måndag 20 april 2015

Astrid Lindgrens Sverige ligger en kort båtresa bort

Jag är just hemkommen från Haros riksstämma på Åland. Men det känns mer som om jag just varit på besök i Astrid Lindgrens Sverige.

För på Åland är allt så oändligt annorlunda än här!

Där är det självklart att mammor och pappor är bäst för sina barn. Där stannar de flesta hemma med sina barn åtminstone tills barnet är tre. Där finns ett etablerat hemvårdstöd (som nu ska höjas ytterligare) för den som väljer att stanna hemma med barnet istället för att sätta barnet på förskola. På en förskola som förövrigt är rena drömmen jämfört med hur den är i Sverige. På Åland skulle man aldrig ens drömma om att inte ha något tak för hur stor en barngrupp får vara. Nej, en personal på fyra barn under tre och en på sju om de är mellan tre till fem är vad som gäller. Personalen är givetvis högutbildad och i toppklass. Om allt detta berättade socialminister Carina Aaltonen från - märk väl - socialdemokraterna (!)

Vi svenskar som satt och lyssnade satt nästan med öppna munnar och skakade då och då ofrivilligt på våra huvuden. Jonas som är svensk, men bott på Åland i tre år, försökte få Aaltonen att förstå hur enormt annorlunda det är i Sverige. Men hon var verkligen som tagen ur Astrid Lindgrens värld. Fortsatte bara sött och naivt att tala om "de stora problemen" på Åland med "stressade" familjer som inte vågar skaffa många barn. Att dessa "stora problem" bara är blott en dröm i Sverige kunde hon inte överhuvud taget förstå. Den enorma press föräldrar här känner att sätta sina ettåringar på dagis och jobba, jobba, jobba, finns inte med i hennes begreppsvärld. Den ständiga stress som vi svenskar lider hårt under finns inte ens i hennes värsta mardrömmar. Hon bara fortsatte att framhålla att grunden för ett stabilt och tryggt samhälle är trygga familjer med harmoniska föräldrar som är väl anknutna till sina barn.

Där jag satt och lyssnade, kändes det mer och mer som att jag kom från ett hårt, diktaturstyrt land och just då för en stund lyckats rymma och hamnat i ett fritt, grönskande paradis.

Som ett paradis ser det också ut på Åland. Havet heltiden nära och inom synhåll. Vackra, röda klippor och söta hus som tagna ur böckerna om Anne på Grönkulla. Över alltsammans en sol som nästan alltid skiner. Lägg till bilden att hemskolning är fullt lagligt och accepterat, att skolan är sju resor bättre än i Sverige med 10 sökande på varje lärartjänst. Med elever som naturligt respekterar sina lärare och med skolresultat som ligger på tredje plats i världen (var Sverige ligger ska vi inte ens nämna här).

Detta paradis, som tagen ur en vacker saga, ligger inte på andra sidan jordklotet eller i en annan otillgänglig tid. Blott fyra mil från Stockholm ligger denna lilla oas i öster som man lätt tar sig till med den charmiga Eckerö-färjan.

Att snällt stanna kvar år ut och år in på andra sidan Bottenviken i vårt känslokalla, sönderstressade land av idag, då Astrid Lindgrens oskyldiga värld bara ligger en kort båtresa bort, framstår plötsligt som ren dårskap och idioti.

söndag 12 april 2015

En mild, varsam kärlek

Känner en så sällsam lycka! Jag känner mig renad och fylld av frid! Denna ljuva känsla kom till mig ikväll på gudstjänsten jag deltog i. Dagens text handlade också just om frid. Det var det sammanhanget när Jesus efter uppståndelsen visar sig för sina förskrämda lärjungar. Han träder rakt in genom de låsta dörrarna och säger: "Frid vare med er!"

Och under gudstjänsten kändes det verkligen som om Jesus gick omkring där bland oss och hälsade oss frid. För jag kände det som att jag var helt innesluten i en mild, varsam kärlek. I Jesu frid.

När jag sedan gick därifrån och åkte hemåt i bilen, fanns friden kvar. Och jag kände mig renad. Som känslan när man efter många sjukdagar i sängen, äntligen orkar stiga upp och ta en ordentlig dusch. Den rena känslan var hela mitt jag uppfylld av!

O vilken nåd det är att få komma till kyrkan! Komma till Jesus och få slutas i hans famn och mättas på insidan av hans bröd!

torsdag 9 april 2015

Strunt i frukosten - om du måste välja!

De flesta av oss föräldrar tycker förmodligen att det är viktigt att våra barn får i sig frukost innan de beger sig till skolan. Vi förstår ju så väl att utan den energi frukosten ger, kommer de att bli trötta och hängiga och inte orka med sin skoldag.

De flesta av oss tycker förmodligen också att det är viktigt att barnen har hela och rena kläder när de går hemifrån till skolan. Och även att de har varma, funktionella utomhuskläder i vårt ofta karga, nordiska klimat. Vi vill ju att de ska se snygga och prydliga ut och inte frysa eller bli blöta på rasten.

Inte lika självklart för oss är det kanske att se till att barnen är fulltankade med anknytning och kärlek innan de går hemifrån på morgonen? Och det är ju inte så konstigt då samhället effektivt trummat in i oss under årtionden att vi föräldrar inte behövs. I alla fall kan man lätt tolka budskapet så då förskola från ett års ålder är normen, och vi mer eller mindre vant oss vid att fösas iväg då barnen gråter vid lämningen med ett käckt: "Hon blir glad när du gått". Ganska lätt att känslan av att inte vara så viktig smyger sig på då. Och när barnen hunnit upp i skolåldern har vi förlängesedan mist känslan av att vår kärlek är det viktigaste för våra barn.

Ändå är vår kärlek och anknytning till barnet - fortfarande uppe i skolåldern - minst lika viktig  - om inte viktigare - än både frukost och varma kläder! Barns hjärtan och själar är lika sårbara som de alltid har varit och är i skriande behov av både kärlek och en trygg anknytning. Varje dag!

För att ta jämförelsen med frukosten, som ger barnet fysisk energi, ger kärlek och anknytning barnet emotionell energi att orka med sin dag. Med en tom kärlekstank blir barnet helt enkelt hängigt och oinspirerat.

Vi har väl alla någon gång hört vårt barn lite släpigt säga:  "Jag har inget att göra"?
Och vi har märkt att det inte spelar någon roll hur många fantastiskt roliga förslag vi kommer med. Barnet ser bara än mer uttråkat ut. För det barnet egentligen säger är att det behöver en stund i mammas eller pappas knä. En liten pratstund och lite gos. Lite odelad uppmärksamhet. Får barnet det, har det vips plötsligt något att göra och springer glatt iväg. Kärlekstanken är fylld igen.

Med detta i åtanke är det lätt att förstå att man som förälder behöver fylla kärlekstanken till bredden, innan barnet ska kunna förväntas orka med en lång skoldag och sedan kanske  dessutom flera timmar på fritids som ju är vardagen för många barn idag.

Tar vi sedan jämförelsen med varma kläder vid kallt väder, kan vi konstatera att de flesta skolgårdar och fritids är en många gånger kall och hård miljö för ett sårbart barn att vistas i.

Här fungerar en anknytning till föräldrarna eller en trygg vuxen som byggs målmedvetet varje dag som skyddande varma kläder runt barnets mjuka hjärta. Med den tryggheten når de sårande, elaka orden och handlingarna aldrig ända in. Visst kan barnet ändå bli ledset om någon är dum, men deras värld skakas inte. De vet att de har en trygg famn att gråta ut i där hemma och tårarna sköljer bort det onda utan att det skadat hjärtat. Hjärtat förblir mjukt och formbart. Känslolivet kan utvecklas som det ska och barnet har kvar sin medfödda empati.

Och det är här vi kommer tillbaka till där vi startade. Till morgonen innan skolan då vi har våra barn hos oss en stund innan vi skiljs åt för dagen. För det är här jag helt tänkt om. Anknytningen kommer först!

Tidigare var en näringsrik frukost A och O tyckte jag. Och jag stressade även på med tandborstning, hårborstning, läxor som ska med och kläder och allt det där. Men nu har jag kommit till den insikten att det är bättre att strunta i frukosten än att låta barnen gå iväg till skolan ledsna och tomma på kärlek i sina hjärtan! Så skulle jag bli tvungen att välja, skulle jag faktiskt strunta i frukosten - eller låta barnen komma försent till skolan.

Hur gör jag då för att tanka deras hjärtan och själar på morgonen? Ja, jag är nu för tiden som gravid väldigt morgontrött och verkligen ingen supermamma på morgonen. Tvärt om! Men istället för att ligga och dra mig och snooza i min egen säng, har jag kommit på att jag kan pallra mig över till ett av barnens sängar och ligga där och morna mig. Samtidigt stryker jag barnet sakta över ryggen och börjar så sakteliga småprata och väcka både barnet och mig själv. Detta är faktist väldigt bra för mitt eget, ofta lite buttra morgonhumör då det utlöstes må-bra- och lugn och ro - hormoner av närheten till barnet. Jag blir mycket mildare och det fina är ju att barnet också blir det av samma anledning.

Med de större tonårsgrabbarna är kanske inte gos i sängen alltid välkommet (även om det faktiskt också är det ibland). Men är jag inte fullt så trött, sätter jag mig på sängkanten och masserar ryggen medan jag börjar prata om något som jag vet intresserar dem. Det fungerar klockrent!

På den tid som blir över fixar vi sen frukost, kläder och allt det andra. Och faktum är att när jag och maken fokuserar på anknytningen först, blir barnen mycket lugnare och mer medgörliga och de andra bitarna brukar flyta på med påtaglig lätthet! Våra morgnar är faktiskt ofta förunderligt harmoniska numera.

Så när allting kommer omkring så har det visat sig vara ett vinnande koncept att "strunta i frukosten". På något märkligt vis hinner vi med allting mycket bättre och barnen kommer dessutom alltid i tid till skolan.

lördag 28 mars 2015

Det kittlas i magen!!


Tidigt, tidigt imorse vaknade jag av att någon kittlade mig långt ner inuti i magen! Det kittlades verkligen, och jag ryckte till ett par, tre gånger som man gör när någon kittlar en under foten.

Den lilla person som kittlade mig var förstås det lilla ofödda barn som ligger i min mage. Ja, vi ska få ännu ett barn och lyckan är total både hos oss föräldrar och våra fyra stora barn!

Detta blir mitt femte barn, men ändå känns det så fantastiskt och obeskrivligt magiskt! TÄNK att en pytteliten människa håller på att växa och utvecklas där inne! Känns svårt att fatta, fast det är femte gången. Det hela känns så overkligt och för fantastiskt för att kunna ske på nått sätt. De tidigare gångerna har jag tagit det mer för givet.

Men nu känns det inte alls självklart, utan som en ofattbar, ömtålig, dyrbar skatt som jag måste vårda väl och omsorgsfullt. Det har kanske med min ålder att göra. Att bli gravid vid 38 års ålder är ju verkligen ingen självklarhet! Jag känner mig rikt välsignad och benådad som får uppleva detta mirakel ännu en gång!

Något som slagit mig nu under den första delen av graviditeten är hur tidigt det lilla barnet utvecklas! Visste ni att barnets hjärta börjar slå i vecka 6 (!)? Det är så tidigt att många inte ens vet om att de är gravida än. Men ändå slår redan ett litet hjärta inom dem! Helt ofattbart! Och när jag följt utvecklingen vecka för vecka i en graviditetskalender på nätet, har jag fortsatt att häpna! Se bara här nedan på lite utdrag ur kalendern hur fort och fantastiskt det lilla, lilla barnet utvecklas!

V 6

"Den här veckan börjar hjärtat att slå i det lilla embryot, som nu är cirka fyra millimeter långt och liknar en liten, böjd larv.

Det som ska bli armar bildas i början av veckan, och mot slutet av veckan bildas det som ska bli ben. Armarna kommer även i fortsättningen att utvecklas före benen.

De inre organen som magsäcken, tarmarna och njurarna är på väg att bildas. Det som ska bli hjärnan, ryggmärgen och det centrala nervsystemet fortsätter att utvecklas, liksom ryggkotorna."

V 7

"Embryot har börjat bilda sitt blod, och hjärtat pumpar runt blodet i de blodkärl som redan har utvecklats."

V 9

"Embryot är nu drygt två centimeter långt och börjar likna en människa. Det börjar få ett ansikte med ögon och öron och huvudet har fått en nacke. Anlagen till näsan börjar synas. Fingrarna har växt ut längre och simhuden mellan dem börjar försvinna. Tårna håller också på att utvecklas. Den svans som tidigare fanns i embryots ryggslut försvinner nu.

De inre delarna av könsorganen, äggstockar eller testiklar, finns redan. Det yttre könsorganet bildas nu ur två veck och en liten könsknopp ovanför dem. Nu i början ser det likadant ut hos alla foster vare sig de är pojkar eller flickor."

V 10

"Från den här veckan kallas embryot för foster. Nu finns de flesta av kroppens organ. I fortsättningen måste de både växa till och börja fungera.

Nervcellerna utvecklas nu intensivt. Fostret är ungefär tre centimeter långt och väger runt fem gram. Huvudet är mycket stort, lika stort som resten av kroppen.

Ögonen och näsan syns tydligt. Tidigare låg ögonen långt ut på sidorna av huvudet, men nu är de nästan på rätt plats. Ytterörats form har bildats genom att de små knopparna på sidorna växt samman."

V 12

"Nu kan fostret röra både armar och ben och ser ut som en liten människa. Ansiktsdragen har börjat komma fram. Nästan alla organ och funktioner finns på plats, även om mycket mer tid behövs för den fortsatta utvecklingen fram till födelsen."

När jag läser om detta känns det än mer makabert och chockerande att det är fullt lagligt att döda sådan här små liv i vårt land! Helt ofattbart! Jag undrar om människor i allmänhet känner till hur tidigt barnet faktiskt utvecklas?!

Nu är jag i v 15 och mitt lilla ofödda barn är 14 cm långt och kan få in tummen i munnen! Dessutom kan det som sagt kittlas! Det är ett litet busfrö jag väntar tror jag minsann!

fredag 27 mars 2015

Att åka och handla med mamma bättre än förskolan?


När mina två söner (nu 12 och 14) var små, hade jag en inre övertygelse om att de skulle vara hemma hos mig, sin mamma och inte gå på förskola. För att vara ärlig kändes det väsensfrämmande för mig att lämna ifrån mig mina barn till någon annan. Alltså var jag hemma med dem.

Men när den äldsta av dem började närma sig fyra, hade jag från så många håll och kanter hört detta om att han "behöver förskolan". Han "behöver träffa jämnåriga kompisar och få sociala träning". Mitt hjärta sa något annat, men till slut föll jag för trycket. Föll för myten och ansökte om en 15-timmarsplats för honom på förskolan.

Det hela blev en flopp! Från att ha haft en social, glad och utåtriktad son som tog kontakt med nya barn i lekparken och på öppna förskolan, fick jag en tyst och blyg liten pojke som alltid satt i ett hörn för sig själv när jag hämtade på förskolan. Och han ville aldrig dit! Jag fick truga och övertala. En gång minns jag att jag sa vid lämningen:

"Men du får det mycket roligare här, jag ska bara åka och handla med Noah (lillebror)."

Då svarade han med vädjan i rösten:

"Men jag vill hellre handla med dig och Noah!"

Det grep mitt hjärta och jag visste att jag lämnade honom där mot bättre vetande. Men ändå var trycket: "han behöver förskolan" så starkt att jag trodde mer på det än på min egen övertygelse. Dock sov jag dåligt på nätterna och hade ont i magen över det hela...

Vissa i personalen menade att han gick för få timmar, han kom inte in i gruppen hette det. Men en lite äldre (klokare?) förskolepedagog sa till mig:

"Inte är det konstigt! Han har fått uppleva lyxen med att få vara hemma hos dig och så hamnar han här! Inte konstigt att han kryper in i sitt skal."

Som ganska ung och ny mamma var detta precis vad jag behövde höra. Det bekräftade vad jag kände i mitt hjärta och jag sa upp förskoleplatsen och tog hem honom!

Magvärken försvann och jag fick tillbaka min vanliga, glada och öppna son. Vilken lättnad för oss båda!

Sen den dagen har jag aldrig mer tvivlat på min egen inre övertygelse om vad som är bäst för mina barn, trots att jag många gånger varit ensam mot strömmen.

Någonting som däremot bekymrar mig mycket är att så många föräldrar, likt mig, på fullt allvar tror att förskolan är bättre för deras barn än de själva. De föräldrar som fortfarande är övertygade om att ingen pedagogik i världen kan slå deras kärlek och närvaro verkar vara ett utdöende släkte. Och det beror på samma enkla saker som jag beskrivit ovan. Trycket är för stort! Föräldrar tänker inte längre själva. Låter inte sina hjärtan bestämma. De gör som etablissemanget säger åt dem att göra. De gör som alla andra gör.

Och visst. Förskolan verkar vara så kul och inspirerande. Väggarna är tapetserade med rim och ramsor, siffror och bokstäver och fina utdrag ur läroplanen. Det vimlar av små härliga kompisar och barnen verkar ju ha så roligt! Och visst. Många förskolor gör ett fint och bra jobb utifrån sina förutsättningar. Och det finns en hel del barn som har det roligt i förskolan.

Men kära, kära förälder! Gå inte på allt detta! Pedagogik i all ära. men förskolan är och förblir en onaturlig miljö för ett barn att vistas i! Gå inte på myten att barnen behöver social träning i grupp och den fantastiska pedagogiken i förskolan. Det är helt enkelt inte sant!

Barn blomstrar och utvecklas som bäst både emotionellt, socialt och kunskapsmässigt i den nära kontakten med sin förälder! Där får de i lugn och ro stärka den livsviktiga anknytningen som utgör grunden för all inlärning. Där får de leka utan krav på att leken ska vara "pedagogisk". Där får de utvecklas som individ. Inte som en del av ett kollektiv.

För hur fint och mysigt dagiset än är. Hur fin och engagerad personal det än är, så blir det hela ändå lite av ett maskineri, bara av den enkla anledningen att det behöver vara så för att det är så många barn. Utan alla regler och rutiner skulle det bli mer eller mindre kalabalik. Det förstår ju jag med.

Men att därför gå så långt att tro att barn behöver denna typ av träning i att fungera i ett kollektiv är tragisk. Barn behöver få växa upp och utvecklas i ett litet, friare sammanhang. I en storlek av en syskonskara. Det är det naturliga!

Min dröm är att föräldrar åter ska våga lyssna till sina hjärta och upptäcka vädjan i deras barns ögon. Börja tro på att en tur med mamma och lillebror till den "tråkiga affären" kanske är precis vad deras lilla son eller dotter just då behöver.

tisdag 17 mars 2015

Hej då skrivkramp! Hej och välkommen skrivglädje!

Efter en ganska lång svacka har jag äntligen hittat skrivarglädjen igen!

Jag vet ju att jag blir lycklig av att skriva, ändå har jag haft så lätt för att hamna i prestationsångest och därmed skivkramp. När jag satt mig för att skriva en ny början på mitt manus (vilket behövs) eller försökt börja på en ny bokidé jag fick för några år sen, har det bara tagit stopp. Bara för att jag hela tiden i bakhuvudet tänkt att detta är inte bra nog för att ges ut.

Men nu har jag bestämt mig för att kasta all prestation över bord! Bara skriva för att det är roligt och för att de gör mig lycklig. Inte för att sen försöka ge ut det. Bara skriva på och se vad som kommer ut. Bli jag inte nöjd, är det ju bara att kasta och börja på ett nytt dokument. Värre än så är det inte.

Dessutom har jag lärt mig något väldigt värdefullt av Steven King. I sin bok Skriva ratar han allt planerande och strukturerande. Alla trix med intriger och cliffhangers. Han menar att man bara ska börja skriva! Bara rakt upp och ner.

När jag läste det i somras trodde jag först att han skojade. Så kan man väl bara inte göra? Jag tänkte förbryllat på allt planerande och grubblande jag ägnat mig åt för att få ihop historien till mitt manus och kunde inte förstå hur man bara skulle kunna börja skriva utan plan.

Men så när vi var i Spanien behövdes det lite enklare böcker för Lilla L (7) att läsa. I Spanien kunde vi ju inte bara ge oss av till biblioteket för att låna ett gäng. Och utbudet av lätta böcker var väldigt begränsat bland bibliotekets e-böcker och de vi kunde köpa till läsplattan. Så, då bestämde jag mig helt enkelt för att skriva en egen "bok" till henne.

Jag satte mig i skuggan en lördag och bara började. Utan prestige - det var ju bara min dotter som skulle läsa - och utan plan. Och det magiska hände! Boken skrev sig mer eller mindre själv! Mina fingrar bara gick och jag skrev och berättade det som dök upp i mitt huvud. Det var lika spännande för mig att få se vad som skulle hända, som det skulle bli för Lilla L att sen läsa det. Magiskt!

På totalt tre dagar var jag helt klar! Visserligen var ju dettta ett mycket kortare och enklare manus än mitt första, men det förra har å andra sidan tagit fler år att skriva och är inte riktigt klart än...

Nu skriver jag alltså på detta sätt. Utan plan och utan prestige. Under två dagar har jag under ett par timmar suttit i vårsolen med min iPad och skrivit. Och redan har jag fått till två nya kapitel till mitt gamla manus som tidigare varit så trögt att skriva. När jag känner mig klar med det, ska jag bara lägga det åt sidan och äntligen börja på min andra bokidé. Bara skriva! Varje dag för att det är min hobby! Så spännande och roligt det ska bli!

Och vem vet? Håller jag på så här tills jag är sextio sådär, så kanske jag tillslut har blivit så skicklig att något är bra nog att ges ut? Alla är ju överens om att man måste skriva mycket för att bli duktig. På detta prestigelösa sätt kan jag få det att hända!

fredag 13 mars 2015

Då börjar barnens hjärtan att sjunga



När våra barn kommer till oss är det uppenbart att de är hjälplösa utan oss. Mer än något annat söker de vår närhet och vår kärlek. Det lilla spädbarnet vill ligga vid bröstet, vill bli buret, vill att vi ska hålla om det. Behöver vårdas varsamt som en nyplanterad liten stickling.

När barnen blivit några få år vill de fortfarande vara nära. De vill hålla handen, sitta i knät, känna våra armar omkring dem. Vill inte att vi går. Då kommer tårarna utför de runda kinderna. Då sträcks små armar desperat upp i luften. Som den lilla plantan sträcker sig mot solen.  

När barnen blir ännu lite större, börjar i skolan, går på fritids och så, är det inte säkert att de längre själva uttrycker behovet av närhet. De kanske tvärt om verkar motspänstiga och avvisande när vi närmar oss. De verkar trivas alldeles utmärkt med att vara borta från oss och hemmet hela dagarna. Vara på skolan och fritids, hem till kompisar och sen kanske träning dessutom. Mamma och pappa verkar de inte alls behöva längre. Möjligen då bara för att förse med mat och husrum. Så kan det verka. 

Men vi ska inte låta lura oss. Våra barn behöver oss! Visst kanske de ser ut att klara sig bra på utsidan. Som plantan som fortsätter att sträcka sig mot solen även om näringen i jorden börjat tryta. Den blir lång och gänglig, men blek och svag. Bladen gulnar och faller av i förtid. Våra barns inre behöver fortfarande näringen bara vår kärlek kan ge. Deras inre bleknar och blir svagt om det ska leva av kompisarnas torftiga jordmån. De kan skratta på utsidan, men ha hjärtan som gråter. Får aldrig de djupa rötter som står emot livets stormar.

Innerst inne vill varje barn vara sina föräldrars ögonsten. Innerst inne längtar de var och en efter vår närhet och tid. De har bara lärt sig att överleva själva där ute. Lärt sig att söka inbillad trygghet i varandra. Men den tryggheten är skenbar. De blir svaga träd utan djupa rötter. Dukar lätt under när kölden kommer.

Våra barn längtar efter att vi, deras föräldrar ska komma efter dem. Strida för dem. Vinna dem tillbaka till sin rätta jordmån. Att vi ska ta dem till våra hjärtan. Först där finner de vila. Först där kan de växa och blomstra. Först där börjar deras hjärtan åter att sjunga.  

Den här låten säger det så bra.