Att åka och handla med mamma bättre än förskolan?

När mina två söner (nu 12 och 14) var små, hade jag en inre övertygelse om att de skulle vara hemma hos mig, sin mamma och inte gå på förskola. För att vara ärlig kändes det väsensfrämmande för mig att lämna ifrån mig mina barn till någon annan. Alltså var jag hemma med dem.

Men när den äldsta av dem började närma sig fyra, hade jag från så många håll och kanter hört detta om att han "behöver förskolan". Han "behöver träffa jämnåriga kompisar och få sociala träning". Mitt hjärta sa något annat, men till slut föll jag för trycket. Föll för myten och ansökte om en 15-timmarsplats för honom på förskolan.

Det hela blev en flopp! Från att ha haft en social, glad och utåtriktad son som tog kontakt med nya barn i lekparken och på öppna förskolan, fick jag en tyst och blyg liten pojke som alltid satt i ett hörn för sig själv när jag hämtade på förskolan. Och han ville aldrig dit! Jag fick truga och övertala. En gång minns jag att jag sa vid lämningen:

"Men du får det mycket roligare här, jag ska bara åka och handla med Noah (lillebror)."

Då svarade han med vädjan i rösten:

"Men jag vill hellre handla med dig och Noah!"

Det grep mitt hjärta och jag visste att jag lämnade honom där mot bättre vetande. Men ändå var trycket: "han behöver förskolan" så starkt att jag trodde mer på det än på min egen övertygelse. Dock sov jag dåligt på nätterna och hade ont i magen över det hela...

Vissa i personalen menade att han gick för få timmar, han kom inte in i gruppen hette det. Men en lite äldre (klokare?) förskolepedagog sa till mig:

"Inte är det konstigt! Han har fått uppleva lyxen med att få vara hemma hos dig och så hamnar han här! Inte konstigt att han kryper in i sitt skal."

Som ganska ung och ny mamma var detta precis vad jag behövde höra. Det bekräftade vad jag kände i mitt hjärta och jag sa upp förskoleplatsen och tog hem honom!

Magvärken försvann och jag fick tillbaka min vanliga, glada och öppna son. Vilken lättnad för oss båda!

Sen den dagen har jag aldrig mer tvivlat på min egen inre övertygelse om vad som är bäst för mina barn, trots att jag många gånger varit ensam mot strömmen.

Någonting som däremot bekymrar mig mycket är att så många föräldrar, likt mig, på fullt allvar tror att förskolan är bättre för deras barn än de själva. De föräldrar som fortfarande är övertygade om att ingen pedagogik i världen kan slå deras kärlek och närvaro verkar vara ett utdöende släkte. Och det beror på samma enkla saker som jag beskrivit ovan. Trycket är för stort! Föräldrar tänker inte längre själva. Låter inte sina hjärtan bestämma. De gör som etablissemanget säger åt dem att göra. De gör som alla andra gör.

Och visst. Förskolan verkar vara så kul och inspirerande. Väggarna är tapetserade med rim och ramsor, siffror och bokstäver och fina utdrag ur läroplanen. Det vimlar av små härliga kompisar och barnen verkar ju ha så roligt! Och visst. Många förskolor gör ett fint och bra jobb utifrån sina förutsättningar. Och det finns en hel del barn som har det roligt i förskolan.

Men kära, kära förälder! Gå inte på allt detta! Pedagogik i all ära. men förskolan är och förblir en onaturlig miljö för ett barn att vistas i! Gå inte på myten att barnen behöver social träning i grupp och den fantastiska pedagogiken i förskolan. Det är helt enkelt inte sant!

Barn blomstrar och utvecklas som bäst både emotionellt, socialt och kunskapsmässigt i den nära kontakten med sin förälder! Där får de i lugn och ro stärka den livsviktiga anknytningen som utgör grunden för all inlärning. Där får de leka utan krav på att leken ska vara "pedagogisk". Där får de utvecklas som individ. Inte som en del av ett kollektiv.

För hur fint och mysigt dagiset än är. Hur fin och engagerad personal det än är, så blir det hela ändå lite av ett maskineri, bara av den enkla anledningen att det behöver vara så för att det är så många barn. Utan alla regler och rutiner skulle det bli mer eller mindre kalabalik. Det förstår ju jag med.

Men att därför gå så långt att tro att barn behöver denna typ av träning i att fungera i ett kollektiv är tragisk. Barn behöver få växa upp och utvecklas i ett litet, friare sammanhang. I en storlek av en syskonskara. Det är det naturliga!

Min dröm är att föräldrar åter ska våga lyssna till sina hjärta och upptäcka vädjan i deras barns ögon. Börja tro på att en tur med mamma och lillebror till den "tråkiga affären" kanske är precis vad deras lilla son eller dotter just då behöver.

Istället för tvål i hela handfatet och såpa på köksgolvet

Idag på eftermiddagen gjorde jag i ordning en liten härligt kladdig och kreativ hörna till Lilla S 2,5 år. Jag hade redan igår satt en låda med vatten i frysen. I den satte jag också en mindre burk med en tyngd i för att det skulle bli ett utrymme i isen.

Så idag tog jag ut lådan med is på altanen och hällde varmt vatten i utrymmet där burken varit. Sen sprayade jag lite "berg" med raklödder och öste på lite hemgjord fingerfärg på de små bergen av raklödder. Därefter ställde jag dit en burk med smådjur, samt ett antal olika saker att ösa, röra och pensla med.

När allt detta var klart och förberett tog jag Lilla S i handen och sa att:

"Nu ska du få kladda och hälla och leka!"

"Kladda!!!" utropade hon och sken upp som vårsolen själv!

Sen satte hon sig vid islådan och började experimentera, kladda, ösa, röra, ploppa i djur och hade väldigt roligt en lång stund!

Att på detta sätt skapa utrymmen för små barn att få gå loss och experimentera och kladda så mycket de vill är bra på så många sätt! De använder då sina sinnen och det är mycket utvecklande för barn. Från att de föds undersöker de sin omvärld med sina sinnen; känner, luktar och smakar. Barn undersöker, kategoriserar och upptäcker världen med sina sinnen. Det är därför de så gärna i de små åldrarna vill kladda med allt. Ger man dem inte utrymme tar de det själva och orsakar gärna mindre katastrofer ibland. Här har t ex flera fulla tvålpumpar blivit uttömda i handfatet och en hel flaska såpa blivit uthälld på köksgolvet genom åren. Att ge barnet utrymme att göra detta fritt bevarar inte bara husfriden utan utvecklar också en rad färdigheter. Deras finmotorik övas när de öser och pillar och leker, vilket är viktigt för skrivutvecklingen längre fram. De utvecklar sitt språk, då ord sätts på de nya saker de upplever med sin känsel. Vatten t ex blir inte bara vatten, utan också vått, kallt, varmt, is osv.

Dessutom är det lugnande för barnen att få använda sina sinnen på detta sätt. De slappnar av och en massa må-bra-hormoner aktiveras. Nog så viktigt för våra små barn, som så ofta kan ha de stressigt omkring sig i vårt stressiga samhälle! De blir också nöjda och roade en lång stund. Och en sådan här lek är ju så mycket bättre för dem än att bli satta framför TV::n när man som förälder behöver en stunds lugn och ro.

Och även större barn gillar kladdig experimenterande lek. Genast när Lilla S började leka med islådan kom de övriga större barnen och flockades kring henne väldigt intresserade och ville vara med. Detta ledde till en riktigt härligt kreativ eftermiddag för oss alla! Så häftigt det är när ett litet initiativ leder till en rad andra härliga aktiviteter som man inte kunnat planera i förväg. Så blev det med regnbågssaltet och så blev det med denna islåda. Vad den resulterade i berättar jag mer om en annan dag!

Den vackraste av promenader

Idag hade jag en helt ljuvlig promenad tillsammans med den lilla person vars fingrar försöker plocka blåsipporna på bilden ovan. Vi gick iväg han och jag på eftermiddagen efter mellanmålet. Med hundarna i släptåg tog vi vägen bort mot vår blåsippebacke och sedan vidare uppför den slingriga stigen in i skogen. Eftermiddagssolen spred ett varmt sken mellan träden och målade de mossiga stenarna i grönskimrande guld. Fåglarnas drillande som tycktes komma från nästan varenda grantopp, var som alltid vackert och glädjande. Men idag märkte jag det inte lika mycket som jag brukar, för den lille kavate mannens småprat strax bredvid mig var en ännu ljuvare musik! Med ett litet förnöjt leende på läpparna gick han där och såg ut att må så bra! Och han uttryckte då och då sin glädje genom att säga saker som:

 "Det är muusigt i skogen Maria!"
"Det är bra att gå!"  
"Jag kan gå här!"
"Jag kan gå i skogen."

Ibland snubblade han på någon rot och föll. Men inte ens då tappade han humöret utan sa glatt för sig själv medan han ställde sig upp igen:

"Upp och hoppa!"

Jag log för mig själv och kände en ljuv lycka. Kunde detta verkligen vara samma kille som för bara för ett par månader sedan helst ville bli buren om vi skulle gå mer än tre meter. Som passivt blev liggande på marken om han ramlat och som inte trodde sig om att kunna ställa sig upp eller ta sig över bara en liten stock i skogen?

Jo det var samma kille, fast en helt annan! Nu gick han där så självsäkert och väjde inte för granruskor eller grenar som kom i vägen. Klättrade över träd som fallit över stigen och såg ut att njuta av varje liten utmaning.

På ett ställe böjde vi oss ner och tittade på mossan. Kände på den och kikade under. Där sov några svarta skalbaggar till vår stora förtjusning! Han hittade en pinne som han sen gick och marscherade så stolt med och en bit mossa tog han i den andra handen för att lägga på en sandkaka när vi kom hem. På ett par ställen stannade vi för att plocka blåsippor. Jag försökte visa hur han skulle nypa av längst där nere med tummen och pekfingret, men det var väldigt svårt och fingrarna gled iväg uppför stjälken och fick bara med sig blomman. Där och då insåg jag att till och med att plocka en liten blomma är en konst man måste lära för att sen kunna. Några stjälklösa blåsippor fick följa med i fickan. Den som finner de tre små torra mosade blomresterna i den lilla fickan, ska veta med vilken omsorg och möda de är utvalda och plockade.

Vilket privilegium det är att få vandra med barn på detta sätt. Och tänk att jag får vandra med dem på min vandring genom livet. Barnen påminner mig om vilket mirakel det är att bara få leva! Att under sin livsvandring få gå bredvid dessa små och hjälpa dem att utvecklas och tro på sin förmåga. Se dem lära sig nya saker. Upptäcka naturens mirakler. Det är fantastiskt! Det är som att se en liten oansenlig dyster knopp veckla ut sig och bli en vacker blomma! En blomma som reser sig i all sin kraft och sträcker sig mot den livgivande solen så att alla dess färger och nyanser lyser i all sin skönhet.

Att "bara leka" är inte så bara!

Jag brinner för att barn ska få vara barn. Med det menar jag bland annat att de ska få vara utomhus mycket och leka fritt och upptäckande. Jag tror att speciellt skogen är en mycket bra och stimulerande och lärorik plats för barn att vara på och därför är jag ofta där med mina barn och dagbarn.

Som pedagog inom barnomsorgen, i mitt fall som dagmamma - utsätts man dock för trycket att allt ska styras upp och vara så välplanerat och pedagogiskt för att vara av någon nytta för barnen. Men i mitt hjärta vet jag att barnen lär sig så ofantligt mycket bara av att få leka och upptäcka själva. Ändå är jag inte opåverkad och kan komma på mig själv med att undra vad de egentligen lär sig när de leker glatt och inspirerat i skogen.

Då är ett sånt mejl som jag fick från Utikuligt i måndags en enorm uppmuntran.

Så här stod det i mejlet:

Barn som är ute mycket i en bra miljö utvecklas snabbare i allt. ..Barn som är ute mycket får bättre koncentrationsförmåga. ..Barn som är ute mycket klarar stress bättre. ..Barn som är ute mycket är friskare. ..Barn som är ute mycket lär bättre. ..Barn som är ute mycket får bättre empati. ..Fri lek gör oss anpassningsbara. ..Fri lek ger oss social kompetens. ..Fri lek stimulerar fantasin. ..Fri lek stimulerar kreativiteten.

Idag har det varit en fantastisk vårdag och vi har varit ute hela dagen! Ja, hela dagen från klockan 9-17:30 då de sista barnen gick hem. Tänk så mycket barnen har fått av detta! Jag är inte emot att planera och hitta på pedagogiska sysselsättningar. Inte alls! Jag älskar pedagogik! Men det ska komma utifrån barnens behov och intresse och inte pådyvlad dem för att man tror att det är det enda som är bra. Idag till exempel hade jag en samling "i bakfickan" som jag kunde ta fram om det skulle behövas och fylla ett syfte. Och vid ett tillfälle passade det bra och vi hade en pedagogikst samling, som dock improviserades rejält för att passa och stimulera barnen. Men det är viktigt att komma ihåg att barnen hade lärt sig lika mycket även om de "bara hade lekt"!

En liten portion anknytning...

I måndags hade vi planeringsdag med jobbet. Under dagen fick vi bland annat lyssna till en mycket givande föreläsning om anknytning. Så mycket klokt och livsviktigt sas att jag känner att jag vill dela en massa av det. Tänkte dock inte ösa ut allt på en gång utan ta det i mindre portionsbitar. Den första biten får bli en mening som etsats sig fast; låt det aldrig bli barnets ansvar att hålla igång er relation. Och vad menades nu med detta? Jo, att jag som förälder behöver se till att jag alltid ger mer kärlek än barnet ber om. Förekomma barnet med min kärlek, innan det hinner söka den. Föreläserskan tog bilden av kärleken mellan henne och hennes man. Om hon skulle be om en ros från honom, och han sen skulle komma med just en ros, så skulle hon inte känna sig speciellt älskad. Hon fick ju bara precis vad hon bad om. Skulle han däremot komma med en hel famn med rosor skulle kärleksbudskapet gå fram. Och det med råge! När jag hörde detta slog det ner som en bomb. Jag tror mig nämligen om att ge mina barn massor av kärlek. Men när hon sa detta, insåg jag att jag ofta inte uttrycker den förrän barnet kommer och söker den. Speciellt gäller detta ett av mina barn, som är mycket närhetstörstande och kommer "stup i kvarten" och vill kramas eller gosa eller prata. Jag insåg att jag brustit i att ta ansvar för vår relation utan att ha vetat om det. När jag kom hem sen, började jag genast göra bättring. Gav en flickan i taget full uppmärksamhet. Kramar, gos och prat. När sen pojkarna kom hem, gjorde jag likadant med dem. Först var de lite motsträviga när mamma ville kramas. Men jag satte mig på golvet och levde mig in i deras värld med fotboll, mind craft (ett dataspel) och annat som finns överst på intresselistan för tillfället. Och mycket snart mjuknade de och lät sig villigt kramas och vi skrattade och busade ihop. Sedan dess har jag nu så fort jag kommit ihåg, utdelat en kram här, ett uppmuntrade ord där, en pratstund där osv. Jag har också flera gånger om dagen talat om för dem var och en att jag älskar dem. När jag igår morse sa det till Nonno svarade han: "Jag vet, du sa det igår". Ja, jag sa det igår och jag kommer fortsätta att säga det dag ut och dag in med både ord och handlingar. Så att de blir alldeles impregnerade i kärlek och aldrig kan tvivla en sekund på att det är jag som tar ansvar för relationen emellan oss. Att jag älskar den natt och dag oavsett vad de gör.

Kärleken har kallnat

Nu har Sveriges regering lagstiftat bort barnens rätt till sin pappa! År 2012. Med all forskning som finns om  pappans betydelse för sitt barn. Med allt vi vet om barns behov av att känna till sina rötter. Med all kunskap om en frånvarande pappas betydelse vid kriminalitet. Jag blir mörkrädd! Vad håller regeringen på med egentligen? Vem har gett dem rätt att klampa in och förstöra i barns liv på detta vis?! Vart har barnperspektivet tagit vägen i vårt land? I Barnkonventionen som antogs år 1989 av FN:s generalförsamling står i artikel 3:

"Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ SKALL BARNETS BÄSTA KOMMA I FRÄMSTA RUMMET (min markering)" (art. 3.1) 

Att frånta ett barn sin pappa är inte och kommer aldrig att vara att sätta barnets bästa i främsta rummet! Jag vågar inte ens tänka på hur dessa faderlösa barn kommer att må. Nästan alla adopterade barn söker någon gång efter sina rötter. Sina biologiska föräldrar. Ingen kan ersätta dem. Rötterna är livsviktiga i ett barns liv! Hur kan då Sveriges regering frånta barn denna självklara rätt? Ett övertramp. Ett grovt övertramp!

Den ena gränsen efter den andra sprängs. Den lilla enskilda människans behov körs över. Hon är ju inte längre något värd. Hon kan aborteras bort om hon inte passar in. Hon kan förvaras över 40 timmar i veckan på dagis medan föräldrarna förverkligar sig själva. Hon kan förvaras på institution när hon blir gammal och onyttig och inte alltför sällan vanvårdas hon. Människovärdet urholkas mer och mer. Kärleken har kallnat. Mitt hjärta gråter.