onsdag 29 februari 2012

Grässtråpromenader och geggamojjamat

Idag har vårtecken radat upp sig ett efter ett under hela dagen lång. Redan på morgonen slogs jag av det faktum att skolbarnen kom upp alldeles av sig själva innan jag ens hunnit komma på tanken att väcka dem. Och istället för att sura och bråka lekte de glatt medan de väntade på gröten skulle bli klar. Vilken förunderlig inverkan ljuset har tänkte jag. På förmiddagen sen såg vi en yrvaken spindel krypa över staketet när vi kom ut till vår lekpark. Och längst nere vid staketets fot kröp ingen mindre än Maria nyckelpiga omkring i det solvarma fjolårsgräset och ville kanske fira sin namnsdag med en liten promenad på ett grässtrå, vad vet jag? Barnen de lekte sig våta in på bara kroppen i bassängen som ska föreställa sandlåda och de gjorde sandtårtor och geggamojjamat i långa banor. Efter lunch sen satt vi på den soldränkta altanen och hade sagostund i bara fleecetröjor och tunna mössor medan Bilbo, vår lilla valp, tränade på att kissa ute. På eftermiddagen gick vi ut och hjälpte våren ytterligare påväg genom att kånka hinkvis med vatten och hälla det i brunnen. Jag njöt av eftermiddagssolen som gör alla timmarna fram till fem ljusa och härliga och jag tänkte att det var då otroligt så många vårtecken denna vackra vårvinterdag hade att bjuda på!

måndag 27 februari 2012

Utsatt för mystisk valpkomplott?

Tänk sådana mystiska vändningar livet kan ta! För bara en månad sedan skulle jag aldrig ha kunnat tänka mig att skaffa ett husdjur, i synnerhet inte en hund. Aldrig i livet! Men sen blev det så att en liten hundvalp dök upp i mitt bokmanus (varifrån kan man ju nu i efterhand börja undra) och för att kunna skriva om den var jag ju tvungen att läsa på. När jag då läste på fick jag en annan syn på det här med hund. Det verkade ju faktiskt riktigt trevligt. Och när jag ett antal dagar senare, med stor inlevelse, hade beskrivit denna valps relation med en av huvudkaraktärerna fann jag mig, till min egna stora förvåning, nästan känna mig lite sugen på en hund. Tittade mest för skojs skull runt lite på hundannonser och liknande, men det var ju inte på riktigt. Vi är ju ingen hundfamilj! Och jag kan ju absolut inte tänka mig att ha något husdjur över huvud taget. Nej, absolut inte!

Jag kom vidare i mitt manus och förbi det där med hundvalpen och trodde att nu var det hela glömt. Bortsett då ifrån att Jojjan i vanlig ordning fortsatte med sina dagliga påminnelser om att hon önskar sig en hund. Dessa påminnelser har vi dock fått dagligen de senaste två åren ungefär, så det var ju inget nytt. Nytt var dock att jag inte längre kände mig så säker när jag svarade henne att någon hund ska vi inte ha. Och nytt var också att jag så smått började känna mig utsatt för en hundkomplott. En händelse av många andra små som fick mig att känna så var att när jag en kväll klickade på en blogglänk, fick datorn någon "flepp" och hoppade själv till en helt annan blogglänk. Jag hamnade då på ett inlägg som hette: "Valp i fyrabarnsfamilj!" Jag skrattade och trodde inte det var sant! Hade hundar börjat förfölja mig?


Så nu i helgen, hade ena sonen innebandymatch i ett samhälle en bit härifrån. Av en händelse i samma samhälle som några bekanta till oss som har en egen kennel bor. Maken som skjutsade dit sonen och hans kompisar passade på att hälsa på hos dem medan grabbarna värmde upp inför matchen. Dessa bekanta råkade då förstås ha en liten valp med överbett som behövde ett bra hem. Och de ställde förstås frågan om inte vi ville ha den? Maken svarade lite svävande att han skulle kolla med mig och trodde såklart att jag skulle säga ett bestämt nej! Det har jag ju gjort de senaste tolv åren när något husdjur kommit på tal.  Men när han nu ringde råkade jag och Jojjan precis just då sitta och prata om att hon ville ha en hund. Meningen innan jag svarade var precis denna: "Mamma, jag vill ha en hund!" Och så lyfter jag luren och maken säger: "De undrar här om vi vill ha en valp?" Återigen blev jag full i skratt och än mer fundersam om varför hundar börjat dyka upp precis överallt? Och så hör jag mig själv svara: "Ja, kanske." Istället för: "Nej, absolut inte!" som vore det naturliga svaret för mig. Vi pratade sen mer om det hela och så ringde maken tillbaka och frågade om vi fick komma båda två och titta och ställa alla våra frågor och sen ta ett beslut. Det fick vi och jag insåg nog undermedvetet någonstans att min utstakade väg mot hund började lida mot sitt slut.

Igår var vi så där och hälsade på. Vi pratade, ställde frågor, gosade med hundar högt och lågt och drack kaffe. Och hur det nu var. Efter ett par timmars besök och samtal om det hela fann vi oss själva påväg hem i bilen med en liten valp i släptåg. Kurande låg han där i mitt knä i en medföljande egen filt och vi fattade inte riktigt vad som hänt. På något egendomligt vis hade vi nu alltså inte bara fyra barn, utan också en liten valp i vår familj! Overklighetskänslan var påtaglig kan man säga.

Ett dygn senare är vi nu fortfarande lite i chocktillstånd. Men vår lille nye familjemedlem, en liten 2,5 månader gammal chihuahua som (efter heta diskussioner och omröstning) heter Bilbo, verkar finna sig väl tillrätta. När han kom hem till oss igår sprang han lyckligt runt och viftade på sin lilla svans och luktade på allt och alla och lät sig gosas och kelas med av både små och stora händer. Sen somnade han så gott i en liten provisorisk hage på en gosig kudde när kvällen kom. Sov hela natten (nu låter det som om jag pratar om en bebis haha) och har sedan idag varit glad och ätit och busat och sovit och kissat och bajsat och betett sig som en prima liten valp ska göra. 

Barnen är lyriska! Och jag märker att denne lille krabat har en härligt lugnande effekt på speciellt två av våra barn. De sitter på golvet och kelar och bara är och Bilbo kryper in i deras armveck och somnar. Medan de ser på Bolibompa turas de i tur och ordning om att ha honom i knät och han finner sig lugnt i det och rullar ihop sig där han hamnar och ser ut att njuta i fulla drag av all uppmärksamhet och kärlek.

Mycket väsen av sig gör han inte. Det verkar som om vi trots valp kan leva på vårt liv på ungefär samma sätt. Barnen har fått en ljuvlig liten lekkamrat och blir lugnare och mer harmoniska. Dessutom har vårt köksgolv aldrig hållit sig så konstant rent som det gjort det senaste dygnet! Så konspiration eller inte. Jag tror faktiskt det här blir hur bra som helst och att det på något vis var meningen att Bilbo skulle komma till oss.



söndag 26 februari 2012

I varje liten detalj

Det var i sommras jag började skriva på mitt barnboksmanus. Då skrev jag ofta på en liten svart laptop och var inte alltid så noga med att spara det på dropbox eller ha någon annan form av säkerhetskopia. Så gick datorn en dag sönder. Först tog den inte emot laddning och sen blev strömkabeln glapp. Tillslut fick den inte kontakt alls. I den perioden någonstans hade jag en skrivsvacka och skrev inte på mitt manus på ett par månader.

När jag sedan äntligen började ge mitt stackars manus lite uppmärksamhet igen och såg över vad jag skrivit här och var, insåg jag tillslut att ett dokument fattades. En stor del av tredje kapitlet (fast nu under resans gång har det blivit slutet av kapitel sju) låg på den trasiga laptopen och gick nu inte att få tag på. Jag har såklart varit upprörd över detta och tjatat på maken att lämna in datorn, eller hitta någon datakunnig kompis som kanske skulle kunna fixa den. Inget har dock hänt på flera månader och jag har helt enkelt hoppat över det partiet och fortsatt skriva.

Men de senaste veckorna har jag nu verkligen känt att jag vill ha tag på det där dokumentet! Jag har haft svårt att fortsätta utan det och känt mig en aning frustrerad över det hela. Att försöka skriva om något jag skrev i sommras känns ju både jobbigt och svårt. Men så bad jag idag Gud om en lösning på detta. Ja, ni som läser regelbundet här börjar väl vid det här laget inse att jag drar in Gud i det mesta som har med livet att göra. Och då hörde jag plötsligt inom mig: "Prova att sätta på datorn!" Jag tänkte att ja, det kanske jag skulle prova, trots att jag inte direkt trodde att det skulle fungera. Sen glömde jag det, men blev åter påmind. "Prova att sätta igång datorn!" Glömde igen och blev åter påmind. Efter tredje gången gjorde jag tillslut slag i saken och letade fram datorn som låg längst in i en skrivbordslåda och letade fram strömkabeln som låg längst in i ett skåp. Hoppfullt satte jag så i sladden och provade att sätta igång den. Först var datorn alldeles svart och död. Men så blinkade det till! Och så hoppade datorn igång! Jag fick dock lov att hålla i strömkabeln hårt på ett speciellt sätt, men det funkade! Jag hittade dokumentet som jag saknat i flera månader och både sparade det i dropbox och mailade det från min mail till min mans för att vara på den säkra sidan. Sen rörde jag bara ytterst lite på handen som höll strömkabeln och datorn dog direkt igen. Men nu var dokumentet räddat! Och inte bara det. Maken fick hopp om att det faktiskt kan gå och laga datorn, så då kanske vi får en till liten dator som barnen kan få ha. Som det är nu är det hård konkurrens om den enda datorn vi har.

Men det största för mig i detta är ändå att jag upplever att Gud bryr sig om mitt lilla dokument. Att han bryr sig tillräckligt mycket om att jag ska komma vidare med min bok, för att ta sig tid att viska i mitt hjärta att prova att sätta på datorn. Ser det också som ett ytterligare bevis på hans enorma kärlek till oss människor. Visst bryr han sig om de stora världshändelserna och om verkligt allvarliga saker. Men han bryr sig också om varje liten detalj i våra små enkla liv. Det är så ofattbart stort! Och denna lilla händelse gör mig än en gång så oändligt ödmjuk och tacksam. Jag är faktiskt inte ensam i den här världen, utan jag har en Gud som vakar över mig och min familj i stort som smått.

lördag 25 februari 2012

Bakning + skrivande = sant



Igår bakade jag ett rostbröd som jag fick inspiration till på bloggen Söta saker. Och detta bröd blev till och med godkänt hos barnen. De klagar annars på att de "jämt" får hembakt bröd och aldrig köpt. "INGEN annan har hembakt mamma, INGEN!" Ja, så låter det. Konstiga ungar. Men detta blev som sagt godkänt och det såg "nästan köpt ut" och gick jättebra att rosta.

Hur som helst. Igår när jag bakade detta bröd kombinerade jag det med att skriva på mitt manus. Jag satte först degen och sedan när den skulle jäsa, passade jag på att skriva. När degen jäst klart, stod jag och bearbetade mitt manus i huvudet medan jag bearbetade degen med händerna. Märkte att detta var väldigt bra. Det är lätt att tänka på vad karaktärerna i ens manus ska hitta på här näst när man har händerna i en deg ser ni. När degen sen skulle jäsa för andra gången, satte jag mig åter vid datorn och skrev lite till. När brödet slutligen var klart tänkte jag på hur bra det varit att varva skrivandet med baknig. På detta sätt hade jag fått ett par naturliga pauser i skrivandet och det gjorde gott både för tankeverksamheten och kroppen. Samtidigt hade jag ju också fått ett gott bröd som barnen och maken kunde ta till kvällsfika. En lyckad kväll med andra ord. Och ett lyckat koncept var uppfunnet. Här kommer receptet:


25 g jäst
3 dl vatten
1 msk honung
1 msk olivolja
1 tsk salt
4 dl dinkelmjöl
2 dl vetemjöl (Plus ytterligare en eller ett par dl vetemjöl till knådningen)
1 uppvispat ägg till pensling
Sesamfrö

Slå vattnet i en gryta och sätt på låg värme. Under tiden smular du jästen i en stor bunke och tillsätter honungen. Ta bort grytan från värmen och känn efter om det är fingervarmt. Hann det bli för varmt, byt ut ngn dl mot kallt kranvatten så att det blir ljummet. Häll sen det fingervarma vattnet över jästen och se till att det löser sig helt. Känn efter med fingrarna. Tillsätt oljan och saltet. Tillsätt mjölet och arbeta in det tills du fått en smidig deg som nätt och jämt inte klibbar. Jag brukar hälla ut endel av mjölet på arbetsbänken och hälla över den kladdiga degen dit och sedan successivt arbeta in mer mjöl tills den känns färdig. Hemligheten är att hela tiden se till att man har mjöl på händerna så kan man arbeta med degen utan att det klibbat förmycket (har lärt mig detta genom att studera min svärmor när hon bakar). När degen känns smidig lägger du tillbaka den i bunken och låter den jäsa under en ren handduk i minst 30 minuter. Gärna 40. Ta sedan upp degen på arbetsbänken igen och knåda länge. Jag knådade i en kvart och här får man också jobba genom att hela tiden ha mjöliga händer och tillsätta lite mjöl i taget. Forma sedan degen till en limpa och lägg i en brödform som du antingen har bakplåtspapper i eller (som jag) har smort och ströat. Lägg på bakduken igen och låt jäsa ca 30 minuter. Pensla sedan brödet med det uppvispade ägget och strö över sesamfrön. Grädda i 225 grader ca 25 minuter. Eller tills det inte är degigt i mitten.

Ha en fin lördag!

fredag 24 februari 2012

Den glömda årstiden

Visst är det underbart att det börjar bli ljusare! Att solen till och med börjar värma så mycket att man kan sätta sig ute och ta en kopp kaffe. Och visst är det härligt att gå på promenader och höra talgoxarna och pilfinkarnas glada kvitter från buskar och snår. Igår fick jag till och med syn på två vackra rödmagade domherrar! Och nordbor som vi är luras vi här att tänka: "Åh det är vår!" Det är bara det att innerst inne vet vi att vi kommer att bli besvikna. Nästa gång det kommer ny kyla och ny snö som det ju brukar göra fram och tillbaka ända till april vissa år, blir vi sura och uppgivna. För att sen när solen värmer igen och får isen att smälta och vattnet att porla bli euforiska av lycka igen. På detta sätt kastas vi mellan hopp och förtvivlan under åtskilliga veckor innan våren faktiskt kommer. Men om man istället inser att det faktiskt inte är vår bara för att solen blir varmare och fåglarna lyckligare, utan inser att man nu befinner sig i vad jag vill kalla den bortglömda årstiden, vårvintern. Då kan man njuta och vara glad hela vägen fram tills grönskan gör sitt storslagna återtåg och bofinkar och sädesärlor och andra flyttfåglar fyller skogen med sina livliga konserterter. Om man håller i minnet att det är just vårvinter och inte vår, njuter man av ljuset och de varma solstrålarna på sin näsa. Men man njuter också av den vita snön som glittrar så fint med sina miljoner små kristaller och av att barnen kan bygga några snögubbar till och ha snöbollskrig med varandra på gården. Så passa nu på allesammans och njut av vårvinterns härliga tid och gå inte och tro att det är vår. Då ska du finna att du blir så mycket lyckligare och nöjdare. Och februari och mars blir månader utan frustration och besvikelser.

torsdag 23 februari 2012

Vila,vila



Lyssna på den här underbara sången! Den (och alla andra låtar på skivan) går om och om igen här hemma i köket för tillfället medan jag lagar mat eller diskar. Och ofta måste jag stanna upp mitt i det jag håller på med och rikta hela min uppmärksamhet mot Jesus min frälsare och bästa vän som kommer mig så nära. Jag känner verkligen att jag kan vila, vila i hans kärlek och jag skulle så önska att du också fick uppleva det. Han är verklig och vill också lära känna dig!

onsdag 22 februari 2012

Livets mening

Det har blivit så tydligt för mig att det viktiga, det egentligt enda viktiga är att vi gör det vi gör i kärlek. Som mamma kan man ju känna att man har så mycket som ska göras och hinnas med. Man ska laga mat, duka bort den igen, diska, städa, plocka, tvätta, gå ut med sopor, planera matinköp, handla, skjutsa barn hit och dit, hjälpa till med läxor osv, osv.

Ofta när jag är mitt i en sådan här uppgift blir jag ju avbruten av något barn. Jag kanske står och hackar lök till middagen och så börjar två av barnen bråka i vardagsrummet. Eller så hänger jag tvätt och någon ropar att de behöver hjälp med något. Eller så dammsuger jag och någon klampar in med våta skor. Jag känner då ofta att jag blir irriterad av att på detta sätt bli avbruten i det "viktiga" jag är mitt upp i. Och det är ju helt mänskligt.

Men så igår läste jag Kärlekens lov, ett bibelsammanhang i korinterbrevet. Och då blev det plötsligt så tydligt för mig hur oviktigt allt det där andra egentligen är. Det egentligt viktiga i mitt liv är att visa kärlek mot dem som är runt mig. Främst då mina barn som ju är runt mig ständigt. Allt det andra är faktiskt sekundärt.

När detta blev så levande för mig upplevde jag plötsligt att det blev lättare att bli avbruten. Jag fann ju en djup livsmening i att istället lugnt och kärleksfullt hjälpa mitt barn eller vad det nu var.

Jag fann också att sysslor i hemmet faktiskt kan utföras i kärlek, istället för i frustration. I kärlek kan jag faktiskt ta upp makens strumpor från sovrumsgolvet, istället för att irriterat rafsa åt mig dem. I kärlek kan jag också torka av köksbordet från spill och smulor. Tänka att jag gör det som en kärlekshandling till hela min familj. Och skulle jag inte ha denna söliga familj, skulle jag vara väldigt ensam faktiskt.

När man på detta sätt lägger kärlek bakom sina handlingar, stort som smått, försvinner frustrationen och man fylls i stället av frid och gläde. Men tro nu för all del inte att jag klara att leva såhär hela tiden. Nej, långt ifrån. Men om jag ständigt påminner mig själv om att kärlek är livets mening, och kommer ihåg att be Gud fylla mig med hans kärlek och låta den strömma ut genom mig, då fungerar det. Och egentligen är det ju så det är. Att utan Gud är det ganska dömt att misslyckas med att leva kärleksfullt och i frid. Då halkar man väldigt lätt tillbaka i egenkärlek och det blir ingen lycklig av i längden. Inte ens man själv.

Kärlekens lov

Om jag talade både människors och änglars språk
men inte hade kärlek,
vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.
Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter
och hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde förflytta berg
men inte hade kärlek,
så vore jag ingenting.
Och om jag delade ut allt vad jag ägde
och om jag offrade min kropp till att brännas,
men inte hade kärlek,
så skulle jag INGENTING (min markering) vinna.

Kärleken är tålig och mild,
kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst,
den uppför sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tillräknar inte det onda.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
Den fördrar allting,
den tror allting,
den hoppas allting,
Den uthärdar allting.

1 Korinterbrevet kapitel 13, vers 1-7

söndag 19 februari 2012

När blev jag 35?

Det är så märkligt förstår ni. Men jag vet faktiskt inte när jag blev 35. Jovisst vet jag att jag fyllde 35 i december förra året, men när blev jag trettiofem år liksom? Nu tror ni förstås att jag lider av någon typ av ålderskris och det kanske jag gör. Men i såfall yttrar den sig snarare i att jag känner mig yngre än någonsin än äldre än någonsin.

Jag tror att det kan vara så att det har med mina barn att göra. Jag fick mitt första barn när jag var 24. Och då, när jag var 24 kände jag mig så vuxen och mogen så. Sen kom barn nummer två och så barn nummer tre som vi aldrig hann lära känna för att hon (jag tror det var en hon) åkte hem till Jesus innan hon hann bli klar i magen. Sen kom barn nummer fyra och så barn nummer fem i ganska tät följd. Jag tror att under dessa år med ständiga graviditeter, ammningsperioder och sömnstörda nätter har jag levt som i en bubbla. Mig själv har jag inte haft så mycket tid att tänka på alls. Nej, jag har levt i den där småbarnsbubblan och inte märkt att åren har gått. Jag menar. Jag var ju 24 när jag kröp in i bubblan och så var jag plötsligt 35 när jag kom ut igen. Hur gick det till liksom? Och nu när jag kommit ut, känner jag mig mer som de där 24 åren jag var innan jag bosatte mig i bubblan. Tiden kanske helt enkelt har stått stilla för mig. Ja, så är det nog! Det är nog därför jag nu plötsligt känner mig så ung och fri. Ingen bubbla har jag runt mig längre och det gör det ju så mycket lättare att gå balansgång på staketet, hoppa från sten till sten i skogen och göra änglar i snön och blicka upp på den ljusblå himlen och fantisera om att molnen är hästar, drakar och älvor. Men något har nog ändå hänt. Det märker jag när jag åker tefat i pulkabacken med barnen. Då är det bra mycket krångligare att få in ben och allt på det där lilla tefatet än jag kan minnas att det varit tidigare. Ja märkligt är det. Verkligen märkligt är det att jag skulle vara 35. Det kommer nog ta ett tag att inse för min del. Och då är jag väl redan 40 skulle jag tro.

lördag 18 februari 2012

En liten karamell

Läste ett par tänkvärda rader i boken: Den inre friheten av Jacques Philippe:

"Den sanna kärleken som ger lycka kan endast uppstå mellan två människor som frivilligt ger upp sig själva för att istället ge sig åt varandra."

En liten karamell jag tänkte ni skulle få suga på denna lördag. 

Trevlig helg!


fredag 17 februari 2012

Trött fredag


Ikväll är vi (läs jag) för trötta för att göra något mer avancerat. Så vi spelade bara lite Uno tjejerna och jag. Funkar bra även när man är trött, då det inte kräver något större tankearbete. Sen högläste jag bara en sida i Häxan och lejonet innan jag sa godnatt till dem. Nu tänkte jag gå och lägga mig själv och pojkarna spelar lite Wii.

Natti, natti!

onsdag 15 februari 2012

Varför ska en helt fantastisk undervisningsform vara förbjuden?

Hemundervisning är förbjudet i Sverige. Visste ni det? Inte. Men så är det. Familjer som av olika anledningar vill hemundervisa sina barn i Sverige tvingas att betala dryga böter och blir tvungna att lämna landet (ofta flyttar de till Åland) om de vill fortsätta att göra det de finner bäst för sina egna barn. Jag frågar mig varför? Studier har ju visat att hemundervisningsbarnen klarar sig minst lika bra som elever i vanlig skola. Ja till och med ofta bättre! Varför är Sveiges regering så rädd för denna lilla företeelse? Jag menar, det är ett fåtal familjer som väljer detta och varför ska de då inte få det? Blir arg på denna toppstyrning och brist på hänsyn till den enskilda individens behov. Mångfald verkar inte vara något som är eftersträvansvärt i dagens Sverige. Nej likriktas ska vi. Jajamensan!

Varför skriver jag nu plötsligt om detta? Funderar jag på att hemundervisa mina egna barn kanske? Nej, inte alls! Mina barn har förmånen att gå i en fantastisk fin liten friskola som jag är mer än nöjd med. Men detta med hemundervisning slog mig nu idag när jag hjälpte min son med hans skolarbete som han fått hemskickat för att han varit sjuk under flera dagar.

Till exempel hjälpte jag honom nu på morgonen med ordkunskap. Han skulle avsluta en mening och hade tre ord att välja på. Märkte då att han inte hade speciellt bra koll på något av orden. Visserligen klarade han ofta uppgifterna, men han klarade dem med hjälp av uteslutningsmetoden. Inte för att han visste vad de betydde. Detta hade bara passerat i skolan. En lärare har inte den ringaste möjlighet att hinna upptäcka en sådan här liten detalj. Denne hade bara sett att det var rätt och gått vidare efter att boken rättats.

Men när jag nu satt med honom upptäcktes det genast. Och jag kunde också förklara alla orden i en kontext meningsfull för honom. Ett av orden var t ex serpentin. Jag försökte förklara det på olika sätt. Han förstod inte. Men så kom jag på att vi för några veckor sedan hade en liten överaskningsfest för hans farfar när han fyllde år. Jag påminnde honom om detta och genast lyste han upp och visste precis. Ett annat ord hade inte ens jag själv helt klart för mig. Då googlade vi tillsammans och både läste om ordet och tittade på bilder. Ni inser själva vilken bred kunskap han fick av det ordet.

Jag märkte också att han lätt tappar fokus på uppgifterna. Men eftersom jag satt med, kunde jag hela tiden peppa och återföra hans koncentration på uppgifterna. Inte lätt i en klassrumssituation.

Senare satt han, jag och hans pappa i köket och fikade. Då fick vi av en tillfällighet reda på att han upplever vuxnas prat som: bla, bla, bla, bla...Då är det lätt att förstå att han stänger av och missar mycket av vad fröken säger. Sen satt han i pappas knä och pratade om allt möjligt. Ordet demokrati kom upp och vi upptäckte att han inte visste alls vad det betydde. Trots att han går i trean och ämnet säkert kommit upp i skolan. Ett samtal om demokrati följde och han hade sen en bred och djup kunskap om detta begrepp. Vi hann även samtala om ekonomi, hur mycket människor i allmänhet tjänar osv. Detta för att han slängde ur sig att de flesta människorna ju har "typ tre miljoner". Efter samtalet vet han hur orimligt detta är. Andra ämnen togs också upp eftersom han frågade. När han då fick svaret var han hundra procent fokuserad på svaret och kunde ställa bra följdfrågor osv.

Det var här någonstans jag bara insåg vilken gyllene fördel hemskoleelever har! De får ju en så mycket effektivare inlärning då föräldern kan fokusera på det som barnet för tillfället är intresserat av. Jag ska erkänna att jag tidigare tänkt att hemundervisning måste ha stora brister och jag har känt mig skeptisk. Men nu är jag det inte alls längre! Nu förstår jag precis varför hemskoleelever får bättre resultat och högre betyg. De har ju helt enkelt en sådan mycket effektivare undervisning och en lärare som ägnar sig bara åt dem själva. Snacka om individualisering!

Det jag inte alls förstår är varför denna fantastiska undervisningsform ska vara förbjuden i vårt land? Varför människor ska behöva lämna allt de håller kärt här hemma, göra stora ekonomiska uppoffringar och bli politiska flyktingar i ett annat land. Detta är för mig fullkomligt obegripligt och jag ser det som en diskriminering och ett grovt övertramp av dem som bestämmer i Sverige.

måndag 13 februari 2012

Låt mig få sjunga långsamhetens lov

Är ledig idag för att ta hand om min sjuka son och själv bli helt återställd. Och vi har en sådan ljuvligt stillsam och långsam dag han, jag och min yngsta dotter! Barnen har en sådan frid och ro över sig. De liksom bara är. Trots att det inte händer så mycket är de harmoniska och förnöjsamma. Vi har suttit i soffan och tittat i gamla fotoalbum. Stannat länge vid varje bild och samtalat. De har spelat spel tillsammans de två barnen och jag har slumrat in sådär ljuvligt skönt en stund. De kan sitta i soffan och bara vara. Blir inte rastlösa utan bara funderande. Så kommer då och då en liten undran ut ur munnen och vi pratar om den en stund. Det är så tyst och stilla och jag upplever att barnen njuter. Njuter av att bara vara och hinna tänka och fundera och dela sina tankar i behaglig takt. Inte tusen frågor på en gång, utan snarare en eller ett par varje timme. Och jag tänker på hur dyrbar denna långsamhet är i vårt hetsiga stressiga samhälle. Tänker att denna dag också är läkedom för våra själar och inte bara för våra förkylda kroppar. Nu har lillan somnat och den store lägger ett pussel. Själv sitter jag här intill och sjunger tyst inom mig långsamhetens lov.

söndag 12 februari 2012

En inrutad söndag förvandlade allt!

Som jag skrev för någon dag sedan är jag sjuk. I fredags gick det ju bra när maken var hemma och skötte marksevice och barn. Mindre bra (läs värdelöst) gick det igår då han var tvungen att jobba. Jag var då nästan lika slut och dålig som på fredagen och tänkte mig att jag skulle kunna ligga på soffan och barnen skulle underhålla sig själva. De är ju faktiskt rätt stora nu! Mellan mina långa vilostunder skulle jag göra mat. Så var planen. Jag sa till barnen att nu är mamma trött och sjuk så nu är ni snälla och leker och är sams. Ungefär så. Optimistiska jag trodde att det skulle fungera.

Det gjorde det inte. Resultatet blev istället att jag försökte vila. Men någon vidare vila blev det inte då jag hela tiden fick lösa konflikter och lyssna på sådant som: "Får jag spela (dator) nu, snälla, får jag spela nu?!". Och hela tiden när någon av de andra satt vid datorn, drogs de övriga dit som blomflugor till övermogen frukt. Jag fann mig själv hela tiden tjata om att de inte skulle hänga vid datorn och inte bråka. Gå iväg och lek något för allt i världen! Men inte kunde de leka inte. Jo minsta kunde, men inte de andra. De cirkulerade istället runt som en flock osaliga andar och var så disillusionerade att det stod ut genom öronen på dem. Och hela tiden rök de ihop för allt mellan himmel och jord. Jag behöver nog inte berätta att vi alla fem var i upplösningstillstånd när fadern i huset äntligen kom hem framåt kvällen.

Inför denna dag när maken åter skulle jobba och jag skulle vara själv hemma med mina gangsters till ungar, ja det var så det kändes, kände jag vanmakt! Jag kunde bara inte se mig själv gå igenom en likadan dag igen. Men då fick jag en idé. Mitt i min förtvivlan kom den och gav mig en gnutta hopp om livet. Jag kom på att jag skulle göra ett inrutat minutschema för hela dagen för samtliga barn. Det kan låta väldigt överdrivet och galet, men jag såg det som min enda räddning. Jag rutade så in dagen i tider och barnens namn. Sedan fyllde jag luckorna med saker som: spela dator (1 timme/barn), vara ute, spela Uno, fri lek, lugna aktiviteter, hjälpa till att duka, hjälpa till att skära morötter, lunch, film, Bolibompa osv. I ett av barnens luckor skrev jag också vila/läsa flera gånger eftersom det barnet också är sjukt. Jag skrev även upp två långa listor på förslag till fri lek respektive lugna aktiviteter. Som en extra hjälp till dem gjorde jag också en turkosa play-do-deg att underhålla sig med.

Så presenterade jag min plan vid frukostbordet. Ett av barnen blev eld och lågor! Han tyckte detta skulle bli superkul och sa att han gillar koordinatscheman och sånt. Ett annat barn reagerade totalt tvärtemot. Jag stod dock på mig och vi körde igång med schemat direkt efter frukosten. Och resultatet av detta blev långt, ja jag menar verkligen långt över förväntan! Så bra att jag nu inte förstår att jag inte tänkt på att göra så här tidigare. Här ska ni få höra!

Utan min inblandning har barnen nu sedan 9:30 följt schemat som jag satt upp i hallen. De leker, de går ut, de kommer in igen, de gör lugna aktiviteter och nu ser de på film! Helt plötsligt är de så fantastiskt sams och harmonin personifierade. Jag har legat på sängen och sovit och vilat och emellanåt har ett huvud med ett strålande leende dykt upp i dörren och glatt förkunnat: "Vi spelar Uno!", "Jag hittade på en lek och alla blev sugna och var med!" och "Jag har lagt bullerbypusslet mamma!" Jag har nypit mig i skinnet för att kolla om jag verkligen inte drömmer!

Strax innan klockan tre stack så min störste in huvudet och sa med glimten i ögat: "Nu är det fem minuter kvar till mellis mamma!" Jag svarade då: "Ni kan väl börja sätta fram själva." När jag sen gick mot köket hörde jag fyra glada röster som samarbetade och satte fram glas, bröd, fil och allt annat vi brukar ha till mellanmål. Under mellanmålet pratade jag så med dem och undrade hur de tyckte det gick att ha ett sådant här schema? Boppo (11) utropade: "Jättebra, kan vi inte alltid ha schema!" Och jag påpekade hur sams de plötsligt var och de instämde nickande och förundrade.

Det är som ett mirakel! Helt plötsligt har jag fått fyra änglar istället för fyra monster. Ett litet schema var tydligen allt som behövdes. Med facit i hand är jag övertygad om att jag fick denna lysande idé från Gud. Jag ropade nämligen till Gud strax innan idéen dök upp: "Hjälp mig!!!" Och man kan ju inte annat säga än att jag fått den bästa hjälp som tänkas kan. Så oändligt tacksam och lättad som jag är nu är svårt att beskriva.

Detta blev ett ganska självutlämnande inlägg. Men jag tänker att det kanske finns någon annan därute som finner sig själv sjuk eller trött med en hop hopplösa ungar runt sig. Kan då denna text vara till hjälp är det värt det.

lördag 11 februari 2012

Prima lördagsgodis

När mina barn prasslar med sina godispåsar till höger och vänster en dag som denna kan jag själv känna att jag ju också vill ha något lördagsgott. Godis går helt bort då jag inte äter socker nästan alls. Nötter har jag tröttnat lite på och mörk choklad 70 % äter jag ju en och annan bit av varje dag till kaffet. Så jag har inte vetat riktigt hur jag ska ge lördagen den där lilla guldkanten som är så trevlig.

Men nu har jag kommit på det. Jag kan ju äta mango! En mango har nämligen allt det där lilla extra. Det känns lite lyxigt, det är sött och gott och dessutom är det ju nyttigt. Jag skalar den och skär den i små plockbitar och så har jag också fått mig ett prima lördagsgodis!

(Min dotter som är sju år älskar också mango och sa idag att hon någon lördag ska använda endel av sin veckopeng till att köpa en alldeles egen mango! Och ögonen riktigt lyste om henne när hon sa det.)

fredag 10 februari 2012

Hur man hanterar en sjukdomsdag på bästa sätt

För första gången på väldigt länge är jag sjuk! Förkyld och lite feber och helt slut. Men jag känner mig nöjd. Det är första gången sedan april förra året som en förkylning lyckats få grepp i mig. Hur jag håller mig frisk kan jag berätta en annan gång om någon är intresserad. I allafall är det helt värdelöst att vara sjuk enligt mig! Värdelöst att inte orka något. Men nu har jag hittat ett sätt att inte bli totalt uttråkad och frustrerad. Jag har nämligen placerat mig i soffan intill den sprakande öppnaspisen, lindat in mig i min favoritfilt och låtit mig själv försjunka in i en urmysig bok. Bläckhjärta heter den. Det är en ungdomsfantasy och handlar om en bokälskade flicka som hamnar mitt i en spännande handling i en bok. Har inte hunnit så långt än, men älskar den hittills. En härlig detalj är alla små citat från andra böcker som inleder varje kapitel. Sådant är jag löjligt förtjust i.

Så med denna bok, brasan intill och vyn utanför fönstret med ett landskap klätt i sin vackraste glittrande vinterskrud ska jag nog överleva. Jag har det också så lyxigt att min älskade make är ledig och sköter markservicen och kommer med te och choklad och annat jag kan tänkas önska. Så jag ska verkligen inte klaga!

måndag 6 februari 2012

Finstilt kärleksbevis

Utan inspiration har jag svårt att få saker gjort. Medan jag kan utföra mirakler när inspirationen infinner sig! Nu tror ni förstås att jag talar om skivande igen, men det gör jag faktiskt inte. Jag talar nu om städning.

Imorse när jag hade min lilla andaktsstund bad jag bland de andra bönerna, en liten bön om att få inspiration för att städa! Kände att jag verkligen ville få städmirakler utförda och visste att utan inspiration skulle det bli svårt.

Sen började min arbetsdag och jag tänkte inte mer på det. Men gissa nu vad jag gjort sen, under eftermiddagen och kvällen? Jo just det! Jag har städat och städat och tvättat och fått undan och gjort riktigt fint. Allt gick plötsligt som en dans!

När jag så i slutet stod och dammtorkade byrån i sovrummet slog det mig att jag ju fått bönesvar! Så enkel är min tro på Gud att han vill hjälpa till med också sådana små detaljer. Han visste hur mycket det skulle betyda för mig att få det fint och så gav han mig kraften och inspirationen jag behövde för att få det att ske! Ett så finstilt kärleksbevis från min Far i himlen!

Rekord i empati

Ibland har jag sådan inlevelseförmåga att det blir komiskt. Häromdagen berättade jag om en episod ur mitt manus för maken. När jag då kom till ett sorgligt parti började tårarna rinna! Jag satt alltså och grät över en liten karaktär som jag själv hittat på, som befann sig i en situation jag bara målat upp i huvudet än så länge. Jag hade alltså inte ens skrivit det än! Måste medge att jag kände mig lite patetisk och överraskad över min reaktion. Maken började gapskratta och tyckte inte jag var klok. Jag försökte förklara att jag bara inte kunde låta bli att leva mig in i karaktärens känsla och det var därför tårarna kom. Han kunde dock varken förstå eller sluta skratta och sa mellan skrattattackerna att jag måste ha rekordet i empati!

söndag 5 februari 2012

lördag 4 februari 2012

Knöt ihop säcken på toalocket

Jag var jättetrött. Jag skulle ta ett bad. Efter badet skulle jag sova. Jag satt till och med på toalocket med handduk och badkarsbok (ja jag läser alltid när jag badar) redo. Jag skulle bara skriva ner några korta rader om vad jag skulle göra en annan gång när jag hade mer ork. Det var att läsa mer om huvudintrig och underintrig på en sida på nätet och sedan applicera det på mitt manus. Men när jag skrev ner dessa att göra- saker, tänkte jag att jag kan väl bara försöka litegrann att bena ut huvudintrigen. Bara någon minut sådär.

Över en timme (!) senare, kanske två, satt jag fortfarande kvar på toalettlocket och skrev och funderade. Vid det här laget rejält avkyld och kall om fötterna (vi har rätt låg temperatur på elementet i badrummet). Men på något mirakulöst sätt hade jag benat ut intrigen, gjort en ny synopsis och i huvudet bestämt vad i mitt manus som ska strykas. Till och med epilogen hade jag klart för mig.

Så det kan gå! Och ni anar inte vilken lättnad det är att ha säcken ihopknuten och klar! Jo om du själv skriver förstår du säkert. Hittills har jag bara haft ett hum om hur historien ska utvecklas. Jag har famlat i mörkret och bara fått klart för mig en bit här och en bit där. Små steg framåt ända sedan i början av förra sommaren. Så detta är stort förstår ni! Nu är det bara att skriva och skriva tills jag kommer till slutet. Otroligt skön känsla!

Lycklig och kall gled jag sedan ner i ett hett bubblande bad och bara njöt av vad jag åstadkommit och av min på biblioteket nylånade bok. Och en liten tupplur hann jag med sen framåt halv åtta-tiden också. Återstår att se hur det går med nattsömnen...

fredag 3 februari 2012

Absolut överens

Det är fredag och här kommer mitt alternativa fredagstips.

Efter lite mer traditionella fredagsgrejer som chips, ostbågar och Wild Kids på TV gick vi över till den mer icke traditionella delen av kvällen. Mina fyra barn som är mellan 4 och 11 år satte igång att spela fotboll med en mjuk tygboll genom hela hallen och vardagsrummet. De hade väldigt kul och skrattade och kom överens (inte alldeles vanligt när alla är med). Jag satt i soffan intill brasan som jag tänt och läste och njöt av barnens klingande skratt. Att det levde om gjorde mig inget faktiskt.

Men sedan begick jag ett stort misstag. Jag tänkte att de skulle uppskatta om jag också var med. Så då föreslog jag att vi skulle köra tjejerna mot killarna. Alltså tre mot två. De blev eld och lågor förstås, men sedan urartade det hela tämligen omgående. Mina småtjejer som är 4 respektive 7 började gråta för att det ena och det andra. När jag då sen skulle försöka hålla vägen fri så att de skulle lyckas göra mål blev det totalkrock. Det slutade i total bedrövelse med att alla grät. Inte så lyckat med andra ord. Så fotboll inomhus med fyra barn är inget jag såhär på rak arm kan rekommendera, även om intentionerna är aldrig så goda.

Nåväl. Efter en stund hade alla lugnat ner sig och vi kunde göra ett nytt försök till att få en härlig kväll tillsammans. Min äldste son som är 11 föreslog då att vi skulle ha en kvalificerad omröstning om vad vi skulle göra. Den gick till så att alla fick säga vad de ville, sen fick man rösta på de andras förslag med hjälp av olika antal kort. Tre kort la man på det förslag man helst ville ha, två kort på det man näst mest ville ha och så ett kort på det förslag man näst, näst mest ville ha. Det förslag som sedan fått flest kort vinner.

Vi antog detta goda förslag. Vissa mer beredvilligt än andra, men alla gick i alla fall med på det hela tillslut. Förslagen som uppkom var:

Mamma (alltså jag): Lägga ett pussel tillsammans
Boppo (11): Absolut överens (ett sällskapsspel)
Nonno (9): Leka charader
Jojjan (7): Sitta i soffan och prata, hon själv placerad i mammas knä
Lilla L (4): Spela Uno.

Flest röster fick charader. Men då ändrade sig Nonno och ville hellre spela Absolut överens, så då valde vi det. Ett mycket lyckat val visade det sig! Spelet går ut på att man delar upp sig på två lag med två personer i varje. Sedan uppläses spelkort där det kan stå saker som: "Andra ord för tjej", "Vad tänker du på när du hör ordet tåg" och "Jobbiga saker med syskon". När den sista av dessa lästes upp utbröt högljutt jubel kan jag tillägga. Sedan ska alla skriva ner vilka ord man tänker på och därefter får man poäng för de ord båda i ens lag har skrivit.

Vi gjorde så att bröderna spelade mot systrarna och mig. Lilla L som inte kan skriva fick i stället rita bilder och flytta fram pjäserna. Hon var mycket nöjd med detta och njöt i stora drag när hon fick berätta om alla sina små bilder för oss alla gång på gång. Och det fungerade riktigt bra över huvud taget. Jag och Jojjan (som ju var det egentliga laget) ledde genom hela spelet. Men så kom grabbarna på slutet och vann med en hårsmån. Under spelets gång hade vi en superhärlig gemenskap och de ord vi skrev bjöd på många hjärtliga skratt.

Så detta spel kan jag verkligen rekommendera! Till och med Nonno som annars avskyr spel gillar detta och alla är hela tiden aktiva och man har våldsamt roligt under tiden. Vi anpassade det dock på så vis att vi valde ut kort som var nog lätta och innehöll saker som även 7-åringen kunde associera till. Annars rekommenderas spelet från 10 år.

Nu har alla barnen lagt sig och jag ska njuta av några tysta minuter innan jag också somnar. En fredagskväll är än en gång till ända.

Det kreativa skapandets effekter på hemarbetet

Igår var jag väldigt kreativ. Under dagen skrev jag en ny barnsång om vintern och jag gjorde den även till en: spela-instrument-sång, eftersom mina dagbarn verkligen älskar att spela på instrumenten. På kvällen sen tänkte jag skriva på min bok under 23 minuter, men det visade sig bli hela kvällen och resulterade i ett nästan klart nytt kapitel.

När jag då vid 23-tiden tillslut släppte mitt manus eftersom ögonen börjat gå i kors och kom ut till resten av huset, insåg jag att denna produktiva kväll vid datorn inte varit gynnsam för ordningen i huset. Och jag tänkte att det verkar som att man får välja. Antingen satsar man på kreativa projekt, eller så får man hushållsarbetet gjort.

Men sen, när jag tänkte vidare på detta insåg jag att det inte är riktigt sant ändå. För tidigare under dagen, när jag skrev den där barnsången, satt jag ju inte stilla på min bak. Nej, sången började födas när jag var ute i pulkabacken med dagbarnen och sedan fortsatte jag att bearbeta den medan jag lagade lunchen och sedan vidare medan jag diskade. Under lunchen kunde jag dessutom inte låta bli att prova den lite på barnen när vi satt runt bordet och åt vår köttfärslimpa. Helt klar blev den senare på kvällen då jag lagade middag till familjen. Och allt det arbetet med matlagning och disk (vår diskmaskin är trasig så mycket handdisk blir det) hade gått så lekande lätt bara för att jag höll på att sjunga på min käcka, svängiga barnlåt under tiden. Så där hade ju det kreativa skapandet tvärt om en gynnsam effekt på hushållsarbetet.

Jag tänkte sedan vidare att bokskrivandet även det ibland kan ha positiva effekter när det gäller hemmet. För jag sitter ju inte hela tiden och skriver vid datorn, utan mycket arbete med boken sker ju i huvudet medan jag t ex hänger tvätt, plockar eller dammsuger. Det är bara ibland. När man fastnar flera timmar framför datorn som man kan uppleva att hemarbetet blir lidande. Men å andra sidan brukar jag få en sådan energikick av att skriva, att jag sedan flyger upp från stolen och får en massa gjort på nolltid efteråt. Ja inte när jag skriver så sent på kvällen som igår då.

Vad blir då alltså kontentan av denna text? Jo, att kreativt skapande inte nödvändigtvis behöver inverka nämnvärt på hemmets ordning. Men erkännas ska, att jag inte längre lägger ner själ och hjärta i det som jag gjorde innan jag på allvar började skriva min bok. Och organiserar och städar lådor och dylikt som jag gjort i perioder tidigare gör jag inte heller. Nej, det är moment som det helt enkelt både fattas tid och inspiration för just nu.

onsdag 1 februari 2012

Valpar vs småbarn

I boken jag skriver finns en labradorvalp med i handlingen. Eftersom jag har mycket begränsad kunskap om hundar har jag på olika sätt läst på om hundar och då speciellt om valpar. Det jag slås av är hur måna om valparna och hundarna man är. Och jag tycks skönja ett mönster i synen på hundar:

1. Man ska helst ha mycket ledig tid så man kan ägna sig åt hunden själv. Har man inte det ska man överväga om man verkligen ska skaffa valp.

2. Har man inte möjlighet till att ta hand om valpen/hunden själv många timmar under dagen, ska man försöka hitta en dagmatte/husse som kan ha hand om den. En pensionär exempelvis som har mycket tid och kärlek.

3. Som sista utväg finns hunddagis att tillgå. Men det ska man försöka undvika om man kan. Det anses inte optimalt för en hund, i synnerhet inte en valp, att tillbringa sina dagar på det sättet. Är det en valp, kan den bli negativt påverkad för livet.


När jag läser om detta kan jag förstås inte låta bli att dra paralleller till små barn och vår omännskliga barnomsorgspolitik. Hur kommer det sig att ovanstående punkter är fullt accepterade och självklara när det gäller valpar och hundar? Men tabu och politiskt inkorrekt när det gäller våra små barn? Jag bara undrar? Tydligen är det viktigare hur man tar hand om hundar än om barn.

Att skriva är som att dricka kaffe

En stund efter frukosten brukar jag ibland känna att jag får en liten energidipp. Det är väl kroppen som pustar ut efter den tidiga morgonruschen. Morgonrusch då trötta skolbarnen ska: väckas, förmås ta på sig, äta frukost, hålla samms och slutligen skickas iväg till skolan när alla tänder är borstade, alla handskar och mössor hittade och alla väskor packade. Ett eller ett par dagbarn brukar också droppa in någon gång under denna rusch och sedan framåt kvart över åtta brukar lugnet lägga sig. Då sitter skolbarnen de tre redan vid sina skolbänkar och dagbarnen har för det mesta försjunkit i en harmonisk lek med duplolego på hallgolvet. Det är då det brukar vara väldigt skönt att slå sig ner vid köksbordet en stund. Kanske läsa lite och så ta sig en kopp kaffe och lite mörk choklad och så får jag (förhoppningsvis)lite ny energi.

En morgon nu i veckan blev det dock så att jag istället när jag satte mig vid köksbordet började skriva. Och vilken energibooost jag fick! När min lilla bloggtext var klar kände jag mig så upprymd, energifylld och sprudlande. Glatt och entusiastiskt hoppade jag (nåja inte bokstavligt) upp från köksbordet och tog tag i min dag. Och jag tänkte. Att skriva är ju som att dricka kaffe.