fredag 31 oktober 2008

Vilken kille!

Makena måste bara få berätta om sin fantastiske son. Boppo. Men för att hennes läsare ska förstå vidden av hur fantastisk Boppo är, ska Makena här först ge en liten bakgrund.

Makena har ju som bekant en bebis. (Ja, några ynka små veckor till har hon faktiskt en bebis. Men sen är det slut med det. Snyft. Då fyller nämligen Bebisen 1 år! Vad ska Bebisen kallas då föresten? Tips någon?) Denna Bebis har tills för några veckor sedan, under en tid sovit riktigt skapligt om nätterna. Och även varit lätt att söva om kvällarna. Men nu har något hänt. Bebisen har för det första fått för sig att hon måste amma vid sådär 4-5-snåret om nätterna igen. Och det trots att Makena slutat nattamma för minst ett par månader sedan. Hon skriker och skriker och låter sig inte tröstas i första taget. Om Makena inte ammar förstås. Men det har hon ingen lust att börja med igen. Så många nätter den senaste tiden har Makena och Maken turats om att försöka söva om Bebisen där under vargtimmarna. De har satt hjul på spjälsängen och kör den fram och åter och säger den invanda trygga godnattramsan om och om igen. Vid behov tas Bebisen upp i famnen också. Bebisen låter sig dock inte bevekas i första taget. Makena har flera gånger kapitulerat och ändå ammat Bebisen tillslut. Men inte före 5, där går gränsen. Då brukar hon somna om. För det mesta.

För det andra har Bebisen fått för sig att protestera vid läggdax. Under ett par månaders tid har hon glatt låtit sig läggas ner i sängen och somnat bums. Så icke längre. Nu protesterar hon så fort hon hamnar i sängen och ställer sig upp och skriker. När Makena ska lägga brukar det ta ganska lång tid (nån halvtimme kanske) innan Bebisen somnar. Snabbare med pappan av någon anledning. Makena som av förklarliga skäl ofta är rätt slut framåt 19-tiden när alla barn ska läggas, orkar inte riktigt alla gånger. Är Maken hemma, få han oftast ta över. Är han det inte får hon förstås klara det själv.

Nu åter till Boppo. Boppo, har nämligen den sista tiden visat på fantastiska kvalitéer som det finns många vuxna män som inte har! Det hände första gången för några nätter sedan. Liksom många barn gör, hade Boppo den natten kommit över till föräldrasängen under natten. När så Bebisen satte igång att skrika och skrika som beskrivet här ovan, vaknade Boppo tillslut. Han måste antagligen på något sätt ha uppfattat att hans föräldrar upplevde det jobbigt med sin skrikande Bebis. För tillslut hörde man hans sömniga stämma: "Jag kan ta henne!" "Nej, det kan du inte:" svarade Makena och fortsatte omsövningen. Tillslut, vid 5-tiden, ammade hon så Bebisen och lade sedan tillbaka henne i sängen. Övertygad om att nu skulle Bebisen somna om som vanligt. Men se det gjorde den inte. Hon började skrika igen, trots att hon fått amma. Då sa Boppo igen: "Men mamma, jag kan ta henne!" Trött och less som Makena var, lät hon honom då tvivlande försöka. Boppo klev upp och började köra sängen fram och tillbaka och säga "Godnatt, godnatt och sov så gott, Boppo älskar dig...". Och hör och häpna. Efter en liten stund tystnade faktiskt Bebisen! Boppo kröp då tillbaka under täcket och somnade om. Men så vaknade Bebisen igen och började skrika. Boppo var snabbt uppe och körde samma procedur och fick henne åter att somna efter en liten stund. Sen sov hon fram till morgonen. Makena och Maken var förbluffade!

Sedan dess har han vid ytterligare ett par tre gånger gjort liknande insattser för att hjälpa sina föräldrar. I morse sov han åter i föräldrasängen. När sen Bebisen vaknade för morgon redan strax före 6 och föräldrarna låg och dividerade om vem som skulle gå upp, sa Boppo efter en liten stund: "Jag kan gå upp med henne!" Makena och Maken var mycket tacksamma och kunde somna om ytterligare en stund. Makena förundrades än en gång över sin hjälpsamme son!

Så ikväll imponerade han åter storligen på Makena! Maken jobbade, så läggningen av de fyra barnen låg helt på henne. Hon hade lagt Jojjan och höll nu på att lägga Bebisen. Men trött som hon var, tog hon en liten paus för att hämta nya krafter (bara nån minut) och satte sig en stund i vardagsrummet. Boppo kom då genast och undrade hur hon kunde sitta där? Hörde hon inte att Bebisen skrek? Makena förklarade då att hon var väldigt trött och bara behövde hämta sig en liten stund. Då skred Boppo åter till verket och tog helt sonika över nattningen av Bebisen. Och till Makenas stora förundran tystnade hon nästan på direkten! Men sen började hon skrika lite igen. Boppo suckade lite, men gick genast tillbaka och vaggade Bebisen igen. Och då somnade hon in ordentligt bara efter en liten stund. Makena var förbluffad! Vilken kille han är Boppo! Som har sådan omsorg om både sina föräldrar och sin lilla syster. Och som så moget ställer sig själv till förfogande på detta sätt. Makena och Maken har aldrig förväntat sig eller bett honom om något sådant. Han har helt på eget initiativ tagit detta ansvar. Makena tycker det är kolossalt gjort av en liten kille som inte ens fyllt åtta år. Och faktum är att Nonno (sex år) faktiskt kan han med. Han har en speciell kärlek till Bebisen och leker gärna med henne tidiga morgnar när han själv vaknat tidigt. Och ikväll när Boppo nattade, blev det nästan slagsmål. För Nonno ville natta han också! Vilka pojkar Makena har. Hon kan verkligen skatta sig lycklig som fått så underbara barn!


Det behövs så lite

Makena tog en gammal Ica-korg. Slängde ner några småyogurtar, en burk med bokstavskex, ett gäng muggar och skedar samt en picknick-filt (som tål väta). Hon fixade lite varm choklad i ett slitet litermått. Makena tog Bebisen på ena armen. Bar chokladen i den andra. Nonno tog korgen och sen gick de och resten av den lilla barnaskaran ut i det 0-gradiga, regniga vädret. De rundade husknuten och slog sig ner under ett träd utan löv på gräsmattan intill cykelvägen. Barnen satte sig på filten. Åt sina yogurtar och drack sin choklad. Bebisen knaprade kex. "Åh vad mysigt det här är!" sa Nonno. De fick flera glada leenden från folk som passerade på cykelvägen. Efter en dryg halvtimme var de klara. De stannade och gungade ute i regnet en stund innan de gick in. "Mamma vi har varit på utflykt!" sa F lyckligt när hon blev hämtad nån timme senare. Lite fika ute på gräset gjorde deras dag!

onsdag 29 oktober 2008

En vilja av stål

Den där viljan. Var kommer den ifrån? Så obändlig. Så enveten. Ikväll ville hon ha samma sked som F. Skeden med den stora nallen. Makena förstod att här var en storm i antågande. Frestelsen var stor att förmå F att ta en annan sked och undvika stormen. Men det är inte rätt. Inte rätt mot F. Inte rätt mot Jojjan. Inte rätt att hon alltid ska få bestämma. "Nej, F fick den med stora nallen, du får ta den här." (Precis innan ville hon ha röd mugg och fick det fast F egentligen fått den först). Hon kan inte få allt hon vill här i världen. Lilla Jojjan. Fast hon tror det.

Makena hade fel. Det blev ingen storm. Det blev orkan! Jojjan tänkte INTE ge sig! Nånsin. Makena försökte lugnt att få henne att förstå att hon inte kunde få skeden med den stora nallen. F hade redan börjat äta. Alla andra hade också börjat äta. Men Jojjan skulle inte äta. Hon skulle ha skeden med den stora nallen! Fem gånger fick Makena bära henne, sparkande och vrålande, till rummet. Ilskan var total! Hon välte allt som kom i hennes väg. Hon hade sönder Bebisens lära-gå-vagn. Fem gånger, (en efter varje gång hon fått vara i rummet en liten stund) kramades de. Tog Makena ögonkontakt och förklarade lugnt att hon inte kan få skeden med den stora nallen. Just som Makena trodde hon nått fram till något slags samförstånd, svarade Jojjan sammanbitet och med eftertryck: "Jag bestämmer allt!"

Ikväll gav hon sig aldrig. Hon fick till slut äta med skeden med den stora nallen. Men det var efter det att F och alla andra för länge sedan var klara. Makena diskade skeden och Jojjan åt. De kom fram till ett förlåt för allt bråkade. Jojjan sa att hon inte ska bråka så igen. Det har hon sagt många gånger.

Tidigare idag, efter en annan storm (då blev det aldrig orkan), tog Makena sin dotter i knät. Ilskan (Makenas) över denna envetenhet hade runnit av henne. Hon tittade in i Jojjans ögon. Forskande och reflekterande. In i de där ögonen som ibland kan vara så glada och sprudlande, men som så ofta blixtrar av ilska. Och när hon satt där och såg in i sitt lilla barns ansikte började hon förstå det där med villkorslös kärlek. Det gick upp för henne att det är hennes jobb att älska det här barnet, hur besvärligt och omöjligt det än är. Hon fick henne av Gud. Gud har anförtrott henne detta barn. Då måste ju också stryrkan att uppfostra henne finnas där långt inne nånstans. Makena ber varje dag om styrka. Om vishet. Om tålamod. För långt ifrån alla gånger räcker tålamodet. Hon har fått be både Gud och Jojjan om förlåtelse många gånger, när tålamodet brustit och ilskan tagit över.

Vad ska det bli av detta barn? Om hon är så här som knapp fyra-åring. Hur är hon då som tio? Som femton? Makena bävar. Men någonstans finns en övertygelse om att det måste finnas ett syfte. Hon kanske kommer att behöva den där viljan längre fram. Makena tror det. Men det hindrar inte att hon nästan dagligen svävar mellan hopp och förtvivlan. Hindrar inte att tårarna ofta kommer. Hur ska hon orka? Hon måste orka. Hennes Gud ska se till att hon orkar.

måndag 27 oktober 2008

JAG ELSKAR DIG MAMA


Gårdagen var en lång dag för Makena. Morgonen startade obarmhärtigt med att Jojjan började tjata och skrika om än det ena än det andra medan hon satt och knaprade hårdbröd alldeles intill Makenas öra. Dagen fortsatte i samma anda med skollediga barn som inte riktigt kom igång att leka. Rastlös Nonno. Trotsig Jojjan. Och utöver det en skock barn bestående av bebis, dagbarn samt Boppo och två kompisar. Makena var trött efter alltförsena helgkvällar och gjorde sitt bästa för att hålla humöret uppe hela dan.

På kvällen när alla andras barn gått hem, Jojjan somnat framför Bolibompa och lugnet lagt sig i huset, var Makena helt slut. Hon kände sig tom och ville ingenting. Då ropade Nonno på henne. Han hade suttit vid datorn och målat en bild. När han visade vad han gjort blev Makena alldeles varm i hela hjärtat och allt som varit jobbigt under dagen var som bortblåst. Nonno gav henne sin allra varmaste kram och Makena kände att livet återvände. Tröttheten blev inlindad som i varm mjuk bomull och Makena kunde senare lägga sig med ett litet leende på läpparna.

lördag 25 oktober 2008

Makenas nya hobby


Makena har börjat lösa korsord. Och i vanlig ordning blir hon helt uppslukad av denna sin nya hobby. Vi frukostbordet löser hon korsord. Vid brasan om kvällarna löser hon korsord. (Ja till och med på toaletten löser hon korsord). Hon googlar och slår i Korsordslexikon och har alltid blyertspenna och sudd nära till hands.


Det hela började med att hon läste (läser) en bok av A. McCall Smith, där huvudpersonen Isabel har just korsordslösning som sin hobby. Makena blev inspirerad (som hon ju så ofta blir) och gick raka vägen till affären och införskaffade en korsordstidning. Makena upptäkte snart till sin stora förtjusning att detta var något hon gillade! Hon sätter sig och löser de lättaste orden först. Sen fastnar hon. Så klart. De resterande orden förefaller helt omöjliga att lista ut. Makena grubblar, funderar och går och lurar. Och så plötsligt faller poletten ner och hon kommer på att t ex "KRAMAS I KALLT KRIG" på tre bokstäver ska vara "snö" och att "SAKNAR NYCKLAR" åtta bokstäver ska vara "utelåsta". Med hjälp av dessa nya givna bokstäver faller så allt på plats och Makena kan lösa resten av korsordet. Vilken känsla!


Maken menar att det bara är medelålders damer som sysslar med korsordslösning och antyder därmed att Makena håller på att bli gammal. Det örat lyssnar inte Makena för en sekund på. Hon hävdar tvärt om att detta är ett ypperligt sätt att hålla hjärnan i trim och att därmed hålla sig ung och skärpt! Det är också väldigt allmänbildande och intellektuellt stimulerande har Makena märkt. Makena som alltid varit den som förlorat i sällskapsspel som TP, har nu på kort tid t ex lärt sig att det är Katharina Taikon som skrivit Katitziböckerna, att bräken är ett annat ord för ormbunke och att Zlatans söner heter Maximilian och Vincent.


Det där med intellektuell stimulans passar också perfekt. Efter år av hemmamammeri (som är underbart på många sätt med inte särskilt intellektuellt stimulerande) har Makena nämligen på senare tid märkt att hon törstar efter just detta! Härom sistens fann hon sig t ex totalt uttråkad av föräldratidningarna på öppna förskolan. Hon tog i stället ortens dagstidning och slukade (till sin egen förvåning) med stort intresse Ledaren och en artikel om årets litteraturpristagare JMG Le Clezio innan det var dax att leka "Björnen sover" med barnen. En annan gång när hon missat bussen, slank hon medan hon väntade in på Stadsbiblioteket och läste en artikel ur ÖA (dagstidningen från hennes barndoms stad). Något sådant har aldrig hänt förr. Tidigare skulle hon istället antingen bara suttit och glott där på busshållplatsen eller kanske tagit en sväng till närmaste secondhandbutik (ett annat intresse). Nu hann hon i stället lära sig att Åsa Jinder är en känd folkmusiker och en del om hennes bakgrund innan nästa buss gick.


Allt detta gör att Makena fått gott hopp om att i framtiden slå både maken och andra i TP och att inte längre behöva känna sig så bortkommen så fort samtalen handlar om annat än bebisar eller barnuppfostran. Och det kommer också att bli allt lättare att lösa korsord. Förra veckan när hon satt med ett korsord kom nämligen: "SPELMANS JINDER" tre bokstäver. Makena kunde då stolt fylla i "Åsa" lätt som en plätt!

onsdag 8 oktober 2008

Utklassad av en 7-åring

I lördags tog familjen Makena en tur till elljusspåret. Boppo som sprungit "Fridhemsloppet" där med skolan var sugen på att springa igen. Och Makena som joggar lite nu och då var även hon sugen på att springa och på samma gång göra nått ihop med familjen. Eller om sanningen ska fram, var hon sugen på att se vilken tid hon skulle få på den 2,5 km långa rundan. Boppo fick nämligen tiden 13:56 när han sprang med skolan och Makena ville visa att hon minnsan var snabbare!

Framme vid spåret rusade Nonno och Boppo genast ur bilen och började ladda upp. Makena likaså. Maken (inte fullt så entusiastisk) tog ut Bebisen och vagnen ur bilen och tyckte Makena var pinsam som studsade runt på parkeringen. De ställde upp sig på startlinjen alla fem (Jojjan var hemma hos en kompis). Maken fick ta vagnen med Bebisen och skulle hålla samma tempo som Nonno. När starten sen gick stack Boppo iväg som ett skott! Makena höll igen lite för att inte ta ut sig i förtid och Nonno kämpade allt för allt han var värd för att hålla samma tempo som Makena. Inte ville han vara sämre än mamma! Men efter en dryg kilometer bröt den lille kämpen ihop och Maken fick samla ihop spillrorna där i spåret. Makena fortsatte, för att om möjligt komma i fatt Boppo. Hon hade dock tappat honom ur sikte för länge sen och kände inte att hon hade mycket krafter kvar till att öka farten. Men hon joggade på så fort hon förmådde och satte sen in en liten spurt i slutet. Att vinna över Boppo var dock bara att glömma! När Makena kom i mål (på 15:38) stod Boppo redan där och smilade och såg helt oberörd ut. Han hade sprungit nästan lika fort som under Fridhemsloppet och konstaterade bara glatt att han vetat hela tiden att han skulle vinna över Makena. Makena måste medge att det kändes ganska snopet att bli slagen av sin son på detta sätt. Inte nog med att Makena ju är vuxen och Boppo ett litet barn. Makena joggar ju på regelbunden basis, medan Boppo knappt aldrig sprungit några lopp överhuvudtaget. Både Makena och Maken var mäkta imponerade!

ps Maken lyckades skrapa ihop spillrorna av Nonno. Och efter ytterligare några minuter kom han där i full karriär och blev en lycklig bronsmedaljör! ;-) ds