lördag 29 augusti 2009

Finns det krokodiler i Chicago?

jojjan: "Har vi varit i Chicago nångång?"
mamma: "Nej."
jojjan: "Finns det krokodiler i Chicago?"
mamma: "Nej, det tror jag väl inte..."
mamma: "...det är ju en stad."
mamma: "Hur så?"
jojjan: "Jag bara undrade."

lördag 22 augusti 2009

Genom allt

Lutade mot den av maken hemsnickrade vita sänggaveln satt vi och hade funnit oss en lugn oas mitt i det annars så livfulla familjelivet. Och vi pratade. Jag har en lite låg jobbig dag eftersom min demenssjuka far blivit sämre igen pga av nytt boende. Jag har alltid varit hans lilla flicka. Vi är så lika och har alltid förstått varandra. Så svårt det då är när han inte är sig själv och tror att jag svikit honom och ljuger honom rakt upp i ansiktet. Han vet väl inte vad han säger. Men ändå.

Där satt vi iallafall, min man och jag på sängen med varsin kaffekopp i handen. Han fick höra om alla mina ledsna känslor och jobbiga funderingar. Jag förstår mig själv när jag får resonera mig fram (i skrift eller prat) till vad det egentligen är jag tycker och känner. Ett så tålmodigt bollplank som orkar lyssna är då värt sin vikt i guld. Han hjälper mig att få perspektiv på tillvaron.

Vi pratade om äkthet. Hur viktigt det är att våga visa sig svag. Också. Visst är det bra att vara possitiv och försöka se den ljusa sidan. Visst är Gud alltid densamme och den inre friden och lyckan finns ju där. Men alla, starka som svaga, har vi bättre eller sämre dagar. Önskar att fler vågade erkänna det och inte bara leverera sitt bredaste leende och svara att allt är bra när vi möter varandra i vardagen. Om sånt där satt vi och pratade och efteråt blev livet åter hanterbart igen.

Nu sitter jag och lyssnar på The Sundays på Spotify medan jag skriver. Ser att solen börjar göra försök att tränga igenom de mörka molnen, gungar till de sköna rythmerna och känner en fridsam go känsla infinna sig trots allt. Pappa får jag lämna i Guds starka händer så länge. Lita på att Han tar vid där jag inte längre räcker till. Jag lyfter blicken från mitt egna sorgsna hjärta och kan finna lyckan i att se hur min son så förnöjsamt radar upp sina playmobilsoldater och är helt förlorad i sin lek alltmedan hans soldater förbereder sig för historiens största strid. Och jag ler när solen tillslut vinner över molnen och lyser på Lilla-Buset som sitter på altanden och kör med storebrors bilar. När livet tar jobbiga vändningar gäller det att hålla sin blick fäst på de små glädjeämnena som faktiskt fortfarande finns där och veta att Gud är Gud och att hans kärlek och omsorg håller genom allt.

Den här sången säger det så bra. Lyssna!

söndag 16 augusti 2009

Rena kläder

pappa: "Gå och byt till rena kläder Nonno!"
nonno: "Nej, då ser jag ju ut som en tjej."
pappa: "Nämen, du tar ju på dig dina egna kläder."
nonno: "Nej, då ser jag ju ut som en tjej..."
nonno: "...för det är ju bara tjejer som har på sig rena kläder!"

lördag 15 augusti 2009

torsdag 13 augusti 2009

Tryggare kan ingen vara

Läste precis något så bra, så att jag bara måste dela med mig. Det är ett citat taget ur Göran Skyttes bok "Omvänd".

"Med tiden blir jag övertygad om att Gud har sitt finger med i spelet hela tiden. Det finns där och pekar ut en möjlig riktning, men det tvingar inte. Vi kan välja att följa denna färdriktning, eller inte.
Om vi inte följer, får vi med tiden allt svårare att se Guds finger. Och om vi följer, får vi med tiden allt lättare att se Guds finger."

Precis det här har blivit så levande för mig de senaste månaderna. Jag tror det har att göra med att jag under denna tid mer och mer försökt leva i ögonblicket. Jag tror att det har gjort att jag blivit mer lyhörd för Guds små subtila fingervisningar. Jag har börjat följa dem efter bästa förmåga och så har Guds finger på detta sätt börjat framträda allt tydligare i alla möjliga sammanhang. Guds storhet har med ens blivit så tydlig! Jag kan med ens se Honom i så mycket, i saker och händelser som jag tidigare skulle ha kallat tillfälligheter.

För ett par veckor sedan blev även ett ord i Bibeln så levande för mig;

"Räkna med honom på alla dina vägar, så skall han göra dina stigar jämna"
Ordsspråksboken 3:6
Jag har läst det ordet många gånger tidigare, men nu blev det plötsligt så tydligt och enkelt för mig. Att allt jag behöver göra är att i allt jag gör också räkna med Guds hjälp och ledning. I stället för att enbart förlita mig på mina egna förmågor. Då ser han till att jämna stigen och hjälpa mig att klara av både smått och stort.
För att ge ett par exempel:
När vi var på väg hem till barnen efter vår Polen resa, var jag oerhört trött och sliten. Men jag visste ju att alla fyra barnen skulle vilja ha hela min fulla uppmärksamhet och jag ville verkligen inte göra dem besvikna genom att tappa tålamodet och inte orka med dem. Jag bad då en mycket kort och stilla bön där i bilen strax innan vi var framme. Jag sa: "Gud nu räknar jag med dig. Låt det bli en possitiv återförening. Låt barnen vara glada och lugna och inte klängiga och hysteriska och vilja komma alla på en gång. Och låt mig få styrka att möta dem alla som de behöver."
Och vet ni. Det blev precis så! Barnen var bara goa och glada och charmiga. Det blev inte det minsta jobbigt utan bara härligt och mysigt! Hade jag inte på detta sätt räknat med Gud, är jag inte säker på att det blivit så.
Det andra exemplet är från igår. Då åkte jag för att besöka min far som ligger inlagd pga demensliknande sjukdom. Tidigare när jag åkt dit har det nästan alltid blivit jobbigt och han har inte kunnat ta till sig att jag kom och jag har blivit uppriven och ledsen. Men nu har jag under en längre period intensivt bett för honom om frid och glädje (han har varit oerhört ångestladdad och depprimerad) och så igår i bilen bad jag om att besöket skulle bli lyckat och jag sa till Gud att jag räknade med honom.
Och vet ni. Besöket blev helt otroligt lyckat! Pappa var förändrad! Glad och uppskattande emot mig. Ville vara bland de andra på hemmet (han kallade dem för sina kompisar) istället för att bara ligga på sitt rum. Och han pratade och frågade om våra närmaste osv. Han hade även fått tillbaka mycket av sitt vanliga jag som är generöst och omsogsfullt. Ville t ex genast bjuda på chokladen jag hade med mig, både till mig och till personalen innan han tog själv. Han frågade andra boenden hur de mådde osv. Presenterade mig med stolthet i rösten för alla som dök upp och kunde skratta när personalen skämtade med honom. Visserligen fanns det fortfarande kvar vanföreställningar och ångest. Men det possitiva övervägde helt klart! Och det bästa av allt var att han åter fått sin Gudstro levande inom sig. När han nu blev ångestladdad över en vanföreställning, ropade han spontant på Jesus. Det kom liksom inifrån honom. Tidigare var han helt säker på att Gud helt övergett honom och att han var helt förlorad och bortom all möjlighet till hjälp. Det går inte att beskriva hur glad och lättad jag var när jag sen åkte hem! Andra får tro vad de vill. Men för mig var det ett så tydligt bevis på att ett mirakel skett med honom. Att Gud haft sitt finger med även här!
Det är så skönt att på detta sätt få förlita sig på Guds ingripande i allt. Så befriande att veta att allt inte hänger på mig, utan veta att en som är så oändligt mycket större än mig håller mig i sin hand.
Tryggare kan ingen vara, än Guds lilla barnaskara.
Stjärnan ej på himla fästet, fågeln ej i kända nästet.

tisdag 11 augusti 2009

En oförglömlig resa till Polen!

Jag har som ni kanske listat ut varit i Polen under en knapp vecka. Det var ett gäng på 39 tonåringar (ink några lite äldre som jag och maken) som förra onsdagen tog flyget från Skavsta och landade i den Polska staden Wroclaw. På flygplatsen försökte jag genast prova mitt nyss förvärvade ord för hej (Czesc) på en kassörska, men hon bara stirrade dumt på mig så jag antar att jag sa helt fel. Strax därefter satte vi oss i en buss för att åka till vår slutdestination Kalisz. En stad på ca 120 ooo invånare mitt i Polen. Sent på kvällen (efter ett stopp på McDonalds) kom vi fram och inkvarterades på en internatskola. Sen kunde ävetyret börja!

Vårt huvudsyfte med resan var att medverka med sång, musik, akrobatik och vittnesbörd på en happening som en lokal kyrka anordnat i en av stadens största parker på fredagen. Men det var mycket mer än det som skulle hända. Vi skulle tillsammans försöka dela ut 10 000 inbjudningar till polaker som inte kunde engelska. Vi fick träna in en fras som vi sedan repeterdade om och om till alla slags människor under en hel dag i den tryckande hettan på Kalisz gator. Vi fick även hjälpa till med att montera ihop ett x antal tält till festivalen. Rengöra skyltar, repetra sånger, sätta upp scenen mm mm. Hela veckan var vi så enormt uppskattade av kyrkans medlemmar som såg det som sin mission att utfodra dessa svenskar allt vad de förmådde. Varje morgon bjöds vi på stor frukostbuffè med en massa (söta!) yogurtar och flingor, vitt bröd, massor av pålägg, choklad och kakor! De öste snacks, frukt och läsk och vatten över oss. Ja, jag gick väl upp ett par kg under dessa dagar som förutom dessa söta frukostar och mellanmål innehöll en massa skräpmatsmåltider. Men det var underbart att få vara mitt ibland dessa glada, spralliga och entusiastiska tonåringar. Jag kände mig så levande där jag tillsammans med dem arbetade, prisade Gud och pratade med den polska befolkningen. Och jag kände mig inte en dag över 20! Var uppe sent på nätterna, skrattade med dem och bad
tillsammans. När det på fredagen var vår tur att inta scenen släppte vi lös och sjöng och dansade som galningar. Polska publiken (totalt under kvällen ca 4000 pers) älskade oss och jag tyckte det var enomt härligt att dansa mig svettig och sjunga om Jesus och utstråla gläden i Gud till dessa människor som till 94 % är katolicer, men inte har lärt känna Gud som sin persolige vän och Frälsare. Att jag dagen efter knappt kunde gå pga av träningvärken var ett offer jag tog med glädje. Även om tonåringarna sa att jag smälte in så bra, märkets det på detta sätt tydligt att jag trots vad sinnet sa faktiskt passerat 30 ;-).

Under denna kväll fick vi också förmånen att bekanta oss med en skara föräldralösa barn från ett barnhem i staden. Jag tog tre pojkar ,7, 8 och 9 år gamla under mina vingar för denna kväll. Jag sprang och jagade dem om och om igen till deras stora förtjusning. Hjälpte dem att köpa läsk och bakverk och följa med till toan. Lyfte upp dem i klätterställningar, köade med dem till den stora uppblåsta rutchkanan och applåderade och ropade "Super!" "Bravo!" varje gång de kom farande ner i en hiskelig fart. En av dem, Matteus, skrapade upp sig på ena benet och började gråta. Åh vad det då kändes gott att först vända ut och in på sig för att finna ett plåster och sen trösta honom i knät en stund. Ja, dessa pojkar stal mitt hjärta och det förkrossade mig att dessa pojkar inte har någon mamma eller pappa utan är ensamma i denna världen. När de sen i slutet av kvällen åkte hem med sina fröknar fick jag gömma mig en stund och gråta ut för dessa underbara barn. De kommer att finnas i mina tankar och böner en lång tid framöver. Det är en sak som är säker!

Innan vi på söndagen åkte hem hann vi även med en heldags utflykt till en sjö mitt ute i skogen där även de föräldralösa barnen fick vara med och leka, grilla och bada. Visst var jag sen helt slut när hemresedagen kom. Att hålla igång i 16-åringars tempo tar snart ut sin rätt, men jag njöt varje sekund! Kände mig som fisken i vattnet och kände att jag trots åldersskillnaden hade en hel del gemensamt med dessa härliga tonåringar. Så grymt skönt att få skaka av sig svensson livet för ett tag, glömma sig själv och sina egna pyttiga bekymmer och ägna sig åt livet väsentligheter; Andra människor och Guds rike! Jag blev påmind om att det är här, på missionsfältet jag hör hemma. Visst är det också härligt att vara mamma, men det finns mer som väntar runt hörnet. Jag vill ha ut så mycket mer av livet, tänker inte nöja mig med en svenssontillvaro utan göra allt för att få leva ett äventyrsfullt liv tillsammans med Gud!

Sen måste jag bara få ge en offentlig eloge till ett par hjältar som gjorde denna resa möjlig för oss. Det är mina underbara svärföräldrar som bredvilligt tog sig an uppgiften att ta hand om våra fyra barn trots att de själva har upp till öronen med eget arbete. Barnen var så glada och harmoniska när vi kom hem och det står helt klart att de gjorde ett kanon jobb! Ett super stort tack till er!

måndag 3 augusti 2009

Inspirerande kvällmat

Igår kväll var det ett par slitna och trötta föräldrar som skulle försöka ro kvällen i hamn. Klockan hade passerat middagsdax, men ännu inga middagsuppslag, än mindre någon mat på bordet. Maken var tvungen att fixa en del grejer med bilen inför dagens besiktning och barnen kommer ju tyvärr ännu inte ifråga när det gäller matlagning. Boppo kan visserligen baka kladdkaka och göra chokladbollar men vad förslår det när familjen behöver vitaminer, kolhydrater och annat matnyttigt?

Sakta och mycker motvilligt insåg jag tillslut faktum. Jag, moi, skulle bli tvungen att laga mat! Inspirationen för allt vanligt var lika med noll. Kunde inte för mitt liv tänka mig att steka lite fiskfileer, grilla fläskkotletter eller göra någon annan såndär gammal vanlig mat.

För att om möjligt försöka uppamma lite inspiration, (ett absolut måste för att jag i lägen som dessa ska kunna åstadkomma något över huvudtaget) började jag håglöst googla på lättlagad mat. Men det gav föga resultat och inspirationen sjönk om möjligt ännu mer. Stängde ner alla sidor och suckade uppgivet. Men så kom jag ihåg att jag förr i tiden, innan internet helt övertagit våra liv, brukat bläddra i gamla nummer av Buffè när jag sökt matinspiration. Jag tänkte att jag nog slängt alla tidningar någon gång under mina rensar raider. Men till min stora glädje fanns tidskriftsamlaren kvar där i skåpet med inte mindre än 39 nummer av Buffè! Redan här började inspirationen resa sig på vingliga ben. Och där var det! I ett nummer från 1999 hittade jag kvällens mat. Något nytt och inspirerande som jag plötsligt fick enorm lust att prova. Det krävde visserligen en utflykt till affären och var inte gjort på fem röda. Men vad spelar det för roll när inspirationen rest sig i sin fulla längd. Grönsaksmuffins med salsa var maten som var menad för ikväll och snart fann jag mig själv glatt rörande en kladdig deg. Här kommer receptet:

Grönsaksmuffins med salsa

Fräs ca 250 g wokgrönsaker i 1-2 msk olja. Krydda med 1 tsk timjan, salt och peppar. Ställ åt sidan att svalna. Skär grönsakerna grovt. Blanda 6 dl mjöl (jag tog grahamsmjöl och rågsikt), 1/2 tsk salt och 1 msk bakpulver i en skål eller matberedare. Finfördela 100 g margarin eller smör i mjölet. Blanda ner grönsakerna i de torra ingredienserna Tillsätt 3 dl mjölk och arbeta ihop en lös deg. Smörj muffinsformarna och klicka ut smeten till stora matmuffins. Grädda i 225 grader i 18-20 minuter. Servera dem ljumma med en salsa på 1 stor tärnad bifftomat (jag tog vanlig) 1 tärnad avokado, och 2 strimlade salladslökar (jag tog 1/2 gul). Krydda med 1 tsk koriander, 1 msk saft av lime (jag tog citron), 1 pressad vitlöksklyfta, 1/2 tsk salt och i krm peppar.

Jättegott blev det! Salsan var verkligen pricken över i och gick åt som smör i solsken. Och stundvis magvägrande Lilla-buset åt hela två muffinsar med god aptit! En inte så liten sak och väl värd att notera.

Bone apetite!