lördag 28 mars 2015

Det kittlas i magen!!


Tidigt, tidigt imorse vaknade jag av att någon kittlade mig långt ner inuti i magen! Det kittlades verkligen, och jag ryckte till ett par, tre gånger som man gör när någon kittlar en under foten.

Den lilla person som kittlade mig var förstås det lilla ofödda barn som ligger i min mage. Ja, vi ska få ännu ett barn och lyckan är total både hos oss föräldrar och våra fyra stora barn!

Detta blir mitt femte barn, men ändå känns det så fantastiskt och obeskrivligt magiskt! TÄNK att en pytteliten människa håller på att växa och utvecklas där inne! Känns svårt att fatta, fast det är femte gången. Det hela känns så overkligt och för fantastiskt för att kunna ske på nått sätt. De tidigare gångerna har jag tagit det mer för givet.

Men nu känns det inte alls självklart, utan som en ofattbar, ömtålig, dyrbar skatt som jag måste vårda väl och omsorgsfullt. Det har kanske med min ålder att göra. Att bli gravid vid 38 års ålder är ju verkligen ingen självklarhet! Jag känner mig rikt välsignad och benådad som får uppleva detta mirakel ännu en gång!

Något som slagit mig nu under den första delen av graviditeten är hur tidigt det lilla barnet utvecklas! Visste ni att barnets hjärta börjar slå i vecka 6 (!)? Det är så tidigt att många inte ens vet om att de är gravida än. Men ändå slår redan ett litet hjärta inom dem! Helt ofattbart! Och när jag följt utvecklingen vecka för vecka i en graviditetskalender på nätet, har jag fortsatt att häpna! Se bara här nedan på lite utdrag ur kalendern hur fort och fantastiskt det lilla, lilla barnet utvecklas!

V 6

"Den här veckan börjar hjärtat att slå i det lilla embryot, som nu är cirka fyra millimeter långt och liknar en liten, böjd larv.

Det som ska bli armar bildas i början av veckan, och mot slutet av veckan bildas det som ska bli ben. Armarna kommer även i fortsättningen att utvecklas före benen.

De inre organen som magsäcken, tarmarna och njurarna är på väg att bildas. Det som ska bli hjärnan, ryggmärgen och det centrala nervsystemet fortsätter att utvecklas, liksom ryggkotorna."

V 7

"Embryot har börjat bilda sitt blod, och hjärtat pumpar runt blodet i de blodkärl som redan har utvecklats."

V 9

"Embryot är nu drygt två centimeter långt och börjar likna en människa. Det börjar få ett ansikte med ögon och öron och huvudet har fått en nacke. Anlagen till näsan börjar synas. Fingrarna har växt ut längre och simhuden mellan dem börjar försvinna. Tårna håller också på att utvecklas. Den svans som tidigare fanns i embryots ryggslut försvinner nu.

De inre delarna av könsorganen, äggstockar eller testiklar, finns redan. Det yttre könsorganet bildas nu ur två veck och en liten könsknopp ovanför dem. Nu i början ser det likadant ut hos alla foster vare sig de är pojkar eller flickor."

V 10

"Från den här veckan kallas embryot för foster. Nu finns de flesta av kroppens organ. I fortsättningen måste de både växa till och börja fungera.

Nervcellerna utvecklas nu intensivt. Fostret är ungefär tre centimeter långt och väger runt fem gram. Huvudet är mycket stort, lika stort som resten av kroppen.

Ögonen och näsan syns tydligt. Tidigare låg ögonen långt ut på sidorna av huvudet, men nu är de nästan på rätt plats. Ytterörats form har bildats genom att de små knopparna på sidorna växt samman."

V 12

"Nu kan fostret röra både armar och ben och ser ut som en liten människa. Ansiktsdragen har börjat komma fram. Nästan alla organ och funktioner finns på plats, även om mycket mer tid behövs för den fortsatta utvecklingen fram till födelsen."

När jag läser om detta känns det än mer makabert och chockerande att det är fullt lagligt att döda sådan här små liv i vårt land! Helt ofattbart! Jag undrar om människor i allmänhet känner till hur tidigt barnet faktiskt utvecklas?!

Nu är jag i v 15 och mitt lilla ofödda barn är 14 cm långt och kan få in tummen i munnen! Dessutom kan det som sagt kittlas! Det är ett litet busfrö jag väntar tror jag minsann!

fredag 27 mars 2015

Att åka och handla med mamma bättre än förskolan?


När mina två söner (nu 12 och 14) var små, hade jag en inre övertygelse om att de skulle vara hemma hos mig, sin mamma och inte gå på förskola. För att vara ärlig kändes det väsensfrämmande för mig att lämna ifrån mig mina barn till någon annan. Alltså var jag hemma med dem.

Men när den äldsta av dem började närma sig fyra, hade jag från så många håll och kanter hört detta om att han "behöver förskolan". Han "behöver träffa jämnåriga kompisar och få sociala träning". Mitt hjärta sa något annat, men till slut föll jag för trycket. Föll för myten och ansökte om en 15-timmarsplats för honom på förskolan.

Det hela blev en flopp! Från att ha haft en social, glad och utåtriktad son som tog kontakt med nya barn i lekparken och på öppna förskolan, fick jag en tyst och blyg liten pojke som alltid satt i ett hörn för sig själv när jag hämtade på förskolan. Och han ville aldrig dit! Jag fick truga och övertala. En gång minns jag att jag sa vid lämningen:

"Men du får det mycket roligare här, jag ska bara åka och handla med Noah (lillebror)."

Då svarade han med vädjan i rösten:

"Men jag vill hellre handla med dig och Noah!"

Det grep mitt hjärta och jag visste att jag lämnade honom där mot bättre vetande. Men ändå var trycket: "han behöver förskolan" så starkt att jag trodde mer på det än på min egen övertygelse. Dock sov jag dåligt på nätterna och hade ont i magen över det hela...

Vissa i personalen menade att han gick för få timmar, han kom inte in i gruppen hette det. Men en lite äldre (klokare?) förskolepedagog sa till mig:

"Inte är det konstigt! Han har fått uppleva lyxen med att få vara hemma hos dig och så hamnar han här! Inte konstigt att han kryper in i sitt skal."

Som ganska ung och ny mamma var detta precis vad jag behövde höra. Det bekräftade vad jag kände i mitt hjärta och jag sa upp förskoleplatsen och tog hem honom!

Magvärken försvann och jag fick tillbaka min vanliga, glada och öppna son. Vilken lättnad för oss båda!

Sen den dagen har jag aldrig mer tvivlat på min egen inre övertygelse om vad som är bäst för mina barn, trots att jag många gånger varit ensam mot strömmen.

Någonting som däremot bekymrar mig mycket är att så många föräldrar, likt mig, på fullt allvar tror att förskolan är bättre för deras barn än de själva. De föräldrar som fortfarande är övertygade om att ingen pedagogik i världen kan slå deras kärlek och närvaro verkar vara ett utdöende släkte. Och det beror på samma enkla saker som jag beskrivit ovan. Trycket är för stort! Föräldrar tänker inte längre själva. Låter inte sina hjärtan bestämma. De gör som etablissemanget säger åt dem att göra. De gör som alla andra gör.

Och visst. Förskolan verkar vara så kul och inspirerande. Väggarna är tapetserade med rim och ramsor, siffror och bokstäver och fina utdrag ur läroplanen. Det vimlar av små härliga kompisar och barnen verkar ju ha så roligt! Och visst. Många förskolor gör ett fint och bra jobb utifrån sina förutsättningar. Och det finns en hel del barn som har det roligt i förskolan.

Men kära, kära förälder! Gå inte på allt detta! Pedagogik i all ära. men förskolan är och förblir en onaturlig miljö för ett barn att vistas i! Gå inte på myten att barnen behöver social träning i grupp och den fantastiska pedagogiken i förskolan. Det är helt enkelt inte sant!

Barn blomstrar och utvecklas som bäst både emotionellt, socialt och kunskapsmässigt i den nära kontakten med sin förälder! Där får de i lugn och ro stärka den livsviktiga anknytningen som utgör grunden för all inlärning. Där får de leka utan krav på att leken ska vara "pedagogisk". Där får de utvecklas som individ. Inte som en del av ett kollektiv.

För hur fint och mysigt dagiset än är. Hur fin och engagerad personal det än är, så blir det hela ändå lite av ett maskineri, bara av den enkla anledningen att det behöver vara så för att det är så många barn. Utan alla regler och rutiner skulle det bli mer eller mindre kalabalik. Det förstår ju jag med.

Men att därför gå så långt att tro att barn behöver denna typ av träning i att fungera i ett kollektiv är tragisk. Barn behöver få växa upp och utvecklas i ett litet, friare sammanhang. I en storlek av en syskonskara. Det är det naturliga!

Min dröm är att föräldrar åter ska våga lyssna till sina hjärta och upptäcka vädjan i deras barns ögon. Börja tro på att en tur med mamma och lillebror till den "tråkiga affären" kanske är precis vad deras lilla son eller dotter just då behöver.

tisdag 17 mars 2015

Hej då skrivkramp! Hej och välkommen skrivglädje!

Efter en ganska lång svacka har jag äntligen hittat skrivarglädjen igen!

Jag vet ju att jag blir lycklig av att skriva, ändå har jag haft så lätt för att hamna i prestationsångest och därmed skivkramp. När jag satt mig för att skriva en ny början på mitt manus (vilket behövs) eller försökt börja på en ny bokidé jag fick för några år sen, har det bara tagit stopp. Bara för att jag hela tiden i bakhuvudet tänkt att detta är inte bra nog för att ges ut.

Men nu har jag bestämt mig för att kasta all prestation över bord! Bara skriva för att det är roligt och för att de gör mig lycklig. Inte för att sen försöka ge ut det. Bara skriva på och se vad som kommer ut. Bli jag inte nöjd, är det ju bara att kasta och börja på ett nytt dokument. Värre än så är det inte.

Dessutom har jag lärt mig något väldigt värdefullt av Steven King. I sin bok Skriva ratar han allt planerande och strukturerande. Alla trix med intriger och cliffhangers. Han menar att man bara ska börja skriva! Bara rakt upp och ner.

När jag läste det i somras trodde jag först att han skojade. Så kan man väl bara inte göra? Jag tänkte förbryllat på allt planerande och grubblande jag ägnat mig åt för att få ihop historien till mitt manus och kunde inte förstå hur man bara skulle kunna börja skriva utan plan.

Men så när vi var i Spanien behövdes det lite enklare böcker för Lilla L (7) att läsa. I Spanien kunde vi ju inte bara ge oss av till biblioteket för att låna ett gäng. Och utbudet av lätta böcker var väldigt begränsat bland bibliotekets e-böcker och de vi kunde köpa till läsplattan. Så, då bestämde jag mig helt enkelt för att skriva en egen "bok" till henne.

Jag satte mig i skuggan en lördag och bara började. Utan prestige - det var ju bara min dotter som skulle läsa - och utan plan. Och det magiska hände! Boken skrev sig mer eller mindre själv! Mina fingrar bara gick och jag skrev och berättade det som dök upp i mitt huvud. Det var lika spännande för mig att få se vad som skulle hända, som det skulle bli för Lilla L att sen läsa det. Magiskt!

På totalt tre dagar var jag helt klar! Visserligen var ju dettta ett mycket kortare och enklare manus än mitt första, men det förra har å andra sidan tagit fler år att skriva och är inte riktigt klart än...

Nu skriver jag alltså på detta sätt. Utan plan och utan prestige. Under två dagar har jag under ett par timmar suttit i vårsolen med min iPad och skrivit. Och redan har jag fått till två nya kapitel till mitt gamla manus som tidigare varit så trögt att skriva. När jag känner mig klar med det, ska jag bara lägga det åt sidan och äntligen börja på min andra bokidé. Bara skriva! Varje dag för att det är min hobby! Så spännande och roligt det ska bli!

Och vem vet? Håller jag på så här tills jag är sextio sådär, så kanske jag tillslut har blivit så skicklig att något är bra nog att ges ut? Alla är ju överens om att man måste skriva mycket för att bli duktig. På detta prestigelösa sätt kan jag få det att hända!

fredag 13 mars 2015

Då börjar barnens hjärtan att sjunga



När våra barn kommer till oss är det uppenbart att de är hjälplösa utan oss. Mer än något annat söker de vår närhet och vår kärlek. Det lilla spädbarnet vill ligga vid bröstet, vill bli buret, vill att vi ska hålla om det. Behöver vårdas varsamt som en nyplanterad liten stickling.

När barnen blivit några få år vill de fortfarande vara nära. De vill hålla handen, sitta i knät, känna våra armar omkring dem. Vill inte att vi går. Då kommer tårarna utför de runda kinderna. Då sträcks små armar desperat upp i luften. Som den lilla plantan sträcker sig mot solen.  

När barnen blir ännu lite större, börjar i skolan, går på fritids och så, är det inte säkert att de längre själva uttrycker behovet av närhet. De kanske tvärt om verkar motspänstiga och avvisande när vi närmar oss. De verkar trivas alldeles utmärkt med att vara borta från oss och hemmet hela dagarna. Vara på skolan och fritids, hem till kompisar och sen kanske träning dessutom. Mamma och pappa verkar de inte alls behöva längre. Möjligen då bara för att förse med mat och husrum. Så kan det verka. 

Men vi ska inte låta lura oss. Våra barn behöver oss! Visst kanske de ser ut att klara sig bra på utsidan. Som plantan som fortsätter att sträcka sig mot solen även om näringen i jorden börjat tryta. Den blir lång och gänglig, men blek och svag. Bladen gulnar och faller av i förtid. Våra barns inre behöver fortfarande näringen bara vår kärlek kan ge. Deras inre bleknar och blir svagt om det ska leva av kompisarnas torftiga jordmån. De kan skratta på utsidan, men ha hjärtan som gråter. Får aldrig de djupa rötter som står emot livets stormar.

Innerst inne vill varje barn vara sina föräldrars ögonsten. Innerst inne längtar de var och en efter vår närhet och tid. De har bara lärt sig att överleva själva där ute. Lärt sig att söka inbillad trygghet i varandra. Men den tryggheten är skenbar. De blir svaga träd utan djupa rötter. Dukar lätt under när kölden kommer.

Våra barn längtar efter att vi, deras föräldrar ska komma efter dem. Strida för dem. Vinna dem tillbaka till sin rätta jordmån. Att vi ska ta dem till våra hjärtan. Först där finner de vila. Först där kan de växa och blomstra. Först där börjar deras hjärtan åter att sjunga.  

Den här låten säger det så bra.  











tisdag 10 mars 2015

Att lägga en unge full av fantasi och lek

Fascineras om och om igen över min yngsta dotters lekande! Nu är hon sju år, men ännu leker hon minst lika passionerat och fantasifullt som när hon var fyra! Leken tar aldrig slut. När jag på kvällen, en bra bit efter läggdags, ännu en gång säger till henne att avsluta och göra i ordning sig inför natten, svarar hon argt och indignerat:

"Man får faktiskt inte förbjuda barn att leka!"

Sen fortsätter hon som om inget har hänt och leker och leker. Jag har inte hjärta att avbryta. Jag låter henne i sin takt sakteliga leka sig ur leken -hon vet trots allt någonstans längst inne att det ändå är dax att sluta - och väntar tålmodigt ut henne tills hon frivilligt sätter sig i min famn för att gosa. Då gäspar hon och börjar nog inse själv att hon faktiskt är trött. Men så utbrister hon:

"Jag vill alltid vara barn!"

"Jag vill vara barn hela tiden på jorden och sen vill jag vara barn i himlen!"

Men så stannar hon upp och säger lite konfunderat.

"Men man kan väl ändå fylla år?!"

Den bekymrade rynkan i pannan slätas dock snabbt ut igen och hon rycker på axlarna och säger obekymrat:

"Fast det spelar nog ingen roll, för i himlen finns ju ändå redan allt man vill ha!"

Och så får hon något drömmande i blicken och börjar berätta om himlen...

"Där finns det en massssssa playmobil och Friends-lego och det är byggt stora land med play-mo och Friends-lego, kojor och allting, mycket mer än som finns här!"

Hon gestikulerar vilt med armarna när hon berättar....

"...och där får man alltid leka! Och sen ska jag springa till en tiger och gosa med den och känna hur mjuk den är. För i himlen är tigrar inte farliga. Och sen vill jag gosa med en såndär som bor 5000 meter upp i bergen i Peru...vad heter de mamma?"

"Chinchilla?"

"Ja, en chinchilla! Tror det finns chinchillor i himlen mamma? Då ska jag gosa med dom!"

Hon gosar med ett låtsad chinchilla mot kinden och myser.

"Och giraffer! Jag vill klättra upp på en giraff och klättra över i ett träd!"

"Åh, jag längtar till himlen mamma! Där är det bara lugnt och skönt, precis som man vill ha det, och där är det inget sånt där ont som det kan vara på jorden."

Så börjar hon sjunga på en gammal psalm som jag och hennes morfar ofta sjunger...

"Jag har hört om ett land utan tårar, utan sorg, utan nöd utan strider och där ingen av sjukdom mer lider och en gång, tänk en gång är jag där...."

Men så stoppar hon mitt i sången och utbrister:

"Men tänk om det blir fisk till middag?! Då blir det ju sorg!"

Hon ser med ens bestört ut. Men så slappnar hon av igen och säger glatt:

"Nä, det blir nog pannkaka istället!"

Så där håller hon på. Länge, länge. Tillslut har hon äntligen kommit i nattlinnet och borstat tänderna och satt sig tillrätta bredvid mig i soffan. Vi ska läsa Peter Pan och Wendy, den fulla versionen i en fantastisk utgåva med underbara bilder.

Jag säger att jag bara ska läsa en liten bit, för nu är det ju så sent. Hon grymtar lite, för hon vet ju att det brukar bli spännande. Jag börjar läsa. Vips är både hon och jag fångade i Landet Ingenstans tillsammans med Peter, Wendy, piraterna och alla de andra. Sidorna flyger fram och det blir många fler än jag tänkt. Mitt i kapitlet nyktrar jag dock till och säger att nu har jag läst mycket längre än jag skulle. Då tittar hon på mig med glittrande ögon och myser. Sen springer hon iväg och ska ha en kvällsmacka. För hennes storebror kom just in i köket och brer sig en macka. Och då ska hon såklart också ha en! Men hon vet att hennes nådatid börjar rinna ut och äter snabbt upp mackan, springer snabbt och borstar tänderna igen och springer sen tillbaka till mig i soffan och ger mig den allra varmaste och mest kärleksfulla kram.

"Godnatt, min snälla, underbara mamma! Vi ses imorgon!"


Sen springer hon äntligen iväg och hoppar i säng. Förhoppningsvis somnar hon fort och drömmer härliga drömmar om himlen, tigrar och gosiga chinchillor. I famnen har hon vår alldeles riktiga chihuahua. Kanske kan den tas för en chinchilla från Peru i hennes drömmar.

söndag 8 mars 2015

Mitt liv i sex ord

Sårbar på törnestigar. Du bär mig.

lördag 7 mars 2015

Näringen som får varje barnahjärta att blomstra

Vi sålde vårt hus och det mesta av våra ägodelar. Köpte en stor bil och en husvagn istället. Vi lämnade allt och reste ner genom Europa. Ömsom på stora motorvägar i Tyskland, ömsom på smala, slingriga vägar genom Belgien och Frankrike. Övernattningar på olika campingar eller på en långtradarparkering. Tillslut stannade vi på en camping nästan så långt söderut man kan komma på den Spanska solkusten. Där ställde vi upp vår husvagn och tänkte att vi skulle bo där under ett par dagar tills vi fick den lägenhet vi lagt handpenning på.

Nu blev det inte så. Lägenhetsköpet drog ut mer och mer på tiden för att tillslut inte bli av alls. Under tiden bodde vi kvar i vår husvagn. Vi blev kändisar på campingen. Det var liksom vi och våra fyra barn bland alla europeiska pensionärer med husbil.

Vi fann oss själva leva vecka ut och vecka in på några få kvadratmetrar. Barnen sov i ena halvan i två par husvagnsvåningsängar. Jag och mannen bäddade om soffdelen med bord till dubbelsäng varje kväll. Mellan rummen fanns en dragvägg att dra för. Det är ju väldigt bra tänkte vi innan. Lite avskildhet och så. Det var bara det att dragväggen knarrade så att man höll på att bli galen innan fyra barn hade gått in och ut färdigt inför natten. De första nätterna sov vi inte så bra på de hårda soffkuddarna. Men sedan blev vi välsignade med en fantastisk dubbelmadrass att lägga ovan på. Det var ett par snälla tyskar som skänkte oss den. Då sov vi riktigt bra. Efter att barnen slutat knarra i dörren det vill säga.

I vårt lilla hem skulle vi så leva och undervisa våra fyra barn som går i årskurser från ettan till åttan. Det hade nog varit en utmaningen även om vi bott i en lägenhet med möjlighet till bokhyllor, ordentliga arbetsplatser och organisationsmöjligheter. Nu blev det lätt lite kaotiskt då alla böcker, pennor och papper måste förvaras under sofflocken i stället. Men allt går bara man vill. Vi ville.

Att laga mat på gasolkök gick också riktigt bra faktiskt. Man vande sig snart vid att i princip inte ha några avställningsytor alls och att ställa ifrån sig saker på golvet eller inne på toaletten vid behov.

Förtältet var vårt vardagsrum. Där åt vi och undervisade. Där lekte vår minsta timmar i sträck med sina små gubbar och allt vad hon hade. Det vill säga om inte tältet var som ett överhettat växthus på grund av värmen eller inte hade ett golv bestående av vatten och lera efter ett skyfall. Något av detta inträffade dessvärre ganska ofta.

Även om man i våt tillvaro tar med i beräkningen att vi den mesta av tiden hade fantastiskt väder och kunde spendera eftermiddagarna vid stranden eller vid poolen, så skulle nog någon som kikade ner på oss genom ett litet hål från luften tänkt att vi hade det rätt spartanskt, jobbigt och besvärligt.

Och det kanske vi hade. Men ändå hade vi inte det!  Ändå var dessa några av de mest underbara månader jag haft med min familj. För i mitt dessa praktiska omständigheter som skulle kunna liknas vid en enda lång, regntung senvinterdag. Där allt är kallt, tungrott och grått. Där sprack solen plötsligt fram genom små hål i det tunga molntäcket. Gyllene ljus bestrålade plötsligt det grå landskapet och målade de mest fantastiska kontraster. Bilden blev helt ny. Förvandlad och varm.

För att förklara vad jag menar vill jag att du som har lite större barn tänker tillbaka på när barnen var små. När din lilla nyfödda dotter eller son låg där på ditt bröst, när ditt lilla baren sen första gången gav dig ett leende. Minns de små tultande benen som kom emot dig och de knubbiga armarna som sträcktes upp mot dig och ögonen som glittrande mot dina. Minns när barnen satt där i ditt knä och somnade. När dina barn var så där små, oskuldsfulla och fullkomligt tillgivna.

Jag har själv tänkt tillbaka så där. Tänkt på de fösta gyllene åren då barnens kärlek och tillgivenhet var något självklart. Ibland har jag sett på foton från att de var små och fällt en tår av saknad efter den tiden. För när de blev större och började i skolan och kom upp i mellanstadiet började något sakta hända. Deras tillgivenhet var inte längre given. Det kändes många gånger som att barnen höll på att glida mig ur händerna. Som om de drogs bort ifrån mig av någon mystisk, magnetisk kraft. Att plötsligt kompisarna var de som fick alla kärlek och inte jag. Jag fick kämpa varje dag för att behålla den mjuka kontakten. En ibland mycket smärtsam och hård kamp som det kändes som att jag hela tiden höll på att förlora.

Men så sålde vi alltså allt, tog vårt pick och pack och reste ner genom Europa. Och plötsligt blev sjön kav lugn! Kampen och striden var borta. När vi bott några veckor i vår trånga lilla husvagn insåg jag att jag fått tillbaka mina små tillgivna barn från det där gamla fotot. Även om de förstås var större nu. Men det var samma mjuka, tillgivna hjärtan i deras kroppar. Samma glitter i deras ögon.


När vi bara fick vara i lugn och ro tillsammans. Utan många timmar ifrån varandra, utan skolgårdar där man kanske måste göra sitt hjärta hårt för att klara sig. Bara en massa tid tillsammans. Då kom det mjuka barnet fram igen. Det var ifrån deras hjärtan det där gyllene solljuset kom och gjorde vår senvinterdag varm. Ljuset kallas med ett annat ord för anknytning. Om anknytning ska jag berätta mer en annan gång. För liksom solens varma strålar gör att allt på vår jord får liv och kan växa, är anknytningen den näring varje litet eller stort barnhjärta behöver för att blomstra och inte vissna. bort.