Låt inte ondskan skrämma dig!

Måste bara få dela en sak med er bloggläsare som blivit så tydligt för mig på sistone. Som ni vet är jag engagerad i organisationen Freethem som jobbar mot människohandel. Det är ju väldigt tunga saker och det är lätt att känna vanmakt inför detta enorm lidande.

Igår fick jag höra talas om organisationen LoveNepal och läste på deras hemsida om Badifolket i
Nepal. Ett folk som under flera hundra år haft den lägsta kasten inom hinduismen och ännu idag ses som mindre värda än hundar! På grund av det är alla flickor i detta folk redan från födseln dömda till ett liv som sexslavar! Hur ska man bara orka ta in en sådan sak? Jag grät floder och kände en bottenlös smärta inom mig när jag läste om detta!

Ja, jag hamnar lätt i förtvivlan och får ibland känslor av att vilja ge upp. Världen är för ond! Det finns för mycket lidande! Det onda tycks komma över mig som en tsunamivåg och jag känner hur jag håller på att sugas ner i ondskan och mörkret och alla människor som lider ligger redan där på botten utan räddning. Ondskan vill få mig att tro att det inte finns något annat att göra än att ge upp. Det lilla jag skulle kunna uträtta känns så futtigt. Som om jag skulle försöka begränsa den onda vågen genom att ösa med en liten sandlådespade.

Detta är precis vad ondskan vill få oss att tro. Men sanningen är den att skulle varje godhjärtad människa här på jorden motsätta sig ondskan på det sätt han eller hon kan, skulle ondskan vara chanslös! 

Om vi alla däremot går på lögnen att det lilla jag gör spelar ändå ingen roll, skulle ingenting bli gjort! Ingenting. Och ondskan skulle vinna mark lavinartat! Tänk om Moder Teresa tänkt så när hon såg allt lidande i Calcutta? Hon såg det enorma lidandet, men lät sig inte nedslås, utan gick bara ut och började hjälpa en liten människa i taget. La om ett litet sår här och tog upp ett undernärt litet spädbarn där. Vid hennes död 1997 fanns hennes nunneorden Missionaries of Charity på 610 platser i 123 länder!

Så tänk nu en stund på vad som skulle kunna ske om alla tänkte att det lilla jag kan göra faktiskt spelar roll! Om vi alla likt Moder Teresa bara började göra små goda gärningar i vår lilla värld. Hur skulle världen se ut då tror ni?

Jag tycker själv att det lilla jag gör är ytterst futtigt. Jag kan stödja ett fadderbarn i Indien. Jag kan lägga upp bilder på Instagram och Facebook om Freethem och LoveNepal och på så sätt försöka väcka människor runt mig. Jag kan som nu skriva ett blogginlägg på min lilla blogg för ett begränsat antal läsare. Väldigt lätt tänker jag: Vad förslår detta i det stora mörka havet av människohandel och lidande?

Men vet ni. Jag lyssnar inte på de tankarna. Jag fortsätter istället envist att bekämpa ondskan på mitt lilla vis. Alla kan vi inte stå i spetsen för stora människorättsorganisationer. Men alla kan vi stå bakom och stötta dem som kan! Vi kan ställa oss bakom Maria Ahlin som startade Freethem genom att bli medlemmar och göra organisationen känd på alla sätt vi kommer på. Vi kan ställa oss bakom Mikael Alfvén som driver LoveNepal och bli faddrar åt en flicka så att fler hem kan öppnas och fler räddas!

Dessa frontfigurer är som spetsen på en plog. Det är den som tar de största striderna och de största initiativen, men det är alla vi som trycker på bakifrån som ger plogen bredd och kraft! Tillsammans kan vi då plöja upp stora fåror i ondskans domäner och rycka upp ondskan med rötterna! Ondskan bävar för att vi små privatpersoner ska komma på detta.

Så vill du sluta upp bakom plogen och börja göra din lilla del? Börja idag! Ge en hemlös på gatan ett leende och köp en korv i ståndet intill. Säg emot när någon på din skola förnedras. Offra en hamburgare eller två och ge pengarna till något välgörande ändamål. Och gå med i Freethem! Det kostar dig ingenting, men du är med och gör plogen mot människohandel lite starkare och du är med och förändrar världen! Vi som vill våra medmänniskor väl, som tycker att det är varje människas självklara rätt att vara fria, är i stark majoritet här i världen. Skulle vi alla gör vår pyttelilla del, skulle vi lätt vinna matchen!

Vi kan förändra

Längesedan jag skrev nu. Men nu vill jag åter låta mitt högra pekfinger flyga över ipadens tangentbord. För något ligger mig så varm om hjärtat och jag vill dela det med dig. Ämnet är tungt och svårt. Men så oändligt viktigt. Jag vill skriva om människohandel! Snälla blunda inte nu, eller klicka till en annan blogg. Läs vad jag har att säga. Jag vet att det gör ont att höra om barn som far illa. Som mamma med en extremt känslig själ har jag många gånger blundat och hållit detta faktum ifrån mig. Det har gjort så ont. För ont! Men vi måste låta det göra ont. För barnens skull. För de ca 200-300 barn som varje år förs in i Sverige som sexslavar. Till Sverige. För de 1,2 miljoner barn i världen som lever i detta slaveri. Ja man kan inte tro att det är sant. Man vill inte att det ska vara sant Men ändå är det sant.

Människor, både kvinnor och barn och även män lever idag som slavar. De har fallit offer för något som kallas trafficking. Och de finns inte bara långt borta, utan här hemma också. I Sverige. Till och med på min stad Uppsalas gator finns de. Människor som inte kan svenska  sitter och tigger i gathörnen. Handikappade släpar sig runt med en mugg. Många av dem, kanske alla, jobbar inte för sig själva, utan för någon som köpt dem och satt dem där. På min stads gator finns det barn som säljer rosor. En vän såg dem vid dagens slut föras till en skåpbil vid stationen och fösas in med runt 15 andra människor. Polisen gjorde inget. Den gången. En gång försökte jag ge en slant till en gammal man med bara ett ben. Men han tittade bedjande på mig och bad mig köpa mat istället. Jag köpte en hamburgare på Max intill. En annan gång ville några förbipasserande ge en tiggare ett par bananer. Tiggaren slet snabbt åt sig den ena och började hungrigt äta, strax efter sprang en argsint man fram och slet den andra ur händerna och började skälla. En sådan händelse visar att tiggaren inte jobbar för sig själv.

Det är för alla dessa människor och framförallt för barnen vi måste våga känna smärtan och måste våga säga ifrån! Jag har gått med i en organisation som heter Freethem. Det betyder alltså befria dem! Vi vill att alla dessa människor ska bli fria. Vi vill att allmänheten ska vakna. Vi vill skapa opinion för alla dessa människor som lider så obeskrivligt idag! Vi vill att politikerna ska börja agera. Vi vill att polisen ska få mer resurser att agera. Idag finns endast två poliser i hela Stockholm som jobbar mot prostitutionen. Och de jobbar ihjäl sig och kan ta bara en av 50 sexköpare. Man kan fråga sig hur många det då finns i våra andra städer. Och man kan fråga sig hur utbrett sexhandeln är i vårt land. Mörkertalet är stort.

Vi vill nå ut på skolor och väcka medvetenhet om människovärde och människohandel bland de unga, så att mönstren kan brytas. Så att de unga killarna inte växer upp till nya sexköpare. Vi tror det är möjligt. Om vi är många! Det är därför jag nu skriver och jag vill be dig som läser om hjälp. Du kan hjälpa till genom att bli medlem i vår organisation Freethem. Det är gratis och tar inte många sekunder. Men med många medlemmar kan vi göra mer, nå ut längre. Så jag ber dig. För barnens och kvinnornas skull. Logga in på freethem.se och registrera dig som medlem! Och när du gjort det vill jag ge dig mitt varmaste tack! Vi kan förändra. Tillsammans!

Kurragömma i skogen

Ständigt försöker vi hitta på nya roliga lekar och trick med vår lilla chihuahua. Denna ras behöver ju mycket stimulans och rörelse, så därför tänkte jag både för egen del och för andra börja samla olika saker att göra med en sådan här liten hund (och andra raser med såklart) här på bloggen. Som en liten bank med hundaktiviteter. Först ut är: Kurragömma i skogen. Denna lek gjorde vi idag; jag, Jojjan och Bilbo (chihuahuan). Vi gick till vår lilla skogsdunge och lät först Bilbo nosarunt och göra sina behov. Sen satte vi igång. Utrustade med små bitar av kött turades jag och Jojjan om att springa och gömma oss bakom ett träd eller någon sten. Jag började och när jag satt bakom mitt träd ropade jag på Bilbo. När han kom fick han belöningen (köttbiten). Medan Bilbo letade och hittade mig, passade Jojjan på att gömma sig på ett annat ställe. Sen ropade hon och belönade när han hittade. På detta sätt höll vi på och Bilbo tyckte det var jätteroligt. I början ropade vi flera gånger på honom om han hade lite svårt att hitta. Men sedan gick vi över till att bara ropa en gång och sedan göra små klickljud med munnen för att hjälpa honom i rätt riktning. Denna lek kan man såklart också göra själv. Men det är lättare att vara två, för annars fattar (i allafall våran) hunden snabbt att man få belöning om man hittar matte och han är uppmärksam och springer efter en direkt. Alternativet då är ju att bara gömma sig då och då och emellan låta hunden springa runt. När han inte ser, passar man på att gömma sig igen. Bra lek, då denna ger hunden både stimulans och motion på samma gång (han rusar som en raket när han letar). Ha en bra dag!

Gränslöst älskad

Vet du om att du är gränslöst älskad av Gud?! I vår värld är det lätt att glömma detta och få för sig att man inte riktigt duger. Det händer även mig ibland. Men stannar jag upp och stillar själen och låter Guds blick landa mitt i mitt jag, då faller alla krav och jag bara vet, att jag vet att Han älskar mig så gränslöst. Att han inte vill att jag ska vara på något annat sätt! För det är ju Han som har skapat mig precis som jag är. Med alla mina egenheter som jag inte riktigt tycker passar in och kanske till och med skäms en smula för. Och inte bara det! Jag förnimmer att Gud blir lite sårad när jag inte vill vara mig själv, när jag vill försöka vara lite mer som någon annan. För han har ju skapat mig för sitt unika syfte. Om jag inte är mig själv, går en lite bit av detta syfte om intet. Världen blir snuvad på en bit av mig som Gud ville ge den. Samma sak med dig! Du är skapad unik och är gränslöst älskad. Och världen behöver någon som är precis, exakt som du! För det finns nämligen ingen annan.

All skrivtid går till mitt manus

Hej alla läsare! Som ni märker duggar det inte precis tätt om blogginläggen. Mest beror det på att all tid jag kan få till går till mitt manus. Men mycket beror det också på att blogger ändrat inställningarna och det inte går att redigera sina inlägg. Detta inlägg skriver jag nu för andra gången, eftersom hela inlägget försvann då jag skulle ändra rubriken. Frustrerande. Minst sagt! Men mest beror det som sagt på mitt manus. Jag vill få ur mig berättelsen nu känner jag. Det närmar sig slutet, så första utkastet borde vara klart innan sommaren. Sedan tänkte jag följa Stephen Kings (ur hans bok Att skriva) råd och låta manuset vila i minst sex veckor innan jag börjar bearbeta det. Hur det ska gå återstår att se. Ser inte hur jag ska kunna låta bli att skriva så länge. Vem vet. Kanske börjar jag bombardera er med blogginlägg. Eller så kanske jag börjar på uppföljaren. Vi får se. Så länge önskar jag er alla en härlig vår med mycket sol och värme. Det kan vi verkligen behöva efter den bedrövliga april! Lev väl!

En liten portion anknytning...

I måndags hade vi planeringsdag med jobbet. Under dagen fick vi bland annat lyssna till en mycket givande föreläsning om anknytning. Så mycket klokt och livsviktigt sas att jag känner att jag vill dela en massa av det. Tänkte dock inte ösa ut allt på en gång utan ta det i mindre portionsbitar. Den första biten får bli en mening som etsats sig fast; låt det aldrig bli barnets ansvar att hålla igång er relation. Och vad menades nu med detta? Jo, att jag som förälder behöver se till att jag alltid ger mer kärlek än barnet ber om. Förekomma barnet med min kärlek, innan det hinner söka den. Föreläserskan tog bilden av kärleken mellan henne och hennes man. Om hon skulle be om en ros från honom, och han sen skulle komma med just en ros, så skulle hon inte känna sig speciellt älskad. Hon fick ju bara precis vad hon bad om. Skulle han däremot komma med en hel famn med rosor skulle kärleksbudskapet gå fram. Och det med råge! När jag hörde detta slog det ner som en bomb. Jag tror mig nämligen om att ge mina barn massor av kärlek. Men när hon sa detta, insåg jag att jag ofta inte uttrycker den förrän barnet kommer och söker den. Speciellt gäller detta ett av mina barn, som är mycket närhetstörstande och kommer "stup i kvarten" och vill kramas eller gosa eller prata. Jag insåg att jag brustit i att ta ansvar för vår relation utan att ha vetat om det. När jag kom hem sen, började jag genast göra bättring. Gav en flickan i taget full uppmärksamhet. Kramar, gos och prat. När sen pojkarna kom hem, gjorde jag likadant med dem. Först var de lite motsträviga när mamma ville kramas. Men jag satte mig på golvet och levde mig in i deras värld med fotboll, mind craft (ett dataspel) och annat som finns överst på intresselistan för tillfället. Och mycket snart mjuknade de och lät sig villigt kramas och vi skrattade och busade ihop. Sedan dess har jag nu så fort jag kommit ihåg, utdelat en kram här, ett uppmuntrade ord där, en pratstund där osv. Jag har också flera gånger om dagen talat om för dem var och en att jag älskar dem. När jag igår morse sa det till Nonno svarade han: "Jag vet, du sa det igår". Ja, jag sa det igår och jag kommer fortsätta att säga det dag ut och dag in med både ord och handlingar. Så att de blir alldeles impregnerade i kärlek och aldrig kan tvivla en sekund på att det är jag som tar ansvar för relationen emellan oss. Att jag älskar den natt och dag oavsett vad de gör.

Ta med barnen i påskens budskap

Idag efter att vi varit på en helt fantastisk långfredagsgudstjänst, gjorde jag en liten gravträdgård tillsammans med barnen. Idén fick jag härifrån och jag tycker det är ett så fint sätt att få även barnen delaktiga i långfredagens budskap.

Vi började med att bege oss ut i naturen för att hitta blommor och gröna blad till trädgården. Jag trodde att det skulle bli svårt med snö och minusgrader, men det blev det alls inte. Vi hittade inte mindre än fem (!) olika sorters vårblommor (blåsippa, tussilago, skilla, vårlök och så en sort jag inte kan namnet på) och dessutom gröna blad som barnen tyckte såg ut som små palmer. Perfekt för klimatet i Jerusalem.

När vi plockat färdigt, fyllde vi en djup bricka med jord och så kunde trädgårdsplanteringen börja. Barnen satte igång med att fylla trädgården med blommorna, medan jag förvandlade en bit rotselleri till själva graven. Barnen fick också sen en skål med fina stenar att anlägga en trädgårdsgång med. Slutligen lindades så en liten dockskåpsdocka in i lite lakansväv och blev Jesus. Jesus placerades i graven och så var det hela klart. Barnen tyckte verkligen om att göra denna trädgård och en av dem utbrast: "Kan vi inte göra så här varje påsk!"

Men detta är inte hela tanken med gravträdgården. Imorgon kommer ju de plockade blommorna att se rätt vissna och döda ut, eftersom de ju inte har någon rot och inget vatten. Det får då bli en bild av att Jesus är död. Men sen, sent på påskaftonskvällen när barnen somnat, ska jag ta bort alla de döda blommorna och plantera dit andra levande blommor. Det blir troligen minipåskliljor och pärlhyasint. När barnen så vaknar på påskdagens morgon ska de få möta den blommande levande trädgården. Jesus ska då också vara borta från graven och detta blir en bild av att idag har Jesus uppstått och hela trädgården med honom!