Vad kan man göra med en ettåring?

Barn i ettårsåldern är fulla av energi, nyfikenhet och upptäckarlust. De vill lära sig allt om sin omvärld och deras hjärnor är som svampar som bara suger in alla nya erfarenheter. Och det är i det kärleksfulla samspelet med sin förälder som inlärningen kan blomstra.

Att ha roliga och meningsfulla saker att göra med sin ettåring är därför något som både barn och förälder har allt att vinna på.

Varje dag har jag privilegiet att få vara med en sådan här fantastisk liten person och jag tänkte därför börja dela med mig lite av det vi gör tillsammans.

Först ut är en väldigt enkel men omåttligt populär sysselsättning. Leka med vatten! Jag brukar ta fram några bunkar, någon gryta, en visp, en sked och kanske någon liten kanna. Sen häller jag lite vatten i botten på de olika kärlen och uppmuntrar Lilla T (16 månader) att börja leka. Första gången vi gjorde detta visade jag hur hon kunde hälla vattnet mellan de olika kärlen. Vispa, plaska, ösa med skeden. Dricka lite vatten med en tesked. Visst blir det lite vatten på golvet, men då har jag en trasa till hands och bara torkar upp direkt. Köksgolvet får ju på så vis lite rengöring på kuppen. Hela tiden pratar jag med Lilla T om vad hon gör. Jag leker och låtsas med henne att vi lagar mat. Hon lär sig nya ord, får nya erfarenheter med vatten, får nya kopplingar i hjärnan som handlar om att fantisera och har fantastiskt roligt hela tiden! Detta är också en aktivitet hon kan vara nöjd med själv en lite längre stund.

Ikväll visade Lilla T att hon snappat upp det där med att torka golvet med en trasa. Hon hittade en fuktig trasa som någon hängt på en krok hon nådde. Den tog hon ner och så bredde hon omsorgsfullt ut trasan slätt på golvet och la sig på alla fyra och började torka köksgolvet! Hon rättade till trasan då och då. Rätt som det var tittade hon upp, sköt trasan så långt framför sig så att hon hamnade på magen och log lyckligt mot mig med hela ansiktet! Ljuvliga lilla unge!

Favorit i repris!

Det blev Snappa-näsduk-tävling ikväll med. Jag får dock ta det lite försiktigt och vara klädd i de föga vackra stödstrumporna för att skona mina stackars benhinnor. Men det är svårt att ändå inte ge allt! Har vunnit mot min äkta hälft en gång, mot Lilla L alla gånger om jag inte låter henne vinna och mot Nonno några gånger. Mot Boppo och Jojjan har jag inte vunnit en enda gång! Speciellt irriterande är det att jag inte kan vinna mot Jojjan! Snabb och explosiv är hon som få! Helt omöjlig! Men jag ger inte upp! Innan sommarn är slut ska jag slå henne!

Fullkomligt vansinne att äta maten vid köksbordet

Idag har vi haft en helt fantastisk dag! Det har varit sol från klarblå himmel och högsommarvärme! Hela familjen hemma och lediga. Barnen har haft vattenkrig, maken har fixat i trädgården, jag har solat och grejat inne om vart annat. Vi har ätit glass och låtsats att vi haft sommarlov!

Så ikväll fick jag idén att ta med middagen ut till hagen. Vi har ingen kvällssol på altanen och jag tyckte det kändes för urtrist att sitta inne!

Sagt och snart gjort. Maken stekte lite hamburgare och revbensspjäll på grillen hemma, kokade pasta och fixade en sallad. Jag hämtade en picknickkorg och packade ner alltsammans på ett kick.

Så tog vi korgen under armen och gick ner allihop till hagen och dukade upp det hela på en filt i den sagolikt vackra hagen. Omgivna av uråldriga ekar och fågelsång intog vi sedan vår middag i kvällssolen med utsikt över de omgivande åkrarna. Alldeles, alldeles underbart!

Efter maten vankades det fika till barnens stora förtjusning. Alla lät sig väl smaka och sedan sprang barnen iväg ett efter ett och klättrade i träd. Jag och maken lade oss på filten och smälte maten och mådde alldeles förträffligt. Men vilan blev inte så lång. För snart ville Jojjan leka kurragömma. Maken räknade och vi andra sprang och gömde oss. I en hage fylld med gamla knotiga träd och stora stenar finns det massor av bra gömställen vill jag lova! Dock hade våra hundar en tendens att hitta oss först och avslöja gömställena.

När klockan började närma sig åtta ville barnen gå hem och se på Talang. Vi tog oss dock inte hem på det enklaste sättet. För Boppo ville att vi skulle ta oss till stängslet genom att leka: "Inte nudda marken"! Så roligt och härligt att allihop klättra och kläng oss fram genom skogen.

Efter maten vankades fika.

Skönt att smälta maten i gröngräset.

"Inte nudda marken!"

Lilla L gick in med liv i lust för att komma först till stängslet!

Att på detta enkla sätt ta vara på en fantastisk sommarkväll (ja, jag vet att det är april) är så lätt gjort, men ger så otroligt mycket! Ändå är det lätt hänt att man bara kör på som vanligt och låter dessa magiska kvällar gå familjen förbi. Vi gick ut med den enkla ambitionen att bara äta maten ute. Det hade varit fullt tillräckligt det! Men när vi gjorde detta lilla extra kom en massa extra bonusar med gemenskap och lek som inte hade hänt om vi stannat hemma i köket. Mitt mammahjärta blir alldeles genomlyckligt av sånt här! Och det lär bli många fler middagar ute i det gröna. Varför ska man sitta inne för när det är så gudomligt vacker där ute? Nej, det är ju fullkomligt vansinne när man tänker på det!

Årtiondets billek

Det är högsommar och semestertider! Det innebär också ofta många timmar i bil med familjen. Själv är jag just hemkommen från en sådan resa med fyra barn i baksätena. Trots att jag var ensam vuxen och resan gick nonstopp i drygt fyra timmar flöt det på fantastiskt bra och barnen var nöjda och glada nästan hela tiden. En av nycklarna till denna lyckade resa är en fantastisk billek som vi brukar köra. Den är helt suverän i all sin enkelhet och jag ska nu dela den med er.

Vi kallar den "Pipleken" och till den behöver man endast ett tidtagarur/timer (som finns i var mans mobil) och barn som kan räkna. Leken går ut på att kunna gissa när en viss tid har gått. Alla som är med turas om att välja hur många sekunder man ska gissa på, t ex 300 sek (5 minuter). Den som tar tid säger: "Klara, färdiga, gå!" och sätter igång tiden. Deltagarna ska då räkna tyst för sig själva och ropa: "Pip!" när de tror att den angivna tiden gått. Den som kommer närmast har vunnit. Men gissar man för sent åker man i stället ut.

Denna lek funkar klockrent med mina barn! Alla utom Liva kan vara med. Jojjan som är 5 år kan visserligen bara räkna till 69, men då får hon dela upp tiden i 50 sekunders delar så går det ändå. Är tiden 300 sekunder säger vi åt henne att räkna till 50 sex gånger och hålla koll på hur många gånger hon räknat med hjälp av fingrarna. Enkelt!

Idag när vi bilade hemåt och jag tyckte ljudnivån passerat behagligt läge föreslog jag glatt att vi skulle leka "Pip-leken"! Alla (utom Liva såklart) nappade och ville vara med! Vi började med att Boppo fick välja tid och så körde vi igång. Som genom ett trollslag blev det alldeles knäpptyst i bilen och jag kunde bara njuta och fortsätta färden i den underbara tystnade som lade sig. Underbart! Visserligen fick jag ju hålla på och ställa timern, men det är ett litet pris att betala för tysta barn i en bil. Jag lovar! När Jojjan sen senare valde 1002 sekunder, blev det tyst i över en kvart i sträck!! Kan ni fatta! Och när syskonen bara var tysta och räknade och inte svarade på Livas pladder, så somnade hon istället. Perfekt!

Så denna lek kan jag å det varmaste rekommendera till alla som reser med barn. Den funkar ju även på tåg, flyg eller båt eller vad man nu reser med i sommar. Och den passar alla från ca 4-99 år! Jag skulle nog vilja ge leken högsta poäng alla kategorier och utnämna den till "Årtiondets Billek!" Den kommer naturligtvis att funka utmärkt även under nästa årtionde som ju infaller redan nästa år, men tills dess kanske någon ännu smartare lek kommit, vad vet jag och att utnämna den till "Århundradets billek" skulle kanske vara att ta i överkant. Så var så god! "Årtiondets billek" levererad här till dig! Enjoy!

En ny mattelek i lekbanken

Igår kom jag på en rolig mattelek att leka med dagbarnen. För flera år sedan fick mina pojkar sådana där stora siffror i mjukt material som går att bygga ihop av en släkting. Jag kom att tänka på dessa och insåg genast att man ju kan göra massor av roliga och lärorika saker med dem! De är ju t ex utmärkta att använda som "sittkudde" under sång- och ramssamlingen. Mjuka att sitta på och så faller det sig genast naturligt att prata om vilken siffra varje barn sitter på och hålla upp så många fingrar. Och så finns det ju massor av olika lekar man kan hitta på med detta härliga material. Jag fick ett infall och sprang genast iväg och ordnade en låda med små plockisar (kulor, kapsyler, små stenar osv) och sedan samlade jag barnen på altanen och spred ut siffrorna över altangolvet. Så bad jag barnen att ställa sig på varsin valfri siffra och frågade dem i tur och ordning vilken siffra de stod på. Kunde man inte hjälptes vi som vanligt åt. När man svarat fick man komma fram till lådan och plocka så många saker som siffran visat och gå tillbaka till siffran igen. När alla gjort detta fick de lägga tillbaka plockisarna och hoppa till en ny siffra och så började vi om igen.

Barnen tyckte det här var roligt. Särskilt en av pojkarna ville leka om och om igen! Och mitt i detta roliga erövrades ju också en hel del mattekunskap. Leken tränar nämligen flera saker; man får höra namnet på siffrorna och tydligt se hur de ser ut (man står ju till och med på dem!). Man får träna på att räkna upp till 10 och man får dessutom en fysisk uppfattning om att talet 1 är lite medan talet 10 är väldigt mycket. Detta blev nämligen väldigt konkret när de skulle hålla i plockisarna. En plockis var ju lätt som en plätt att hålla, medan det var betydligt knivigare för dessa små barnahänder att hålla t ex nio eller tio stycken på en gång. De fick på detta vis "uppleva" talen och det är ju så barn lär sig som allra bäst. Ett lyckat infall denna soliga onsdag eftermiddag blev det och en ny lek har lagts till i min "lekbank".

Mera bilunderhållning

I bilen på väg hem från den wunderbara Öna blev det till en början en lugn och trivsam färd. Makena och maken kunde föra en någotsånär sammanhållen konversation utan alltför många avbrott. Den ena efter den andra somnade och friden var total.

Men efter ungefär två timmars åkande hade alla underbaringarna vaknat igen och blev snart uttråkade. Fortsatt konverserande var inte att tänka på då deras röster dränktes av en skara barnröster: "Är vi inte framme snart, jag har ont i rumpan, kan vi stanna på Mc Donalds NU...". Makena kände pulsen stiga en aning, men innna den nått nämvärda höjder fick hon en snilleblixt, höjde sin stämma över barnens och föreslog entusiastiskt att skulle de inte skriva en saga! Ihop!

Med ens blev det tyst och Makena förklarade hur hon menade. Hon skulle hitta på första meningen: "Det var en gång..." och sen skulle de en efter en få fylla på med fortsättningen. Barnen blev inspirerade och snart var sagobyggande igång. Makena började, maken och pojkarna fortsatte. När de kom till Jojjan blev det tyst. De övriga antog att hon tänkte, men insåg efter några minuter att hon var helt i sin egen värld utan intentioner att delta. Föräldrarna och pojkarna fick berätta själva. Och det gjorde de! Framåt skred sagan och alla var fullt fokuserade. Fridfullt tuffade de så framåt på motorvägen.

När de närmade sig staden där de skulle stanna för lunch såg Makena och maken till att avrunda sagan. Barnen ville genast höra den från början till slut (Makena hade skrivit upp den fortlöpande). Men det fick de hålla sig till tåls med till efter maten.

Men sen fick de alla inta sina platser och Makena började läsa med sin allra bästa berättarröst allt medan de tuffade vidare hemåt:

Det var en gång två små pojkar, som bodde i ett stort gammalt slott. Dom delade rum. Så hade de två sängar längst upp på övervåningen. Där fanns det ett jättestort fönster. Men det fanns inget glas i fönstret. De hade ett rep som hängde där som de brukade klättra upp och ner för. Och så hade de längst uppe på vinden ett hockeyspel.

Men en dag hände det något konstigt! Dom hörde ett konstigt ljud i källaren. De skulle gå ner och kika vad det var. Det var ett SPÖKE!!! Pojkarna, som föresten hette Harald och Oskar, skrek allt vad de hade och sprang upp för trapporna. Men Oskar råkade snubbla i trappan och bröt ena benet. Harald hjälpte honom upp och så fick Oskar ett bandage. Sedan visslade de tre gånger för att kalla på örnen Leon. Leon var en 18 år gammal Kungsörn som en gång hade räddat de två pojkarna från att drunkna i ett vattenfall. När man visslar tre gånger får man tre önskningar. De hade två önskningar kvar. De önskade att Oskar skulle bli botad och så vart han det!

Men Leon svepte upp de två pojkarna på sina vida vingar och flög iväg med dem. De flög mot landet Ingenstans. Och där kom Peter Pan och hälsade dem välkomna. Och Peter Pan visade dem alla sina vänner. Först fick de träffa den talande haren Harry. Harry var en hare utan både öron och ben, men prata kunde han! Sen skulle de precis få träffa Harrys bröder, men då kom Kapten Krook. Han gav dem en visselpipa som de skulle blåsa i när det hittat skatten. "Finns det en SKATT!" ropade Harald och Oskar med en mun. "Ja, och det är den största skatt ni kan tänka er!" sa Kapten Krook och skrattade rått: "Ha, ha, ha!" Harald och Oskar hade med sig en spade och började genast gräva rakt ner. Men de hittade bara en liten diamant...Då skrek Leon: "Akta er! Det är en fälla!" Men det var försent. Plötsligt rasade hela marken samman och de föll och föll ner i ett djupt mörkt hål. Alla föll utom Peter Pan och Leon. För de kunde ju flyga. Kapten Krook han sprang! Då flög Leon ner i hålet och räddade Oskar och Harald. I sista sekund fick han även med sig haren Harry. Harry vände sig om till Oskar och frågade: "Hur kom det sig att ni kom hit och hälsade på egentligen?" Vi åkte med örnen Leon hit och vi välkomnades av Peter Pan och sen hittade Oskar den här diamanten. Leon tog den förtrollade diamanten och kastade den så att hela Kapten Krooks rike sprängdes. Just då öppnade Oskar sina ögon och utbrast: "Oj, vilken dröm jag drömde!"

Barnen lyssnade med lysande ögon och skrattade högt flera gånger. Speciellt det oväntade slutet roade pojkarna mycket. Så var en ny billek född och Makena kunde konstarera att hennes familj inte lider brist på fantasi. Snart var de så hemma och ännu en bilfärd kunde läggas till handlingarna.

Rolig billek så här i semestertider

För ett par dagar sedan var Makena inne på mammamummels blogg och läste om en så mysig billek de gjort; att gissa sånger utifrån luriga gåtor. Sådant är precis i Makenas smak och när hela familjen i måndags åkte till Stockholm passade Makena på att göra denna billek med sina barn.

Första gåtan snodde Makena från mammamummel, men resten hittade hon på själv. De var nog i svåraste laget för Makenas pojkar (som inte precis är några sångfåglar). Men Makena hade också en pedagogisk tanke med det hela att de skulle lära sig lite om klassiska barnvisor. Så efter att varje gåta var löst, blev det allsång i bilen! Maken var väl inte överlycklig där han försökte hitta i storstadens trafikvimmel, men barnen blev underhållna och Makena som älskar att sjunga njöt i fulla drag.

Här kommer gåtorna. Kan du gissa sången? ;-)

1. Flerfotat djur råkar ut för vädrets växlingar.

2. Skuttande figur får skydd av luvförsedd filur.

3. Liten och långsam uppmanas att se upp!

4. Liten gosse blev av med sin lurviga stora vän.

5. Liten och mysig får lära sig om dygnets ena hälft.

6. Spelande reptil som inte fick plats.

7. Gröngölingar som saknar både det ena och det andra men är hoppfulla ändå.

8. Lockig och go tills hon delat med sig av sitt lurv till både liten och stor.

9. Varför får blommorna men inte vi när det är vår?

10. Blev störd mitt i maten och fick ont i långa baken.

Russingubben

När Makena var liten och gick på dagis, lektes det ibland en lek som kallades Russingubben eller nått i den stilen. Makena minns att det var en riktigt rolig och mysig lek och igår bestämde hon sig för att prova leken på sin lilla barnaskara. De började med att tejpa ihop ett antal papper som sen Jojjan fick lägga sig på. Makena ritade konturerna och vips hade de fått en "gubbe". De hjälptes sedan åt att lägga ut russin på gubbens linjer.

Leken går sedan ut på att ett barn går ut, medan de andra tillsammans bestämmer sig för ett visst russin, "piprussinet". Den som gick ut får sedan komma in och börja äta russin. När barnet kommer till "piprussinet" ropar alla "Pip!" och h*n får sluta äta. Nästa barn får gå ut osv.

Makena kan här ge lite tips för att få det hela att flya smidigt. För det första bör man inte lägga ut russinen för tätt om man har en stor gubbe. Då kan det nämligen hända att någon får äta massor av russin innan h*n kommer till pip. Har man ett obegränsat antal russinpaket och tålamod att sitta och lägga ut russin i all oändlighet så går det väl an. Om inte, är det mycket bättre att lägga ut russinen med någon knapp decimeters avstånd. Då tar det lagom lång tid att både lägga ut och för det ätande barnet att komma till piprussinet. För att sedan undvika avundsjuka kan man innan nästa person går ut, "fylla på" med russin. Annars är risken stor att det första barnet får många russin och det sista knappt några alls. Följden blir högst troligt gråt och tandagnisslan och det var ju inte det man vill uppnå med leken.

Denna lek blev mycket uppskattad av samtliga när Makena och barnen lekte den igår (och idag ;)). Det fina med det hela är också att barnen får sig ett litet mellanmål på kuppen.

Du behöver:

*Papper och penna (ev tejp)

*Ett paket russin (man kan även ta t ex cornflakes eller vad man nu råkar ha hemma)

*2 eller flera leksugna barn!