lördag 31 oktober 2009

Världens bästa bröd!




Måste bara få dela med mig av världens bästa brödrecept! Fick det själv på den här husliga bloggen. och vill dela det vidare till er mina kära läsare.

Det fina med det här brödet är att det är så lätt att baka! Man behöver inte alls vara någon superhuslig bullmamma för att klara detta. Dessutom blir det ganska mycket bröd så att det inte tar slut på en gång och man får några brödpåsar i frysen. Men det allra bästa är ändå att det är så fantastiskt himelskt GOTT!!


Här kommer receptet:

50 gr jäst
13 dl vatten - 37 grader
2 kg rågsikt
3 dl solrosfrön, linfrön, rågkross. (totalt 3 dl)
5 tsk salt
3 dl sirap


Smula ner jästen i en bunke eller i assistentens bunke om du har en sån. Häll på lite av det 37 gradiga vattnet och rör runt så att jästen löser sig helt. Häll på resten av vattnet. Tillsätt sirap, salt och de övriga ingreisenserna utom mjölet. När allt annat är i börjar du med mjölet. Häll på ganska stor del i början och sätt på assitetnten eller blanda i för hand. Fyll sen på lite i taget tills allt är i. Lägg över en ren handduk och låt degen jäsa i 30 minuter. Häll sedan över den i en smord långpanna och jäs i ytterligare 30 minuter. Nagga brödet och sätt in det i en 225 grader varm ugn. Grädda i 25 minuter och stäng sedan av ugnen. Låt nu brödet stå kvar i ugnen fram till morgonen. Öppna alltså EJ luckan!!


Egna kommentarer:

Jag bara blandar till degen i min coola orange assistent från 70-talet och låter maskinen göra jobbet. Ingen knådning alltså. Ett knep som min man lärt mig är att istället för att först ta det ljumna vattnet över jästen kan man hälla på sirapen. Då smälter jästen och det blir inte lika kritiskt att vattnet som man sen häller på är exakt 37 grader. Lättare att lyckas på det sättet alltså! Liksom den jag fick receptet av har jag dessutom i lite russin och minskar lite på mjölet och tar lite mer kross och drar bort lite på sirapen (drygt 2 dl istället för 3). När jag hällt upp degen i långpannan för ytterligare jäsning brukar jag sikta lite mjöl över och lägga på en handduk. Därav det vita pudret. Brukar göra det runt 21-22 på kvällen för att det inte ska bli för många timmar i ugnen (eller man får stiga upp omännskligt tidigt). 8-9 timmar verkar vara lagom enligt mina erfarenheter. På morgonen är det sen bara att ta ut det härliga långpannebrödet och skära upp det i ca 6 bitar och lägga in i påsar. Spara en, skära upp och NJUTA!

Hela familjen älskar detta bröd och trots att det blir ganska mycket är det slut på 3-4 dagar. Men det gör ju inget när det är så lätt att sätta en ny deg :).

Mycket brödlycka!

söndag 25 oktober 2009

Besvärliga småsyskon och för långa lov

Småtjejerna är lite påfrestande denna eftermiddag. Minsta (som missat sin middagsvila) gråter och skriker för allt och inget. Storasystern sjunger tusen sånger och rabblar samma ramsa femtielva gånger. Vid middagsbordet får storebror Nonno nog...

nonno: "Småbarn är så JOBBIGA!!!"
nonno: "Fattar ni inte att jag inte är van med 4-åringar!"
nonno: "Jag brukar faktiskt vara 4 timmar om dan med 7-åringar!
nonno: "Fattar ni inte det va?"

Sedan undrar han om han får gå till skolan imorgon (måndag). Han har varit magsjuk och inte fått gå på flera dagar denna vecka. Men då får han veta att det är lov nästa vecka. Han suckar djupt och undrar om han får gå ännu, ännu, ännu nästa dag? Men då pappa förklarar att det är över en vecka tills han får gå till skolan nästa gång utbrister han:

nonno: "Varför ska lovet vara såååå långt???"
nonno: "En hel vecka!"

Men så kommer han att tänka på sommarlovet...

nonno: "Och sommarlovet är ju 10 veckor!"

Han ser ut som om hela världens bekymmer hamnat på hans små axlar och han undar uppgivet hur han i hela världen ska klara ett långt lov?

Nej, det är inte alltid lätt att vara 7 år. Förra veckan tyckte han att helgen är för kort och att han minst borde få vara ledig fredag också. Annars hinner han ju inte leka så mycket som han behöver. Och så måste man skriva bokstäver massor av gånger och det suger. Hå hå ja, ja.


onsdag 21 oktober 2009

Pappan utan koll

nonno: "Är stjärnor gjorda av grus?"
mamma: "Jag kan inte så mycket om sånt där, fråga pappa!"
nonno: "Näe, pappa har ju inte koll på nått!"
nonno: "Han har ju inte koll på nått här hemma!"
nonno: "Han har ju bara koll på sitt jobb."
mamma: "Ja, men han kanske har koll på stjärnor och sånt för det."
nonno: "Näe...han jobbar ju inte med stjärnor!"

söndag 18 oktober 2009

Kristina från Duvemåla öppnade mina ögon

Jag har fått en sådan aha upplevelse! För att ta det hela från början...

Som mamma till fyra barn har jag ofta känt mig överväldigad av arbete. Tvätt ska hanteras löpande för att undvika bergsmassiv. Mat ska planeras, köpas och lagas. Dammsugaren står ständigt framme och används dagligen. Men jodå. Hallen är ändå alltid full av grus och köket fullt av smulor. Veckobrev ska läsas och inga utflykter eller badpåsar ska glömmas. Läxor ska bli gjorda och komma med i ryggsäckarna på rätt dag. Bajsblöjor ska bytas och 4-årstrots ska bemötas...ja, ni fattar. Detta klarade jag ändå av ganska bra tyckte jag. Visst kände jag mig ofta trött och sliten och såg till att få en middagslur så ofta det gick. Men så insjuknade min pappa och blev dement. Sedan i våras har det varit jättetufft minst sagt! Har av och till känt mig förtvivlad och maktlös och allt oftare tänkt tanken: "Jag orkar inte länge till!" Började känna att jag inte räcker till nånstans. Jag kan inte finnas där för min pappa som jag vill, jag missar barnens läxor och utflykter stup i ett, lyckas nätt och jämt hålla igång "hemapparaten" och hantera bråk och kiv. Jag kände att jag hela tiden kämpade i motvind och när som helst tar vinden tag i mig och jag tappar greppet helt. Visst har jag varit glad också såklart i allt detta. Men tillslut kulminerade alltsammans ändå i en stressreaktion i kroppen som tog sig i uttryck med ett otäckt tryck över bröstet och hög känslighet för ljud. Blev orolig och insåg att jag måste stanna upp. Vila, vila,vila! Söka lugnet och friden i naturen. Ställde in, maken fick ställa in. Jag vilade så mycket jag kunde och kände mig som en skör liten sak som inte orkar någonting!

Men. Så lånade jag Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Började läsa om Kristina och Karl-Oskar som i 1800-talets fattiga Svergie kämpade för livhanken från tidiga morgonen till sena kvällen. Hon födde barn på barn i detta armmod, var uppe med dem på nätterna och jobbade ändå hårt om dagarna. Hon hade tre små barn och ett i magen och skulle göra samma arbete som jag med tvätt, matlagning osv. Bara med den "lilla" skillnaden att hon måste göra sitt eget mjöl för att sen kunna baka bröd, spinna fårens ull för att kunna tillverka kläder till barnen och tvätta fick hon väl göra för hand i en iskall sjö.

Och jag började undra. Vad är det för fel på mig? Hur kunde hon orka så mycket och jag så lite? Jag som trott att min arbetsbörda som fyrbarnsmamma var nätt och jämnt vad man klarar av. Folk omkring en höjer ju alltid på ögonbrynen när man säger att man har fyra och de verkar undra hur man kan orka ha så många? Plötsligt insåg jag att jag ju har det hur lätt som helst! Jag har ju hur mycket fritid som helst! Jag lever i en sådan lyx som människor i vårt land inte ens kunde drömma om för 150 år sedan. I Amerika arbetade ingen mer än 12 timmar fick de höra talas om, och de trodde det var himlen man talde om. Det säger en del om hur de hade det. Och det säger en hel del om hur bra vi har det idag!

Helt plötsligt insåg jag att det är en helt naturligt sak att arbeta! Arbete är inte farligt och jag har stor kapacitet! Stress är däremot farligt! Det var stressen över min pappas situation och oron över att inte klara mitt jobb som mamma som tog knäcken på mig. Inte arbetet med barnen och hemmet! Stor skillnad. Jag slöt fred med att jag gör allt jag kan för pappa och lämnade resten åt Gud! (Han har dessutom fått en ny medicin som gjort att han mår mycket bättre nu). Jag började se på min arbetsbörda som mamma och dagmamma som mycket liten i jämförelse med Kristinas. Plötsligt fick jag hur mycket energi som helst! Det var helt otroligt! Som ett mirakel. Jag fick mer gjort än på mycket länge. Har drömt om att orka baka bröd och städa igenom huset ordentligt. Nu gick det på ett kick! Och egentligen hade ju inget förändrats. Allt satt i huvudet! Jag trodde att jag var så trött och då blev jag trött. Jag trodde att jag var så svag och bräcklig och då blev jag det. Nu har jag insett att jag har samma ork och kraft som vilken mamma som helst hade på 1800-talet. Jag tror att jag är stark och då är jag det! It`s all in you mind!

Det går inte beskriva hur lycklig och lättad jag är! All den energi jag drömt om att ha, har jag plötsligt fått. Hemarbetet känns nu inspirerande i stället för jagande. Tack Vilhelm Moberg för att du berättade om Kristina från Duvemåla. Det förvandlade hela min tillvaro! Och jag kan ju inte annat än tro att Gud som vet allt hade ett finger med i spelet den där dan när jag råkade gå förbi hyllan i biblioteket där Utvandrarna stod...

söndag 4 oktober 2009

Min dotter skrev en sång ikväll

Jag har en liten dotter som älskar att sjunga. Hon sjunger Pippi Långstrump, Madicken och Idas sommarvisa. Hon lär sig nya sånger på förskolan som hon sen sjunger för oss här hemma. Hon sjunger ständigt och jämt och väldigt ofta sker det vid matbordet (ja i vår familj får man sjunga vid bordet). Ikväll vid middagsbordet blev det så att vi började sjunga lite till mans. Men så höjde vår lilla sångfågel åter sin stämma och började sjunga en sång om Jesus. Det var en ny sång som jag aldrig hört och jag frågade om hon lärt sig den på förskolan? "Nej, jag hittade på den själv!" sa hon glatt. Den var så bra att jag vill dela med mig av texten till er:

Du är med mig när jag leker
Du är med mig när jag sover
Och är jag rädd så kan jag be
Och när jag ber så hör du mig