söndag 21 december 2008

Potatis i toaletten och en värdefull upptäkt

Makenas hem har den senaste tiden förfallit till oigenkännlighet. Flylady skulle slita sitt hår. Eller möjligen slita av sig sina vingar. Makena tänkte först skriva att det skett sakta, men säkert. Men det skulle vara att fara med osanning. Sanningen är att om man inte håller efter med järnhand (eller håller fast vid ovannämnda ladys principer) förfaller ett hem med en häpnadsväckande hastighet. Iallafall om hemmet (som i detta fall) innehåller fyra barn av följande sammansättning; Två pojkar som stundtals snarare ser ut att höra hemma i vildmarken och på slagfält än i möblerade rum. En flicka som älskar att bygga kojor, klippa i papper och klä ut sig. Samt en 1-åring, som visserligen är minst, men som visat sig ligga i framkant när det gäller att fördärva ordningen i ett hem.



I stort sett all hennes vakna tid går nämligen ut på just detta. Att fördärva ordningen i hemmet. Lilla Buset öppnar lådor och tömmer dem systematisk på allt innehåll. Hon slänger saker i toaletterna så fort någon glömt att stänga dörren. Hon river sönder tidningar (och en del barnböcker) som finns i tidningsstället och hon sprider ut allt ifrån grytor och slevar till smutstvätt och leksaker över hela huset. Allt som ligger på bord och bänkar som hon når åker obönhörligen ner på golvet. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att hålla samma takt som henne!

Det hela försvåras sen ytterligare av hennes benägenhet att motarbeta försök från Makenas sida att upprätthålla någon slags ordning. Öppnar Makena t ex diskmaskinen för att fylla den med smutsdisk, är Lilla Buset genast där och slänger ut gafflar och skedar på köksgolvet. Öppnar Makena luckan till soppåsen för att slänga något skräp, är Lilla Buset genast där och vill smaka på soppåsens innehåll. När Makena då hindrar henne från dessa saker, blir hon alldeles förkrossad och Makena blir tvungen att avbryta städandet eller diskandet för att istället trösta det förtvivlade och arga barnet.


Varför har då Makena inte hållit fast vid sin kära Flyladys principer kan man fråga sig. Svaret är att hon p g a envis förkylning med tillhörande halssmärta (näst intill outhärdlig sådan), varit alldeles förbi av trötthet. Hon har nätt och jämt (med stor hjälp av sin make) hållit skeppet familjen flytande. Mat har serverats, kristvättar har tvättats för att förse barnen med strumpor och underkläder och hon har bytt blöjor och tagit hand om sina barn. Ork till städning eller plockande har helt enkelt inte funnits. Därför kan man nu finna en potatis i toaletten, en gryta under soffan och en shampoflaska i skafferiet. Och på golvet ligger för närvarande inte bara mattor och annat som kan tänkas känna sig hemma där, utan även alltmöjligt annat som säkert känner sig mer hemma i lådor och skåp. Eller för all del i tvättkorgar eller sophinkar. Och dessa ting lär trivas än sämre i sin nya belägenhet med tanke på allt damm och all smuts de tvingats bli grannar med.

Igår kände dock Makena att det var dax att försöka rycka upp sig och inleda fighten mot smuts och oreda. Hon kände dock att hon inte skulle klara det ensam i sitt zombiliknande tillstånd. Hon såg därför till att få med sig sin klippa till son, Boppo på städningen. Hans entusiasm kunde komma väl till pass tänkte hon. Makena avtalade med honom att de skulle spela plockepinn i 10 minuter och sedan städa 15 minuter. Spela igen o s v. Som en liten extra morot utlovades dessutom en pepparkaka efter varje städkvart.

När Lilla Buset hade sövts satte de igång. Nonno ville gärna också vara med på plockepinnspel och pepparkaksätning. Städning var han dock inte nämnvärt intresserad av. Så Makena och Boppo fick klara den biten på egen hand. Makena hade inte väntat sig något annat. De städade enligt metoden rum för rum. Först skulle det plockas undan. Sen skulle det dammas och dammsugas. Rum nummer ett, köket, var dock så illa tilltygat att Makena även våttorkade golvet. Hon kan intyga att det på intet sätt var att överdriva. Golvet var i stort behov av såpa och vatten!

Köket blev klart. Hallen likaså. Och när de så var i slutfasen av korridoren började Boppo se vilken skillnad deras möda gjort. Och han utbrast: "Man får ju en belöning bara av att det blir så fint i huset!" Vilken upptäkt! Makena tror inte hennes make gjorde denna upptäkt innan han var åtminstone 20. Och hon själv var säker minst 12 iallafall. Att Boppo redan har kommit till denna värdefulla insikt ger Makena gott hopp om framtiden. Hon känner nu att hon fått en allierad i kampen mot smutsen och oredan. Och mot Lilla-Busets framfart. Inte att förglömma. Kan hända att det fortfarande kommer att behövas en och annan peppakaka. Men Boppos inre motivation kommer att vara den avgörande faktorn. Han och ingen annan kommer att ingjuta mod i Makena de trötta dagarna med sina glada tillrop och smittande entusiasm. Skeppet familjen kommer inte bara att flyta. Det kommer att skina också. Nåja. Kanske inte riktigt då. Men med Boppo vid sin sida kommer Makena överleva tills Lilla-Buset inte längre är fullt så busig.

Och Makena börjar se ljuset i tunneln. Boppo har nämligen hjälpt henne idag med. Kanske hinner de få det så fint innan kvällen att det blir idé att ta ner Julkrubban. Kanske lägga en ny julduk på köksbordet och sen tända alla ljusen. Då kanske, kanske det åter kan infinna sig lite julefrid i den Makenska stugan igen. Så sent som igår hade Makena ingen förhoppning om att något sådant skulle kunna ske. Nu är hon full av förväntan. Men det hade inte gått utan Boppo. Den saken är klar.

ps Alla ni som har döttrar i Boppos ålder. Lägg hans namn på minnet. Makena är säker på att han kommer att bli en mycket god man och äkta hälf när den tiden kommer. Han kan ju redan söva bebisar också som ni vet ds ;-)

lördag 13 december 2008

Ljuslykta av barnmatsburk


Här kommer ytterligare ett juligt pyssel. Makena älskar att tända ljus överallt så här års. De finns på borden, på köksbänkarna, på spiselkanten, på byråer, runt badkaret. Ja till och med lilla toan har fått ett ljus. Vad kan då passa bättre än att göra egna ljuslyktor!


Du behöver:


*Tom barnmatsburk (eller annan glasburk)
*Ett ägg
*c:a 1 msk strösocker
*Ett värmeljus
*ev glitterlim och paljetter till dekoration

Gör så här:


*Knäck ett ägg och skilj vitan från gulan. Har du ingen äggskiljare (som Makena faktiskt har!) lär det gå bra att sila mellan fingrarna. (Men det lär bli kladdigt)
*Häll vitan i burken, skruva på locket och SKAKA!

*Öppna locket, häll i sockret, skruva på locket och SKAKA igen!

*Häll bort (eller ät upp) överflödig äggtoddy. Ska du göra fler än en lykta kan resterna förstås återanvändas till fler lyktor.


Nu ska det förhoppningsvis se ut som snö inuti glasburken. Den första lyktan Makena och barnen gjorde blev dock inte så snöig som de önskat. Det hela påminde mer om snöblandat regn som rinner nerför fönsterrutorna i ett 0-gradigt vintersverige. Men de lät sig inte nedslås, utan fortsatte glatt att göra fler lyktor. Då märkte de att "snön" tog sig mer och mer ju fler gånger ägget och sockret blivit skakat. Hemligheten ligger nämligen i att skaka ORDENTLIGT så att det skummar rejält. (Vill man kan man ju vispa ägg och socker först i en bunke och sedan häll i burken och skaka.)


Nåväl. Snöblandat regn eller inte. När lyktan är färdigskakad är det dax att dekorera! Här låter man fantasin flöda och gör snirkliga mönster med glitterlim, duttar fast paljetter eller vad man nu vill. Sedan låter man det hela torka (glitterlimmet) och stelna (äggsockret) och lägger sedan slutligen i värmeljuset och beundrar sitt mästerverk!


Detta pyssel passar bra även för mycket små barn. Man behöver inte vara särskilt gammal för att kunna skaka burken och små barn finner ju stort nöje i sådana enkla uppgifter. Dekorerandet anpassar man sedan efter barnets ålder. Är det 2 år kan det få dutta glitterlim med hjälp av någon större. Är de i skolåldern kan de ju både skriva sitt namn och göra de mest fantasifulla mönster med glitterlim och paljetter. Jojjan som snart ska fylla 4, fyllde sin lykta med glitterlimsränder i alla regnbågens färger och njöt av detta i fulla drag! :).


Lycka till!

torsdag 11 december 2008

Julgranskotte


I adventstider passar det ovanligt bra att pyssla och den här lilla "julgranen" är både fin och lätt att göra för stora och små. Det hela kräver dock minst ett dygns framförhållning, då kottarna bör plockas in i förväg för att hinna torka och öppna sig lite.
Du behöver:
*Kotte
*Grön vattenfärg/hobbyfärg
*Liten träbit, t ex trärondell
*Hobbylim eller spik eller båda ;-)
*Paljetter, glitterlim mm (Använd fantasin!)
*Guldpapper till stjärna (eller stjärnpaljett)
*ev bomull för snö
Gör så här:
* Måla den torra kotten med grön färg (vattenfärg går bra) Låt torka.
*Sätt fast granen på något så att den kan stå.
Här tänkte Makena först limma fast kotten på en liten rund pappbit med trälim...det gick inge bra. Hon tog då istället en träbit och försökte limma fast kotten på den istället. Gick halvbra, men var inte lätt att få stabilt. Slutligen kom hon så på den briljanta idén att spika en liten spik igenom träbiten och sedan liksom trä på kotten på spiken. Det blev både stabilt och bra! :)
*Klä granen!
Makena och barnen använde glitterlim och limmade med det fast runda paljetter på granen (kulorna). Jojjan klippte även ut små hjärtan från ett glittrigt presentpapper och limmade fast. Makena limmade ihop en litenbit guldpapper så det blev guld på båda sidorna och ritade på fri hand en toppstjäna. Även den limmades fast med glitterlim. Slutligen sattes glittret på genom att sätta en smal sträng glitterlim några varv runt granen.
*Låt snön falla! (Limma fast lite bomull på träbiten som granen står på)
Klart!
Detta pyssel passar bra även för små barn. Makenas knappa 4-åring klarade det galant och att sitta och limma fast paljetter var roligt och självgående en bra stund. Ett tacksamt pyssel som blir fint utan massa dyrt material.

måndag 8 december 2008

Hulkensoppa

Makena fick en kväll för sig att prova att göra en potatis och purjolöksoppa. Hon kände sig dock en aning tveksam till om barnen skulle äta det, men bestämde sig i allafall för att ge det en chans. Makena kokade så soppan efter konstens alla regler (vilka är väldigt få när det gäller just denna soppa) och kom slutligen till momentet att mixa ihop soppan så att den blir helt slät. Då såg hon (hon har faktiskt aldrig gjort denna soppa tidigare) att soppan blev alldeles knallgrön! Plötsligt visste hon precis hur hon skulle få barnen att äta soppan.

Hon ställde den rykande soppan mitt på bordet och hojtade: "Kom så får ni Hulkensoppa!" Barnen kom rusande för att se vad mamma menade. Vad då Hulkensoppa? Var den grön eller? De slängde sig upp på stolarna och kikade över grytkanten och gjorde stora ögon när de såg att den faktiskt var det! "Wow... fett coolt!" sa Boppo och blev exalterad på sitt speciella vis. Nonno tittade förundrat på soppan och började undra hur det kom sig att mamma kunde bjuda på Hulkensoppa bara sådär? Hade Hulken kanske varit där och lämnat den? Och var var han i så fall nu? Makena svarade bara svävande och hemlighetsfullt på alla frågor och vägrade att nämna något om ingredienserna medan hon öste upp åt var och en. Barnen började smaka på den mystiska soppan och hon såg på deras miner att smaken kanske inte var en tiopoängare. Men de fortsatte ändå att äta och såg ut att tänka: "Det smakar inte gott precis, men det måste ju vara gott eftersom Hulken gillar det här." Nonno sa att det bara var liiite äckligt och gaaanska gott. Lilla Buset som brukar vara en rätt kräsen sak, slukade hela sin tallrik och ville till och med ha mer! Makena kände sig mycket nöjd. Hon är nämligen tämligen säker på att inget av de tre största barnen skulle ha ätit över huvudtaget om hon sagt att det var potatis/purjolöksoppa. Purjolök har nämligen inte ätits i hennes hus på flera år av just den anledningen att barnen tokvägrat! Nu åt de med (ganska) god aptit. En mycket lättlagad och billig rätt var det också. Och dessutom nyttig! Här kommer receptet:

Hulkensoppa

Skala en massa potatisar (Makena tog c:a 6 stora), skär i bitar och lägg i en stor gryta. Skölj och skär en purjo i ganska stora bitar (ett par, tre cm långa) och lägg även dem i grytan. Häll på vatten så att det precis täcker. Tillsätt buljong och/eller salt och peppar och låt koka tills allt är mjukt. Mixa sen soppan så att den blir helt slät och G R Ö N! Servera med kokta ägghalvor och ett gott bröd. Njuut! :)


tisdag 25 november 2008

Hej mitt vinterland

Idag blev Makena barn på nytt! Eller egentligen började det väl redan i söndags när hon läste textmeddelandet (Makena har just läst en artikel om hur fult det är att skriva sms, därav det mer litterärt gångbara ordet text ;-) från barnvakterna som sa: "...och det är asmycket snö i *******!". Barnet inom Makena öppnade redan då lite försiktigt på ena ögonlocket, men det var alltså inte förrän idag det fick tillfälle att vakna på allvar. Hon hade redan igår bestämt med Jojjan att de skulle ut och leka i snön nästa förmiddag när Lilla buset (1-åringen, som tidigare gått under benämningen Bebisen) somnat. Hon hade nämligen blivit snuvad på konfekten av Lilla buset och Lilla A (ett litet dagbarn) dagen innan som inte var vidare glada åt snön som yrde i deras små ansikten. Även om snön inte yrde på samma sätt idag, kändes det inte som ett alternativ att pulsa med Lilla buset i den halvmeter tjocka snön fram till pulkabacken. Makena (liksom Jojjan) gick hela morgonen och en bit in på förmiddagen otåligt och väntade på minsta tecken på sömighet. Då den aldrig tycktes infinna sig orkade tillslut inte Makena och Jojjan vänta mer! Makena byltade på Lilla buset och hjälpte Jojjan genom hela processen med overallpåtagning med hällor under fötter och lilla tummen på rätt plats i handsken. Själv hoppade hon i makens alltförstora arbetsoverall och hittade ett par stora barnhandskar hon fick plats i (hennes egna vantar låg kvarglömda och blöta ute i snön sedan dagen innan.) Så kom de äntligen UT! Makena ville helst av allt åka pulka eller gräva en djup snökoja. Jojjan ville gå till kompis F och få med henne ut. De gjorde så och kompis F och Jojjan började leka i snön. Makena fick till sin förtret nöja sig med att söva Lilla buset i vagnen. När hon äntligen somnat hann hon iallfall visa Jojjan hur man gör en snöängel och hjälpa de två flickorna att stampa golvet i en koja under en gran med ovanligt vida grenar. Lite snö rasade ner från en gren och fann vägen ner via nacken till Makenas varma rygg. Detta fick bara barnet att vakna ännu mer! Det minde ju om alla barndomsvintrar när snön gjort precis så. Då var dock inte längre tid att leka. Nonno skulle hämtas från skolan. Innan han (och en kompis) sen ens hunnit till bilen började Makena ivrigt prata om att visst ville de väldigt gärna åka pulka i skogsbacken nu. Makena skulle såklart följa med! Hon fick med sig grabbarna och tillsammans drog de en liten stund senare varsin pulka genom den djupa snön och skogsdungen och kom fram till backen. Sedan åktes det! Nonno satt i Makenas knä och snön yrde. Makena kände ren och skär lycka där hon susade fram. Och alla mindre glada känslor hon brottats med på sista tiden var som bortblåsta. Det var väl egentligen hög tid för lunch, men Makena ville inte missa sin chans att få släppa loss i snön medan Lilla buset ännu sov. Jojjan hämtades från kompis F och sen fick även hon privilegiet att sitta i Makenas knä och åka. Hon tyckte det var roligt, men inte fullt så kul att få hela ansiktet fullt av kall snö. Så då fick Makena åka först och Jojjan ta skydd bakom ryggen. Det gick bättre. Nonno och kompisen roade sig då med att stå mitt i backen och hoppa undan i sista sekund innan ekipaget skulle dundra in i dem. När de själva åkte, hoppade de inte undan, utan fann stort nöje i att krocka med varandra och ramla runt i snön. Makena tänkte att där och då skapades nya barndomsminnen med snö. Tillslut började dock magarna kurra alldeles kollosalt och Makena gick motvilligt in och fixade lunch. Då hade de totalt varit ute i drygt två timmar och Makenas fötter var blöta och kalla. Men Makena hade bara fått mersmak. Hon hoppas på att allt prat om töväder inte är sant och att snön ska ligga kvar l ä n g e!

måndag 17 november 2008

Duett från pojkrummet

Makena fixar med lunchen. Så hör hon ett par pojkröster (först den ena, sedan den andra), sjunga för fulla halsar. Melodin är något obestämbar. Endast ett par väl valda toner i den övre skalan används (tänk en falsktsjungande Pavarotti). Känslan och äktheten i sången går dock inte att ta miste på (tänk lidelsefull aria).

Ville-Nille: "Nonno, jag äääääälskar dig!"
Ville-Nille: "Nonno jag äääälsakar dig!"
Nonno: "Ville-Nille du är den bääääästa som finns..."
Nonno: "Den bästa av alla i hela världen..."
Nonno: "...bäst av alla utom Gud!"

fredag 14 november 2008

Självutlämnande kvällsreflektioner

Vad blev det av den här dagen då? Det tänkte Makena alldeles nyss när hon satt på dubbelsängskanten och ammade Bebisen. Hon har nämligen inte fått särskilt mycket gjort idag. Det blev morgon och Makena skickade iväg Boppo och Nonno till skolan. Sedan tog hon och de två yngsta det allmänt lugnt. Makena föreslog för Jojjan att de skulle gå ut i skogen och kolla på myror. Men när Jojjan sa att hon hellre ville vara inne och fika, tackade Makena inte nej. Sen gick dan liksom. Hon har tömt och fyllt diskmaskinen en gång. Det har hon. Men tvätten ligger fortfarande kvar blöt i maskinen och den torra är inte vikt heller. Förövrigt har hon liksom bara lallat runt (dock inte i morgonrock) hela dagen och insåg precis nu vid nattningen att det ju blivit kväll. Hon har inte läst någon bok, inte handarbetat eller gjort något annat vettigt. Tänkte hon. Fast sen kom hon och tänka på att hon faktiskt tagit vara på just den här dagen på ett riktigt bra sätt.

Makena har nämligen på senare tid haft en period av envis låghet som inte velat ge med sig. Hon har varit trött och oinspirerad. Tappat livsgnistan liksom. Fråga henne inte varför. Hon har nämligen inget svar. Järnbrist? Höstdepression? Överarbetad? Kanske. Men idag när hon bara varit hemma och ovanligt ”onyttig” kom hon fram till att det kanske var just vad hon behövde. Inte göra något nyttigt utan bara va! Hon känner i alla fall just nu att hon mått väldigt bra av just det. Att bara vara. Det blir ju annars lätt bara en massa arbete när man har fyra barn (+ dagbarn). Mat ska lagas, tvätt ska tvättas och sen hängas och allt det där, tallrikar ska fram, disk ska diskas, läxor ska förhöras, naglar ska bli klippta, hår ska bli tvättade, golv ska bli dammsugna och helst också torkade (allra helst i köket), barn ska skjutsas än hit än dit och bli hämtade på samma vis, det ska plockas och plockas och göras en massa saker i all oändlighet. Ni mammor förstår. Alla de här måstena har på senaste tiden känts som en för trång stickig polotröja. Makena har bara känt sig alldeles matt av alltihop. Hon har velat vara tjugo och ansvarslös igen. Velat bryta sig ut. Klättra i berg. Åka till Indien. What ever!

Att bara vara var därför väldigt läkande idag. Hon hann varva ner. Hon som annars har en tendens att bli lätt hyper. Hon hann reflektera. Hon hann tända levande ljus här och där och bara sitta i en fåtölj och sjunga med lovsångsskivan. Hon hann prata med Gud.

Sen har hon faktiskt gjort en massa jättenyttiga saker. Det var det hon kom på när hon satt där på sängkanten och ammade. Hon har lekt kurragömma med Jojjan. Hon har suttit i soffan och pratat baklängesspråket med Nonno. Hon har varit ute i spöregnet och hoppat i pölar och räddat maskar som nästan drunknat. Och sen lärt både sig själv och delar av barnaskaran att maskar äter 10 kg jord på ett år och att det i Australien finns maskar som kan bli tre meter långa. Hon har lekt med dockor (”fast de ÄR riktiga bebisar mamma!”). Hon har fikat, läst Teskedsgumman och hunnit kramas och gosa mer än vanligt. Och hon har varit en lugn närvarande mamma. En sådan där mamma som hon egentligen alltid vill vara.

Hon vet inte om depressionen (eller vad det nu är) helt är borta än. Men hon mår mycket bättre och känner att hon fått lite insikt eller något åt det hållet. Och hon tror att hon förstått att hon måste ha lite mer distans till sig själv och alla sina måsten. Och bara tillåta sig att vara någon dag då och då.

onsdag 12 november 2008

1 år!


Hon var bara tvungen att ha en unge till! Hela Makenas kropp bara skrek: "B E B I S!!!" Maken tyckte inte hon var klok. Hade hon redan glömt hur hon nästan varit redo för psyket pga den ständiga sömnbristen orsakad av Jojjan? Hade hon inte dyrt och heligt försäkrat maken: "Aldrig mer!" Hade hon inte sålt av och gett bort alla bebissaker just av den anlednigen att det inte skulle bli någon mer bebis? Förstod hon inte att de inte skulle orka en sån bebis en gång till?


Jodå! Makena kom mycket väl ihåg. Det var ju hon som under drygt ett års tid inte fått sova mer än max 2-3 timmar i sträck n å g o n s i n. Det var ju hon som ständigt haft bebisen (som aldrig var nöjd) på höften om eftermiddagarna, samtidigt som hon försökte hacka löken och laga middag till familjen. Visst kom hon ihåg att hon skrek eller gnällde mest hela tiden. Men det var ju över nu! Och hur irrationellt det än lät, var Makena bara t v u n g e n att ha en bebis till! Hon kände djupt inom sig att det var meningen att ett barn till skulle komma. Och hon hade en lika stark förvissning inom sig att det skulle bli helt annorlunda denna gång!


När Makena sen efter veckor (som kändes som månader) av längtan fick veta att bebisen blivit till där inne i hennes mage dansade hon nästan bokstavligen på rosa moln. Hela kroppen skrek: "YES!" Nu var hon påväg! Hon som Makena längtat efter. Makena bara gick och myste. Och under hela graviditeten gick Makena med den där orubbliga förvissningen om att det här skulle bli ett lättsamt barn.


En mörk och regnig novemberkväll anmälde hon sedan helt plötsligt sin ankomst! Från ingenstans fick Makena kraftiga värkar och hon hann med nöd och näppe in på förlossningen innan det hett efterlängtade barnet låg där vid hennes bröst. Så underbar och så självklar.


Idag fyller hon ett år! Och ljuvligare unge får man leta efter! Visst har även hon vaknat en del om nätterna och visst händer det att hon är lite gnällig någon gång. Men för det allra mesta är hon bara ljuvlig, glad och nöjd och blickar ut mot världen med sina stora blå ögon. Till skillnad från sina syskon fattade hon aldrig det där med att krypa, utan har de senaste månaderna (med allt högre hastighet) hoppat omkring på sin lilla rumpa här i huset och bara njutit av livet. Är hon någongång gnällig eller missnöjd blir Makena nästan ställd. För hon har nästan helt glömt hur man gör med ett barn som inte alltid är glatt. För drygt en vecka sedan tog hon så sina första steg och lyckan över det lyser ur de stora blå. Föräldrar och syskon klappar i händerna för varje litet vingligt steg hon tar och njuter av att höra hennes gladda babbel. När någon går, vinkar hon så glatt till allas stora förtjusning. Igår när hon fick 1-årssprutan sa hon inte ett knyst, utan tittade bara lite undrande på den främmande tanten. Att riva ut saker och ting är det roligaste som finns. Makenas mobil och bilnycklar hör till favoritsakerna och varje gång hon lyckats få tag på den förbjudna mobilen lägger hon den till örat och rabblar sitt lilla ordföråd (mamma, pappa, hej) blandat med en massa obegripligt 1-års babbel. Hon är helt enkelt alldeles, alldeles underbar och tar alla hon möter med storm!


ps Jojjan är också alldeles, alldeles underbar och självklart lika högt älskad hon. Bara så ingen trodde något annat! Hon kräver bara lite mer ork och tålamod ;-) ds


onsdag 5 november 2008

Frågesport och matro

Kring Makenas matbord har det ofta en tendens att bli rätt högljutt (mildt uttryckt). En vill ha smöret och ber snällt första gången. Hinner man då inte reagera tillräckligt snabbt (inom 2 sekunder) börjar han istället vråla! En sitter och bankar i bordet med en sked och övar samtidigt på sitt favoritord: "Mamamama...". En annan gnäller för att hon fått fel färg på muggen, eller fel sked, eller att hon inte gillar korv just den dagen. En fjärde har tusen saker att berätta och höjer hela tiden ljudvolymen för att överrösta de andra. För en av dessa är det dessutom stört omöjligt att sitta still på stolen. Därför hörs utöver alla dessa ljud och oljud ett uppfodrande: "Sitt ner på stolen!" från någon av föräldrarna sisådär varannan minut. Lägg därtill humor som bara barn begriper sig på så förstår du kanske att Makenas nerver får spel.

Nu tänker genast någon: "Har de ingen pli alls på sina ungar?" Till denna någon vill Makena påpeka att hon och maken provat det mesta vad det gäller pli kring köksbordet. Skicka från bordet. Ingen efterrätt. Förmaningar och åter förmaningar. Detta har dock inte givit önskvärt resultat. Makena har insett att det mesta av tumultet faktiskt inte beror på dålig uppfostran eller något sådant. Det är bara så att har man myror i baken är det svårt att sitta stilla. Och är man full av berättelser är det svårt att bara sitta tyst. (Det där med vrålandet efter smöret och tramsandet om besticken finns det dock ingen ursäkt för!). Men eftersom Makena verkligen vill ha lugn och ro kring matbordet, har hon inte abdikerat och accepterat detta "kaos". Absolut inte! Istället har hon klurat och klurat och faktiskt kommit på ett sätt som fungerar! Ni gissade rätt. Det är här frågesporten kommer in.

Makena föreslog helt enkelt en dag att familjen skulle köra lite frågesport kring bordet. Hon tänkte att detta skulle få alla att focusera på samma sak och hjälpa alla att för en stund släppa sin egen agenda. Alla (speciellt Boppo!) var med på det hela. De använde frågekorten ur spelet "Geni 2000", men improviserade enklare frågor till barnen. Alla, till och med Jojjan, tyckte det var jättekul. Och bäst av allt. Det blev lugnt och trivsamt kring bordet! Boppo och Nonno involverade även Bebisen och gav henne frågor som: "Vem är det?" och pekade på mamma eller pappa. Alla kan vara med på sitt sätt.

Med tiden har nu Makena utvecklat det hela och börjat göra egna, åldersanpassade, frågekort till barnen. Det vart nämligen lite svårt att alltid raskt hitta på lämliga frågor. Hon googlade på "barnfrågor" och fann att det fanns massor av bra frågor att bara sno rätt av. Makena (tillsammans med Boppo) klippte sedan ut frågelappar i tre olika färger. En färg för varje barn. Sedan började de skriva ner lämpliga frågor på respektive färg. Jojjan fick rosa lappar och hon får frågor som: "Vad heter Pippis kompisar?", "Vad ville Lotta ha i födelsedagspresent?" eller "Vilket djur säger VOV?". Nonno fick gröna lappar och får frågor som: "Hur många magar har en ko?" ,"Vilket djur sjunger man om i Mors lilla Olle?", "Vilket är världens längsta djur?" och dyl. Boppo ville ha blå lappar. Han gillar utmaningar och får de svåraste frågorna. T ex "Vilket är världens tyngsta djur?", "På vilken kroppsdel kunde man skada Akilles?" och "Vad betyder det att en växt är fridlyst?". Makena känner sig mycket nöjd över denna sin geniala idè. För frågesportandet gör ju inte bara barnen lugna. Det bidrar också starkt till familjesammanhållningen, är lärorikt och allmänbildandet och dessutom väldigt roligt!

Nu används dock inte frågorna vid precis alla måltider. Men när Makena känner tendenser till tumult, brukar hon snabbt föreslå frågesporten. Det blir rätt ofta... Frågeskrivandet är därför en ständigt pågånde process. Frågorna tar ju slut rätt snabbt. Makena gogglar och skriver frågor, klipper ut lappar och hittar på egna frågor. Vad gör man inte för lite matro? Men det vore kanske en tanke att önska sig "Barngeni" i julklapp? Det kan ju faktiskt hända att Makena tappar lusten att skriva frågor en dag.

söndag 2 november 2008

Lejonpyssel


Här kommer äntligen ett pysseltips till. Makena hade ju tänkt att ha en hel bank av pysseltips här på bloggen. Det har dock hittills gått rätt dåligt med det. Hon har tänkt försöka ändra på det och lägger nu till att börja med in ett litet lejonpyssel att sysselsätta pysselsugna barn med när vädret är dåligt eller det är allmänt tråkigt. Makena gjorde det idag med några barn och speciellt rullandet av rundlarna var roligt, men också lite svårt.


Du behöver:


*Gult och oranget papper

*Klädnypor i trä 2 st

*Sax

*Lim

*Ev ögon+ penna

*Något smalt, t ex en blompinne


Gör först en rund cirkel på det gula papperet (c:a 8 cm i diameter) och klipp ut.

Rita öron på samma gula papper, klipp ut och limma fast uppe på cirkeln (lejonets huvud)

Rita ett ansikte av det gula papperet och klipp ut.

Om du har ögon, limmas dessa sedan fast på ansiktet. Annars ritar du ögon eller anv. t ex pärlor eller paljetter till ögon. Rita även dit morrhår och mun.

Klipp c:a 8-cm långa/knappa cm breda remsor av det orangea papperet (c:a 20-25 st).

Rulla därefter en remsa i taget runt blompinnen (eller ngt dyl) så att det blir små rundlar.

Limma fast rundlarna på cirkeln så att den blir helt täckt av orange rundlar.

Limma fast ansiktet mitt i.

Limma fast klädnyporna på baksidan av lejonet med "nypet" uppåt så att de bildar lejonets ben.

Måla till sist benen gula och lejonet är KLART!


Mycket nöje och lycka till önska Makena!


fredag 31 oktober 2008

Vilken kille!

Makena måste bara få berätta om sin fantastiske son. Boppo. Men för att hennes läsare ska förstå vidden av hur fantastisk Boppo är, ska Makena här först ge en liten bakgrund.

Makena har ju som bekant en bebis. (Ja, några ynka små veckor till har hon faktiskt en bebis. Men sen är det slut med det. Snyft. Då fyller nämligen Bebisen 1 år! Vad ska Bebisen kallas då föresten? Tips någon?) Denna Bebis har tills för några veckor sedan, under en tid sovit riktigt skapligt om nätterna. Och även varit lätt att söva om kvällarna. Men nu har något hänt. Bebisen har för det första fått för sig att hon måste amma vid sådär 4-5-snåret om nätterna igen. Och det trots att Makena slutat nattamma för minst ett par månader sedan. Hon skriker och skriker och låter sig inte tröstas i första taget. Om Makena inte ammar förstås. Men det har hon ingen lust att börja med igen. Så många nätter den senaste tiden har Makena och Maken turats om att försöka söva om Bebisen där under vargtimmarna. De har satt hjul på spjälsängen och kör den fram och åter och säger den invanda trygga godnattramsan om och om igen. Vid behov tas Bebisen upp i famnen också. Bebisen låter sig dock inte bevekas i första taget. Makena har flera gånger kapitulerat och ändå ammat Bebisen tillslut. Men inte före 5, där går gränsen. Då brukar hon somna om. För det mesta.

För det andra har Bebisen fått för sig att protestera vid läggdax. Under ett par månaders tid har hon glatt låtit sig läggas ner i sängen och somnat bums. Så icke längre. Nu protesterar hon så fort hon hamnar i sängen och ställer sig upp och skriker. När Makena ska lägga brukar det ta ganska lång tid (nån halvtimme kanske) innan Bebisen somnar. Snabbare med pappan av någon anledning. Makena som av förklarliga skäl ofta är rätt slut framåt 19-tiden när alla barn ska läggas, orkar inte riktigt alla gånger. Är Maken hemma, få han oftast ta över. Är han det inte får hon förstås klara det själv.

Nu åter till Boppo. Boppo, har nämligen den sista tiden visat på fantastiska kvalitéer som det finns många vuxna män som inte har! Det hände första gången för några nätter sedan. Liksom många barn gör, hade Boppo den natten kommit över till föräldrasängen under natten. När så Bebisen satte igång att skrika och skrika som beskrivet här ovan, vaknade Boppo tillslut. Han måste antagligen på något sätt ha uppfattat att hans föräldrar upplevde det jobbigt med sin skrikande Bebis. För tillslut hörde man hans sömniga stämma: "Jag kan ta henne!" "Nej, det kan du inte:" svarade Makena och fortsatte omsövningen. Tillslut, vid 5-tiden, ammade hon så Bebisen och lade sedan tillbaka henne i sängen. Övertygad om att nu skulle Bebisen somna om som vanligt. Men se det gjorde den inte. Hon började skrika igen, trots att hon fått amma. Då sa Boppo igen: "Men mamma, jag kan ta henne!" Trött och less som Makena var, lät hon honom då tvivlande försöka. Boppo klev upp och började köra sängen fram och tillbaka och säga "Godnatt, godnatt och sov så gott, Boppo älskar dig...". Och hör och häpna. Efter en liten stund tystnade faktiskt Bebisen! Boppo kröp då tillbaka under täcket och somnade om. Men så vaknade Bebisen igen och började skrika. Boppo var snabbt uppe och körde samma procedur och fick henne åter att somna efter en liten stund. Sen sov hon fram till morgonen. Makena och Maken var förbluffade!

Sedan dess har han vid ytterligare ett par tre gånger gjort liknande insattser för att hjälpa sina föräldrar. I morse sov han åter i föräldrasängen. När sen Bebisen vaknade för morgon redan strax före 6 och föräldrarna låg och dividerade om vem som skulle gå upp, sa Boppo efter en liten stund: "Jag kan gå upp med henne!" Makena och Maken var mycket tacksamma och kunde somna om ytterligare en stund. Makena förundrades än en gång över sin hjälpsamme son!

Så ikväll imponerade han åter storligen på Makena! Maken jobbade, så läggningen av de fyra barnen låg helt på henne. Hon hade lagt Jojjan och höll nu på att lägga Bebisen. Men trött som hon var, tog hon en liten paus för att hämta nya krafter (bara nån minut) och satte sig en stund i vardagsrummet. Boppo kom då genast och undrade hur hon kunde sitta där? Hörde hon inte att Bebisen skrek? Makena förklarade då att hon var väldigt trött och bara behövde hämta sig en liten stund. Då skred Boppo åter till verket och tog helt sonika över nattningen av Bebisen. Och till Makenas stora förundran tystnade hon nästan på direkten! Men sen började hon skrika lite igen. Boppo suckade lite, men gick genast tillbaka och vaggade Bebisen igen. Och då somnade hon in ordentligt bara efter en liten stund. Makena var förbluffad! Vilken kille han är Boppo! Som har sådan omsorg om både sina föräldrar och sin lilla syster. Och som så moget ställer sig själv till förfogande på detta sätt. Makena och Maken har aldrig förväntat sig eller bett honom om något sådant. Han har helt på eget initiativ tagit detta ansvar. Makena tycker det är kolossalt gjort av en liten kille som inte ens fyllt åtta år. Och faktum är att Nonno (sex år) faktiskt kan han med. Han har en speciell kärlek till Bebisen och leker gärna med henne tidiga morgnar när han själv vaknat tidigt. Och ikväll när Boppo nattade, blev det nästan slagsmål. För Nonno ville natta han också! Vilka pojkar Makena har. Hon kan verkligen skatta sig lycklig som fått så underbara barn!


Det behövs så lite

Makena tog en gammal Ica-korg. Slängde ner några småyogurtar, en burk med bokstavskex, ett gäng muggar och skedar samt en picknick-filt (som tål väta). Hon fixade lite varm choklad i ett slitet litermått. Makena tog Bebisen på ena armen. Bar chokladen i den andra. Nonno tog korgen och sen gick de och resten av den lilla barnaskaran ut i det 0-gradiga, regniga vädret. De rundade husknuten och slog sig ner under ett träd utan löv på gräsmattan intill cykelvägen. Barnen satte sig på filten. Åt sina yogurtar och drack sin choklad. Bebisen knaprade kex. "Åh vad mysigt det här är!" sa Nonno. De fick flera glada leenden från folk som passerade på cykelvägen. Efter en dryg halvtimme var de klara. De stannade och gungade ute i regnet en stund innan de gick in. "Mamma vi har varit på utflykt!" sa F lyckligt när hon blev hämtad nån timme senare. Lite fika ute på gräset gjorde deras dag!

onsdag 29 oktober 2008

En vilja av stål

Den där viljan. Var kommer den ifrån? Så obändlig. Så enveten. Ikväll ville hon ha samma sked som F. Skeden med den stora nallen. Makena förstod att här var en storm i antågande. Frestelsen var stor att förmå F att ta en annan sked och undvika stormen. Men det är inte rätt. Inte rätt mot F. Inte rätt mot Jojjan. Inte rätt att hon alltid ska få bestämma. "Nej, F fick den med stora nallen, du får ta den här." (Precis innan ville hon ha röd mugg och fick det fast F egentligen fått den först). Hon kan inte få allt hon vill här i världen. Lilla Jojjan. Fast hon tror det.

Makena hade fel. Det blev ingen storm. Det blev orkan! Jojjan tänkte INTE ge sig! Nånsin. Makena försökte lugnt att få henne att förstå att hon inte kunde få skeden med den stora nallen. F hade redan börjat äta. Alla andra hade också börjat äta. Men Jojjan skulle inte äta. Hon skulle ha skeden med den stora nallen! Fem gånger fick Makena bära henne, sparkande och vrålande, till rummet. Ilskan var total! Hon välte allt som kom i hennes väg. Hon hade sönder Bebisens lära-gå-vagn. Fem gånger, (en efter varje gång hon fått vara i rummet en liten stund) kramades de. Tog Makena ögonkontakt och förklarade lugnt att hon inte kan få skeden med den stora nallen. Just som Makena trodde hon nått fram till något slags samförstånd, svarade Jojjan sammanbitet och med eftertryck: "Jag bestämmer allt!"

Ikväll gav hon sig aldrig. Hon fick till slut äta med skeden med den stora nallen. Men det var efter det att F och alla andra för länge sedan var klara. Makena diskade skeden och Jojjan åt. De kom fram till ett förlåt för allt bråkade. Jojjan sa att hon inte ska bråka så igen. Det har hon sagt många gånger.

Tidigare idag, efter en annan storm (då blev det aldrig orkan), tog Makena sin dotter i knät. Ilskan (Makenas) över denna envetenhet hade runnit av henne. Hon tittade in i Jojjans ögon. Forskande och reflekterande. In i de där ögonen som ibland kan vara så glada och sprudlande, men som så ofta blixtrar av ilska. Och när hon satt där och såg in i sitt lilla barns ansikte började hon förstå det där med villkorslös kärlek. Det gick upp för henne att det är hennes jobb att älska det här barnet, hur besvärligt och omöjligt det än är. Hon fick henne av Gud. Gud har anförtrott henne detta barn. Då måste ju också stryrkan att uppfostra henne finnas där långt inne nånstans. Makena ber varje dag om styrka. Om vishet. Om tålamod. För långt ifrån alla gånger räcker tålamodet. Hon har fått be både Gud och Jojjan om förlåtelse många gånger, när tålamodet brustit och ilskan tagit över.

Vad ska det bli av detta barn? Om hon är så här som knapp fyra-åring. Hur är hon då som tio? Som femton? Makena bävar. Men någonstans finns en övertygelse om att det måste finnas ett syfte. Hon kanske kommer att behöva den där viljan längre fram. Makena tror det. Men det hindrar inte att hon nästan dagligen svävar mellan hopp och förtvivlan. Hindrar inte att tårarna ofta kommer. Hur ska hon orka? Hon måste orka. Hennes Gud ska se till att hon orkar.

måndag 27 oktober 2008

JAG ELSKAR DIG MAMA


Gårdagen var en lång dag för Makena. Morgonen startade obarmhärtigt med att Jojjan började tjata och skrika om än det ena än det andra medan hon satt och knaprade hårdbröd alldeles intill Makenas öra. Dagen fortsatte i samma anda med skollediga barn som inte riktigt kom igång att leka. Rastlös Nonno. Trotsig Jojjan. Och utöver det en skock barn bestående av bebis, dagbarn samt Boppo och två kompisar. Makena var trött efter alltförsena helgkvällar och gjorde sitt bästa för att hålla humöret uppe hela dan.

På kvällen när alla andras barn gått hem, Jojjan somnat framför Bolibompa och lugnet lagt sig i huset, var Makena helt slut. Hon kände sig tom och ville ingenting. Då ropade Nonno på henne. Han hade suttit vid datorn och målat en bild. När han visade vad han gjort blev Makena alldeles varm i hela hjärtat och allt som varit jobbigt under dagen var som bortblåst. Nonno gav henne sin allra varmaste kram och Makena kände att livet återvände. Tröttheten blev inlindad som i varm mjuk bomull och Makena kunde senare lägga sig med ett litet leende på läpparna.

lördag 25 oktober 2008

Makenas nya hobby


Makena har börjat lösa korsord. Och i vanlig ordning blir hon helt uppslukad av denna sin nya hobby. Vi frukostbordet löser hon korsord. Vid brasan om kvällarna löser hon korsord. (Ja till och med på toaletten löser hon korsord). Hon googlar och slår i Korsordslexikon och har alltid blyertspenna och sudd nära till hands.


Det hela började med att hon läste (läser) en bok av A. McCall Smith, där huvudpersonen Isabel har just korsordslösning som sin hobby. Makena blev inspirerad (som hon ju så ofta blir) och gick raka vägen till affären och införskaffade en korsordstidning. Makena upptäkte snart till sin stora förtjusning att detta var något hon gillade! Hon sätter sig och löser de lättaste orden först. Sen fastnar hon. Så klart. De resterande orden förefaller helt omöjliga att lista ut. Makena grubblar, funderar och går och lurar. Och så plötsligt faller poletten ner och hon kommer på att t ex "KRAMAS I KALLT KRIG" på tre bokstäver ska vara "snö" och att "SAKNAR NYCKLAR" åtta bokstäver ska vara "utelåsta". Med hjälp av dessa nya givna bokstäver faller så allt på plats och Makena kan lösa resten av korsordet. Vilken känsla!


Maken menar att det bara är medelålders damer som sysslar med korsordslösning och antyder därmed att Makena håller på att bli gammal. Det örat lyssnar inte Makena för en sekund på. Hon hävdar tvärt om att detta är ett ypperligt sätt att hålla hjärnan i trim och att därmed hålla sig ung och skärpt! Det är också väldigt allmänbildande och intellektuellt stimulerande har Makena märkt. Makena som alltid varit den som förlorat i sällskapsspel som TP, har nu på kort tid t ex lärt sig att det är Katharina Taikon som skrivit Katitziböckerna, att bräken är ett annat ord för ormbunke och att Zlatans söner heter Maximilian och Vincent.


Det där med intellektuell stimulans passar också perfekt. Efter år av hemmamammeri (som är underbart på många sätt med inte särskilt intellektuellt stimulerande) har Makena nämligen på senare tid märkt att hon törstar efter just detta! Härom sistens fann hon sig t ex totalt uttråkad av föräldratidningarna på öppna förskolan. Hon tog i stället ortens dagstidning och slukade (till sin egen förvåning) med stort intresse Ledaren och en artikel om årets litteraturpristagare JMG Le Clezio innan det var dax att leka "Björnen sover" med barnen. En annan gång när hon missat bussen, slank hon medan hon väntade in på Stadsbiblioteket och läste en artikel ur ÖA (dagstidningen från hennes barndoms stad). Något sådant har aldrig hänt förr. Tidigare skulle hon istället antingen bara suttit och glott där på busshållplatsen eller kanske tagit en sväng till närmaste secondhandbutik (ett annat intresse). Nu hann hon i stället lära sig att Åsa Jinder är en känd folkmusiker och en del om hennes bakgrund innan nästa buss gick.


Allt detta gör att Makena fått gott hopp om att i framtiden slå både maken och andra i TP och att inte längre behöva känna sig så bortkommen så fort samtalen handlar om annat än bebisar eller barnuppfostran. Och det kommer också att bli allt lättare att lösa korsord. Förra veckan när hon satt med ett korsord kom nämligen: "SPELMANS JINDER" tre bokstäver. Makena kunde då stolt fylla i "Åsa" lätt som en plätt!

onsdag 8 oktober 2008

Utklassad av en 7-åring

I lördags tog familjen Makena en tur till elljusspåret. Boppo som sprungit "Fridhemsloppet" där med skolan var sugen på att springa igen. Och Makena som joggar lite nu och då var även hon sugen på att springa och på samma gång göra nått ihop med familjen. Eller om sanningen ska fram, var hon sugen på att se vilken tid hon skulle få på den 2,5 km långa rundan. Boppo fick nämligen tiden 13:56 när han sprang med skolan och Makena ville visa att hon minnsan var snabbare!

Framme vid spåret rusade Nonno och Boppo genast ur bilen och började ladda upp. Makena likaså. Maken (inte fullt så entusiastisk) tog ut Bebisen och vagnen ur bilen och tyckte Makena var pinsam som studsade runt på parkeringen. De ställde upp sig på startlinjen alla fem (Jojjan var hemma hos en kompis). Maken fick ta vagnen med Bebisen och skulle hålla samma tempo som Nonno. När starten sen gick stack Boppo iväg som ett skott! Makena höll igen lite för att inte ta ut sig i förtid och Nonno kämpade allt för allt han var värd för att hålla samma tempo som Makena. Inte ville han vara sämre än mamma! Men efter en dryg kilometer bröt den lille kämpen ihop och Maken fick samla ihop spillrorna där i spåret. Makena fortsatte, för att om möjligt komma i fatt Boppo. Hon hade dock tappat honom ur sikte för länge sen och kände inte att hon hade mycket krafter kvar till att öka farten. Men hon joggade på så fort hon förmådde och satte sen in en liten spurt i slutet. Att vinna över Boppo var dock bara att glömma! När Makena kom i mål (på 15:38) stod Boppo redan där och smilade och såg helt oberörd ut. Han hade sprungit nästan lika fort som under Fridhemsloppet och konstaterade bara glatt att han vetat hela tiden att han skulle vinna över Makena. Makena måste medge att det kändes ganska snopet att bli slagen av sin son på detta sätt. Inte nog med att Makena ju är vuxen och Boppo ett litet barn. Makena joggar ju på regelbunden basis, medan Boppo knappt aldrig sprungit några lopp överhuvudtaget. Både Makena och Maken var mäkta imponerade!

ps Maken lyckades skrapa ihop spillrorna av Nonno. Och efter ytterligare några minuter kom han där i full karriär och blev en lycklig bronsmedaljör! ;-) ds

onsdag 17 september 2008

Makenas rutiner

Förut. Innan Makena hade bekantat sig med Flylady. Tycktes det vara en omöjlig uppgift att hålla ett hem (åtminstone hennes eget) i någorlunda städat och trevligt skick. Visst fick hon ibland spader och gick lös på dammråttor och kladdet i badrummet. Men medan hon städade och stod i, kände hon alltid samma misströstan. För hon visste ju så väl att det snart skulle komma att se lika eländigt ut igen. Enstaka sockar och diverse små klädhögar mm skulle åter tampas på golvet med grus och damm. Makena skulle åter skada sina fötter på omkringspridda legobitar och i badrummet skulle det lukta gammalt kiss efter små pojkar som inte lärt sig träffa rätt. Och var så säker. Inte kom det någon oväntad gäst och hälsade på när Makena just hade städat inte. Nej, de kom såklart när det såg ut som vanligt. Makena visste inte att det kunde vara på nått annat sätt.

Men. Så fann hon en dag en kvinna på nätet som kallar sig Flylady. Och allt blev som nytt! Makena fick lära sig, ett steg i taget, att hitta rutiner som kunde hålla hemmet i schack så gott som jämt. Makena slog frivolter på insidan. För hon hade alltid drömt om ett fint och städat hem. Och nu fick hon veta hur drömmen kunde bli sann. Det gick inte på en dag. Inte på en vecka eller en månad. Men efter en längre tid, när hon jobbat på med de s k babystegen, segrat och kraschat och tagit nya tag igen några gånger om. Började rutinerna hitta vägen till ryggmärgen och fungera vecka ut och vecka in. Ibland strålande, ibland mindre bra. Men de fanns där och finns där och hjälper varje dag Makena att hålla stånd mot oredan och smutsen. På begäran från Frida ska hon här kort redogöra för de viktigaste av dessa ovärderliga rutiner.

Morgonrutin

*Sätta på en tvätt.
*Hänga gårkvällens tvätt.
*Bädda alla sängar och plocka ev lösa kläder. Öppnar fönstren lite grann för vädring.
*"Rädda ett rum" Dvs plocka tillbaka saker till sin rätta plats under ett par minuter.
*När hon sen gör i ordning sig i badrummet passar hon på att snabbstäda toa, handfat och golv under 2 minuter (medel och trasor finns lätttillgängligt där inne) Vid behov putsar hon spegeln. Det tar ju bara några sekunder.
*Tömma diskmaskinen

Kvällsrutin

*Göra snyggt i köket. Torka av diskbänken. Sätta på diskmaskinen.
*Plocka undan i huset under 5-10 minuter.
*Dammsuga av snabbt i kök, hall och vardagsrum.
*Sätta på en tvätt.
*Tända levande ljus (en ny rutin som börjat nu i höst)

Där emellan har hon tagit för vana att (nästan) alltid diska undan efter måltider direkt. Lägga saker och ting där det ska vara istället för att bara dumpa det där hon är och lär barnen och maken att göra detsamma. För att underlätta har hon i hallen dels en leksakslåda där alla lösa leksaker snabbt kan stoppas undan i förbifarten, dels en byrålåda avsedd för saker "som-ligger-framme-men-som-man-inte-orkar/hinner-lägga-på-rätt-plats-just-då". (När den är full är det bara att sätta timern på en kvart och springa runt med allt dit det ska.) Hon har också lärt sig att göra veckomatsedel (med tillhörande veckohandling) och planerar då sju rätter/vecka. Varje rätt lagas i dubbel satts och räcker också till lunch dagen efter. Hon slipper därmed slita sitt hår varje kväll när det börjar dra ihop sig till middagsdax. Och vid lunchdax är det bara att värma på gårdagens middag. Superpraktiskt! Hängd och torkad tvätt viks och läggs in någon gång under dagen. Utöver alla dessa små vanor, har hon lärt sig att rensa, rensa, rensa! Inga "kan-va-bra-att-ha-saker" får bo kvar hos Makena. Försmå, eller trasiga kläder rensas bort fortlöpande (eller blir engångstrasor till toaletterna) Om det inte älskas eller används får det flytta!

Dessa är de rutiner som fungerar för Makena. Flylady förespråkar mkt mer som Makena gör mer eller mindre och högst sporadiskt. Det handlar om att städa ett rum i veckan. Och då från topp till tå. Att "välsigna hemmet" med lite dammning, renbäddning och svabbning på måndagar, vattna på tisdagar osv. Men trots att Makena ofta slarvar med detta har hon funnit att hemmet faktiskt hålls riktigt fint och välkommnande om man bara träget håller fast vid morgon och kvällsrutinerna. Allt där utöver räknar hon som ren och skär bonus och är nöjd med det.

tisdag 2 september 2008

På Makenas blogg händer det för tillfället inte så mycket. Av någon anledning har hon helt tappat skrivlusten och bloggsugen. Ja, faktiskt har hela datorn med allt vad den innebär helt tappat sin tidigare dragningskraft (skönt!). Kanske kan det delvis bero på att Makena i dagarna börjat förvärvsarbeta. Hon är numera inte längre per definition hemmamamma utan dagmamma. Men mest beroro det nog på att Makena är en s k periodare. Ibland vill hon bara sy eller sticka. Då gör hon bara det på sina lediga stunder och inget annat. Ibland vill hon bygga dockskåp eller skriva städlistor a la Flylady. Just nu har hon en period av löpning och romanläsning. Hon håller dessutom på att lära sig ryska. Ja, ni hör ju själva. Inte kan Makena hinna blogga under sådana omständigheter. Men till eventuella läsare som fortfarande har en gnista hopp om nya inlägg, vill hon ge mod. Håll ut! Snart kommer säkerligen en ny period av bloggande farande. De olika intressena brukar nämligen återkomma i cykler med ojämna mellanrum. Hur länge det dröjer innan bloggandet återkommer kan hon alltså inte sia om. Men under bloggandets ickeperiod ska hon iallafall försöka uppdatera sin andra blogg så gott det går. Hennes barns pladder går nämligen inte i perioder, utan fortsätter dag efter dag som vanligt. Och tur är väl det. Så en eller annan liten barnkonversation ska väl Makena kunna förevigad på pladderbloggen. Välkomna dit och på återseende här!

onsdag 16 juli 2008





Gårdagens strapatser

Igår var Makena och barnen ute och promenerade. De skulle gå till en lekpark. Makena (som faktiskt egentligen är sjuk) hade tänkt sig att sitta och vila och läsa i solen medan barnen lekte och roade sig själva. Så blev det inte. De kom nämligen aldrig fram till den där lekparken. Makena hittade inte dit. Trots att hon noga hade läst hur de skulle gå på en karta och memorerat gatunamn, kom de alldeles galet. Makenas obefintliga lokalsinne gjorde sig än en gång påmint. De gick och gick i den stekande solen och både barnen och Makena kände alltmer hur luften gick ur dem. De tappra barnen travade dock på och litade på sin förvirrade mamma som intygade att snart skulle de nog hitta lekparken. Och just som de alla var på randen till kollaps hittade de faktiskt en liten lekpark. Den var inte alls stor eller spännade eller något sånt, men alla blev de överlyckliga av att få en paus. Boppo tjöt av lycka att det fanns ett fikabord och där slog de sig ner för att äta sitt fika. Saften visade sig vara minst sagt svag. Men de välvilliga barnen tyckte de kunde låtsas att de tagit med vatten istället, så gjorde det ju inget. Barnen lekte sen kurragömma, gungade och gjorde bilbanor i sandlådan. Makena hann mellan varven vila en liten, liten stund med sin bok lutad mot staketet.

Efter nån timme var det så dax att gå hem för att göra en sen lunch. Men se då orkade Jojjan inte gå mer. Efter bara en liten bit tog det helt stopp! Makena fann på råd. Som alltid hade hon förstås en sjal med sig. Den knöt hon nu på ett fiffigt sätt fast under vagnen (som bebisen satt i) och sen i styret. Vips hade hon gjort en dubbelvagn och Jojjan fick ta plats i sjalen under vagnen. Det gick bra att sitta så försäkrade Jojjan. Och efter en stund somnade den stackars lilla utmattade treåringen så gott där under vagnen. Även Nonno var rejält trött i benen, men travade tappert på hemåt. När de passerade affären fick Makena till sin stora förvåning syn på sin cykel! Maken hade haft den för att cykla till tågstationen tidigt på morgonen. Hon ringde för säkerhets skull och kollade om han mot förmodan parkerat vid affären? Det hade han inte. Cykeln var alltså stulen! Makena tog helt sonika tillbaka cykeln och hade nu alltså förutom vagn och fyra barn även en cykel att släpa på. Vilken otrolig timing att de råkade passera affären just då! Vem vet om cykeltjuven bara var inne för att köpa lite tuggummi eller nått och närsom helst skulle ha kommit ut och åkt iväg med cykeln?! Makena tänkte att det var Guds nåd att de på detta sätt fick tillbaka cykeln innan de ens visste att den blivit stulen. Tillslut kom de hem och sent om sider blev det också lunch. Slutet gott allting gott. Idag är barnen trötta och labila. Makena är också trött och labil och hostar som en tok. Gårdagens strapats tycks ha satt sina spår. Tur att maken är ledig! (Ovan finns ett par bilder (tagna med mobilen) på sovande Jojjan i "dubbelvagnen").

torsdag 10 juli 2008

Att kunna cykla till affären



Imorse när familjen samlades kring frukostbordet, visade det sig att mjölken var slut. Tidigare när saker varit slut, har familjen Makena vackert fått var utan tills nästa storhandling. Affären på förra stället låg nämligen en mil bort och de åkte inte gärna två mil tur och retur för en liter mjölk eller så. Maken såg lite besviken ut. Han kan nämligen inte tänka sig att äta sin gröt utan mjölk. Men så slog det Makena att de ju inte längre behövde klara sig utan. Hon kunde ju cykla till affären. Nu på en gång! Så medan den övriga familjen satt kvar vid köksbordet, slängde sig Makena upp på sin gamla cykel som stått oanvänd i massor av år. Vilken känsla det var att åter kunna cykla! Och trots trötthet pga av nattskrikande bebis och en kraftig förkylning, kände Makena ren och skär lycka där hon trampade fram i solen. Inom ett par minuter var hon framme vid affären och innan de andra visste ordet av, var hon redan tillbaka med mjölk och lite till. Fantastikst! Vilken frihet, vilken lycka att kunna cykla till affären. Det gjorde hennes dag!

söndag 6 juli 2008

Makena har flyttat!

Nu var det ett bra tag sedan något hände här inne. Orsaken till det är att Makena och hennes familj har F L Y T T A T!!! I två hela år har Makena och hennes make kännt att de inte kan bo en dag till på gamla stället. Skolbarnet hade 3 mil till skolan, maken hade 6 mil till jobbet och Makena blev galen på allt körande med barn var eviga dag och att maken var borta så mycket (han kunde inte ens sova hemma alla nätter). Att det regnade in i badrummet och att Makena tvingades tvätta i ett överbelamrat, skitigt garage är bagateller i sammanhanget. Men nu är alltså den tiden över! I mars köpte paret Makena ett fantastiskt hus som ligger fantastiskt bra till för alla inblandade. Barnen får gångavstånd till skolan, maken får 2 timmar kortare restid/pass till jobbet och Makena får tvätta i en liten, men alldeles underbar tvättstuga. Ja, faktiskt allt blir bara så mycket bättre för hela familjen i detta nya hus. Makena känner en djup, ödmjuk tacksamhet till sin Gud.

De senaste månaderna har därför av naturliga skäl gått i flyttens tecken. Makena hade planen klar med en välorganiserad flytt från början till slut. Varje rum fick sin egna speciella färg och varje låda en färg (beroende på rumtillhörighet) och ett nummer (beroende på upppackningsprioritet). Makena hade också en liten "flytta kasse" med allt som kan behövas. Där fanns flyttjournal (med att-göra-listor, alla rum , färger, lådor och dess innehåll mm), tejp, snöre, sax samt pennor i alla rummens färger. Där i början var Makena så barnsligt inspirerad att hon till och med började brodera "Flytta" på den röda kassen. (Det hela avstannade dock när hom kommit halvvägs på andra t:et). Nu sinkades visserligen tidsplanen rejält av en 6 veckors lång förkylning, men sen satte Makena igång! Hon började packa och slänga och ge bort i hög fart. Bara sådant som älskades eller användes fick nåden att stanna kvar. Hon insåg dock tidigt att barnen inte kunde rådfrågas om något älskades. De påstod sig nämligen älska ALLT. När Makena t ex skulle till att slänga en gammal sliten matta som stått bortglömd i garaget, slog Boppo (inte så olikt trädkramare) sina smala armar kring den ihoprullade mattan och bedyrade förtvivlat att det var hans älsklingsmatta som var det bästa han hade. De älskade barnen visade sig även ha bestämda åsikter om vad som kunde packas undan och inte. Det vill säga, de ville inte packa undan någonting som var deras. Speciellt Jojjan vägrade acceptera att en viss tröja eller bok var nerpackad och såg på sitt bestämda vis till att få den upppackad igen. Slutligen lyckades dock allt trots de motarbetande barnen hamna antingen på loppis, tippen eller i lådor. Endast en bråkdel av alla saker hamnade i sista minuten helt osorterat i ett par lådor och några pappkassar (en klar förbättring sen förra flytten!) och flyttlasset kunde gå.

Så nu sitter hon alltså här i sitt hett efterlängtade hus. Och fast den nu snart gått en vecka sedan inflyttningen kan hon och maken inte riktigt fatta att huset är deras på riktigt. Att drömmen har gått i uppfyllelse och att alla deras böner angående boendesituationen har besvarats på ett helt fantastiskt sätt. De första dagarna kändes det som att de bodde på ett fint hotell eller kanske var hemma hon Makenas syster på besök. Det är nämligen enormt stort för Makena (och maken) att bo i ett hus som faktiskt är fint och faktiskt ligger där de vill att det ska ligga. Makena går varje kväll in i föräldrabadrummet och känner sig lyxig när hon borstar tänderna i sitt helkaklade badrum. Barnen har redan bekantat sig med grannbarnen på gården och Makena är hel övertygad om att här kommer de att trivas och bo länge!

onsdag 11 juni 2008

På tur i norska fjällen

I helgen var Makena, maken och Bebisen i Norge. De hade fått privilegiet att tillsammans med makens kusin Fredrik låna en superfin timmerstuga uppe i Kvitfjäll. Makena såg fram emot ett par fridfulla dagar med sköna naturupplevelser och vila till kropp och själ.

Efter en god nattsömn, (utan en massa hoppande barn klockan 6) steg Makena den första dagen upp vid niotiden. Denna dagen skulle de "ut på tur". Matsäck packades och ordentliga skor snördes på fötterna och så åkte de med bil längs slingriga bergsvägar. När vägen blev alltför svårframkomlig fortsatte sällskapet till fots mot en liten sjö. Värmen var nämligen minst sagt tryckande och speciellt Makena längtade väldigt efter ett svalkande dopp. Hon var så desperat att hon på allvar övervägde att lägga sig platt på magen i en större vattensammling. Hon lät sig dock hållas när Fredrik intygade att de snart skulle komma fram till en riktig sjö.

Efter några kilometers vandrande uppenbarade sig mycket riktigt sjön och Makena fick sitt efterlängtade dopp. Fredrik sa att norrmännen skulle skratta åt dem som bara gick en så kort sträcka. Det brydde sig Makena inte om, hon tänkte bara på att få bada. Flera härliga timmar spenderades på kantiga stenar intill den lilla sjön. Det stektes pannkakor, badades och njöts i fulla drag av den vackra rogivande naturen. När det framåt eftermiddagen var dax att bege sig mot stugan igen, frågade Fredrik om Makenas make hade bilnyckarna? Han hade nämligen sett att han tagit dem under dagen. Till allas förfäran svarade maken att han inte hade en aning om var nycklarna fanns! De påstods ha lagts ner i makens ficka, men fickan den var tom. I två hela timmar letade och letade de alla tre efter den försvunna nyckeln. De lyfte på varenda sten flera gånger om, vände ut och in på alla väskor och fickor och var i vattnet i tur och ordning och letade. Men nyckeln var och förblev borta!

Himmlen blev mörkare och mörkare när stora svarta moln började torna upp sig. Vinden blev så där regnförebådande och Makena sade bestämt att nu var det dax att ge upp! Skulle de bli tvugna att ta sig hela vägen tillbaka till stugan till fots, så var det hög tid att sätta igång menade hon. De andra höll motvilligt med. Något missmodiga började de så färden mot bilen, som de under alla omständigheter var tvugna att ta sig in i. Inne i bilen fanns nämligen stugnyckeln. Och barnvagnen som låg i bagageluckan skulle det inte heller skada att få tag i med tanke på ovädret som närmade sig. Till allas stora lättnad gick det oväntat lätt att ta sig in i bilen. En annan bilnyckel visade sig funka utmärkt. Men starta bilen kunde den inte, så det var bara att låsa och börja gå. Regnet började falla. Åskan mullrade och då och då lystes den mörka himlen upp av en blixt. Makena insisterade på att de skulle jogga för att dels hålla värmen och dels komma fram så fort som möjligt. Det gick faktiskt över förväntan bra. Makena som tränat joggning ett par veckor kände att orken bar. Maken (som hade skavsår) och Fredrik (som hade stor ryggsäck) ville dock helst gå märkte hon. Makena jagadade dock på dem emellanåt när hon tyckte det var dax att springa en sträcka igen. Bebisen som fick en ovanligt snabb färd i vagnen, tröttnade dock efter ett tag. Makena sprang då i förväg med vagnen och hittade ett gammalt skjul efter vägen och slog sig ner intill väggen för att amma. Bebisen lades tillbaka i vagnen, men blev tvär arg. Hon skrek och lät sig inte bevekas. Maken satte henne då i sjal på ryggen och allt blev frid och fröjd. Dyblöta fortsatte de så sin vandring upp och ner för backar. Några enstaka bilar passerde dem emellanåt och alla tittade lika förvånat på det till synes lustiga lilla sällskapet; Makena iförd joggingskor, kort jeanskjol och tunnt sommarlinne, maken släpande på ena foten halvväg utanför sin ena joggingsko och med en glad men blöt bebis på ryggen, samt Fredrik skjutandes en tom barnvagn framför sig. Alla lika genomblöta. Ingen av de stirrande bilisterna erbjöd skjuts. Det gjorde dock inget, för alla kunde de redan skratta åt sin besynnerliga belägenhet och kunde trots allt njuta av de utsökta vyerna som uppenbarade sig då och då längs vägen. Glada i hågen kom de så tillslut fram till den varma stugan. De hade då avverkat över 1,5 mil och Makena tänkte att nu skulle väl inte norrmännen skratta iallafall. Nu hade de gått på en riktig tur och var väl värda den varm dusch och myset med god mat, eld i kaminen och trevligt sällskapspel som följde. Makena kände att hon kanske inte fått vila till kroppen just denna dag, men själen mådde gott av detta lilla äventyr. Dagen därpå blev det även vila för kroppen. Och det ordnade sig med bilen tack vare en mycket snäll svärfar och att stugans ägare hade ett ärende till stugan redan nästa dag. Slutet gott, allting gott. Och Makena kan verkligen rekomendera en tur till norska fjällen. Det är en fantastisk upplevelse!

tisdag 27 maj 2008

Trehjulig cykelglädje

I familjen Makenas ägo har det så länge nån kan minnas funnits en lila trehjuling. Troligen dök den väl upp nångång när Makenas första barn skulle börja cykla. Varför den fortfarande finns kvar är en gåta. Inget av barnen har nämligen någonsin lyckats cykla på den. I brist på annat har dock Jojjan nu i vår tappert sparkat sig fram (trampa har inte gått) på denna ytterst svårcyklade trehjuling. Makena och maken har väl tänkt skaffa en bättre cykel åt henne, men än har det inte blivit av. Så hon har kämpat där på sin värdelösa trehjuling (hon ger sig inte i första taget) medan Nonno susat förbi på sin röda tvåhjuling och Boppo glidit förbi med skateboarden. Aldrig har hon klagat.

Men så kom hon idag på den geniala idén att ta in trehjulingen. Makena sa först att hon inte fick cykla inne. Men så såg hon hur Jojjan plötsligt lyckades trampa med tramporna och få cykeln att gå framåt som normala trehjulingar. Och hon hade inte hjärta att hindra henne. Lyckan av att helt plötsligt kunna cykla lyste ur ögonen. Fram och tillbaka mellan hallen, köket och vardagsrummet cyklade hon. "Imorgon ska jag cykla hela daaaaan." sa hon till Makena med glittrande ögon då och då när hon passerade. Hon cyklade och cyklade och cyklade. Ända tills Bolibompa började. Då tog hon en paus. Men direkt när barnprogrammen var slut kom hon till Makena och bad om att få cykla bara en liten stund till innan läggdax. Inte kunde Makena neka henne det. En hel halvtimme till av cyklande blev det. Tillslut lyckades dock Makena få Jojjan att frivilligt parkera trehjulingen vid en vägg i vardagsrummet och göra sig redo för sängen.

När tandborsting och sagoläsning var avklarat och Makena stoppat om sin lilla lyckliga tös, utspelade sig denna lilla konversation:

jojjan: "Nu ska jag sova jättelänge..." (gäspar)
jojjan: "...sen ska jag vakna och gå ner på natten."
makena: "Nej, men du ska ju sova ända tills det blir morgon!"
jojjan: "Nej...jag ska gå ner på natten."
makena: "Vad ska du göra där nere då?"
jojjan: "Jag ska cykla på min trehjuling!"(Stort lyckligt leende)

onsdag 21 maj 2008

Sitter bebisen på pottan?

Makena har gjort en revolutionerande upptäckt i sitt föräldraskap. Bebisar måste inte nödvändigtvis ha blöja! Nu höjer säkerligen flertalet läsare på ögonbrynen och undrar vad det är för tokigheter Makena nu kommer med. Men faktum är att bebisar i många andra länder och kulturer aldrig sett en blöja och än mindre haft någon på sig. I OS-värdlandet Kina t ex, har blöjjättarna mycket svårt att ta sig in på marknaden. Blöjor anses nämligen där som något ytterst primitivt. Men blir inte föräldrarna nerkissade och nerbajsade då undra nu någon? Svaret är nej. Det hela handlar om att kommunicera med sin bebis. EC (Elimination Communication) heter det här i väst och innebär helt enkelt att man lär sig läsa sin bebis signaler när den behöver kissa eller bajsa. I andra kulturer är detta lika självklart som att mata sin bebis när den är hungrig. När bebisen signalerar kiss/bajs håller man helt enkelt ut bebisen och låter den göra sina behov på lämpligt ställe.

Makena och Bebisen har börjat med EC. Makena läste om EC på nätet och blev såklart inspirerad att prova. Eftersom Makena (om sanningen ska fram) alltid tyckt att det här med blöjbyten varit väldigt besvärligt och tidsödande, lät det som en oemotståndlig tanke att slippa hela eländet. Makena började lite lätt med att låta sin Bebis vara bar om rumpan hemma och försökte samtidigt titta efter hur Bebisen betedde sig strax innan en kissning eller bajsning. Hon upptäkte då att det ju är bra mycket smidigare att bara torka upp en liten kisspöl här och var, än att köra hela proceduren med att ta av/på kläder och blöja i tid och otid. Vid varje kissning har Makena (och entusiastiska syskon) sen sagt "kssss" för att lära Bebisen att det ljudet betyder att man kissar. Hon provade sen att hålla Bebisen över handfatet och säga "ksss". Experterna på nätet hade nämligen lärt Makena att Bebisen då kommer att kissa (om den är nödig förstås). Och till Makenas stora förundran kom det faktiskt en skvätt där i handfatet! Makena blev så entusiastisk att hon redan andra dagen av EC:ande åkte och köpte en fin röd potta på Röda Korset till Bebisen.

Makena har nu gått vidare med att rutinkissa Bebisen före och efter sömn och amning och när det var ett tag sedan en kissning. Bebisen sätts på pottan. Makena säger "kssss" och 9 av 10 gånger kissar då Makenas lilla Bebis! Makena har även gjort lite framsteg i signaltydandet. Bebisen sitter ju som bekant i sjal då och då. Nu har Makena lärt sig att om Bebisen börjar hoppa och oma sig i sjalen, betyder det troligen att en kissning eller bajsning är på gång. Och igår när Bebisen låg i famnen och ammdes började hon att släppa fram och tillbaka och bete sig allmänt bökigt. Trots att Bebisen var nykissad och nybytt (hon använder ibland tygblöjor) och just skulle till att få sova, kom Makena ihåg ett tips om att sådant bökande kan tyda på bajsnödighet och satte lite tvivlande Bebisen på pottan. Och till hennes stora förundran och förtjusning kom mycket riktigt en bajsning i pottan. Makena tycker att det är hur häftigt som helst att på detta sätt kunna kommunicera med sin Bebis! Och till och med Makenas mycket skeptiske make har blivit mäkta imponerad.

Ännu är Makena bara nybörjare på EC. Bebisen har tygblöja när de är borta eller när hon ska sova (även om bebisar faktiskt aldrig kissar i sömnen). Men Makena håller så ofta hon hinner uppsikt efter signaler. Hemma och borta sitter Bebisen på potta då och då och åtgången av tygblöjor har börjat minska. Målet är inte i första hand att få ett blöjfritt barn på rekord tid, utan att börja förstå sin bebis signaler så att hon på lite sikt kan slippa blöja. Det finns nämligen de som menar att om 5-månaders bebisar bara kunde ta sig själva till en toalett, så skulle de troligen göra det. Makena tror dem. Vem tycker liksom att det är mysigt att gå omkring med kiss, bajs eller för all del en geleklump i rumpan?

För dem som tycker detta låter intressant och vill läsa mer, kan Makena tipsa om en mycket bra hemsida i ämnet. Där finns massor av mammor (och pappor!) som har gjort samma fascinerande upptäckt som Makena. Där finns också 6-månaders bebisar som helt slutat med nattblöja och 1-åringar som är helt blöjfria :-).

fredag 16 maj 2008

Makena fick en förfrågan...

På begäran från Betsy, har nu Makena gjort en (två) bildserie på hur man knyter upp sitt barn på ryggen med en bärsjal. Det hela är inte alls så krångligt som många kanske tror, och går på ett litet kick när man fått in vanan. Det gäller bara att våga och öva! Makena bär ofta sin bebis på detta sätt när hon lagar mat, diskar, hänger tvätt eller bara skrotar runt hemma och pysslar med lite av varje. Detta bärhjälpmedel är helt ovärdeligt när man har en bebis och dessutom syskon och hem att ta hand om. Makena förstår inte hur hon skulle klara sig utan! Och dessutom får ju bebisen en massa närhet som den ju så väl behöver. Nöjd mamma och nöjd bebis. Perfekt! Här nedan får du lära dig hur man gör. Prova!!

torsdag 15 maj 2008

Liten knytskola

Lägg barnet i mitten av sjalen. Tyget ska gå från axlarna till knävecken.

Samla ihop tyget runt barnet så att sjalen nästan blir som en extra hud kring barnet.


Dra ihop så mycket som möjligt och samla båda ändarna i ena handen.



Så här!



Lyft nu upp barnet med hjälp av den andra armen, som vilar under barnets rygg och huvud.



Svinga upp hela paketet på din axel.


Lägg barnet tillrätta på ryggen.




Nu ligger barnet på ryggen och de båda sjaländarna hänger fram över axeln.




Dra ut den ena änden som bilden visar...



...och dra sedan den andra över ditt huvud så att du får en ända över varje axel.


Så här! Här är kan man nu behöva "gumpa" ner barnet en liten bit om det sitter för högt.



Så här ska det se ut bakifrån, tyg under rumpan, ner till knävecken.



Sno nu sjaländarna inåt, så att tyget blir riktigt spännt över barnet.



För de snodda sjaländarna bakåt och korsa dem under barnets rumpa.


För dem sedan in framför barnets ben och framåt igen.





Sä här! Nu är det bara att knyta en enkel dubbelknut på magen eller i sidan så är det klart!

Voila!

lördag 10 maj 2008

Nattblöjans vara eller icke vara


Det här med att sluta med nattblöja kan antingen gå helt smärtfritt utan krussiduller eller så kan det bli en mindre smidig och utdragen historia. När det gäller pojkarna gick det snabbt och lätt för den ena, men inte för den andra. Dock var det i båda fallen så att Makena bestämde när det böjade bli dax och pojkarna var helt med på noterna. I fallet Jojjan verkar det bli den utdragna varianten och denna gång får inte Makena bestämma när det ska slutas. Nej för ser ni, det ska Jojjan! Dvs Makena tycker inte att Jojjan ännu är mogen att ta bort blöjan, men det tycker Jojjan.

Under en tid har hon nu därför vissa nätter velat vara utan blöja. Makena som ju inte vill vara den som sätter stopp för en eventuell begynnande mognad på detta område, har låtit henne vara utan de nätter hon velat. Och i vilket fall som helst vill Makena inte tvinga Jojjan att ha blöja om hon nu så gärna vill slippa. Ännu har Jojjan dock inte lyckas vara torr en enda natt, utan har tvärt om vaknat "plaskeblöt" (som gammelfarmor Britta skulle ha uttryckt det) framåt midnatt och kommit över till Makenas säng. Den senaste veckan har Jojjan trots uteblivna framgångar lagt in en ny växel och vill nu vara utan blöja varje natt! Makena har bäddat med plastad frotè, tagit hand om plaskeblöt unge om nätterna, tvättat och haft tålamod.

Men så igår kväll när det började närma sig läggning, kände Makena att det skulle vara underbart skönt om Jojjan kunde tänka sig ha blöja den natten. Dels är det ju rätt tröttande i längden att väckas av plaskeblött flickebarn var eviga natt och dels låg alla plastade lakan i tvätten. Makena frågade Jojjan om hon inte skulle ha blöja ändå? Det skulle hon såklart inte! Makena drog en djup suck och stillade sig för ett ögonblick. Att börja bråka med Jojjan om det hela kändes inte aktuellt. Makena vill inte utöva tvång när det gäller en såndan sak. Men samtidigt ville hon ju inte heller få en förstörd madrass och önskade slippa nattlig utryckning pga kiss. kom plötsligt en ingivelse (från ovan?) att erbjuda Jojjan att måla något fint på blöjan med tuschpenna. Jojjan nappade direkt! Makena fick måla. Och hon målade i tur och ordning på Jojjans begäran en hund, en blomma, en nalle och en ko. Sen ville Jojjan helt plötsligt ha blöja och glad och sprudlande lät hon Makena sätta på blöjan och allt var frid och fröjd. Madrassen var räddad och Makena fick en ovanligt lugn natt. Helt fantastiskt!

Ikväll ska det målas igen. I skrivandes stund väljer Jojjan en ny färg på pennan och Makena ser fram emot ännu en kissfri natt!

lördag 3 maj 2008

En värdefull nyckel

Makena har en treåring. För dem av er som inte vet, är treåringar i allmänhet rätt viljestarka och bångstyriga små personer. Makenas treåring är ett synnerligen envetet exemplar, som ofta sätter Makenas tålamod på hårda prov. Som erfaren fyrabarnsmor har Makena lärt sig att välja sina strider med omsorg. Så vill Makenas treåring Jojjan, ha fyra tröjor på sig istället för jacka, så visst får hon det. Och vill hon sitta i Bebisens säng och borsta tänderna istället för att stå i badrummet så visst, varför inte liksom? Men då och då är ju Makena ändå tvungen att säga nej! Och då blir Jojjan inte glad. ”Men jag viiiiiill” kan hon vråla högljutt och länge. Hon kan slåss, spraka och skrika: ”Dumma mamma!”. Makena måste tyvärr medge att hennes tålamod många gånger brustit. Makena har blivit så arg och trött på sitt älskade envisa lilla barn. Och hon har många gånger känt sig rådlös och uppgiven.

Igår var en sådan gång. Jojjan hade gnällt och skrikit om än det ena än det andra mest hela dan och Makena fick tillslut nog! Men istället för att bli arg och skrika tillbaka fick hon en plötslig ingivelse att spegla sin dotter. Dvs härma henne. Jojjan vrålade i vanlig ordning: ”Dumma mamma!” och Makena satte igång på samma sätt. Kastade sig Jojjan på golvet, gjorde Makena likadant. Stampade Jojjan i golvet, stampade Makena i golvet. Och hon behövde inte hålla på särskilt länge med sitt lilla experiment. Nästan med det samma kom Jojjan alldeles av sig med att skrika och bete sig och tittade storögt på Makena. Och efter bara några minuter var hela senariot som förbytt. Makena och Jojjan skrattade ikapp och busade och hade hur mysigt som helst! Jojjan ville leka Kurra gömma och det ville då såklart Makena (liksom Boppo och Nonno) också. Makena kände att hon hittat en mycket värdefull nyckel till att lösa konflikterna med sin dotter.

Redan nu idag fick hon så åter användning för denna sin nyfunna nyckel. Jojjan började envist vråla: ”Jag viiiiill” om något hon inte fick och Makena svarade med samma mynt (denna gång med mycket glimt i ögat): ”Jag viiiiill”. Genast började Jojjan skratta och på nolltid var Makena och Jojjan åter bästa vänner. Makena är lyrisk.

När Makenas make fick höra om detta, konstaterade han att både Jojjan och Makena nu skulle få bättre hälsa som ett brev på posten. Han hade nämligen läst om någon forskare som kommit fram till att ett vredesutbrott sänker imunförsvaret under nio timmar. Medan ett rejält skratt tvärtom stärker imunförsvaret upptill hela tjugofyra timmar! Makena och Jojjan har med andra ord allt att vinna på att skratta tillsammans i stället för att bråka. Och de kan härmed se fram emot en sommar utan envisa förkylningar, men full av goda skratt!

tisdag 29 april 2008

Lycka är att hänga tvätt!


Idag när Makena skulle slänga in den blöta tvätten i torktummlaren, slog det henne att det ju faktiskt var torkväder ute! Hon hämtade en korg och bar för första gången i år ut tvätten till linorna i trädgården. Klädnyporna satt visst kvar sen i fjol, så det var bara att sätta igång att i godan ro hänga upp plagg efter plagg. Mycket rofyllt är det, att stå där i solen omgiven av fågelsång, påskliljor och vårens första grönska och hänga tvätt.


Nu ikväll var det så dax att ta in tvätten igen. Bebisen som satt uppknyten på ryggen fick följa med ut i försommarkvällen. När Makena så stod där i kvällssolen och tog ner och vek barntröjor, strumpor och lakan, kände hon en slags uråldrig gemenskap med alla kvinnor som genom tiderna stått precis så; Arbetande, med ett barn på ryggen. Och hon stannade upp för ett ögonblick och kunde för sin inre syn se kvinnor från alla länder och kulturer arbeta tillsammans med henne. Hon tog ner de sista plaggen, tog en korg i varje hand och gick mot huset. Och hon kände lycka.
ps: Makena mår bättre nu. Visserligen har hon fortfarande bihåleinflamation (är under behandling efter tips från Frida), men Bebisen sover bättre och Makenas ork och livsgnista är påväg tillbaka! ds

onsdag 23 april 2008

Ofrivillig bloggpaus

Makena är fortfarande sjuk. Och inte får hon sova vidare bra på nätterna heller. Det har helt enkelt varit lite för mycket, lite för länge nu och Makena har därför ingen ork eller inspiration till sitt älskade skrivande för tillfället. Hon hoppas snart vara tillbaka på banan och leverera blogginlägg som vanligt. Tills dess önskar hon sina läsare mycket sol och värme ute i våren som ju nu äntligen verkar ha bestämt sig för att stanna. Själv ska hon krypa ner under sitt täcke så ofta det går, knapra c-vitamin och be att denna förkylning som börjat kännas kronisk ska lägga benen på ryggen och lämna Makena i fred. På återseende!

söndag 13 april 2008

En söndag i April

Att klaga ligger inte riktigt för Makena. Förvisso skulle hon kunna skriva sida upp och sida ner om förkylningar, öroninflamation och ögoninfektioner. Om maratonammande Bebis som turas om med en hostande 3-åring att förstöra nattsömnen natt efter natt. Och om huset som tyvärr inte städar sig själv när orken tryter och om aprilväder som ju inte precis är något att jubla över. Men klagolåt gör ingen glad, så det låter Makena bli.

Istället tänkte hon berätta om denna söndag som inte kändes alltför kul på morgonen när hon steg upp. Maken skulle till jobbet. Hon hade huvudvärk av all sömnbrist och två av barnen var krassliga. Ute var det kallt och mycket oinbjudande med snöblandat regn och någon enstaka plusgrad. Makena kände sig less och missmodig och såg en oändligt lång dag framför sig.

Men så satte hon sig ner i Jojjans soffa. I gott sällskap av ovikt tvätt, omaka strumpor och leksaksväskor slog hon där upp sin bibel. Dagens text var psaltaren 103 och hon läste och kände hur lite ny styrka och nytt mod kom henne till del. Allt kändes dock fortfarande väldigt motigt. Hur skulle hon, trött och oinspirerad som hon var, kunna fylla en hel dag tillsammans med barnen? Hon gick ner till nedervåningen och visste inte riktigt vad hon skulle ta sig för. Men så hörde Makena sig själv säga att nu skulle de ha familjeråd! Innan hon hunnit undra var hon fick det ifrån, hade Nonno hämtat familjerådsstenen (bara den som håller i den får prata) och barnen de tre slagit sig ner i en halvcirkel på golvet. Makena slog sig då också ner, tog till orda och förklarade läget; Att här finnes nu en övertrött mamma som egentligen inte har lust till någonting alls, men att de alla ju likväl har en hel dag framför sig att fylla med innehåll. Har barnen några bra förslag på hur de ska ta till vara på dagen på bästa sätt?


Och visst hade de det! Nonno (av alla!) föreslår att de ska städa ett rum var. Boppo tycker att de ska få se på film om de städar hela huset. Helt på eget initiativ föreslår de också avdrag på veckopengen om de inte slutar bråka när mamma räknat till fem. Massor av ideer om vad man kan göra om man får tråkigt räknar de också upp. Alla dessa saker skrivs sedan ner på små lappar som viks ihop och läggs i en skål. När man inte vet vad man ska göra, drar man helt enkelt en lapp. Sen säger de allihopa att de vill ha söndagskola eftersom det ju är söndag! Makena kände sig inte alls pigg på något så avancerat, men gav dem i allafall ett halvt löfte.


När familjerådet var slut satte barnen igång med att leka med lite av varje. Bebisen knöts upp i sjal på ryggen och Makena tog sig an köket (som blev ett av de rum hon skulle städa enligt familjerådets belut). Hon fick det riktigt fint. Det hade hon inte väntat av sig själv denna dag. Men på något vis hade familjerådet och barnens positiva attityder gjort Makena lite gladare och när hon stod där och plockade in i diskmaskinen, bestämde hon sig för att faktiskt fixa ett litet söndagskolmöte för barnen också.


Hon kom på att det ju faktiskt fanns ett gammalt ex av något söndagskolematerial på kontoret. Hon valde av en tillfällighet temat: "Jesus gör dig glad" och hade snart konceptet klart med dockteater (Jojjans två Waldorfdockor fick rollerna), sånger, bibelord och saga. Hon annonserade ut att klockan 12 var det dax för söndagskola! Och när klockan var slagen, bänkade sig barnen de tre (Bebisen sov) i soffan tillsammans med ett gäng gossedjur (för att det skulle bli mer folk). Makena försedde dem med trummor och maraccas och så satte de igång att sjunga ett par fartfyllda sånger av hjärtans lust. Det hela blev faktiskt riktigt lyckat. Ja, det blev till och med så att Makena tydligen sagt något som berörde Boppo. Och de två fick senare ett mycket speciellt och minnevärt samtal om detta.


Resten av dagen bara gick av sig själv. Jojjan somnade på en stol och fick bäras upp till sängen. Makena och pojkarna åt lunch och Makena försökte sedan få sig en tupplur (vilket inte lyckades) innan döttrarna de två vaknade. Barnen gick senare ut och lekte hos en granne och Makena såsade omkring där hemma tillsammans med Bebisen i någon slags trötthetsdimma. Det fantastika var dock att hon kom på sig själv med att gå där och nynna och känna sig riktigt glad mitt i all röra. Och hon tänkte på att det hon pratat om med barnen (att Jesus gör mig glad) ju faktiskt fungerade på riktigt! För trots ändlösa sjukdomstillstånd, förlamande trötthet och smutsigt hem stod hon ju där vid spisen och sjöng och kände en oförklarlig bubblande glädje på insidan. Helt enormt!


Av barnens städinsattser blev det (inte helt oväntat) inget av och inte behövdes den där lilla skålen med lapparna heller. Men dagen hade blivit bra. Till middag åt de till barnens stora lycka familjefavoriten Gulaschsoppa och till efterätt fick de ett par pepparkakor var. Läggningen av de tre barnen försvårades sedan dessvärre av att Bebisen som somnat så snällt en halvtimme tidigare vaknade precis när de stora skulle läggas. Sammanbrott var nära, men tack vare väl invanda rutiner fungerade det hela ändå hyfsat smärtfritt. Sen var Makena helt slut! Utmattad gled hon ner i ett hett bad med en stor tallrik glass och en roman. Den "långa" söndagen hade kommit till sitt slut. Och den hade tack vare hjälp från ovan inte alls blivit så lång och jobbig som hon trott. Nej tvärtom hade den ju blivit så mycket bättre och meningsfullare än Makena någonsin kunnat drömma om på morgon. För detta kände sig Makena glad och där i badet sände hon upp några ord av tacksamhet till sin älskade himelske Far.

He´s turned my mourning
into dancing again
he´s lifted my sorrows
I can´t stay silent
I must sing for His joy has come
(Tommy Walker)

tisdag 8 april 2008

Godisavgiftning


Igår bestämde hon sig. På något vis har Makena lyckats hitta den rätta motivationen att bryta med sitt ohälsosamma liv. För hur konstigt det än må låta i mångas öron har Makena den senaste tiden helt spårat ur när det gäller sunda vanor. Hon som tidigare varit måttligt intresserad av godis och kakor och av princip aldrig köpt hem chips. Hon lät sig ändå snärjas i småätandets bedrägliga grepp. Och hon som varit så medveten om vikten av att röra på sig slutade helt upp med morgonpromenader och armhävningar och blev en stillasittande soffpotatis. Hur kunde detta ske?


Det började väl (som det alltid gör) lite oskyldigt med att hon unnade sig en och annan smågodis från barnens lördagspåsar då och då. Utan att hon märkte det blev det mer och mer och hon började köpa hem godis till sig själv. Sen var det kört! Makena fann sig själv vara sugen mest hela tiden. Hon såg till att alltid ha något gott hemma att småäta på. Glass, godis, chips och pepparkakor (en gammal last från barndommen). Under dagarna liksom drogs hon till den där kakburken och kunde inte låta bli att äta minst en tre, fyra stycken i stöten. Om kvällarna åt hon glass (mjölkfri) och chips och sköjde ner hela sörjan med överbliven julmust. Nice. Hon var fast och visste inte hur hon skulle kunna bryta denna onda cirkel.
Hur hon rättfärdigade sitt hetsätande? Jo, hon ammade ju. Och hon var ju tvungen att avstå från alla goda mjölkprodukter. Och eftersom hon ju dessutom var så trött och haft en tuff vinter med mycket förkylningar och magsjuka i familjen, tyckte hon minnsann att hon var värd att unna sig av både det ena och det andra. Hon orkade helt enkelt inte vara måttfull och "duktig". Nånstans började hon dock inse att hennes lilla unnande hade gått överstyr och blivit ett regelrätt beroende. Men hur skulle hon kunna bryta detta begär? Ja det var frågan.
Men så igår surfade hon lite på ett kärt föräldraforum och hittade en tråd som hette "Godisavgiftning". Hon läste och lät sig inspireras. Och nånstans där bland raderna om sockrets skadliga följder och peppande tillrop sockerberoende mammor emellan, hittade hon sin motivation. Makena betämde sig där och då att nu var det slut på småätandet och sockerfrosseriet. Den eftermiddagen tog Makena inte en enda kaka till. Efter maten lyckades hon motstå frestelsen att ta en delicatoboll till efterrätt. Och på kvällen åt hon bara lite kvällsfika tillsammans med maken. Ingen glass, inget godis och inga chips! Och i stället för att hälla i sig massor av juice, tog hon först ett stort glass vatten för att släcka törsten och kunde sen nöja sig med ett enda glas med juice.
Imorse upptog Makena så åter sin goda vana att dricka vatten och morgonpromenera. Hon känner att hon återtagit kontrollen. Och det känns fantastikst bra! Nu gäller det bara att fortsätta att vara ståndaktig när suget sätter in. Och inte åter bli slav under sockrets obarmhärtiga herre. Makena utmanar dem av sina läsare som känner sig manade att också hänga på. Hon lovar att peppa alla som vågar.