fredag 12 september 2014

Mamma tack för att jag fick födas

Sitter här på soffan i husvagnen och läser. Med stora fönster åt tre håll har jag känslan av att nästan sitta mitt ute i naturen. Omgiven av vida brungröna vidder och gulgröna träd. Allt är väldigt stilla. De enda rörelserna är flugornas kretsande ovanför komockorna i kohagen och då och då ett snett regn av gula löv när en bris drar förbi.

Så vänder jag blicken upp mot det gråvita molntäcket och blicken stannar där. Plötsligt ser jag i andanom små, små ofödda bebisar. Fullt utvecklade med fingrar och tår, böjda små armar och ben. Jag ser hur de kom dit, men inte längre. Hur deras liv plötsligt släcktes. De blev berövade sitt liv som skulle ha varit så betydelsefullt och unikt. Aldrig fick någon se deras personlighet. Aldrig fick någon veta vad de hade för talanger. Vilken färg de skulle ha valt på sina kläder. Vilken mat de skulle gillat bäst.

Med ens sköljer en stor sorg över mig. Jag börjar gråta. Tårarna rinner utför mina kinder. Jag gråter för alla de liv som aldrig fick levas. Och en rad ur en sång jag hörde som barn kommer till mig.

"Mamma, tack för att jag fick födas. Många barn får ju inte det. Många barn som lika mig, skulle ha levt sitt eget liv..." 

Mer minns jag inte av texten, men det räcker. Jag blir påmind om att jag varje dag lever för att min mamma lät mig leva. För att hon trots starkt tryck och allvarliga övertalningsförsök från läkare vägrade att göra abort. De hotade henne med att jag högst troligt skulle vara missbildad och värdelös. De försökte tvinga henne till abort.

Men jag fick leva. Jag fick födas och jag var ett fullt normalt, välskapt barn. Jag fick växa upp. Min mamma och pappa fick se min personlighet. De fick snart veta att min favoritfärg var blå och att jag älskade vispad grädde. Så till den grad att jag bara åt den när det var barnkalas.

Jag fick växa upp och bli vuxen. De fick se mig gifta mig och bilda familj. Nu har de fyra barnbarn, även de med unika personligheter och talanger. Ingen av dem hade funnits om mamma inte hade låtit mig leva...

Jag hör alla argument för att min röst är bortkastad om jag röstar på det nya partiet Kristna Värdepartiet - det enda partiet som verkligen står upp för de ofödda barnen. Hur en röst på dem kan stjälpa Alliansen. Men jag kan inte annat. Mot allt sunt förnuft kan jag inte annat. Mitt samvete förbjuder mig att tiga och samtycka till att ofödda barn dödas. På söndag röstar jag för att de ofödda barnen ska få leva.





måndag 8 september 2014

Som en virvlande dans!

Mitt manus har vaknat ur sin Törnrosasömn och vill nu ha uppmärksamhet igen. Och jag är mer än beredvillig där till! Jag har dock (tack vare min ärliga svåger som läst)  insett att min huvudkaraktär måste få lite mer personlighet under skinnet. Och det har jag ju egentligen vetat om hela tiden. Men jag har liksom undermedvetet tänkt att om jag inte låtsas om det själv, kommer ingen att märka det. Inte ens jag själv. Den bubblan sprack när min svåger försiktigt påpekade detta uppenbara.

Så nu har jag insett att manuset behöver ett par, kanske tre nya inledande kapitel. Men oj, vad det har varit svårt att hitta den rätta infallsvinkeln. Hur ska jag börja nu då? När förra början visade sig inte vara början.

Jag har provat mig fram och skrivit och liksom försökt känna mig fram till den rätta början. Men allt har känts trögt och fel.

"Det ska inte kännas som att du arbetar, det ska kännas som lek när du skriver" säger Steven King i sin bok: Att skriva. 

Jaha! Men som arbete har det känts. Ett roligt arbete på sitt vis, men trögt som grönt snor.

Tills idag. Helt plötsligt hittade jag den rätta tonen. Den rätta infallsvinkeln och där började leken! Det kändes så lekande lätt att skriva. Som en dans. Jag hoppade sen till den gamla början och började utan vidare ändra och skriva om i texten. Det var som att virvla runt på en sommaräng!

Kan inte vänta tills jag får tid att skriva igen!


onsdag 3 september 2014

En betraktelse en eftermiddag i September

Denna eftermiddag har jag det så skönt och underbart. Septembersolen värmer skönt mot mitt ansikte och en ljum vind busar med mitt hår och leker tafatt med trollsländorna som far runt, runt i luften framför mig. Jag sitter i gräset lutad mot en enkel vindpinad planka upplagd på ett par stubbar och läser Jane Eyre. Jag kan bara inte fatta att jag inte har läst denna klassiker tidigare! På något vis har jag haft för mig att den handlar om tråkig överklass i 1800-talets England. Men nu inser jag att jag måste ha blandat ihop Jane Eyre med Jane Austin. Så obildat och pinsamt! Men så är det. Nu har jag den i alla fall i min hand och har hittat denna lilla oas i gräset där jag kan läsa den i lugn och ro. Kring mina fötter klättrar gräshoppor och vackra små skalbaggar omkring i sin egen lilla värld av daggkåpor och höga lysande grässtrån. Omkring mig samsas lövträd och högt gult gräs i en vildvuxen symfoni. Vindens lek hörs i trädens kronor och ackompanjeras trivsamt av  syrsornas spelande. Då och då tittar jag upp från min bok och blickar ut över landskapet och bara insuper dess lugnande inverkan på min själ. I fjärran ser jag två skogskammar sluttande emot varandra och i kilen emellan dem en blågrå horisont. Sen ser det ut som att vissa - mera äventyrslystna träd - har brutit sig ut från skogskammen och nu kommer i ringlande rader utöver de halmgula fälten. De ser ut som mörkgröna krinoliner i olika storlekar. Jag riktigt ser för mig hur de trippar iväg ifrån skogens strama givakt, ivrigt småpratade och fnittrande med varandra. Här och där skjuter små granskott upp och till höger skymtar jag ett stenröse.
    Nu ser jag korna komma gående också! De kommer i sakta gemak på sin upptrampade kostig genom det frodiga gröna gräset i kohagen här intill för att dricka. Det är min mans kusin som förser dem med vatten. Och det är på hans gård jag sitter just nu. Jag tänker att jag är oändligt välsignad som får bo några veckor på en sådan här ljuvlig plats och kunna vandra iväg genom gräset och skriva och läsa precis när det faller mig in.

 ps För den som tycker att texten är överöst med metaforer kan jag för tillfället har snöat in på att träna mig i att beskriva det jag ser med fantasifulla liknelser och metaforer. Det kan bero på att jag högläser Anne på Grönkulla för en av mina döttrar, just har sträckläst en roman av Kate Morton och i allmänhet drömmer om att bli en skicklig författare jag också någon gång i framtiden ds