Kurragömma i skogen

Ständigt försöker vi hitta på nya roliga lekar och trick med vår lilla chihuahua. Denna ras behöver ju mycket stimulans och rörelse, så därför tänkte jag både för egen del och för andra börja samla olika saker att göra med en sådan här liten hund (och andra raser med såklart) här på bloggen. Som en liten bank med hundaktiviteter. Först ut är: Kurragömma i skogen. Denna lek gjorde vi idag; jag, Jojjan och Bilbo (chihuahuan). Vi gick till vår lilla skogsdunge och lät först Bilbo nosarunt och göra sina behov. Sen satte vi igång. Utrustade med små bitar av kött turades jag och Jojjan om att springa och gömma oss bakom ett träd eller någon sten. Jag började och när jag satt bakom mitt träd ropade jag på Bilbo. När han kom fick han belöningen (köttbiten). Medan Bilbo letade och hittade mig, passade Jojjan på att gömma sig på ett annat ställe. Sen ropade hon och belönade när han hittade. På detta sätt höll vi på och Bilbo tyckte det var jätteroligt. I början ropade vi flera gånger på honom om han hade lite svårt att hitta. Men sedan gick vi över till att bara ropa en gång och sedan göra små klickljud med munnen för att hjälpa honom i rätt riktning. Denna lek kan man såklart också göra själv. Men det är lättare att vara två, för annars fattar (i allafall våran) hunden snabbt att man få belöning om man hittar matte och han är uppmärksam och springer efter en direkt. Alternativet då är ju att bara gömma sig då och då och emellan låta hunden springa runt. När han inte ser, passar man på att gömma sig igen. Bra lek, då denna ger hunden både stimulans och motion på samma gång (han rusar som en raket när han letar). Ha en bra dag!

Vad är hundägare för släkte egentligen?

Som nybliven hundägare har jag kikat runt lite på olika hundsidor och hundforum på nätet. Och det som slår mig är vilken nedvärderande attityd många möts med där. Verkar man det minsta okunnig så undrar folk hur i hela världen man kan vara så urbota dum att man skaffar hund utan att veta nått. Människor som ställer ärliga frågor får istället för svar på frågorna höra hur idiotiska de är. Det verkar onekligen som att man ska vara superexpert på hundar innan man ens tänker tanken att skaffa en valp. Visst att det säkert finns olämpliga hundägare som missköter sina hundar. Men ilskan över dem behöver de väl inte ösa över varje liten själ som vågar sig på att ställa en enkel fråga. Själv kommer jag inte att ställa några frågor på sådana sidor. Det är då ett som är säkert!

Succé på demensboendet

Igår fick Bilbo (vår lilla chihuahuavalp) följa med ut på äventyr för första gången. Jag var tvungen att handla och så ville jag passa på att hälsa på min pappa. Bilbo fick åka i hundväskan och tog det hela med ro under bilfärden.

Jag åkte först till pappa och tog ut honom i den sköna marssolen. Bilbo gillade honom direkt och låg så nöjd på filten i hans knä och mös där vi satt tillsammans mot en läig solvägg. Pappa kelade och småpratade med honom och tyckte det var kolossalt mysigt att få träffa en hund. Han har nämligen alltid älskat hundar min pappa. Så länge vi kunde satt vi där och pappa ville inte gå in för att det var så härligt i solen.

Tillslut var vi dock tvungna att gå in eftersom det var dax för lunch. Men väl inne orsakade vi stor uppståndelse med vår ankomst. En i personalen blev eld och lågor när hon såg att jag hade en chihuahua med mig och hon var bara "tvungen att få se på den!" sa hon. Jag öppnade då väskan och Bilbo kröp ut och började nyfiket nosa runt på golvet bland alla de boende och personalen. Hon som absolut var tvungen att se den började gråta av rörelse och bland alla de andra spred Bilbo också stor glädje. Personalen blev så till sig att de nästan glömde bort att ta fram maten och de boende log och följde honom intresserat med blicken. En av de mer pigga herrarna fiskade till och med upp honom när han kom intill hans stol och berättade glatt att han ju haft två hundar tidigare. Jag skyndade intill för att se till att Bilbo inte blev rädd eller att herrn skulle släppa ner honom plötsligt. Men det gick bra och Bilbo klarade denna uppståndelse förvånansvärt bra.

När jag sen skulle gå försäkrade jag att Bilbo skulle få följa med fler gånger och det blev de väldigt glada åt att höra och en utbrast: "Ja, det ska bli så spännande att följa utvecklingen på den här lilla älsklingen!"

Så Bilbo är inte bara till glädje här hemma för barnen, utan också för pappa och alla hans medboende på demenshemmet. Känns härligt att kunna sprida så mycket glädje på detta sätt.

Utsatt för mystisk valpkomplott?

Tänk sådana mystiska vändningar livet kan ta! För bara en månad sedan skulle jag aldrig ha kunnat tänka mig att skaffa ett husdjur, i synnerhet inte en hund. Aldrig i livet! Men sen blev det så att en liten hundvalp dök upp i mitt bokmanus (varifrån kan man ju nu i efterhand börja undra) och för att kunna skriva om den var jag ju tvungen att läsa på. När jag då läste på fick jag en annan syn på det här med hund. Det verkade ju faktiskt riktigt trevligt. Och när jag ett antal dagar senare, med stor inlevelse, hade beskrivit denna valps relation med en av huvudkaraktärerna fann jag mig, till min egna stora förvåning, nästan känna mig lite sugen på en hund. Tittade mest för skojs skull runt lite på hundannonser och liknande, men det var ju inte på riktigt. Vi är ju ingen hundfamilj! Och jag kan ju absolut inte tänka mig att ha något husdjur över huvud taget. Nej, absolut inte!

Jag kom vidare i mitt manus och förbi det där med hundvalpen och trodde att nu var det hela glömt. Bortsett då ifrån att Jojjan i vanlig ordning fortsatte med sina dagliga påminnelser om att hon önskar sig en hund. Dessa påminnelser har vi dock fått dagligen de senaste två åren ungefär, så det var ju inget nytt. Nytt var dock att jag inte längre kände mig så säker när jag svarade henne att någon hund ska vi inte ha. Och nytt var också att jag så smått började känna mig utsatt för en hundkomplott. En händelse av många andra små som fick mig att känna så var att när jag en kväll klickade på en blogglänk, fick datorn någon "flepp" och hoppade själv till en helt annan blogglänk. Jag hamnade då på ett inlägg som hette: "Valp i fyrabarnsfamilj!" Jag skrattade och trodde inte det var sant! Hade hundar börjat förfölja mig?

Så nu i helgen, hade ena sonen innebandymatch i ett samhälle en bit härifrån. Av en händelse i samma samhälle som några bekanta till oss som har en egen kennel bor. Maken som skjutsade dit sonen och hans kompisar passade på att hälsa på hos dem medan grabbarna värmde upp inför matchen. Dessa bekanta råkade då förstås ha en liten valp med överbett som behövde ett bra hem. Och de ställde förstås frågan om inte vi ville ha den? Maken svarade lite svävande att han skulle kolla med mig och trodde såklart att jag skulle säga ett bestämt nej! Det har jag ju gjort de senaste tolv åren när något husdjur kommit på tal.  Men när han nu ringde råkade jag och Jojjan precis just då sitta och prata om att hon ville ha en hund. Meningen innan jag svarade var precis denna: "Mamma, jag vill ha en hund!" Och så lyfter jag luren och maken säger: "De undrar här om vi vill ha en valp?" Återigen blev jag full i skratt och än mer fundersam om varför hundar börjat dyka upp precis överallt? Och så hör jag mig själv svara: "Ja, kanske." Istället för: "Nej, absolut inte!" som vore det naturliga svaret för mig. Vi pratade sen mer om det hela och så ringde maken tillbaka och frågade om vi fick komma båda två och titta och ställa alla våra frågor och sen ta ett beslut. Det fick vi och jag insåg nog undermedvetet någonstans att min utstakade väg mot hund började lida mot sitt slut.

Igår var vi så där och hälsade på. Vi pratade, ställde frågor, gosade med hundar högt och lågt och drack kaffe. Och hur det nu var. Efter ett par timmars besök och samtal om det hela fann vi oss själva påväg hem i bilen med en liten valp i släptåg. Kurande låg han där i mitt knä i en medföljande egen filt och vi fattade inte riktigt vad som hänt. På något egendomligt vis hade vi nu alltså inte bara fyra barn, utan också en liten valp i vår familj! Overklighetskänslan var påtaglig kan man säga.

Ett dygn senare är vi nu fortfarande lite i chocktillstånd. Men vår lille nye familjemedlem, en liten 2,5 månader gammal chihuahua som (efter heta diskussioner och omröstning) heter Bilbo, verkar finna sig väl tillrätta. När han kom hem till oss igår sprang han lyckligt runt och viftade på sin lilla svans och luktade på allt och alla och lät sig gosas och kelas med av både små och stora händer. Sen somnade han så gott i en liten provisorisk hage på en gosig kudde när kvällen kom. Sov hela natten (nu låter det som om jag pratar om en bebis haha) och har sedan idag varit glad och ätit och busat och sovit och kissat och bajsat och betett sig som en prima liten valp ska göra. 

Barnen är lyriska! Och jag märker att denne lille krabat har en härligt lugnande effekt på speciellt två av våra barn. De sitter på golvet och kelar och bara är och Bilbo kryper in i deras armveck och somnar. Medan de ser på Bolibompa turas de i tur och ordning om att ha honom i knät och han finner sig lugnt i det och rullar ihop sig där han hamnar och ser ut att njuta i fulla drag av all uppmärksamhet och kärlek.

Mycket väsen av sig gör han inte. Det verkar som om vi trots valp kan leva på vårt liv på ungefär samma sätt. Barnen har fått en ljuvlig liten lekkamrat och blir lugnare och mer harmoniska. Dessutom har vårt köksgolv aldrig hållit sig så konstant rent som det gjort det senaste dygnet! Så konspiration eller inte. Jag tror faktiskt det här blir hur bra som helst och att det på något vis var meningen att Bilbo skulle komma till oss.