måndag 17 november 2014

Brandkårsutryckning och spanska språkkunskaper


Idag har de blivit ännu mer spanska och också ett äventyr av det lite mer dramatiska ovanliga slaget.

Efter skolan åkte vi hela familjen till en nationalpark alldeles här intill. Ett superhäftigt ställe där man följer en bäck mellan två höga bergsklippor och längre fram kommer till ett vattenfall. Vi hann dock knapp komma dit, innan pojkarna och Joy ville bege sig upp för ena berget. Jag förstår dem, för det såg väldigt spännande och inbjudande ut. Vita bergsklippor och massor av vita stenar och en topp som man känner att man bara måste få kika över. Innan jag visste ordet av var pojkarna redan en bra bit upp. Joy kom snabbt efter, följd av pappa. Jag och Liva klättrade lite också, men hann aldrig komma så långt förrän det höll på att gå riktigt illa.

Kaleb hade kommit upp till en liten platå, när stenarna plötsligt började ge vika och rasa ner. Under honom var Joy och hon träffades av en sten på ena handen och mindre grus rasade över hennes huvud medan hon krampaktigt höll sig fast. Hade en sten träffat hennes huvud kunde det slutat riktigt illa! Hon blev förstås ledsen och rädd, men var inte allvarligt skadad. Kaleb däremot insåg att han kommit till en plats där han inte kunde fortsätta uppåt och inte heller komma ner igen. Pappa Anthon klättrade emot honom och skulle försöka hjälpa, men kunde inte för att det var för brant och stenarna lösa. Jag gick ner en bit med de övriga barnen då jag insåg att detta var ett farligt ställe att klättra på. Tänkte att Anthon får säkert snart ner Kaleb, så kan vi fortsätta mot vattenfallet istället. Jag tröstade Joy och Liva lekte vid bäcken och bland stenarna.

Men det dröjde och dröjde. Kaleb rörde sig inte ur fläcken och Anthon bara stod där såg det ut som från där jag stod. Jag trodde att det var för att Kaleb var rädd och att Anthon försökte peppa honom att våga gå ner.

Ungefär då kom ett par gående på leden längre ner. De hade tre lösa, halvstora hundar som rusade uppför berget mot oss och tokskällde! Var väldigt glad att ingen av oss var hundrädd i det läget. Men jag tyckte ändå det var lite obehagligt med tre okända hundar utan matte eller husse på nära håll sådär. Hundarna gjorde dock inget, utan bara sprang förbi oss och började skälla på Anthon och Kaleb där upp på berget. Efter en stund försvann dom ner till sina ägare. Jag trodde att paret gick vidare, men insåg sen att de dröjde sig kvar och tittade på oss. Efter en stund kom mannen fram och frågade på brittiska om vi behövde hjälp? Jag sa att det behövde vi. Jag hade vid det laget insett att det var mer allvarligt än jag trott. Anthon kunde verkligen inte få ner Kaleb. Då gav sig mannen upp på berget han med för att försöka hjälpa.

Under tiden kom kvinnan mot mig. Jag började prata med henne på engelska och fick snart veta att hon var från Colombia, men bott i Spanien i femton år. Hon var trevlig och jag passade på att öva lite spanska med henne. Hundarna rusade runt, runt och skällde och jagade varandra och plumsade i bäcken om vart annat. Liva blev lite sur på en av hundarna då han snodde hennes lilla båt som seglade i bäcken.

Dramat uppe på berget fortsatte under tiden. Den brittiske mannen kunde inte göra mycket. Den colombianska kvinnan föreslog då tillslut att vi skulle ringa brandkåren. Jag höll med, även om jag tyckte det lät väl dramatiskt. Hon ringde och började prata spanska med olika instanser innan hon slutligen kom rätt. Jag tjuvlyssnade och förstod till min förtjusning sammanhanget! Jag kände ingen oro för Kaleb, utan kände en stor frid inom mig att allt skulle gå bra. Därför kunde jag glädja mig åt den lilla banala saken mitt i alltihop. Kände också stor tacksamhet till att detta par dykt upp och kunde hjälpa oss på detta sätt. Inte lätt för oss att veta hur man får tag i spanska brandkåren ju. Kände Guds stora omsorg där att han ger oss vad vi behöver i rätt tid.

Efter en stund kom så brandkåren. Tre killar kom klivande i full mundering, hälsade och begav sig raskt upp mot Kaleb. De gav Kaleb en hjälm när de kom fram till honom och hjälpte honom sedan smidigt ner, trots att berget var superbrant och väldigt svårt att ta sig fram på. Roligt att se hur det gjorde. På ett par minuter kom Kaleb ner och var vid ganska gott mod trots allt. Så modigt och bra gjort av honom att inte få panik där uppe! Brandmännen kom ner och jag tackade hjärtligt på spanska och de sa att det var så lite och var så trevliga och hjärtliga.

Vi gick sen allihopa mot brandbilen. Det skulle fyllas i lite papper och sådant. Vid brandbilen stod också en barsk uniformerad man; 'Civil guard' stod det på uniformen. Han pratade på spanska med brandkillarna och verkade lite upprörd. Snart visade det sig att han ville se Anthons pass. Då han inte hade med det, blev han inte mindre barsk precis. Det är nämligen lag på att alltid ha passet med sig här i Spanien fick vi veta. Det förklarade brandkillarna för oss på ett lättsamt sätt. De var avslappnade och glada och pratade lite med mig och barnen, medan den sure vakten fortsatte att vara barsk. De tyckte vi såg ut som ett helt team med så många barn och den ena brandkillen berättade stolt att han hade tre barn. De verkade också bara tycka att det var en rolig utryckning och helt naturligt att grabbar i den åldern ger sig upp för branta, farliga berg. De fick oss verkligen att slappna av trots den barske vakten.

Vakten måste dock absolut se passet och därför fick vi efter en stund allihopa gå till bilen och köra hem till lägenheten vi nu hyr för att hämta passet. Vakten följde efter med sin bil.

När han sen började prata med Anthon på parkeringen insåg jag snart att han inte kunde ett ord engelska. Och då kom min pyttelilla kunskap i spanska väl till pass. Jag kunde med enstaka ord förklara så pass mycket att bara Anthons pass gick att få se på, då Kalebs är i Estepona, där vi har vår husvagn. Och även att vi bara bor här under två veckor. Medan Anthon hämtade passet, stannade jag så kvar på parkeringen och "småpratade" lite med honom och förklarade att jag bara kunde väldigt lite spanska, men ville lära mig. Jag lyckades med detta lättsamma, stapplande småpratet mjuka upp hans bistra min lite i alla fall och han drog nästan på munnen vid ett tillfälle. Alltid något.

När Anthon kom med passet kunde jag med enstaka ord ge honom den information han behövde för att fylla i sitt formulär. Det var inte mycket jag sa, men det kändes så coolt att det lilla jag kunde kom till stor användning.

Slutet gott, allting gott och ännu lite mer självförtroende vad gäller spanska förvärvad. Vad gäller Kaleb så verkar han inte ha fått några men av händelsen, utan tycker nu i efterhand att det ju var lite annorlunda och kul att bli hjälpt av brandkåren och konstaterade nöjt att han nu har något roligt att berätta för kompisarna i Sverige.



 

Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig!



Nu har vi bott i Spanien i en och en halv månad. Saker och ting har dock inte blivit som vi först tänkte oss. Det blir de ju för övrigt aldrig. Min erfarenhet är att det i slutändan blir bättre!

I alla fall var det tänkt att vi skulle flytta in i vår lägenhet den första oktober. Men på grund av den spanska byråkratin har det dragit ut på tiden. Vi har således bott på en camping under hela den här tiden i väntan på lägenheten.

Detta kan ju låta charmigt och mysigt. Och det är det väl på sitt vis. Lite av en semester som aldrig tycks ta slut. Men när man som vi, vill integrera sig med spanjorerna och den spanska kulturen, är inte en camping vid solkusten det bästa stället. Tro mig.

Här finns tvärtom människor från alla möjliga andra länder. Mest engelsmän, tyskar och fransmän. Dessa människor är här för det varna klimatet och solen. Inte för att interagera med spanjorer. De verkar inte intresserade av att ens säga ett enda ord på något annat språk än sitt eget. Så istället för att försiktigt lära känna mina spanska grannar i den lilla spanska byn vi ska bo i och genom det lära mig spanska, har jag funnit mig själv tala små fraser på tyska och franska (på franska endast bonjour) och engelska med engelsmännen.  Några få, små hälsningsfraser med personalen på campingen och några få ord i mataffären är all spanska jag fått tillfälle att lära mig bland vanligt folk.

Att lära sig spanska på ett naturligt sätt har därför varit mycket svårt. Jag har därför försökt lära mig på alla möjliga andra vis. Jag har lyssnat på Bibeln på spanska, lyssnat på spansk radio och film dubbad till spanska. Jag har flitigt använt mig av appen "Google translate" och slagit upp ord och fraser dagarna i ända. Jag har lyssnat på klassiska sagor på spanska via youtube. Jag har lärt mig början av en sång ur filmen: "Frost" på spanska. Jag har flera andra appar med spanska och jag har hjälpt min äldste son med hans skolspanska. Jag har kort sagt försökt lära mig spanska på alla sätt jag kommit på.

Men det bästa sättet att lära sig ett nytt språk är ju att faktiskt prata med människor som har språket som modersmål. Fråga dem vad det och det heter. Lära känna dem och lära känna sättet de pratar och umgås på. Börja prata själv och använda de ord man kan.

Det har därför varit mycket frustrerande för mig att inte få bo i ett vanligt spanskt bostadsområde. Jag är dessutom en människa med en introvert personlighet och jag har inte så lätt att närma mig nya människor om jag inte känner mig trygg. Speciellt inte när jag inte kan språket. Jag känner mig lätt dum och får tunghäfta. Trots att jag lärt mig ganska många ord och meningar, flyger de ut ur huvudet som en skock fåglar när jag får chansen att t ex öva lite spanska i affären, vid fruktståndet eller på något liknande ställe.

Min man däremot kan mycket mindre än mig, men är inte alls rädd att slänga sig med de få ord han kan till höger och vänster. Extrovert och socialt kompetent som han är. Jag har känt att det är hopplöst för mig.

Men idag kom ett genombrott. Av gigantiska mått!

Idag gick vi nämligen på familjegudstjänsten på spanska, istället för på den internationella gudstjänsten på engelska som vi gjort tidigare i kyrkan vi går till. Och genast blev jag översköljd med spanska på riktigt!

Innan vi knappt hunnit sätta oss kom en spansk kvinna fram till mig och började prata på spanska med mig. Jag förstod ingenting, men jag kände mig så där härligt glad och frimodig som jag gör när jag kommer till kyrkan. Så jag bara skattade och försökte förstå så gott det gick. Tillslut hämtade hon en annan kvinna som kunde engelska. Kort därefter vände sig en kvinna i bänken framför oss om och började prata med mig på spanska och hälsade på barnen. Och utan tunghäfta kunde jag få ur mig att jag inte förstod så bra, men jag frågade vad hon hette och berättade vad jag hette och hon var så kärleksfull och go och gav mig en puss på kinden.

Sen började själva gudstjänsten. Och till min stora glädje och förundran märkte jag att alla mina försök att lära mig spanska på egen hand hade burit frukt! För jag förstod  mycket av texten i sångerna och jag förstod en hel del av bibelorden som lästes. Tack vare de ord jag förstod, kunde jag förstå vilket bibelord det var och veta vad det betydde. När prästen sedan började predika förstod jag inte så mycket. Men jag förstod i alla fall vad han predikade om. Det kändes fantastiskt! Och jag förstod när han sa att alla barn fick komma fram och förstod att han sa till dem att de var väldigt fina. Sen kom fler sånger och jag sjöng med i texten på skärmen och förstod till stora delar vad vi sjöng. Så härligt!

Men det riktigt stora hände efter gudstjänsten. Då var Joy törstig och ville dricka vatten. Jag gick då fram till en person och frågade på spanska var toaletten låg. Och jag förstod svaret! I toalettkön sen stod en kvinna. Hon hälsade på mig och jag hälsade tillbaka. Hon började prata och jag sa då att jag bara kan väldigt lite spanska och frågade om hon kunde engelska. Det kunde hon inte. Så då fortsatte vi helt enkelt att prata på spanska. Hon frågade varifrån jag var och jag kunde berätta att jag är från Sverige. Hon sa då något om att det är kallt där. Jag förstod och kunde även säga att det nu är snö i Sverige (ordet snö hade jag lärt mig i "Frostsången".) Sen frågade hon om Joy var min dotter. Jag bekräftade detta och kunde även berätta att jag har fyra barn; två pojkar och två flickor. Hon berättade då att hon också har fyra barn, fast en pojke och tre flickor. Sen kom hennes dotter ut från en av toaletterna och det var vår tur. Så då sa vi hejda.

Det var då jag insåg att jag faktiskt fört ett samtal PÅ SPANSKA!! Ni må tycka att jag är barnslig, men detta är stort för mig! Det känns helt fantastiskt. Som jag längtat efter detta! Jag har många gånger under vår tid här i Spanien misströstat och tänkt att jag aldrig kommer att lära mig spanska. De pratar så fort och jag har inte förstått hur jag ska någonsin ska kunna förstå. Än mindre prata själv. Lära sig spanska via "Google translate" liksom. Vilket skämt.

Men nu ser jag det hända! Jag har pratat med en spansk person och jag förstod vad hon sa och hon förstod vad jag sa! Språkförbistringen är bruten. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig!









fredag 3 oktober 2014

Avslöjad vid kassabandet i mataffären

Vår familj har just flyttat ner till Spanien för att bo här fram till nästa sommar ungefär. Än så långe bor vi i vår husvagn på en camping i väntan på vår lägenhet och känner oss därför ännu mest som turister.

Men ändå är det inte som att vara på semester i ett annat land. Jag vet ju att detta faktiskt ska bli mitt hem för en längre tid och vill därför försöka smälta in i samhället. Och när jag tänker så, märker jag hur annorlunda jag är.

Det mest uppenbara är ju språket. Men förutom det misstänker jag att det finns en mängd dolda koder och oskrivna lagar som jag som utlänning inte har en aning om. Jag bara känner på mig att jag kanske beter mig på ett konstigt sätt och missar något. Läskig känsla. Plötsligt har jag blivit invandraren och inte endel av den inhemska befolkningen.

Igår t. ex. var jag i mataffären. Jag gick runt bland hyllorna och försökte (trots mina ljusblå ögon) verka van, naturlig och spansk. Men hela tiden kom jag på mig själv med att snegla på folk omkring mig för att se hur de betedde sig och jag drev runt, runt för att försöka hitta de varor jag sökte i en för mig obegriplig organisation.

I fruktavdelningen upptäckte jag som tur var att man ska gå fram till en liten disk där en person står och väger och sätter på en lapp på frukten och grönsakerna. Jag gled fram dit - efter att ha gått runt en bra stund och letat bland många okända fruktsorter och säkert mer sett ut som ett storögt, förundrat barn än som den vana spanska kvinnan jag inbillade mig vara  - och kände mig nöjd med att kunna hälsa:  'Hola!' till killen vid vågen och sen säga: 'Gracias!' med ett litet läspljud som de har här på sydkusten, innan jag gick vidare som om detta var precis vad jag alltid brukar göra när jag handlar. Och inte avslöjade jag med en min att jag i själva verket kommer ifrån ett land som gör allt för att slippa mänsklig kontakt och mer eller mindre trycker självscaningsapparater i händerna på sina kunder.

När jag slutligen äntligen lyckats hitta de få varor jag skulle ha, gick jag nöjd med min insats mot kassan och tänkte att nog ingen märkt något avvikande med mig. Jag började så glatt och intet ont anande rada upp mina varor på en snygg och prydlig rad på bandet med streckkoderna riktade mot kassörskan. Men så tittade kunden före mig lite konstigt på min prydliga rad. Och jag fick i samma ögonblick syn på hans saliga röra på bandet. Avslöjad!

All spanskhet jag försökt klä mig i föll ner i en hög på golvet och kvar stod jag i bara underkläderna och lyste svensk (eller möjligen tysk) med min prydliga, korrekta rad av matvaror framför mig.

Så gick det med det.

Men jag misströstar icke! Jag pluggar spanska för glatta livet och kommer säkerligen snappa upp fler och fler av de dolda koderna allt efterom. Det känns spännande och roligt att på detta sätt få tränga in i en ny härlig kultur! Och vem vet. När det är dax att åka hem kanske jag blivit mer spansk än svensk och acklimatiserats så mycket att jag gör bort mig i Sverige. Jag har förövrigt aldrig passat in så bra i det politiskt korrekta Sverige, så det blir i såfall ingen större skillnad. Och jag har på känn att jag kommer trivas riktigt bra i ett land som har en stark kristen kultur och en befolkning som inte står med näsorna i sina iphones utan pratar med varandra och som inte stressar, utan som tycks ha all tid i världen för sina familjer, medmänniskor och de verkliga värderna  i livet.








fredag 12 september 2014

Mamma tack för att jag fick födas

Sitter här på soffan i husvagnen och läser. Med stora fönster åt tre håll har jag känslan av att nästan sitta mitt ute i naturen. Omgiven av vida brungröna vidder och gulgröna träd. Allt är väldigt stilla. De enda rörelserna är flugornas kretsande ovanför komockorna i kohagen och då och då ett snett regn av gula löv när en bris drar förbi.

Så vänder jag blicken upp mot det gråvita molntäcket och blicken stannar där. Plötsligt ser jag i andanom små, små ofödda bebisar. Fullt utvecklade med fingrar och tår, böjda små armar och ben. Jag ser hur de kom dit, men inte längre. Hur deras liv plötsligt släcktes. De blev berövade sitt liv som skulle ha varit så betydelsefullt och unikt. Aldrig fick någon se deras personlighet. Aldrig fick någon veta vad de hade för talanger. Vilken färg de skulle ha valt på sina kläder. Vilken mat de skulle gillat bäst.

Med ens sköljer en stor sorg över mig. Jag börjar gråta. Tårarna rinner utför mina kinder. Jag gråter för alla de liv som aldrig fick levas. Och en rad ur en sång jag hörde som barn kommer till mig.

"Mamma, tack för att jag fick födas. Många barn får ju inte det. Många barn som lika mig, skulle ha levt sitt eget liv..." 

Mer minns jag inte av texten, men det räcker. Jag blir påmind om att jag varje dag lever för att min mamma lät mig leva. För att hon trots starkt tryck och allvarliga övertalningsförsök från läkare vägrade att göra abort. De hotade henne med att jag högst troligt skulle vara missbildad och värdelös. De försökte tvinga henne till abort.

Men jag fick leva. Jag fick födas och jag var ett fullt normalt, välskapt barn. Jag fick växa upp. Min mamma och pappa fick se min personlighet. De fick snart veta att min favoritfärg var blå och att jag älskade vispad grädde. Så till den grad att jag bara åt den när det var barnkalas.

Jag fick växa upp och bli vuxen. De fick se mig gifta mig och bilda familj. Nu har de fyra barnbarn, även de med unika personligheter och talanger. Ingen av dem hade funnits om mamma inte hade låtit mig leva...

Jag hör alla argument för att min röst är bortkastad om jag röstar på det nya partiet Kristna Värdepartiet - det enda partiet som verkligen står upp för de ofödda barnen. Hur en röst på dem kan stjälpa Alliansen. Men jag kan inte annat. Mot allt sunt förnuft kan jag inte annat. Mitt samvete förbjuder mig att tiga och samtycka till att ofödda barn dödas. På söndag röstar jag för att de ofödda barnen ska få leva.





måndag 8 september 2014

Som en virvlande dans!

Mitt manus har vaknat ur sin Törnrosasömn och vill nu ha uppmärksamhet igen. Och jag är mer än beredvillig där till! Jag har dock (tack vare min ärliga svåger som läst)  insett att min huvudkaraktär måste få lite mer personlighet under skinnet. Och det har jag ju egentligen vetat om hela tiden. Men jag har liksom undermedvetet tänkt att om jag inte låtsas om det själv, kommer ingen att märka det. Inte ens jag själv. Den bubblan sprack när min svåger försiktigt påpekade detta uppenbara.

Så nu har jag insett att manuset behöver ett par, kanske tre nya inledande kapitel. Men oj, vad det har varit svårt att hitta den rätta infallsvinkeln. Hur ska jag börja nu då? När förra början visade sig inte vara början.

Jag har provat mig fram och skrivit och liksom försökt känna mig fram till den rätta början. Men allt har känts trögt och fel.

"Det ska inte kännas som att du arbetar, det ska kännas som lek när du skriver" säger Steven King i sin bok: Att skriva. 

Jaha! Men som arbete har det känts. Ett roligt arbete på sitt vis, men trögt som grönt snor.

Tills idag. Helt plötsligt hittade jag den rätta tonen. Den rätta infallsvinkeln och där började leken! Det kändes så lekande lätt att skriva. Som en dans. Jag hoppade sen till den gamla början och började utan vidare ändra och skriva om i texten. Det var som att virvla runt på en sommaräng!

Kan inte vänta tills jag får tid att skriva igen!


onsdag 3 september 2014

En betraktelse en eftermiddag i September

Denna eftermiddag har jag det så skönt och underbart. Septembersolen värmer skönt mot mitt ansikte och en ljum vind busar med mitt hår och leker tafatt med trollsländorna som far runt, runt i luften framför mig. Jag sitter i gräset lutad mot en enkel vindpinad planka upplagd på ett par stubbar och läser Jane Eyre. Jag kan bara inte fatta att jag inte har läst denna klassiker tidigare! På något vis har jag haft för mig att den handlar om tråkig överklass i 1800-talets England. Men nu inser jag att jag måste ha blandat ihop Jane Eyre med Jane Austin. Så obildat och pinsamt! Men så är det. Nu har jag den i alla fall i min hand och har hittat denna lilla oas i gräset där jag kan läsa den i lugn och ro. Kring mina fötter klättrar gräshoppor och vackra små skalbaggar omkring i sin egen lilla värld av daggkåpor och höga lysande grässtrån. Omkring mig samsas lövträd och högt gult gräs i en vildvuxen symfoni. Vindens lek hörs i trädens kronor och ackompanjeras trivsamt av  syrsornas spelande. Då och då tittar jag upp från min bok och blickar ut över landskapet och bara insuper dess lugnande inverkan på min själ. I fjärran ser jag två skogskammar sluttande emot varandra och i kilen emellan dem en blågrå horisont. Sen ser det ut som att vissa - mera äventyrslystna träd - har brutit sig ut från skogskammen och nu kommer i ringlande rader utöver de halmgula fälten. De ser ut som mörkgröna krinoliner i olika storlekar. Jag riktigt ser för mig hur de trippar iväg ifrån skogens strama givakt, ivrigt småpratade och fnittrande med varandra. Här och där skjuter små granskott upp och till höger skymtar jag ett stenröse.
    Nu ser jag korna komma gående också! De kommer i sakta gemak på sin upptrampade kostig genom det frodiga gröna gräset i kohagen här intill för att dricka. Det är min mans kusin som förser dem med vatten. Och det är på hans gård jag sitter just nu. Jag tänker att jag är oändligt välsignad som får bo några veckor på en sådan här ljuvlig plats och kunna vandra iväg genom gräset och skriva och läsa precis när det faller mig in.

 ps För den som tycker att texten är överöst med metaforer kan jag för tillfället har snöat in på att träna mig i att beskriva det jag ser med fantasifulla liknelser och metaforer. Det kan bero på att jag högläser Anne på Grönkulla för en av mina döttrar, just har sträckläst en roman av Kate Morton och i allmänhet drömmer om att bli en skicklig författare jag också någon gång i framtiden ds

söndag 31 augusti 2014

En liten text om att vara förkyld

På småtimmarna vaknade jag och kunde inte somna om. Då tassade jag - efter en bra stunds vridande och vändande - på kalla fötter genom den lilla övervåningen med snedtak och nerför den vita trätrappan till det söta lantliga köket i huset där vi just nu bor. Jag gick vidare in i vardagsrummet - utsökt inrett med gamla och nya saker i vita, beiga, grå och bruna toner i perfekt harmoni - pallrade upp några soffkuddar och satte mig till rätta i den stora mjuka soffan. Lutade mig framåt för att få tag i den ljusbruna pläden som halkat ner. Alldeles tyst var det. Både inne och utomhus. Inte ens fåglarna hade vaknat ännu. Det var mörkt utanför fönstren. Jag drog pläden om mig för att inte frysa i det lite kyliga rummet och skrev en liten text om förkylningen som jag dratts med nu några dagar. En liten text bara för att träna. Här kommer den.

Hon var sjuk. Förkylningen som för tre dagar sedan hade annonserat sin ankomst genom att stoppa ner taggtråd i halsen, hade nu brett ut sig och gjort sig väl hemmastadd i hela hennes kropp. Huvudet föreföll ha tredubblat sin vikt och det kändes som om någon hela tiden hade sina händer ovan på det och tryckte ner det med hela sin tyngd. Ur denna någons spretande fingrar strömmade samtidigt tusentals små, små stickande nålar som spred sig ner över pannan och öronen. Näsan sen, som man vanligtvis inte tänker så mycket på att man har, markerade nu tydligt att den satt mitt i ansiktet! Hon kunde känna hela dess form klart och tydligt då näsborrarna var kompakt fyllda med ogenomträngligt snor och narig och svidande i hela sin längd efter alla hundratals försök att pressa ut åtminstone någon liten droppe och lätta på trycket som hade sitt crescendo i nästippen. Andas genom den var nästan omöjligt och därför fick munnen stå till tjänst och vara konstant halvöppen. Hon andades tungt och blev torr i halsen och om läpparna. Resten av kroppen kändes som om den blivit stoppad ända ut i tårna med en tung geléartad massa. Huden frös medan insidan hettade. Ja, hon mådde så dåligt och kände sig så ynklig och bedrövlig. Och hade hon inte haft en helt förtjusande roman att fly in i, hade hon förfallit till uppgiven gråt och förtvivlan där bland sina klibbiga, sunkiga lakan, medan förkylningen och dess ondskefulla vänner hade hånskrattat åt henne och skruvat åt trycket om henne ännu hårdare. Men som det nu var, blev hon så uppslukad av författarens geniala berättarförmåga och helt salig över språket som var så målande, fyllt med så träffsäkra metaforer att hon gång på gång måste le. Varje mening var så fulländat in till minsta lilla ord att hon kände lycka och eufori där hon halvlåg mot kuddarna i sin säng med boken i sitt knä och inte så mycket märkte av den pågående sjukdomsattacken. Hon kunde riktig se framför sig hur förkylningen och dess lakejer fick stå där snopna med lång näsa när de inte lyckades plåga henne fullt så mycket som de först hade planerat, medan hon själv med glittrande ögon vände sida efter sida i sin förtrollande bok. 

När jag sedan skrivit klart och läst i över en timme i boken som så totalt fångat mig, gick jag tillbaka ut i köket. Jag tittade ut genom de små spröjsade fönsterrutorna och såg att det redan började dagas. Ett vitt brett band av morgondis låg över de ljusbruna fälten. Nästan omärkligt svävande som en tunn rök upp mot den bakomliggande mörka skogen. Jag tog mig lite att äta. Upptäckte till min glädje och lättnad att händerna som tryckt så hårt på mitt huvud nu äntligen hade släppt sitt grepp. Glad över detta tecken på förbättring smög jag uppför trappan, gick med bara fötter över det hemtrevligt knarrande trägolvet tillbaka till sängen utan gavel, men som i stället har ett fönster som vätter ut mot ett hav av lövträd och en bit himmel. Jag kröp ner under täcket - hörde de första småfåglarna kvittra och susa runt bland trädkronorna där utanför - och somnade gott.

måndag 16 juni 2014

Alfabetet har fest i ett hus


Allt är en lek för min dotter Lilla L. Det är inte alls lika lätt att få henne med på läs - och skrivaktiviteter som det var med Jojjan när det begav sig. 

"Men jag leeeeeeeker ju!"  utropar hon flera gånger per dag när man påkallar hennes uppmärksamhet för andra aktiviteter som att äta, klä på sig, städa sitt rum eller något annat. För att få henne att läsa högt tio minuter (som vi har som en daglig rutin) eller göra något lite mer "skolaktigt" måste man tajma henne mitt emellan två lekar och liksom locka henne med sig. Ja, helst ska man ju göra en lek av det hela.

Idag skulle hon så läsa högt för mig ur sin bok: "Röda räven och hans kanot". Det brukar göras ganska motvilligt för det mesta, men idag kom hon riktigt igång. Hon läste så inlevelsefullt hon bara kunde och ändrade rösten när olika personer sa något och hon blev så inne i berättelsen att hon inte märkte när timern ringde efter 10 minuter. Och när hon insåg att hon läst klart egentligen, gick hon enkelt med på att läsa ut boken, då det bara var ett fåtal sidor kvar. Hon var ju sugen på att höra slutet.

Vi för loggbok för alla böcker hon läser, och när nu ytterligare en bok var utläst tog hon fram boken där hon skriver upp sina böcker. Detta är ju ett bra tillfälle för henne att träna på att skriva. Och när hon började passade jag på att försiktigt ge tips för hur olika bokstäver ska skrivas. Jag började skriva upp alfabetet med stora och små bokstäver mellan tre linjer på första bästa tidning för att hon skulle se hur de skulle skrivas. Jag berättade att översta linjen är taket i huset, andra är golvet och tredje är källaren. Hon blev mer och mer intresserad och påpekade att det ju istället borde vara ett tvåvåningshus eftersom ju bokstäver som lilla j annars hamnar i underjorden. Jag hakade på förstås. När jag skrivit alla bokstäverna sa jag på skoj:

"Ska vi se hur många små busiga barn som leker i källaren?"

Jag menade då alltså de små bokstäverna som sticker ner under den linjen som alla bokstäverna står på. Hon sken upp och räknade till sex. Och där satte leken igång!

Snart var alla stora bokstäver vuxna och alla små barn. Och hon utbrast:

"Är det en stor familj?" 
"Nej, det är ju en fest i huset", sa jag.






Då blev stora A genast mamma och stora B pappa. Lilla a och lilla b blev tvillingar. Stora C blev storasyster och lilla c blev ett till barn i familjen. Mamma A fick heta Anna och pappa B Bertil. Tvillingarna fick heta Alexandra och Bella och de var 6 år. Storasyster C fick heta Cecilia och lilla c Camilla. Cecilia var 14 år och Camilla 4 år. Hela familjen fick heta Andersson.

Sen fortsatte vi med familjen Danstål, med mamma Doris som första karaktär. Jag skrev upp familjerna, så att vi skulle komma ihåg alla namnen och påpekade hur jag skrev namnen mellan linjerna. Lilla L var hela tiden med och engagerad. Skrivandet hade blivit en rolig lek och det var Lilla L själv som uppfann den.





Nu blir sen lätt att fortsätta med familjen Gustavsson imorgon eller någon dag när det passar och då ska Lilla L själv få skriva upp alla familjemedlemmarnas namn. Kanske kan vi sedan tillsammans skriva ihop en saga om alla familjerna och vad de gör på festen. Vem vet? Rolig är det att ha hittat ett sätt att träna skrivning med min så lekfulla Lilla L som bara vill leka!





måndag 9 juni 2014

Ska jag fortsätta att blogga?

Nu har jag klarat 100-utmaningen! Eller nästan då. Tre, fyra ggr har jag missat tror jag. Men jag är nöjd ändå. Utmaningen har varit den spark i baken jag behövt för att få iväg blogginlägg varje dag. Utan den skulle det nog snarare varit ett i veckan, om ens det.

Men nu är den alltså slut. Och jag undrar om det finns någon som skulle vilja att jag fortsätter skriva? I såfall ska jag försöka. Men då skulle jag nog behöva liiiite livstecken i kommentarsfältet för att orka fortsätta tror jag allt.

söndag 8 juni 2014

Det finns inte nog med tystnad

"Var ska vi finna ordet
var ska ordet 
ljuda?
Inte här, här finns inte nog med tystnad.

Tankspriddheten är ett av de djupaste problem vi står inför idag. Alla synintrycken, allt tjattret från bloggosfären, alla de förvirrade tvetydigheterna leder till att vi blir konstant tankspridda.... E-post och sms, (Twitter, Facebook, instagram min anm.) som i sig är fantastiska teknikniska uppfinningar, har lett till att vi idag säger mer och mer om mindre och mindre. Många har blivit helt beroende av allt detta. Larmet från alla högljudda ord som kastas ut så nonchalant, så ytligt, så lättvindigt, kväver den tystnad som skulle öppna oss för Andens suckar inom oss. I vår tid måste vi därför lära oss att vara stilla. Att vänta. Att tiga. Att iaktta. Att grubbla. Att förundras.
   Tystnaden göder marken i våra hjärtan så att de ord som ger liv kan spira och slå rot. När det sedan blir dags att tala kommer orden att strömma fram som vatten ur en tyst källa." 

Ur: Guds viskningar av Richard Foster 

lördag 7 juni 2014

Tvättberget


Denna dagen har gått i tvättandes tecken. Jag har tvättat och tvättat och hängt och vikt mest hela dagen. Och det har varit ett så välsignat vackert väder att tvätten torkat på nolltid också. Mitt tvättberg i tvättstugan ser dock inte ut att ha minskat nämnvärt. Men det måste det ju gjort. Frågan jag dock ställer mig är: hur mycket kläder hat vi egentligen? Och hur mycket av detta skulle vi klara oss finfint utan? 



fredag 6 juni 2014

Glad nationaldag!

Glad nationaldag mina vänner! Här har vi väl dock inte firat i överkant precis. Maken och äldste sonen är på en liten tripp tillsammans och här hemma pågår UNT-cupen. Jag startade således dagen med att kl 7 stå på en parkering och guida bilar. Det var faktiskt riktigt roligt! Jag kände mig som en kung där jag stod och dirigerade alla dit jag ville. Och alla lydde de mig så snällt.

Under mitt arbetspass kom jag i samspråk med en man. Han berättade om sina barn som han har med flera olika kvinnor, hur han aldrig riktigt lärt känna ett av sina barn. Hur hjälplös han känner sig när han inte kan nå fram. Jag kunde se att han var ledsen över hur livet blivit. Över att inte kunna hålla ihop sina relationer. En utåt sett gladlynt man som är bruten och sorgsen inombords. Jag kände när vi talade Jesu kärlek gå ut till denne man! Och jag tänkte på vilken hjälplöshet den har som inte kan be. När han inte kunde nå sitt barn, var det liksom kört. En avgrund av tom hopplöshet. Men har man Gud är det aldrig kört! Bönen är bron till varje människa. På den kan man gå över avgrunden och förmedla hjälp till den man bryr sig om. Jag ska be för denne man och för hans barn. För det tror jag Gud vill. Jag tror Gud vill komma och göra allt nytt i denne mans hjärta och liv. För jag kände hur Gud älskar honom och lider med honom. Det kan låta konstigt kanske. Men det var så jag upplevde det när vi talade.

Idag firar vi Sverige och den svenska flaggan. Jag ber att Kristi kors som det gula korset i vår flagga påminner om, ska få bli en levande verklighet i de svenska folkets hjärta. Jag ber att kraften från det korset ska komma och upprätta och läka, omfamna och hela alla dessa brustna familjer. Det finns så mycket smärta i vårt land! Vid varje skilsmässa går något sönder inom alla de inblandade. Vårt folk lider. Jag ber att Jesus ska komma med sitt ljus och sin helande kärlek till Sveriges folk!


torsdag 5 juni 2014

Över ån efter vatten

Ibland är svaret närmare till hands än man först trodde. Kom igår på att jag ju kan läsa Astrid Lindgrens Madicken för Lilla L. Varför har jag inte tänkt på det förut? Själv tänker jag nu lägga mig i badet med Kiplings Djungelboken. Blir en bra avrundning på en ovanligt intensiv arbetsvecka.

tisdag 3 juni 2014

Söker med ljus och lykta

Jag söker med ljus och lykta efter inspirerande högläsning för min 6-åring. Snälla ge mig era bästa tips!

måndag 2 juni 2014

Bokstäver av bestick och ekologiska bananskal!





Imorse kom ett barn till mig som inte har mig som ordinarie dagmamma. Jag hade inte hunnit avsluta min frukost eftersom vi försovit oss (hela familjen har redan ställt om mentalt till sommarlov...) Den lilla flickan ville inget göra, utom att sitta i mitt knä medan jag åt färdigt min frukost. Så är det ju med barn. Innan de är fyllda och känner sig anknutna till sin vuxen, har de inget bränsle att leka med. Bränslet tankade den lilla flickan i mitt knä och medan hon gjorde det, kom vi tillsammans på ett nytt sätt att bygga bokstäver och leka med språket.

Det började med att hon hittade en liten etikett med små, små bokstäver på någon förpackning och började peka på dem hon kände igen. Hon benämnde dem som "mammas bokstav", den och den kompisens bokstav osv. Jag frågade då om hon visste hur min bokstav såg ut? Det visste hon inte och den fanns inte heller med på den lilla etiketten. Då såg jag mig om efter något att bygga M med. Genast föll mina ögon på besticken på bordet. Jag byggde ett M med två bordsknivar och två teskedar. 

Och sen drog det igång! Flickan ville bygga sitt namn, sin mammas namn, mitt namn, och så ordet bajs (!). Det blev ett härligt laborerande med besticken för att bygga de olika bokstäverna. När vi kom till bokstaven S påpekade hon själv att den ju måste vara böjd. Såklart! Jag såg mig runt efter något "böjbart"och innan jag hunnit komma på det själv, kom Lilla L och utbrast: "Bananskalen!" Perfekt! Bananskalen (ekologiska!) fick därmed tjänstgöra så fort någon bokstav innehöll en "böj" av något slag. Resultatet blev fina bokstäver av bananskal och bestick över hela köksbordet. Jag blev tvungen att duka undan frukosten fortlöpande för att få plats med alla bokstäverna... 

Den till en början så tystlåtna flickan var vid det här laget entusiastisk och livad och fullt inbegripen i samtal om ljud och bokstäver och ord med mig. Innan vi slutade hade vi kommit på att hon under dagen skulle berätta för mig så fort hon hittade ett ord som börjar på S, och så skulle jag skriva upp dem på en lång lista. Det gjorde jag och när hon skulle gå hem hade det hunnit bli 16 ord! Jag har en känsla av att listan kommer att fyllas på ytterligare imorgon.

Och bränsletanken då? Jo, den blev ju fylld på kuppen. Efter denna bokstavslek på tu man hand, gick det hur bra som helst att sätta igång att leka! 




söndag 1 juni 2014

Lägg denna kille på minnet!


Lägg den här killen på minnet, för om ca 10 år skulle jag tro att han dyker upp i TV-rutan!

 Fotboll är hans passion! Han har talang och ett hängivet hjärta för fotbollen. Han förstår också att det krävs hårt arbete för att nå dit man vill. På grund av det har han redan målmedvetet börjat jobba för att få ihop 10 000 timmar fotboll i kroppen. Ofta går han själv ner till fotbollsplan och nöter och nöter frisparkar. Han missar inte ett tillfälle att få spela med brorsan eller kompisarna på gården. Sina träningar och matcher missar han inte heller om det går att undvika. Han cyklar själv till träningarna i sol som i spöregn. 

Idag skulle övriga familjen stanna i stan på en picknick med kyrkan. Då tvekade han inte att ta bussen själv till matchen. Han visste att de skulle möta regionens bästa lag, som de förlorade med 0-13 till i lördags. Men det lät han sig inte nedslås av. Nej, han var taggad att kämpa och lära av att spela 
mot bättre killar. När vi kom hem, kom han precis cyklande hem från matchen. Han hade inte ätit lunch (jag missade att ge honom lite av picknicken). Men ändå var han glädjestrålande och berättade att de bara förlorat med 3-4. Han kände det som om de vunnit! Dessutom hade han äntligen fått utdelning på sitt nötande av frisparkar.

"Mamma, idag fick jag göra något jag drömt om länge; jag fick göra ett frisparksmål!", sa han med glittrande ögon! 

Sen berättade han passionerat om hela matchen i detalj! Man skulle kunna tro att han vunnit en vm-final. Jag hade fullt schå att få honom att äta något under tiden... 

Ja, fotboll är verkligen hans passion! Han tänker, leker, ritar, andas och lever fotboll. När han låg i min mage sparkade han otroligt mycket, mest av alla mina fyra barn. Vi skojade och sa ofta att det nog låg en fotbollsspelare där inne. Och mycket riktigt. Det gjorde det! 


lördag 31 maj 2014

När allt vänder i en hast!

Vet ni! Mot alla odds tog jag mig faktiskt iväg till stan och till min älskade pappa igår! Jag tror det berodde på att jag slutade försöka orka och slutade känna att jag borde. När jag istället bara la mig till rätta i Guds varma famn fick jag plötsligt lust och mod! Och det kändes faktiskt som att jag bars till stan, även om jag såklart körde bilen och gick alldeles själv ut till den.

Men ändå var det som om jag bars. Med mig hade jag också Jojjan som alltid tycker det är mysigt att få följa med när jag eller min älskade man ska nånstans.

När vi kom fram, plockade vi först med oss lite försommarblommor som vi tänkte ge till pappa/morfar. Vill ju att han ska få in lite av sommaren på sitt rum.

Mamma var också där när vi kom upp på rummet och båda blev så glada och överraskade av att vi plötsligt dök upp sådär. De satt och lyssnade på gamla kristna sånger och sjöng med. Jag stämde in och tyckte det var så fint och härligt! Jojjan satte sig och ritade av en häst ur boken: "Himlen finns på riktigt" Lite senare visade hon teckningen, och då kom vi på att jag ju kunde läsa högt för dem alla tre ur boken. Pappa uppskattade detta kolossalt mycket! Han blir alltid så salig när man talar eller sjunger om himlen! Det blir förresten jag också!

Efter högläsningen sa vi hej då och så åkte jag och Jojjan till en närliggande secondhand. Jag är stormförtjust i secondhandbutiker! Jag gillar inte alls att gå i vanliga affärer, men med secondhandbutiker är det något helt annat! Gillar spänningen i att inte veta vad man kan hitta för roliga fynd och myser när jag går där och letar bland kläder och böcker.

Denna gång gjorde jag ett fynd som gjorde mig riktigt glad! Jag hittade en alldeles perfekt skinnjacka! Snygg, rätt storlek och precis en sån som jag letat efter länge! Kände mig så välsignad! Dessutom hittade jag en hel hög med barnböcker! Fyra av dem var en serie som Jojjan senare började läsa hemma. Hon läste och läste igår eftermiddag och imorse läste hon ut första boken innan frukost! Ett säkert tecken på att det var en bra bok. Jojjan är annars inte den som kastar sig över böcker på det viset i första taget och det brukar vara svårt att hitta någon bok hon kan tänka sig läsa. Nu dök jag alltså på en serie som hon uppenbarligen älskar! Idag har hon fortsatt med bok nummer två och suttit i min läsfotölj inlindad i en virkad filt och läst medan hon mumsat på sitt lördagsgodis och regnet smattrat på fönsterrutan intill. Så härligt!

Men fynden slutar inte ens där. Nej, som om det ovan nämnda inte vore mer än nog, hittade jag dessutom en rolig kjol till mig själv och shorts till både Lilla L och Nonno. Nonnos var riktigt snygga, såg knappt använda ut och var av märket Calvin Klein. Själv bryr jag mig inte om märken, men för min son är det dessdå viktigare. Så roligt att hitta de shortsen just till honom då!

Ja, det blev en fantastiskt fin eftermiddag! Det trodde jag aldrig när jag skrev blogginlägget igår. Så förunderligt allt kan vända i en hast när man lägger allt i Guds händer.

fredag 30 maj 2014

Juldagen eller en regnig sommarlovsdag










 



Igår "hade" jag lördag. Kändes som en lördag på alla vis; mysfrukost med hela familjen, kaffe på
altanen med älskade mannen min och sen titta på Noahs fotbollsmatch. När vi kom hem var jag nära att dra igång lördagsstädningen! Men sen besinnade jag mig och insåg att det var helgdag och Kristi himmelsfärdsdag.

När jag vaknade i morse kändes det istället som juldagen ungefär. Jag hade den där trötta sega goa känslan man brukar ha just på juldagen. Alla sov länge och somliga skrotade runt i nattlinne och morgonrock hela förmiddagen. Frukosten åt vi vid 10 och sen spelade vi "7 wounders" allihop. När jag satt där och spelade och tittade ut på det stilla försommarregnet, kändes det istället som en skön sommarlovsdag utan några åtaganden på schemat. Skön känsla!

Dock kan jag känna mig lite frustrerad över att känna mig så seg och overksam, men jag försöker intala mig att det är dumt att kämpa emot och istället ta vara på vilan och hoppas att den resulterar i energi och kraft en annan dag. Och jag får annat av värde gjort. Att spela spel med hela familjen är ju värdefullt och relationsbefrämjande. Att sedan sätta sig i bästa läsfåtöljen och läsa Kulla Gullas sommarlov för Jojjan i nästan en timme är oerhört dyrbart det med. Dessutom njuter jag kolossalt av det själv!

Min önskan är att jag också ska ta mig ut och till stan för att hälsa på min älskade pappa. Just nu känns det dock som ett oöverstigligt projekt, så jag vet inte om det blir av. Det finns ju en ledig dag imorgon också..

Framför allt ska jag idag vinnlägga mig om att inte låta den krävande lilla "borde-rösten" förstöra min vilodag. Viktigare än något är att bevara mitt hjärta och sinne i frid. Och det låter sig bara göras om jag slutar lyssna på den krävande rösten och istället vågar lita på den stilla brisen inom mig som säger att jag faktiskt får vila som ett litet fattigt barn i Guds kärleksfulla armar. Idag och alla dagar.



torsdag 29 maj 2014

Kristi himmelsfärdsdag!


Idag är det Kristi himmelsfärdsdag! Dagen då vi kristna firar att vår Herre Jesus Kristus, på den 40:e dagen efter sin uppståndelse, blev upptagen till himlen.

Denna dag gläder jag mig och tänker på att han på samma sätt som han upptogs till himlen, en dag ska komma tillbaka och hämta hem oss till sig! Vilken obeskrivlig glädje. Vilket saligt hopp!

I Apostlagärningarna står det så här:

Jesu himmelsfärd

När de nu var samlade frågade de honom: "Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?" Han svarade dem: "Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt. Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns." Då han hade sagt detta, såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han for upp, se, då stod två män i vita kläder hos dem. Och de sade: "Ni män från Galileen, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen."
Apg 1:6-11

I Kyrkans tidebön ber vi ikväll så här:

"Allsmäktige Gud, fyll oss med helig glädje och låt oss leva i tacksamhet och kärlek, ty Kristi himmelsfärd är början till vår upphöjelse, och hela kyrkans kropp är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före. Genom honom, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig Fader och Den helige Ande, lever och råder från evighet till evighet. Amen."

Internetstrul

Jag har fortfarande ambitionen att blogga varje dag i hundra dagar. De senaste dagarna har vi dock varit utan internet och jag har därför inte kunnat blogga. Men nu är internet tillbaka och med det mina dagliga blogginlägg. Jag får väl försöka göra flera per dag, för att kompensera för de uteblivna dagarna.

måndag 26 maj 2014

17 kramar om dagen

Igår läste jag på någon blogg att barn behöver 17 kramar om dagen. När jag läste inlägget framkom det att det väl inte var vetenskapligt bevisat, men å andra sidan, vem skulle säga att det inte är sant? Jag blev såklart inspirerad att försöka ge mina barn 17 kramar idag.

17 stycken är rätt många, drygt en i timmen om man räknar att dagen är tolv timmar lång. Jag berättade i allafall om detta för Jojjan imorse och utmanade henne att hinna ge mig 17 kramar, innan jag hunnit ge henne 17! Hon hakade genast på och började kramas! Så härligt! Och nu ikväll kunde hon glatt konstatera att hon gett mig 23 kramar och vunnit!

Precis nu kom min 13-åring och undrade vad jag bloggar om. Jag berättade då om de 17 kramarna. Inte heller han var sen att haka på! Genast sprang han till pappa och sa att alla behöver 17 kramar om dagen för att må bra! Som om det var ett vetenskapligt bevisat faktum! Sen sprang han tillbaka till mig och började glatt ge mig kram efter kram. Vi är nu uppe i sexton. Den sista ska pappa få säger han.

Detta visade sig ju vara riktigt effektivt! Jag ska absolut försöka komma upp i 17 kramar om dagen. Lyckad jag med alla fyra barn och maken (!) blir det ju 85 kramar på en dag! Oj vad bra jag kommer att må!

söndag 25 maj 2014

Som att besöka ett nytt land


Denna söndagseftermiddag började jag läsa Marcus Birros senaste bok; Evangelium enligt Marcus. Inte helt oväntat njuter jag av vad jag läser, då jag alltid fascineras och berörs av hans välskrivna krönikor i Expressen och Världen idag. Nu har jag en hel bok med hans fina klockrena sätt att beskriva sin vandring in i en relation med Gud.

Ett litet stycke fastnade jag för precis i början av boken, för det är precis så jag själv upplever mitt liv med Gud:

"I början var min tro som när man besöker ett nytt land och lite trevande försöker sig på att tala språket där, räkna om valutan snabbt i huvudet innan man betalar. Jag trodde jag visste en del om det där landet men upptäckte (och upptäcker alltjämt) att jag vet mindre och mindre för varje dag som går."

lördag 24 maj 2014

Favorit i repris!



Det blev Snappa-näsduk-tävling ikväll med. Jag får dock ta det lite försiktigt och vara klädd i de föga vackra stödstrumporna för att skona mina stackars benhinnor. Men det är svårt att ändå inte ge allt! Har vunnit mot min äkta hälft en gång, mot Lilla L alla gånger om jag inte låter henne vinna och mot Nonno några gånger. Mot Boppo och Jojjan har jag inte vunnit en enda gång! Speciellt irriterande är det att jag inte kan vinna mot Jojjan! Snabb och explosiv är hon som få! Helt omöjlig! Men jag ger inte upp! Innan sommarn är slut ska jag slå henne!


fredag 23 maj 2014

Som ett eget litet läger


Tack vare att Lilla L kom hem från ett barnkalas och berättade att hon lekt snappa näsduk, fick vi en härlig familjekväll med en serie av snappa-näsduk-tävlingar ute på gräsmattan. Så roligt att leka tillsammans allihop! Visst blev det lite gråt och tjafs här och var, men på det stora hela blev det en lyckad kväll. Så lyckad att barnen ville att vi skulle köra Snappa näsduk imorgon också! Tänk vad rik jag är som har en stor familj att leka sådana här roliga lekar med. Sånt man annars bara fått göra på läger när man var yngre. Men nu har jag ett eget litet nätt läger här hemma ständigt och många chanser till att bevara barnet inom mig.

torsdag 22 maj 2014

Utedag utan mygg

Idag har jag varit ute i det extremt fina vädret hela dagen. På förmiddagen nere vid ån med tre barn. På eftermiddagen hemma hos en kollega med 23 barn vid hennes pool (vi var fem vuxna och alla barn var inte i poolen samtidigt). Nu ikväll har vi ätit ute och sedan gick jag till vår skogsdunge och läste en stund. En helt fantastiskt fin sommardag har vi haft helt enkelt! Och hör ni! Har ni tänkt på att det knappt finns några myggor? Det har vi snön och kylan i början av maj att tacka för! Även om det blir svårare för fåglarna att få mat, så måste jag säga att jag inte sörjer att så många myggägg dog och aldrig fick tillfälle att sticka mig. Nej det gör jag inte!

onsdag 21 maj 2014

Genialisk mattelek med snäckor


Jag visste när jag gick där på stranden i Turkiet och plockade snäckor och stenar, att jag skulle hitta något roligt och pedagogiskt att göra med dem här hemma. Och idag kom det! För idag hittade jag den här enkla men så geniala matteleken!

Vad man behöver är tio eller fler små saker som får plats i handen. Och vad passar väl då bättre än vackra små snäckor och stenar?! För att göra det roligt och inbjudande inledde jag leken med att barnen fick välja ut snäckorna och stenarna själva. Jag tog sedan fyra av dem i min ena hand och frågade hur många det var? De visste ju genast att det var fyra. Sedan gömde jag händerna bakom ryggen och gömde två av dem i min andra hand. Därefter tog jag fram båda händerna - den ena öppen med två snäckor i och den andra knuten- och ställde den magiska frågan:

"Hur många snäckor finns i den knutna handen?"

"Två! Det var för enkelt mamma!", utbrast Lilla L.



Jag lugnade henne med att detta bara var en provomgång för att visa hur det gick till. Efter denna första gång använde jag betydligt fler snäckor och stenar. Först så många som 12 för att hon inte skulle klaga på enkelheten. Gömde sex av dem och frågade. Inga problem. Gömde åtta av dem. Efter lite funderande kom svaret fyra.

Därefter körde jag med tio och tränade de s k tiokompisarna. Detta visade sig vara ett ypperligt sätt att träna detta på. Allt eftersom jag gömde olika antal av de tio gick det upp ljus för henne. Som t ex när jag först gömde sju och det fanns tre kvar. Och lite senare gjorde tvärt om, dvs gömde tre och hade sju kvar.

"Åh! Nu förstår jag!", utropade hon lyckligt när hon insåg sambandet mellan tre och sju.


Men nu var det ju inte bara jag och Lilla L som ville leka mattelek. Runt oss stod ett par 4-åringar som gärna ville vara med. Det fina här var att Lilla L då genast ville vara den som hittade på lagom svåra tal till dessa. Det gjorde hon galant och la det på en perfekt nivå som fyraåringarna klarade. Så roligt att se henne på ett ögonblick gå in i "pedagogrollen".



Vi varvade med att jag gjorde lite svårare till henne och hon lite lättare till de andra. När Jojjan (9) kom hem från skolan ville hon också vara med och ville att vi skulle använda 20 snäckor till henne. Det gjorde vi och jag insåg att det var en perfekt nivå för henne att träna på. Enda kruxet var möjligen att få plats med dem i handen...

Älskar när man hittar så här genialiska sätt att lära! Denna enkla lek kan man ju göra nästan var som helst. Bara man har ett antal småsaker är det bara att sätta igång att leka och lära! På detta handgripliga sätt blir den abstrakta matematiken genast konkret och begriplig och barnen förstår verkligheten bakom siffrorna de kommer att se på papper senare.

ps Om någon undrar så är det givetvis så att det finaste jag har det sätter jag på bordet ds

tisdag 20 maj 2014

Trolla med knäna


En morgon i början av maj blev en helt vanlig mamma omåttligt populär bland sina barn. Det var en vanlig skolmorgon och frukosten skulle fram. Men denna morgon fanns det inte mycket att göra frukost av i mammans kök. Ingen mjölk. Ingen fil. Inget bröd. Inga mannagryn. Ett perfekt läge för mamman att trolla med knäna med andra ord!

Och det gjorde hon. Hon drog sig till minnes att hon läst om chokladpannkakor på Jills blogg och fick fram receptet. Ägg fanns, grädde fanns, mandelmjöl fanns, ett halvt paket Philadelphia fanns och faktiskt det mesta som skulle vara i chokladpannkakorna.

Fram åkte elvispen och en bunke och så var snart pannkakssmeten ett faktum. Innan barnen ens hunnit upptäcka att det inte fanns någon frukost var mamman igång och stekte chokladpannkakor i långa banor. Dessa serverades snart de storögda förundrade barnen med banan och chokladsås. Succén var ett faktum!

Mamman kände sig som en hjälte där i köket och inte så lite lycklig över att ha kunnat överraska sina barn så. Hon gladdes också åt att de tyckte så mycket om pannkakorna fast de varken innehöll mjöl eller socker.

Sedan den morgonen i början av maj har chokladpannkakor gräddats flera gånger till. Senast idag då mamman hade sju barn som var hungriga och behövde mellanmål. Hon stekte pannkakorna och tog sedan med dem, en filt och alla sju barn till den soliga gräsmattan. Där hade de en fantastiskt mysig picknick bland maskrosor och tusenskönor. Alla barnen lär sig väl smaka och mamman log ikapp med solen.








måndag 19 maj 2014

Vårruset


Känner mig stolt över mig själv som tog mig iväg till Vårruset ikväll tillsammans med några av mina kollegor! Jag har ju pga av pollen och sjukdom inte alls sprungit mycket och bara korta sträckor. Ändå gick det förvånansvärt bra tycker jag. Fick visserligen håll efter ca 2 km och gick en bra bit då det ändå var asfalt - kan inte springa på så hårt underlag-  klämmande på en sten i ena handen. Men sen släppte det och jag kunde springa på rätt bra. Gick förstås då och då, men blev inte särskilt trött när jag sprang längre partier. Tog det lugnt mest med tanke på benen och för att inte få håll igen. Hade varit så osmart att jag åt precis innan jag åkte, så då kom ju mjälthuggen som ett brev på posten.

Regnigt var det och blöt blev jag om fötterna så att det plaskade i skorna. Mer härligt kändes det att jag faktiskt klarade att ta mig runt fem km. Väldigt längesen jag sprang en sån lång (med mina mått mätt) sträcka. Nu blir jag peppad att ta tag i löpningen igen!

söndag 18 maj 2014

Idag har jag agerat fågelmamma minsann!


Idag fick jag göra något jag aldrig gjort tidigare! Jag fick mata en liten fågelunge!

Vi var vid grillplatsen utanför min mammas lägenhet och skulle grilla tillsammans med mina föräldrar. Så säger Lilla L plötsligt att hon hittat en fågelunge! Och mycket riktigt. I gräset låg en liten fågelunge och såg så sårbar och ensam ut. Pep och ropade på mat gjorde den också. Jag gick då till närmaste rabatt och började gräva i jorden efter mask. Snart hittade jag en och gick till lilla fågelungen med den. Ungen gapade stort och slukade girigt masken! Sen började den pipa efter mer mat. Jag och Lilla L letade fler maskar och gav den två till. Jag trodde ungen var övergiven och försökte hjälpa den på detta vis.

Men sen hittade vi en till unge i gräset. Den var dock lite rädd och vågade inte ta emot mask från mig. Lite senare när vi satt och åt upptäckte jag att ungarna inte alls var övergivna. Två vuxna fåglar höll koll på dem och kom med mat då och då. Skönt! Då insåg jag också att det var en björktrastunge jag matat. När jag senare läste lite om dem, stod de att de föredrar daggmask till föda. Jag hade serverat favoriträtten med andra ord!

Men jag tycker det var konstigt att ungarna låg helt oskyddade på marken på detta vis! Någon kan ju lätt råka trampa på de små ungarna som ligger i gräset och de är ju ett lätt byte för en katt eller något annat djur. Kära fågelmamma, du borde ta hand om dina små bättre än så!

Rolig upplevelse var det i alla fall och de är flygfärdiga efter bara 11-15 dygn efter kläckning, så förhoppningsvis kan de snart flyga och komma upp i skyns och trädkronornas trygghet.

lördag 17 maj 2014

Ett fantastiskt genombrott!


Det har hänt något stort! Lilla L har upptäckt glädjen i att läsa!

Som jag tidigare har skrivit, har Lilla L inte varit så jätteintresserad av att lära sig läsa. Jag har fått peppa och hitta på roliga sätt för att få henne med mig. Men nu, nu har det vänt! Och det hände när vi började läsa: "Freja bakar en tårta"  av Trine Juul Hansen. Hon läser den högt för mig en stund varje dag, och redan första dagen när vi började på den ville hon bara läsa nästa och nästa sida.

"Jag blir ju så nyfiken på vad som ska hända!", utbrast hon när jag frågade hur det kom sig att hon plötsligt ville fortsätta läsa fast lästiden (3 minuter) var slut.

Och det drivet har hållit i sig. Nu behöver vi inte längre någon timer som ringer efter 3 minuter, nu läser hon på så länge hon orkar och det blir oftast minst 10 minuter! Hon kommer till och med själv och föreslår att hon ska läsa högt för mig ur den boken. Vilket genombrott!

Jag har ända sedan jag först började att lära henne läsa, försökt förmedla denna glädje, utan att lyckas. Men nu har hon upptäckt det själv! Jag är så glad! Det är en sådan rikedom att kunna läsa och njuta av det. Så många spännande världar öppnar sig för den som läser! Detta vill jag föra vidare till mina barn och det verkar onekligen som om jag är på god väg med denna min minsta!

Världen bästa grej! Jag är euforisk!


Åh! Jag har kommit på världens bästa grej! Jag ska läsa engelska barnböcker för Jojjan; min äldsta dotter som är nio år.

Det hela började med att hon såg hur jag och Lilla L jobbar med ordbilder. Då föreslog hon att hon och jag ska jobba på ett liknade sätt med engelska ord. Den idén tände jag såklart genast på! Jag började med att göra kort med de mest vanliga engelska orden utifrån en Dolch Sight Word list. Dem lärde hon sig snabbt (ca 15-20 ord). Jag föreslog sen att vi kunde låna enkla böcker på engelska att läsa och jobba med. Hon tyckte det verkade kul.

Så idag när vi var på biblioteket påminde hon mig om att vi skulle låna någon bok på engelska. Jag föreslog då att vi kunde ta en bilderbok hon hört på svenska. Det blev Pippi Långstrump, eller Pippi
Longstocking som den ju heter på engelska. Hon samtyckte.

Efter lunchen satte vi oss i solen i vår älskade fårhage och började. Hon tyckte att vi skulle ta en sida
per dag som hon skulle lära sig läsa och förstå. Jag föreslog dock att jag läser flera sidor högt för henne och översätter fortlöpande och så kan vi ju utöver det fokusera på en sida i taget med olika ord som är bra att träna lite extra på. De orden kan vi göra t ex memoryn, roliga sånger eller något annat sådant kul av. Ingen glosträning i vanlig bemärkelse alltså. Hon gick med på förslaget och jag satte igång att läsa.

Och nästan genast insåg jag hur effektiv inlärning detta kommer att bli! Hon får hela tiden höra engelskan och får på så sätt naturligt en känsla för uttal och ordföljd, utan att man behöver jobba aktivt med det. Hon kommer av bara farten uppsnappa och lära sig fler och fler ord allteftersom vi läser och översätter och orden återkommer.

 Åh jag blir alldeles lycklig av detta! Får en sådan kick av att få lära mina barn saker på ett roligt och
inspirerande sätt! Dessutom får vi ju en massa härlig tid tillsammans! Detta har jag ett sånt eget inre
driv för, att jag kommer att söka upp henne ofta och föreslå att vi läser eller spelar engelska-memory
eller nått annat. Hon kommer då uppleva att jag vill vara med henne. Och det kommer att stärka anknytningen emellan oss och befästa känslan av att vara älskad hos henne. (Det här tror jag - som en liten parentes i sammanhanget - är ett bra sätt att få mycket tid med sina barn; detta att hitta något som man själv tycker är roligt och göra det tillsammans med barnet. Då blir det en äkta glädjefylld gemenskap som inte tar kraft, utan i stället ger kraft. Jag försöker hitta något sådant speciellt med alla mina barn.)

Samtidigt som vi då får all denna värdefulla tid tillsammans, får hon också ett försprång i engelskan. En fantastisk win-win situation!

Själv utbrast hon glatt lite senare när jag skulle skjutsa henne till ett kalas:

"Nu kommer ju jag att tycka att engelska i skolan är lätt!" 

"Precis!", sa jag.

Målsättningen är nu att läsa högt ur engelska barnböcker för henne en stund varje dag. Tänk vad roligt och bra detta kommer att bli! Min starka önskan att hemskola mina barn, får ju också på detta sätt utlopp. Jag är euforisk!


torsdag 15 maj 2014

Söka ordbilder i böcker




"Nu ska ni få göra en skolsak", sa jag till "mina" två femåringar idag.
"Ja!", sa de glatt.

Sen tog jag fram denna sida kopierad ur en bok, och berättade att de skulle försöka hitta så många "jag" som möjligt. 

Båda satte genast igång med liv och lust och speciellt en av dem tyckte att det var fantastiskt kul och gav ifrån sig små glädjetjut då och då. Så roligt när man hittar aktiviteter stimulerar så. Och detta är ju otroligt enkelt! Men ändå så lärorikt. Barnen memorerar inte bara ordbilden, utan tränar också ögat att skilja på de olika bokstäverna och dess kombinationer. En viktig del i läsandets konst. 


onsdag 14 maj 2014

Inlärning som involverar hela hjärnan och får huset att gunga!


Idag har jag lärt barnen min nya coola: "Jag-sång"! När det gäller att lära barn läsa finner jag ständigt nya stimulerande vägar att gå. Idén till att göra sånger av ordbilderna fick jag från den här bloggen. Hitta på sånger och ramsor gör jag ständigt och detta var ju en superkul idé! Med rörelser och sång lär sig barnen ordbilderna på ett roligt och engagerande sätt! Forskning visar att ju fler sinnen barnen använder på samma gång, ju effektivare blir inlärningen eftersom många delar av hjärnan aktiveras samtidigt. Dessutom har vi ju hejdlöst roligt tillsammans!





Denna sång kräver som ni ser coola glasögon. Innan jag skulle lära dem sången sa jag:

"Men hur ska vi göra, vi har ju inte så många glasögon?"

Min 6-åriga dotter spände då ögonen i mig och sa:

"Är inte du kreativ eller? Man kan ju göra glasögon!" Med en: "Dööh!" attityd liksom.

Och inte kan jag kännas vid att inte vara kreativ! Genast hämtade jag ipaden och googlade på att göra egna glassögon och hittade det här.  Perfekt! Bara att skriva ut mallen och så var vi igång med att pyssla egna glassögon. Till rutor tog vi helt sonika gladpack som vi limmade från baksidan och målade med tuschpennor.


Finns säkert bättre sätt att göra rutor på, men i vanlig ordning högg jag första bästa idé som kom flygande och körde! Hela eftermiddagen sen gick barnen och gnolade: "Jag stavar jag med j a g…" och gick och gungade till melodin. Jag bara ler!


tisdag 13 maj 2014

Sköna maj välkommen till mitt sagoland!


Äntligen kom du sköna maj! Visserligen en halv månad försenad, men nu är du här och allt är väl!

Ikväll efter middagen mer sprang än gick jag ner till fårhagen, ivrig att få slå mig ner bland gullvivor och fågelkvitter i kvällssolens sken. Drog in doften av maj och kände lyckan inom mig. Äntligen!

Framme i hagen satte jag mig emot en lite trubbig sten och njöt av både omgivningarna och min förtjusande bok! Dickens alltså! Vilket språk, vilken fröjd att få läsa var enda mening!

Försjunken i boken hörde jag plötsligt ett barn ropa på avstånd. Tänkte att det säkerligen var min äldsta dotter. Och visst var det det! Efter ytterligare några rop, hittade hon fram till sin mamma och kom skuttande genom det grönaste av gräs med Kulla Gulla boken vi håller på med i handen.



Hand i hand hittade vi en ny plats att sitta på - den trubbiga stenen hade börjat göra sig väl påmind- och så förlade vi kvällsläsningen här, i ljuvaste vårkvällen med fåglar, blommor och träd stilla lyssnande omkring oss. En sån lycka! Sen begav vi oss hemåt hand i hand genom den solbestänkta hagen. Så vackert som i en saga! 

Tänk att vi fick gå där vi två. Jag och min älskade lilla dotter.  Ja,  nog är det som en saga allt! 

måndag 12 maj 2014

Sesambullar och veckans mat



Idag är jag äntligen på benen igen! Har inte känt mig helt frisk, men börjat känna mig som mig själv igen. Så skönt!

Under dagen har jag tagit det rätt lugnt, då krafterna inte varit helt tillbaka. Har roat mig (och de i familjen som sett mig) med att hitta på ordsånger. Pedagogiska sånger som lär barnen ordbilder. Har sjungit och apat mig och fått någon stackars familjemedlem att filma mig med ipaden. Sånt tycker jag är vansinnigt roligt! Det värsta är att jag går på inspiration då och inte riktigt hinner hejda mig innan orken tar slut. Nio små sånger fick jag ihop innan jag kroppen sa totalt stopp. Någon av dem ska jag lära dagbarnen imorgon. Blir roligt att se vad de tycker. Maken tycker att jag ska starta en youtube-kanal där jag lägger ut sådana här sånger och annat jag hittar på. Vet inte jag. Känns lite främmande och läskigt. Vi får se.

Ikväll fick jag rycket att prova ett recept på LCHF-bröd.  Det var väldigt enkelt att göra och såg smarriga ut när jag tog ut dem ur ugnen. Först smakade de inte så bra, men då insåg jag att de varit inne i ugnen för kort tid (vår ugn är väldigt seg) och när de gräddats i tio minuter till, blev de mycket bättre! Makens betyg var "helt okej!". Kommer säker göra dessa fler gånger. Är ju gott att äta macka ibland. Men jag försöker undvika mjöl och då är detta bröd perfekt som alternativ.

På något mirakulöst sätt fick jag ihop en matplanering för veckan också. Trodde aldrig jag skulle orka det, men det gjorde jag och här kommer den:

Måndag: Linssoppa med en klick cremefraiche, knäckebröd, smör och ost.
Tisdag: Köttfärslimpa, potatis, sås, någon grönsak.
Onsdag: Fylld rödspätta, kokt broccoli
Torsdag: Gulaschsoppa, bröd, smör, ost
Fredag: kycklingben i ugn, klyftpotatis och Anthons hemgjorda röra

Helgen vet jag inte än.

Nu ska jag lägga mig tidigt, så att jag orkar med alla goa barn som kommer hit imorgon.

Ha en fin vecka allesammans!

söndag 11 maj 2014

Allrakäraste syster


Idag har jag i alla fall orkat läsa för mina flickor. Det är bland det mysigaste jag vet! Speciellt när det är böcker fulla av fantasi. Allra käraste syster av Astrid Lindgren är en perfekt sagobok tycker jag. En fantasifull berättelse med ett underliggande budskap, vackert språk och härliga illustrationer. En saga jag kan läsa om och om igen för min lilla flicka utan att tröttna.

lördag 10 maj 2014

En tanke som vände allt


Idag har jag varit sängliggande. Förkylningen har slagit mig med en sådan kraft att jag knappt tagit mig ur sängen. Så förbi att jag med nöd och näppe orkade äta frukost imorse och har sovit timvis under resten av dagen. På sin höjd orkat läsa lite däremellan.

I ett sådant tillstånd är det lätt att bli gnällig och tycka enormt synd om sig själv. Jag medger här villigt att jag vid ett par tillfällen idag också brutit ihop och gråtit över att jag känt mig så dålig och eländig.

Men då och då under dagen i mitt sjuka, slumrande tillstånd har jag mumlat några ord av bön till Gud. Och han har hjälpt mig. Han gav mig tanken att detta inte behöver vara ett meningslöst tillstånd.  Utan ett underbart tillfälle att känna identifikation med alla de som är sjuka och lider på jorden.

Den tanken vände allting. Visst känner jag mig eländigt sjuk och orkeslös. Men plötsligt såg jag mitt tillstånd i ett annat ljus. Jag fylldes av tacksamhet till att jag nästan varenda dag under året faktiskt är frisk! För så är det. Jag är väldigt sällan sjuk. Jag insåg att jag inte nog förstått att värdera detta. När man är frisk är det så lätt att ta det för givet. Jag insåg hur privilegierad jag är som inte har någon kronisk sjukdom som många på vår jord. Många är dom som ständigt lider och har ont. Jag började be för dem. Och tacka för nåden att själv ha hälsan.

Under dagen har jag också fyllts av tacksamhet till mina två fina döttrar! Den manliga halvan av familjen har varit på innebandyavslutning och tjejerna har därför fått dras med mig. Vid lunchtid insåg jag att jag inte skulle orka fixa någon mat. Jag frågade då tjejerna om de kunde fixa själva? Det kunde de. De värmde på tacosrester från igår och skar upp nya grönsaker att ha till. Enligt egen utsaga dukade de ordentligt också. Så fantastiskt att ha så stora barn att det fungerar. Men inte nog med det. Jojjan fixade till och med lunch åt mig! Kom in med den fina tallriken på bilden med makrill, grönsaker och en klick turkisk yoghurt. Till det ett glas vatten med pressad lime. Så fint gjort! Efter maten frågade jag om det fanns kaffe kvar. Det fanns det inte, men Jojjan erbjöd sig genast att brygga nytt och kom med det och en bit mörk choklad! Vilken gåva när man känner sig så här. Och de har inte bara fixat mat själva utan också gått ut med hundarna, varit sams (inget som är självklart annars), lekt och gjort picknick som de tagit med ut till skogskojan tillsammans. Så tacksam! Vilken nåd!

Så tack vare Guds nåd har denna dag som kunde varit fylld av bedrövelse istället blivit fylld av ljus och tacksamhet. Genom Guds nåd har jag kunnat vända blicken bort från mig själv till andra. Och innan jag slutar, vill jag tillsammans med er be en bön för alla dem som är sjuka. Be med mig om du vill:

Jesus Kristus, jag ber till dig som själv lidit och dött,
och som burit alla sjukdomar i din egen kropp.
Jag ber till dig för alla dem som just nu är sjuka. 
Jag ber för alla barn, för alla gamla.
För alla ungdomar och för alla vuxna.
Jag ber för alla dem som på något sätt lider av sjukdom och smärta.
Jag ber att de, vem de än är, i sin svaghet ska vända sitt hjärta och sin tro till din styrka.
Jag ber att de ska få erfara ditt ljus mitt i sitt mörker.
Få erfara din hjälp i sin egen hjälplöshet. 
Få erfara din oändliga kärlek till dem var och en.
Framför allt ber jag att de ska finna tron på dig, 
och vid livets slut sin själs frälsning.
I ditt namn ber jag. Amen. 



fredag 9 maj 2014

Plättlätt och roligt att lära sig läsa med ordbilder!



Ju mer jag och Lilla L leker med ordbilder, ju mer inser jag hur genialt det är! Jag kan bara inte fatta att man inte jobbar på detta sätt med läsinlärning i svensk skola! Att ge barnen möjligheten att kunna en lång rad ordbilder, skulle ju underlätta läsningen enormt! Det är ju urjobbigt rent ut sagt för en liten nybörjare att sitta och stava sig igenom varenda ord i en text. Och man riskerar ju att döda läsglädjen direkt. Varför frågar jag mig?

Hur som helst får min lilla tjej här hemma i alla fall förmånen att lära sig att läsa på ett lättsamt och roligt sätt. Hon har inte varit speciellt intresserad av det alls. Utan tyckt att det är för jobbigt. Hon har sagt att hon genast vill kunna läsa så bra som mig. Riktigt så smidigt funkar det ju inte, men sedan vi började med att på olika sätt träna på ordbilder, har läsglädjen ökat i takt med att hon snabbt fått ett helt annat flyt när hon läser.

Idag har jag varit ledig och haft hela förmiddagen ensam med henne. Det är det mysigaste som finns! Ute har det spöregnat hela dagen och jag är förkyld och krasslig. Att stanna inne och göra ett ordbildsmemory tillsammans verkade därför som den perfekta sysselsättningen.

På engelska finns det listor på de vanligaste orden för barn att lära sig. Jag tittade på den här  listan och översatte till svenska. Sexton av orden gjorde vi ett ordbildsmemory av.



Först skrev vi orden i ett dokument och förstorade dem till stl 72. Ord med fler än fyra bokstäver fick en lite mindre storlek för att alla ord skulle bli ungefär lika stora och passa storleken på ett memorykort.
Här fick Lilla L träna på att skriva i ett ordbehandlingsprogram och att använda musen när hon skulle förstora och förminska olika ord. Bra för henne som sällan eller aldrig sitter vid en dator. Därefter visade jag henne hur man skriver ut och så var det dax för nästa steg. Nämligen att måla baksidan på pappren så att memorykorten skulle få en snygg baksida.



Vi valde grönt och målade i mjuka svängar över papperet för att få en lite mer spännande yta. För ytterligare glans, sprayade jag på lite tunt med guldfärg också.



Medan färgen torkade passade vi på att göra lite annat och äta lunch. Efter lunchen var pappren torra och redo för lamminering. En lamineringsapparat kan man köpa på t ex Clas Olsson. Väldigt kul att ha om man gillar att göra eget material hemma. Sen var det bara att klippa ut orden och vårt memory var klart!


Jag har redan tidigare gjort ett annat ordbildsmemory, så nu har vi två. Jag planerar att göra ännu fler med utgångspunkt från de ord som finns på listan jag länkade till ovan. Detta sätt att lära sig ordbilder har nämligen visat sig vara mycket effektivt! Redan efter att vi spelat det första memoryt två-tre gånger, kunde Lilla L alla orden. Det nya spelade vi en gång när det var klart och redan efter den första gången kunde hon de flesta av orden. Snacka om genial inlärning! Efter att vi spelat kläckte hon själv en ide för ett kommande memory; att ha ord som låter j men stavas med g. Smarta unge! Klart vi ska göra ett sånt! Och även memoryn med olika Tj-ljud. Möjligheterna är ju oändliga. Vips blir läsinlärning och svensk grammatik lätt som en plätt och roligt som en lek!