det är en fröjd att se och höra henne! Tänk att kunna ge henne oceaner av tid att få leka på detta sätt utan att behöva bryta! Jag anar en blivande författare här - hon har börjat producera egna böcker med detaljrika bilder och hela sidor med text. Både påhittat och återberättande av böcker hon känner till med lite egna tillägg.

Och en sådan tillgång hon är i mitt arbete som dagmamma! Hon tröstar och hjälper de små helt spontant och är den drivande motorn många gånger i rollekarna med de större.

Varför, varför ska detta underbara måsta brytas? Jag har levt i en bubbla hittills och låtsas att detta är för evigt. Men nu börjar verkligheten komma smygande. Varför får detta underbara inte fortsätta? Varför ska denna fria själ tvingas in i skolans inrutade värld? Önskan att få undervisa henne själv är som en bön inom mig. Just nu ser jag ingen möjlighet till det. Lagen förbjuder mig och att driva en process känns alltför stort och läskigt. Jag kommer att vara en lydig medborgare och sända mitt barn till skolan i augusti. Men inom mig gnager det. Jag önskar så att hon skulle få fortsätta att utvecklas på detta sätt. Och jag är lite rädd att skolans struktur ska ta ifrån henne denna livslust och nyfikenhet på livet och världen.

Men som sagt. Det är en bön inom mig. Och mirakler kan ske!

tisdag 18 mars 2014

Det bästa av två världar!

Åh vi fick vårvinter ändå! Vet att jag skrev ett euforiskt inlägg om den tidiga våren för ett tag sen, men nu när snön kommit tillbaka måste jag säga att jag njuter! I dagarna de två har jag och barnen byggt snöhäst och haft det så härligt och roligt ute i snön. Sol från klarblå himmel, fåglar som kvittrar och perfekt kramsnö! Vad finns att inte älska?! Både idag och igår har också snön dalat ner i så stora härliga flingor så det sett ut som det vackraste julkort och barnen har tjutit av förtjusning när de tittat ut!

Idag skulle jag ha jobbat till halv sex, men så blev sista barnet hämtat redan halv fyra och jag fick två timmar över. Först fortsatte jag en stund att bygga snöhäst i solen med Lilla L. Det var ju så roligt och jag hade inte alls lust att sluta! Sen följde jag henne till ett par kompisar och tog med hundarna på promenaden. När vi passerade fotbollsplanen mötte vi Nonno som stod och tränade frisparkar. Han bad mig hämta en spade så att han kunde röja vid plätten där han stod och sköt.

När jag lämnatLilla L, gick jag hem med hundarna och hämtade spaden och gick med den till Nonno. Och sen. Sen kom min egna ljuvliga stund i solen! Jag hade tagit med mig David Copperfield och ett sittunderlag. Och med dessa två ting slog jag mig ner mitt i den gnistrande snön, lutade mig mot den stora stenen där mitt på fältet och lapade solen som gassande och värmde. Grönfinkar och talgoxar sjöng i kapp med en rad andra fåglar från träden i skogen och fårhagen intill. Ett jubel steg högt mot himlen där en större fågel flög kraxande över skyn. Jag lutade mig tillbaka mot stenen och följde fågeln med blicken. En stilla frid och fullkomlig ro fyllde min själ. Och jag tänkte. Detta är ju att få uppleva det bästa ur två världar! Vårens ljus, värmande sol och fågelkvitter, inramat i vinterns vita gnistrande snövidder. Det är vårvintern det! Några få korta dagar om året. Alldeles, alldeles ljuvliga!


måndag 17 mars 2014

Jesus är som ett täcke

Ikväll låg jag och läste i sängen under två täcken och en filt - elementet i sovrummet är trasigt. Då kom min minsta in i sovrummet och kröp ner hos mig under täcket med en bok. Vi skulle ju läsa innan läggningen. Hon gosade till sig tätt intill mig och tittade på mig med glittrande ögon och sa:

"Ditt täcke är världens skönaste!"

Men så tvärtystnade hon plötsligt och utbrast:

"Jesus är som ett täcke!"

Jag tyckte det var en så klockren liknelse!


söndag 16 mars 2014

Vilodag

Idag är det söndag. På söndagar går jag i kyrkan och sen vilar jag. Så skönt med en tydlig vilodag i veckan. Har sovit, legat och pratat länge med min man och läst. Spelat spel och såklart ätit mat. Välgörande och välbehövligt.

lördag 15 mars 2014

En hälsning från påve Franciskus


Jag har just sett ett klipp där den anglikanska prästen Tony Palmer talar på Kenneth Copelands konferens för evangeliska ledare. Tony talar om enhet mellan den katolska kyrkan och den protestantiska kyrkan. Mycket intressant!

Tony kände påve Franciskus långt innan han blev Påve; han var hans personliga mentor. Under detta tal berättar Tony om bakgrunden till detta, och hur han nyligen besökte påven och då fick med sig en videohälsning att dela på den evangelikala ledarkonferensen. Lyssna på hela klippet även om det är långt. I slutet kommer Påvens hälsning.

fredag 14 mars 2014

Våra fredagar glider fram på det glittrande vattnet

För ett par år sen skrev jag lite inlägg om alternativa fredagsmys. Poängen var att komma bort ifrån att per automatik hamna framför TV:n. Jag minns att jag fick kämpa en hel del för detta och vara engagerad och pådrivande för att vi skulle göra något annat tillsammans.

Ikväll när jag och tjejerna satt och spelade Rummy, slog det mig att jag inte längre behöver kämpa. Det har blivit helt naturligt i vår familj att inte hänga framför TV:n. Tjejerna ser visserligen på Amigo och sen brukar vi se Wild kids tillsammans. Men sen stänger vi av och gör något annat.

Oftast spelar jag och tjejerna något spel. Efter det läser jag högt för dem och sen går de och lägger sig. Killarna brukar (om de är hemma och inte i kyrkan) spela FIFA eller något spel på sina mobiler. Men det är helt okej, då de ju haft spelfritt hela veckan. Nonno (11) brukar också sätta sig och teckna lite (ett intresse han har) eller spela lite innebandy.

Blev uppmuntrad när jag tänkte på detta. När jag bestämde mig för att ta upp fighten mot TV-häng, var det som att försöka skjuta ut en tung koloss till båt från stranden och ner i vattnet. Jag fick kämpa som ett djur varenda fredag och misslyckades ibland då jag var för trött. Men aldrig att jag gav upp! Och någon gång där mitt i kämpandet i den tunga blöta sanden, kom båten äntligen fram till vattnet. Och den flöt helt plötsligt av sig själv!

Tänk om jag gett upp när det varit en knapp meter kvar? Då hade barnen suttit där och passivt matats med televisionens ofta minst sagt tveksamma kost. Och jag hade säkert suttit i ett annat rum och läst och känt mig misslyckad och besegrad.

Mitt i det tuffa man försöker åstadkomma - det kan vara vad som helst, frestas man alltid att ge upp. För man vinner ju bara någon ynka centimeter för en massa svett och tårar tycker man. Man frestas tänka: "Det är ju ändå ingen idé." Men det är det!

Ge inte upp. Dåliga trender i din familj eller hos dina barn går att vända på. Det gäller bara att hålla blicken fäst vid målet. Lyft blicken och se på den glänsande vattenytan där framme. Den kommer att bära allt det du just nu tycks kämpa så förgäves med.

Samma sak är det med vår jordiska vandring här på jorden. Den är ofta krävande, smärtsam och tung. Vi behöver lyfta blicken och se det himmelska målet framför oss. Annars tröttnar vi och ger upp.








torsdag 13 mars 2014

I stormens öga - Ulf Ekmans konvertering till katolicismen

Ulf Ekman, tidigare pastor och grundare av Livets Ord berättade i söndags att han och hans fru Birgitta kommer att konvertera till Katolska kyrkan. Detta kom som en chock för många. Dock inte för mig. För mig var det mer som en överraskning. Här är mina tankar om detta och skriverierna som sedan kommit.

För det första känner jag att det inte är bra att läsa för mycket av vad andra säger. Många är i chock och skriver och talar utifrån känslor och rädslor. Att följa med i det, kan lätt leda till en massa grubblerier och tvivel. Och jag blir ledsen när människor talar nedlåtande om Ulf Ekman och hans beslut och vänder och vrider på det. Många dömer och menar att det är fel. Jag förstår inte hur man vågar uttala sig om det. Han är och har varit en stor andlig ledare som förtjänar vår respekt! Och för alla som var med under gudstjänsten i söndags när han berättade om sin och Birgittas väg in i Katolska kyrkan, var det tydligt att atmosfären var fylld av frid! Ulf talade så milt och kärleksfullt. Jag kände en djup glädje i mitt innersta!

"Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden." Joh 3:8

Något som är återkommande när man läser olika uttalanden är att människor inte förstår. Men måste vi förstå allt då? Jag tror inte detta är något som vi kan lösa i våra huvuden och med våra mänskliga resonemang. Vi behöver istället lyssna inåt. Tala med Gud i våra hjärtan och hitta friden i honom. Han har allting under kontroll! Gud är så mycket större än allt vi kan tänka och räkna ut med våra sinnen. Han är den ogripbare och outgrundlige! Det vi dock behöver göra är att hålla fast vid allt vi vet. Vid allt det Gud har gjort för oss. Hålla fast vid vår relation med Jesus Kristus. Han är alltid densamme! Är det något vi missat så skall Gud låta oss få veta det också. Var så viss!

"Det är så vi bör tänka, alla vi fullkomliga. Tänker ni fel i något avseende, skall Gud uppenbara också det för er. Dock låt oss hålla fast vid det som vi nått fram till." Fil 3:15-16

Men att många känner sorg kan jag däremot förstå. Ulf Ekman har ju varit en stor förebild för så många, så länge. Under 30 år har många sett på honom som en andlig far. Såklart blir det tomt när han går vidare. Och förändringar är aldrig något vi människor är speciellt bekväma med. Men de måste ändå komma. De kan verka märkliga och smärtsamma när de kommer. Men är de av Gud, kommer sorgen att vändas i glädje längre fram. Stefan Salmonsson skriver väldigt bra om sorg på sin hemsida Gå gärna in och läs vad han skriver.

"De som sår med tårar, ska skörda med jubel. Gråtande går de ut och bär sitt utsäde. Med jubel kommer de åter och bär sina kärvar." PS 126:5-6

Jesus är med dig i detta och han ber oss att inte tappa fotfästet och oroa oss. Lägg allt i hans händer och tro på honom! Jag tror att Gud har något mycket gott och stort som ligger framför oss!

"Låt inte era hjärtan oroas.Tro på Gud och tro på mig." säger Jesus till oss i Joh 14:1

onsdag 12 mars 2014

Ord från Jesus i en tid av turbulens

"Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa."

Johannes evangelium kapitel 14 vers 7

tisdag 11 mars 2014

Att "bara leka" är inte så bara!

Jag brinner för att barn ska få vara barn. Med det menar jag bland annat att de ska få vara utomhus mycket och leka fritt och upptäckande. Jag tror att speciellt skogen är en mycket bra och stimulerande och lärorik plats för barn att vara på och därför är jag ofta där med mina barn och dagbarn.

Som pedagog inom barnomsorgen, i mitt fall som dagmamma - utsätts man dock för trycket att allt ska styras upp och vara så välplanerat och pedagogiskt för att vara av någon nytta för barnen. Men i mitt hjärta vet jag att barnen lär sig så ofantligt mycket bara av att få leka och upptäcka själva. Ändå är jag inte opåverkad och kan komma på mig själv med att undra vad de egentligen lär sig när de leker glatt och inspirerat i skogen.

Då är ett sånt mejl som jag fick från Utikuligt i måndags en enorm uppmuntran.

Så här stod det i mejlet:

Idag har det varit en fantastisk vårdag och vi har varit ute hela dagen! Ja, hela dagen från klockan 9-17:30 då de sista barnen gick hem. Tänk så mycket barnen har fått av detta! Jag är inte emot att planera och hitta på pedagogiska sysselsättningar. Inte alls! Jag älskar pedagogik! Men det ska komma utifrån barnens behov och intresse och inte pådyvlad dem för att man tror att det är det enda som är bra. Idag till exempel hade jag en samling "i bakfickan" som jag kunde ta fram om det skulle behövas och fylla ett syfte. Och vid ett tillfälle passade det bra och vi hade en pedagogikst samling, som dock improviserades rejält för att passa och stimulera barnen. Men det är viktigt att komma ihåg att barnen hade lärt sig lika mycket även om de "bara hade lekt"!

måndag 10 mars 2014

Soppan som alla barn ÄLSKAR!

Måndag och matinlägg. Idag tänkte jag dela med mig av min paradrätt. Det är en Gulaschsoppa gjord på köttfärs. Mycket enkla ingredienser och mycket enkel att göra och en stående favorit hos samtliga barn som blivit bjudna på den! Och det är rätt många eftersom jag jobbar som dagmamma. Det är till och med så att mammor till barn som slutat hos mig, berättar år senare att deras barn fortfarande pratar om denna Gulaschsoppa. Så den är något alldeles extra tydligen. Jag fattar inte själv grejen, men barnen älskar den och det är ju otroligt mycket värt. Helt okej för mig med alltså, men för mig är det bara en vanlig vardagsrätt.

Här kommer receptet. Har dock lagat det så många gånger att det blir mest på känsla med mängderna. Men på ett ungefär som nedan.



ca 400 g köttfärs
1 gul lök
Smör
Ca 1 msk paprikapulver
2 msk tomatpuré
1 liter vatten
1 grönsaksbuljongtärning (ekologisk)
5 potatisar
Salt, peppar
1-2 vitlöksklyftor

Sätt på vatten i vattenkokare om du har (går snabbare att få det att koka upp sen då)
Hacka löken
Tärna potatisen
Bryn färsen i en gryta och tillsätt sedan löken och låt den fräsa med ett par minuter.
Tillsätt paprikapulver, tomatpuré, potatis, vatten och buljongtärning
Koka i 20 minuter.
Smaka av med salt, peppar och pressad vitlök.

Hoppas den blir lika älskad hos dig!

söndag 9 mars 2014

Lite som min fjärde förlossning


Påväg hem från kyrkan idag fick jag plötsligt syn på tussilago! Jag trodd inte mina ögon. Tussilago nu? Visst var det vår igår, men i förrgår var det ju vinter! Mentalt har jag varit inställd på vinter i minst en månad till; jag är uppvuxen i Norrland och de två senaste vintrarna har varit långa och kalla även här.

Nu får jag visst ställa om. Det verkar onekligen som om våren kom igår. Att kunna säga så är faktiskt också norrländskt när jag tänker på det. I Norrland (som jag minns det från min barndom i alla fall) var vintern tydlig och bestämd tills den kände sig helt klar. Då sa farbror Frost frivilligt farväl och bjöd beredvilligt gumman Tö att ta över. Och så kom våren på en enda dag! Det var aldrig den där långa utdragna striden dem emellan som man fått lära sig att leva med här i Mellansverige. När man aldrig riktigt vetat om våren kommit eller inte och så är det plötsligt sommar. 

I år kanske de två - farbror Frost och gumma Tö - kom överens om att göra upp i godo även här. Kanske bestämde de sig för att skänka oss vår den åttonde mars och sedan låta tussilagona skjuta upp med detsamma? Vad vet jag. 

Hur som helst. Efter lunchen, som förövrigt intogs ute på altanen, gav vi oss i allafall iväg flickorna och jag för att plocka tussilago. Med vinden vinande och slitande i kläder och hår, gick vi alla tre spanande utefter dikeskanten och fick glada leenden från bilisterna som körde förbi. Och så hittade vi de tre första.

 "Det blir en var", sa Lilla L glatt och plockade sin.

Det är alltid samma pirrande, härliga känsla att plocka den första tussilagon och sedan trycka den lilla blomman mot näsan och dra in doften. Doften av barndom och vår. Det kommer jag aldrig att växa ifrån. 

Men lite förvirrad och omtöcknad känner jag mig ändå. Lite som när Lilla L kom till världen inom fem minuter efter att jag kommit till förlossningen. Jag som väntat mig en lång, utdragen process och så låg hon bara plötsligt där på magen! Dramatisk liknelse, kanske någon tänker. Men jag lever så väldigt mycket i nuet och har levt i vinter och haft inre beredskap för en lång och utdragen strid mellan farbror Frost och gumman Tö. "Visst gör det ont när knoppar brister" skriver Karin Boye i sin dikt. Och det är en oerhört dramatisk händelse när hela naturen ska födas på nytt om man tänker efter. Så liknelsen är nog inte så dum ändå och kanske inte så konstigt heller att det hela inte riktigt hunnit landa i mig ännu. 

Men glad är jag och njuter i fulla drag av att våren kom och överraskade på det här sättet! Precis som jag var där på förlossningen när jag insett att jag fått min bebis utan vare sig långdraget värkarbete, mätinstrument eller något annat. Jag hann knappt få av mig jackan så var hon ute. Och tussilagon den bara stod där i diket innan jag fått av mig vare sig mössa eller vinterjacka. Så det kan bli! 








lördag 8 mars 2014

Nej nu tror jag nästan att jag spricker!

Hela natten har det stormat. Vinden har dundrat och fått fönstren i vårt hus att dallra. Ett av badrumsfönstren som någon glömt att stänga riktig, blåste upp och rev ner några glaslyktor med en smäll! Kunde inte sova så bra i allt detta, men tyckte ändå om det på något vis. Det var väder med besked! Inte det intetsägande ruggiga grå bara, med den svaga men pinande vinden som går genom märg och ben, som legat över oss i dagar.

Och se nu på morgonen vad stormen åstadkommit! En klarblå himmel där solen får lysa i all sin kraft! Allt det tunga grå är bortjagat från bygden och jag känner livet inom mig!

Jag går ut till fårhagen med hundarna och sätter mig ner bland fjolårslöv, mossa och kvistar. Vinden har lugnat sig, men sveper ännu friskt genom torkat gräs och kammar mina små hundars yviga päls där de springer runt med nosarna sökande i marken. Solen, den ljuvliga livgivande solen, strålar mot mitt vinterbleka ansikte och värmer mina frusna fingrar som skriver. En talgoxe sjunger högt och klart som en finstämd flöjt borta i skogen. Känner en så sällsam lycka.

Reser mig upp och börjar gå hemåt när kylan ändå lyckas tränga igenom. På vägen möter jag min äldsta dotter som kommer skuttande genom det höga gula gräset med det blonda håret flygande i vinden. Jag tänker att hon påminner om ett av barnen Ingalls i Det lilla huset på prärien. Solen värmer förunderligt skönt där vi går tillsammans. Vi går mot skogskojan där Lilla L leker med ett par kompisar. Rosiga kinder och glada tillrop möter oss när vi kommer fram. Jag hjälper dem lite med kojan till deras stora lycka. Men lyckan är min! Vårvindar, sol och barn som leker i skogen. Allt är så underbart.

Jag får kraft att gå in och ta itu med städningen. En tvätt ska hängas. Kommer på att jag ju kan hänga lakanen ute! Far runt och röjer med musik som upphöjer Skaparen av allt det sköna. Sjunger med och städar. Det är nästan mer än jag orkar, lite nedsatt som jag är av en förkylning som bråkat med mig under veckan. Men jag motar frustrationen i dörren när den kommer smygande och får kraft att vårstäda vårt sovrum. Jag menar dra fram alla möbler och knäskura med såpa! Ut med endel kläder och sängkläder på vädring i vårvädret. Det känns så härligt att äntligen få det gjort.

Med lite övertalning gör Jojjan under tiden i ordning lunchen till mig och flickorna och sen cyklar vi till biblioteket. Jag lånar en ny hög med härliga böcker och känner mig rik. Väl hemma igen är solen fortfarande varm.

Slår mig för första gången i år ner ute på altanen med min kaffekopp. Det är så varmt att jag måste öppna jackan. Flickorna hoppar som kalvar på studsmattan. Deras leenden stålar ikapp med solen. Ögon lika blå som skyn glittrar. Nej, nu tror jag snart att jag spricker. Visst kan det ännu komma vinterkyla och bakslag. Det vet jag nog. Men idag är det vår och det får mig att vilja rusa till skogen igen och häva upp mitt vårskrik!






fredag 7 mars 2014

Lite ur gängorna

Att ha en trettonårig son som ler och kommer och ger en en kram, när man är lite ur gängorna, det värmer. En sån trettonåring har jag.

torsdag 6 mars 2014

Frances Hodgson Burnett

Idag läste jag om en för mig ny författare; Frances Hodgson Burnett. För över hundra år sedan räknades hon som en av de verkligt stora författarna. Hon skrev för barn och beskrivs i boken: Klassiker för dig som "barnens vän". "Hon var aldrig så lycklig som när hon hade barn runt omkring sig" skriver Gull Åkerblom och detta tilltalade mig. Jag känner nästan på samma sätt. Bland barn känner jag att jag är i mitt rätta element på något vis. Gull Åkerblom skriver vidare att man kan känna doften av hennes kärlek till barn mellan sidorna i hennes böcker. Jag blev såklart väldigt sugen på att genast läsa någon bok av henne. Speciellt Den hemliga trädgården verkar härlig, men den fanns tyvärr inte inne på vårt bibliotek. Dock visste jag med mig att jag hade en annan bok av henne; En liten prinsessa, i bokhyllan. Det är en söt, lite nött utgåva utgiven av Harriers bokförlag 1955 och den ligger jag nu och läser och orkar just inget mer, då jag känner mig trött och sliten med en hals som gör ont.

onsdag 5 mars 2014

En Kulla Gulla i mitt hem

Imorse när klockan ringde var jag obeskrivligt trött. Jag låg kvar i halvslummer och hörde som i ett töcken att någon slamrade långt borta i köket.

"Åh, Jojjan tar fram frukost", tänkte jag tacksamt och låg kvar en stund till.

När jag lite senare hade tagit mig ur sängen och halvsovande kommit in i köket, mötte mig en flicka med soligt humör, klängande på köksbänken i full färd med att ställa in glas i ett av köksskåpen.

"Men åh, tömmer du diskmaskinen", utbrast jag förundrat.

"Ja, jag vaknade halv sju och tänkte börja ta fram frukost. Men så tänkte jag att det nog var för tidigt. Så då kom jag på att jag kunde städa köket i stället!"

Hon sa det som om det var den självklaraste sak i världen att en nioåring stiger upp tidigt på morgonen och tömmer diskmaskinen och städar köket. Sen fortsatte hon obekymrat att tömma diskstället och kom ideligen och frågade var olika saker skulle vara. Sprang fram och tillbaka med plastlock och glasburkar till återvinningen, ställde in grytor i grytskåpet och hängde upp vitlökspressen där den skulle vara. När hon var klar såg hon sig snabbt om, tog en trasa och började torka av frysen och köksbänkarna.

Jag tackade henne så innerligt för allt hon gjorde och började sakteliga ta itu med morgonbestyren. Hela tiden med en förundrad lyckokänsla dansande kring mitt hjärta. Det är ju detta jag drömt om och försökt få barnen att förstå så länge, men aldrig tyckt att det lyckats.

Helt plötsligt händer det bara. Helt plötsligt ger ett barn oförtrutet och glatt av sin sig själv, sin kraft och sin energi och jag får vara den som tar emot och säga tack.

Hon gjorde min dag!

Det slog mig senare att hon ju var som Kulla Gulla i böckerna vi läser. Mild, utgivande och glad. Ett par dagar i rad har hon dukat fram frukosten åt oss utan att vara ombedd och i förrgår erbjöd hon sig frivilligt att hjälpa mig grovrengöra tvättstugan. Ja, det verkar onekligen som att jag fått en liten hjälpsam Gulla i mitt hem. Vilken gåva för en mor!



tisdag 4 mars 2014

Sök upp ditt barn



Barn behöver känna sig älskade. Villkorslöst älskade. De behöver få sina kärlekstankar fyllda gång på gång. Annars kan de inte leka och utvecklas som de ska och de blir djupt olyckliga.

Jag har märkt att de där kärlekstankarna fungerar väldigt olika på olika barn. Bland mina fyra är det stor variation. Någon har en kärlekstank som fylls lätt och snabbt och sedan håller sig tanken fylld länge utan att behöva fyllas på medvetet. Ett annat barn däremot har en tank som tar lång tid att fylla och sedan töms den snabbt igen. Ett enormt behov av ständig försäkran om villkorslös kärlek.

Med just detta barn har jag uppräckt att det är bra för mig att tänka: "Sök upp barnet". Det innebär att jag påminner mig själv om att flera gånger varje dag aktivt söka upp barnet och ge det en kram och säga några varma ord, komma och föreslå att vi ska göra ngt ihop eller bara fråga vad det gör just för tillfället. På det viset kan jag hålla tanken fylld. Glömmer jag detta, blir det lätt så att barnet upplevs krävande och att det hela tiden vill ha något från mig. För barnet känner ju att tanken är tom och söker kärlek hos mig. Problemet är bara att när barnet själv måste söka upp kärleken och jag eller pappan då ger den, upplevs det inte som kärlek och tanken fylls inte på.

Detta är så lätt att missa som förälder. Jag har själv gjort det många, många gånger. Jag kan tycka att jag ju har läst böcker med barnet, spelat spel med barnet, fikat och pratat med barnet osv och så är barnet ändå krävande och vill ha min uppmärksamhet hela tiden. Då är det lätt att känna frustration och motvilja. Något som är väldigt skadligt för min och barnets relation.

Men med detta lilla knep; att söka upp barnet många gånger under en dag, innan barnet hinner söka upp mig, fylls tanken och barnet blomstrar och blir lugnt och harmoniskt.

Jag tror att alla barn behöver detta mer eller mindre. Jag försöker komma ihåg det med alla mina barn. Men ett av mina barn behöver det på ett särskilt sätt och jag är så glad att jag insett detta!

måndag 3 mars 2014

M som i måndag och matplanering

Idag är det måndag och på måndagar brukar jag se till att planera veckans mat. Jag tänkte därför viga måndagar åt matinlägg här på bloggen. Idag kommer det att handla om matplanering.

Maten är ju ett av de allra viktigaste flödena i ett hem. I allafall upplever jag det så. Med fyra barn och ytterligare fyra dagbarn att utfodra varje dag, har jag varit tvungen att utveckla system för att undvika frustration, gnälliga barn och panikfärder till affären. Något som dock visat sig inte vara helt lätt.

Jag har under många år gjort veckomatsedel med tillhörande inköpslista varje vecka. Dock har det varit rätt mycket jobb att hitta på en massa maträtter varje vecka och skriva listan till; falukorv och makaroner eller köpta köttbullar var och varannan dag är inget allternativ för mig. Jag har vecka ut och vecka in bläddrat i receptböcker och googlat på nätet efter recept på maträtter som är nyttiga, goda och hyfsat lättlagade till en rimlig penning. Inte alldeles lätt att fylla alla de kriterierna. Speciellt inte då jag har två flickor som är otroligt kinkiga med maten. Har många gånger känts så tröstlöst och eländigt att ha stått och lagat någon i mina ögon ny och spännande rätt och så blir det ändå bara gnäll och tokvägran hos de två mindre barnen när vi ska äta. Förgäves har jag försökt hitta rätter alla i familjen gillar, men efter flera år av misslyckande har jag nu äntligen insett att detta inte är hållbart längre.

För att komma bort ifrån denna jobbiga situation kring maten, har jag nu börjat utveckla ett nytt system. Det innebär att jag tänker mig att vi ska ha sex fasta veckomatsedlar som rullar och som har tillhörande inköpslista färdigskriven. Vilka maträtter som ska få vara med håller jag just nu på att prova ut. Under några veckor framåt pågår detta projekt. Och det går till så att vi varje vecka provar två- tre lite osäkra "kort" och har mat som jag vet går hem resten av dagarna. Efter varje måltid får så varje familjemedlem sätta betyg på maten. Om både jag, min man och pojkarna gillar maten och vi tycker den var tillräckligt lätt att laga, kvalificerar den sig till sexveckors schemat. Till varje måltid ser jag också till att ha bröd och uppskuren frukt och/eller grönsaker som flickorna kan äta om maten var "tokäcklig" enligt dem. På så sätt slipper vi gnisslet och gnället om maten inte passade alla, utan de som inte gillade kan äta tillbehör och vara nöjda ändå. Med ett fast antal olika maträtter som återkommer med jämna mellanrum, tänker jag mig också att flickorna kommer att vänja sig vid dem och förhoppningsvis börja gilla fler maträtter. Barn gillar ju det som är bekant. Jag har nog varit lite väl varierad i maten har jag insett. Det har varit mitt sätt att "stå ut" med det eviga matlagandet. Jag har sökt inspiration i ständigt nya rätter, men samtidigt "slitit mitt hår" när det ständigt varit gnäll. Det nya systemet tror jag kan göra det hela bättre för alla. Jag får tillräckligt mycket variation och barnen får samtidigt mer förutsägbarhet. För att ytterligare öka förutsägbarheten har jag också gjort en tavla i köket där jag varje vecka skriver upp matsedeln. Det är en vanlig tavla med glasruta där jag satt ett A4-papper inrutat i veckodagarna och med kolumner för lunch och middag. Maträtterna skriver jag på glaset i rutorna med en vanlig tuschpenna. Lätt att torka av och skriva nytt igen. Den idén har jag fått från den här fina bloggen.

Utvärdering av detta nya system kommer längre fram. Hur gör ni med maten i er familj? Skulle vara roligt att få ta del av!





söndag 2 mars 2014

En ny historia vill bli skriven

Förra sommaren bara damp en ny bokidé ner i mitt huvud. Jag såg hela den stora bilden inom mig och satte igång att skriva ner det i ett dokument i rasande fart; rädd att det hela skulle försvinna ifrån mig lika fort som det kommit. Jag hittade på namn till huvudpersonen och lite sånt. Men sen blev det inte mycket mer. Idéen lades åt sidan, jag tappade lusten att ens pilla med mitt första bokmanus och ja, sen har tiden gått.

Men nu har inspirationen för att ta tag i min bokidé plötsligt infunnit sig. Tiden känns med ens rätt! För ett par dagar sedan letade jag så fram dokumentet som legat bortglömt under så många månader och började läsa alla i hast nerskrivna idéer. Det är en massa tankar i en salig röra, som antingen skulle kunna bli en bok eller fem. Det beror alldeles på hur jag ska lägga upp det hela.

Och hur jag ska göra det, vet jag ännu inte. Ännu känns det hela stort och ogripbart. Som en dunkel värld med dunkla personer som rör sig någonstans långt borta. Jag vet att berättelsen om dem finns där, men jag vet inte hur det ska börja eller sluta eller särskilt mycket om någon av dem som är med. Men jag har samma känsla som innan jag skrev det andra manuset. En bestämd känsla av att en historia vill bli skriven! Och obarmhärtigt har processen att skriva en ny bok dragit igång. Jag grubblar på min idé och får någon tanke här och någon tanke där, som jag genast skriver ner. Jag har lånat en bunt böcker i samma genre som jag tänkte plöja för att inhämta inspiration och jag funderar på vilka researcher jag behöver göra för att få en massa kött på benen.

Det är en härlig, men samtidigt lite skrämmande process. För jag vet att det kommer att krävas många, många timmar av tänkande, planerande och skrivande. Ibland kommer det att gå lätt, ibland väldigt trögt. Ångestfyllda tankar av att jag inte alls kan skriva kommer vissa stunder hånle åt mig. Tomma vita dokument torna upp sig och stirra på mig, där jag sitter och inte får fram ett ord. Medan andra stunder kommer att bereda mig ljuvlig lycka, när inspirationen flödar och fingrarna dansar i glädjefyllt flow. Jag kommer att glädjas och våndas, om vart annat. Kanske till och med frestas att ge upp.

Men ge upp kommer jag inte att göra. För jag vet att när denna känsla en gång gripit mig, släpper den inte. Och successiv kommer den där dunkla världen att framträda klarare och klarare. Jag kommer att lära känna karaktärerna mer och mer. Rad kommer att läggas till rad och tillslut kommer en ny historia ha fått sin vilja fram och blivit skriven.

lördag 1 mars 2014

Blogg100

Precis nu gick jag med i utmaningen blogg100, som innebär att man ska göra minst ett blogginlägg om dagen i hundra dagar. Hm det känns verkligen som en utmaning att fixa detta. Men samtidigt har jag nyligen fått inspiration till att börja blogga igen. Hoppas denna utmaning kan hjälpa mig att hålla bloggen levande.

Känns viktigt att bloggandet inte dör ut och ersätts av Facebook, Twitter eller instagram, då det mer än någonsin behövs lite längre reflekterade texter. Själv har jag gått ur alla ovan nämnda sociala medier, då jag lätt fastnar och sitter där och klickar istället för att skriva ordentliga texter. För skriva behöver jag! Jag mår inte bra om jag inte skriver. Och av klickade på sociala medier blir jag bara splittrad och oharmonisk. Nej, jag ska vårda mitt skrivande och inte låta annat komma emellan. I dagarna har jag dessutom tagit tag i en ny bokidé också. Men mer om det imorgon. Jag ska ju som sagt blogga då med. Vill du också gå med i blogg100, kan du klicka på länken nedan och läsa om hur det fungerar.

Bisonblogg

Ses imorgon!