torsdag 12 november 2015

Min förlossningsberättelse - När Teresa kom till världen

8:e september

Jag har gått över tiden med alla mina fyra barn - som mest 19 dagar - och hade därför ingen förväntan på att vårt femte barn skulle komma förrän tidigast kanske runt den 15:e September, trots att hon var beräknad till den 7:e. Kände heller inte att det var dax på något sätt överhuvudtaget.

Men så kom något som jag identifierade som slemproppen på tisdag eftermiddag och jag blev förundrad och genast lite hoppfull. Jag visste dock att slemproppen kan gå upp till ett par veckor innan förlossningen drar igång. Men ändå fick jag en känsla av att det kanske snart kunde vara dax ändå. Kände att jag gjorde mig mentalt beredd på en förlossning.

9::e september

Natten mot onsdagen vaknade jag vid 1-tiden av någon oförklarlig anledning. Jag har hållit på att vakna på småtimmarna hela sista månaden och tänkte inte mer på det. Gick upp lite och la mig någon timme senare igen. Det blev dock svårt att somna om då jag ideligen stördes av sammandragningar som kändes annorlunda än de förvärkar jag haft länge. Vid 03:30 blev de så starka att jag inte kunde bemästra dem i sängen längre. Jag gick därför ner till köket och satte mig i gungstolen och började slappna av och profylaxandas.

Jag har inför alla mina förlossningar tränat avslappning och profylaxandning enlig Lamaze-metoden som finns att läsa om i boken: "Att föda barn utan smärta". Inför denna förlossning läste jag även boken "Innan du föder" av Anna Wilsby. Den boken gav mig ytterligare tips på hur jag skulle träna innan förlossningen. Bland annat att det är väldigt effektivt att visualisera något att fokusera på under värkarna och andningen. Jag har då som utgångspunkt tänkt att jag sitter lutad mot min man Anthon och att han stryker mig över ansiktet, nacken, över armarna osv. Bara att tänka mig detta har lätt försatt mig i fullständig avslappning, då inget får mig att slappna av så snabbt och lätt som närheten till min man. Jag har även under träningen försökt visualisera olika saker att fokusera på under andningen. Men jag har tyckt att det varit ansträngande och svårt och även andningen har inte alls gått så bra som jag önskat. Jag har dessutom varit väldigt slarvig med träningen och långt ifrån tränat varje dag som man ska för bästa resultat.

Nu satte jag mig dock och började andas mig igenom värkarna med bilden i huvudet av att jag satt lutad mot Anthon och att han strök först över ansikte, över nacken osv. När värken var över tänkte jag mig att han lugnande sa i mitt öra: "Nu kan du bara luta dig mot mig och vila. Nu händer ingenting. Nu bara vilar vi du och jag." Och så satt jag så och vilade mellan varje värk. Fick väldigt effektiv vila mellan värkarna på det sättet. Och till min glädje fungerade nu andningen klockrent genom varje värk. Det som varit så svårt under träningen gick nu som av sig själv. Höll på på detta sätt fram till morgonen, såg det börja ljusna strax efter kl 5 någonstans och efter kl 6 vaknade Joy. Hon undrade vad jag gjorde och när jag sa att jag trodde att förlossningen startat sken hon upp som morgonsolen själv och jag bad henne väcka pappa och tala om det. När maken kom ner, bad jag honom flytta över gungstolen till vardagsrummet så att jag kunde fortsätta ostört medan han gav barnen frukost och skickade iväg dem till skolan.

När jag först började med andningen vid 03:30-tiden var jag inte alls säker på att jag skulle kunna vänta tills barnen kommit iväg till skolan innan vi måste åka in. Så starka upplevde jag värkarna, och med Livas raketförlossning i minnet visste jag ju att förloppet snabbt kunde bli akut. Är glad att jag inte visste då att denna förlossningen skulle bli allt annat än snabb...

Värkarna fortsatte på ungefär samma sätt hela morgonen och kom med c:a 20 minuters mellanrum. Vid 9-tiden ringde vi och förvarnade förlossningen om att vi troligen skulle komma in senare under dagen. Sedan avstannade dock värkarna nästan helt. Men just när jag tänkte att nej det blir nog inget idag, kom en ny värk och höll liv i hoppet. Jag svävade mellan hopp och förtvivlan under dagen, åt lunch med maken och vi drack kaffe i solen, jag sydde lite och andades däremellan mig igenom de värkar som faktiskt kom då och då. Mannen högg ved i det strålande vädret. Vi hade en lugn och fin dag tillsammans. Vid 13-tiden la jag mig och vilade lite och sen satte det fart igen vid kl 14:00. Då blev värkarna plötsligt starkare och kom med först 7 minuters mellanrum, för att sedan gå över till 5 minuter. Någon gång kom de så tätt som 3 minuter och vissa värkar var väldigt starka med mina mått mätt när jag jämför med mina tidigare förlossningar. Och vid 15-tiden kändes det säkrast att åka in till förlossningen. Jag ville ju inte riskera vattenavgång och krystvärkar i bilen som jag gjort med Liva.

Jag hade starka, täta värkar under hela bilresan och när vi kom fram till förlossningen kändes det svårt att ta sig från bilen och in. Vi blev insläppta och visade till ett trist rum där vi skulle vänta på en barnmorska. Jag satt i en stol och mötte värkarna med avslappning och andning, men kände mig illa till mods över att behöva sitta i ett så fult och sterilt rum. En förlossning ska vara vacker och naturlig i min idealistiska föreställning. Kändes också jobbigt att behöva prata med undersköterskan och sedan barnmorskan. Blev störd av deras frågor, att de ville ha en vikt, sätta CTG-bälte och mäta bebisens hjärtljud och så vidare. Klickade inte alls med barnmorskan och ville bara bli lämnad i fred och fortsätta med min grej. Men jag förstod att det bara var att gilla läget och acceptera deras rutiner. Jag var ju väldigt nyfiken på hur mycket öppen jag var och väntade med spänning på undersökningen. Som det kändes utifrån mina tidigare erfarenheter trodde jag nog att jag var nästan fullt öppen. Värkarnas intensitet var av samma slag som när det varit dax att krysta ut de tre senaste barnen. Värkarna stannade dock av nästan helt medan jag låg där på britsen och väntade med CTG-bältet på. Och jag intalade mig själv att inte bli besviken eller känna mig dum om det skulle visa sig vara bara 5 eller 6 cm öppet. Ni kan då säkert förstå min stora bestörtning och besvikelse när barnmorskan efter undersökningen meddelade att jag bara var knappt 4 cm öppen! Hur kunde det vara möjligt?! Jag hade ju haft värkar sedan mitt i natten och på slutet dessutom starka och täta! Barnmorska fick en medlidsam min och såg ut att tänka: "Tycker du det är jobbigt nu, vänta du bara!" Jag kände då att jag ville åka därifrån på en gång. Men barnmorskan insisterade på att vi ändå skulle stanna, då min senaste förlossning varit så snabb. Jag visste då dock instinktivt att det inte skulle bli så denna gång, men lät mig övertalas.

Vi fick ett rum som var lite trevligare än det första och åtminstone hade en fåtölj. Men det var ju fortfarande sjukhus-trist och jag trivdes inte alls. Anthon tyckte dock att vi kunde stanna och titta på en film på mobilen. Värkarna var nästan helt borta nu och det kändes bara fånigt att sitta där tyckte jag. Men okej då. Vi kollar väl på en film då. Vart skulle vi föresten annars åka?

Anthon satte igång filmen och introt började. Men då dök den jobbiga barnmorskan upp igen och sa att hon skulle mäta bebisens hjärtljud. Jaha! Så var det med den lugn och ron! La mig på britsen och kände mig obstinat. Jag ville inte vara här! Och när hon sen sa att hon skulle återkomma om 20 minuter och kolla hjärtljuden igen, fick jag nog och utbrast: "Behövs det verkligen? Vi skulle önska att få vara här i fred, jag blir störd i min avslappning om du ska hålla på att komma in." Men hon sa bara lite osäkert att jo det måste hon, är man inskriven på ett rum, så ska hjärtljuden kollas." Då reste jag mig och sa med tydlighet att då åker vi härifrån! Jag kunde bara inte stå ut med att sitta i det där rummet timme, efter timme med henne rännandes hela tiden! Hon försökte protestera, men jag var så tydlig att hon uppgivet gav upp och sa att håll er i närheten i alla fall då. Vi sa att vi skulle det, tog våra saker och gick!

Så fort vi åkt iväg med bilen kände jag hur jag slappnade av igen och direkt började värkarna med samma intensitet som när vi åkte in. Det var dock jobbigt att behöva sitta i en bil och möta dessa starka värkar och jag blev så störd på all trafik och alla människor överallt. Vi visste inte riktigt vart vi skulle köra, men jag ville bara till en lugn plats där jag i lugn och ro kunde fortsätta med min profylaxandning.

Anthon körde genom stan och stannade i utkanten vid ån. Jag slappnade av och andades och mellan värkarna försökte vi komma fram till hur vi skulle göra nu. Barnen behövde ju någon som tog hand om dem. Just då befann sig tjejerna hemma hos ett par kompisar och killarna var väl påväg hem från skolan. Vi hade ingen barnvaktsplan då vi trott att förlossningen skulle gå ganska fort och Anthon skulle kunna åka hem till barnen efteråt. Nu insåg vi ju dock att detta kunde dra ut väldigt på tiden. Just då kändes allt som förstört och så hopplöst. Sitta i en bil och inte veta vad man ska ta sig till med barnen. Dessutom sprang det ideligen förbi joggare som tittade rakt in i bilen. Jag bröt ihop och grät! Men Anthon började med att ringa sina föräldrar och kolla om de eventuellt skulle kunna komma om vi inte hittade någon lösning. Sedan ringde han kompisarnas mamma och förklarade läget. Hon sa då att hon redan räknat med att de skulle sova över och till och med varit och köpt matsäck till en av tjejerna då de skulle ha friidrottsdag nästa dag. Vilken människa! Vi blev så glada, tacksamma och lättade! När vi ringde ena sonen sa han att han blivit lovad att sova över hos en kompis och vår äldsta son som går i 9:an sa att han kunde vara ensam hemma och då även ta hand om hunden. Så löste sig frågan om barnen på ett fantastiskt sätt. Jag ville dock inte stå kvar där vi var med bilen, så Anthon körde ut ur stan och vi hittade ett tomt och enskilt ställe där vi parkerade. Nu var värkarna väldigt starka och jag kände att jag behövde få vara ensam i bilen för att hitta tillbaka till mitt lugn, mitt fokus och min andning. Så Anthon fick snällt gå ut och gå. Tur för honom att vädret var fint och att det inte regnade...

När han gått grät jag igen. Allt kändes så eländigt. Och värkarna var svåra att bemästra. Jag ropade gråtande ut till Gud om hjälp i min förtvivlan. Och då kom hjälpen från ovan! Snabbt blev jag lugn och fokuserad igen och den mest underbara bild att fokusera på under värkarna kom till mig:

När nästa värk började såg jag plötsligt framför mig hur jag och Anthon gick hand i hand ut i vattnet vid Djäknesundet utanför Karlsborg - en otroligt vacker badplats med kristallklart vatten och bergsklippor som omger sundet på båda sidor. Jag andades djupt och långsamt. När värken sen sakta ökade i styrka såg jag oss dyka ner till höger och likt delfiner snabbt simma upp och ner mot bergsklippan. Jag såg även leende delfiner hoppa med oss i vattnet och började andas lite snabbare. När sen värken stegrade sig ytterligare såg jag oss klättra upp, upp för klippan i samma takt som värken steg. Allt snabbare och ytligare andning. Och när den kom till sin kulmen såg jag oss kasta oss ut högt uppe i den klarblå skyn och flyga med en massa vita fåglar fram och tillbaka, fram och tillbaka i rader som steg högre. Jag andades ytterst snabbt och ytligt. När värken vände och sakta började dala, flög vi tillbaka med den första radens vita fåglar till klippan och började klättra ner igen i takt med värken. Andningen anpassades vartefter. Vid bergsklippans fot dök vi i vattnet och tog djupa andetag mellan simtagen. Djupa, lugna andetag. Den där sköna känslan när man en het dag tar ett djupt andetag och dyker ner i underbart svalkande vatten och så upp igen och så ner igen in till stranden.

Denna bild hjälpte mig oerhört! Genast blev värkarna så mycket lättare att andas sig igenom. Och när de var som intensivast där uppe på toppen hade jag ändå en härlig frihetskänsla av att flyga i den blå skyn. Jag tror till och med att jag log ibland för att det var så vackert där uppe. Fantasins kraft är stor! När det var riktigt långa toppar såg jag också Jesus le mot mig där uppifrån skyn. Och faktiskt hans mor Maria också! Två varma leenden som peppade och uppmuntrade mig!  Jag fokuserade på Jesu leende ansikte tills värken började dala igen. Jag ger all ära till Gud för denna suveräna bild att hålla mig till!

På detta sätt andades jag mig igenom värk, efter värk i kanske två timmar. Anthon fick lov att komma tillbaka in i bilen när jag hittat mitt fokus igen och satt och gjorde något på sin mobil. Jag brydde mig inte. Han fick göra vad han ville, jag var bara så inne i min egen fokusering.

Framåt kanske 19:30, jag har inte så bra koll på tiden här, tyckte Anthon att vi skulle köra närmare sjukhuset igen och även få oss något att äta. Jag kände mig lite störd över detta, men höll motvilligt med. Förstod att det nog var klokt, även om det kändes jobbigt att behöva åka i den skakiga bilen under värkarna. Det gick dock rätt bra tack vare den suveräna bilden av vattnet och klippan och skyn jag hade att fokusera på.

Anthon svängde i stan in på McDonalds drive in. Där var det inte så kul att möta värkar och andas med massa folk runt om. Just när Anthon skulle beställa kom en riktigt stark värk med lång kulmen och jag andades och andades där uppe i skyn, men kunde samtidigt inte låta bli att tänka lite på vad kassörskan måste tänka. Men det kunde jag ju inte ta hänsyn till. Fortsatte med min grej.

Vi åkte till förlossningens parkering och ställde oss där. Jag ville ännu inte gå in på förlossningen igen, men samtidigt vara nära om det skulle bli nära till födsel. Så där stod vi i ett par, tre timmar på parkeringen. Jag försökte äta några kycklingnuggets mellan värkarna, men hade ingen vidare aptit och hann bara ta två eller tre små tuggor innan nästa värk startade. Jag tvingade dock i mig några för att ha lite bränsle i kroppen för resten av förlossningen. Måste säga att det kändes ganska tröstlöst att ta värk efter värk där i bilen utan att uppleva några slags framsteg. Vid kanske kl 21 nånstans, upplevde jag att värkarna slutat tillta i styrka. Nu låg de på ungefär samma nivå, varvade med några lite lättare emellanåt. Tänkte då att jag borde ha passerat 7 cm, då jag läst att värkarna är som starkast då. Fortsatte att andas, andas. Blev så tröttsamt till slut! Varje värk krävde fullt fokus och var ansträngande om än hanterbar. Tillslut kände jag mig så trött på det hela och var bara tvungen att få miljöombyte. Vi gick därför ur bilen och jag fortsatte värkarbetet på gräsmattan utanför bilen. Den svala septemberluften gav mig lite ny energi och det var också skönt att vara uppe och gå lite. Jag hade dock först svårt att hitta en bra position att möta värkarna i, men sen kom vi på hur vi skulle göra. När en värk kom, ställde sig Anthon nedanför kanten vid parkeringen och jag stod uppe på gräsmattan och hängde mig om halsen på honom. På så sätt kunde jag slappna av stående. Jag gjorde också sambarörelser med höfterna för att på så sätt hjälpa bebisen att rotera ner i bäckenet. Mellan värkarna (någon minut bara) gick jag av och ann på gräsmattan. Sen snabbt runt Anthons hals igen när en värk var i antågande. Kändes så skönt att vila mot Anthons varma kropp och vi hittade ett riktigt bra teamwork här. Det kändes fint.

Tillslut kände jag dock att jag inte orkade stå mer. Jag var så trött, trött, trött! Hade ju varit vaken sedan 1-tiden föregående natt. Och så haft ett värkarbete allt sedan dess. Nu började kroppen få nog. Så vid 22:20 bestämde jag att ändå gå in på förlossningen. Såg framför mig en sjukhussäng att få lägga mig ner i. Och det gjorde jag också så snart vi kom in i det där tråkiga mottagningsrummet igen. Men nu var jag för trött för att bry mig om fulheten. Var bara så skönt att få lägga sig ner! Just då kände jag bara för att sova! Jag skulle ha gett mycket för att få pausa förlossningen och fortsätta nästa morgon istället. Men så fungerar det ju tyvärr inte...

När barnmorskan kom in kände jag bara efter några sekunder att jag klickade perfekt med henne! Vi hittade genast ett samförstånd och hon var så enkel, naturlig och självklar i sin roll. När hon undersökte mig, konstaterade hon att jag var öppen mellan 7-8 cm och hon berömde mig för ett väl utfört värkarbete. Kände mig lite uppmuntrad av hennes vänliga ord. Men jag lät henne förstå hur less och uppgiven jag kände mig över att det gått så långsamt framåt och sa att jag börjat misströsta om att det någonsin skulle bli någon bebis. "Det ska du inte göra!" sa hon trosvisst och tog fram den obligatoriska vita helknäppta bomullsrocken och nättrosorna som vi alla som fött barn känner så väl till. Sen fick jag åka liggande i sängen i till vårt rum.

Nu var klockan runt 23 och jag låg där i sängen och mötte värkar. Trött och lite uppgivet, men jag gjorde det. Tiden gick och när barnmorskan undersökte mig igen hade nästan ingenting hänt! Fortfarande runt 8 cm öppen. Var för trött för att riktigt känna mig upprörd över det. Jag var redan så trött och hade liksom fått föreställningen att jag hamnat i en evig bubbla av värkarbete som aldrig tog slut. Andes och slappnade av, andades och slappnade av. Trött, trött, trött. Så skönt dock att få ligga i sängen. Men det tyckte inte barnmorskan jag skulle fortsätta med i evighet. Så när fortfarande inget hänt efter ytterligare 40 minuter eller något sådant fick hon mig vänligt men bestämt att sätta mig i en fåtölj i stället och uppmanade mig att stå upp mellan värkarna. De drog in en gåvagn eller vad det heter att hänga mig emot, men jag ville mycket hellre hänga runt Anthons hals som jag gjort ute på parkeringen. Så det gjorde jag och jag sambadansade och hade mig för att få den lilla busungen att rotera ner. Det hade hon nämligen inte gjort än! När en värk var i antågande skyndade jag mig att sätta mig i fåtöljen och andas mig igenom och sen upp runt Anthons hals igen. Gjorde allt detta nästan som i dvala nu. Obeskrivligt trött! Ville bara sova!

10:e sept

Någon gång senare fick jag sätta mig på huk med Anthon bakom mig i någon konstig liten stol. Detta skulle hjälpa barnet att komma ner. Ganska obekvämt, men det gick att slappna av tack vare att jag lutade mig mot Anthon. Men sen tyckte barnmorskan att jag skulle gå på toaletten. Jag gjorde motvilligt det, rädd som jag var att en läskig värk skulle komma just när jag gick och inte hade något att luta mig mot. För varje värk var fortfarande kraftig och svår att bemästra, men det gick tack vare avslappningen och andningen. Men när jag kom till toaletten kom en värk som var djuriskt stark, jag försökte förtvivlat andas och slappna av, men den kom emot mig som en best och slog ner mig. Jag tappade helt kontrollen! Skyndade mig i smärtor till sängen och befann mig i ett töcken av smärtor. Kunde inte längre slappna av alls och bara skrek rakt ut! Jag trodde på riktigt att denna förlossning aldrig skulle ta slut och nu orkade jag inte mer och befann mig i ett fasansfullt inferno av smärta!

Barnmorskan undersökte mig mitt i mitt skrikande och nu var jag helt plötsligt fullt öppen och krystvärkarna satte igång! Men vid detta laget var jag totalt slut och kunde inte glädja mig. Men med Anthons hjälp lyckade jag återta kontrollen och började andas igen när krystvärkarna kom. Anthon hjälpte mig sedan vila när den ebbade ut. Jag visste inte själv. Utan Anthons stöd här hade det hela blivit förfärligt. Men nu jobbade vi som ett team igen och jag krystade och tog i enligt tekniken jag övat under graviditeten. Barnmorskan och undersköterskan hejade på och tyckte jag var så duktig. "Mera, mera!" "Lite till!" "Braaa!" "Åh vad du är stark!" Men jag fattade ingenting! Om jag nu var så starkt, varför kom det inte nån bebis?!

Höll på så här i några omgångar. Barnmorskan var tydligen jätteglad och nöjd, men jag fattade som sagt ingenting. Men så tillslut hörde jag henne säga att hon såg en massa hår! Och då var det inte långt kvar. Några minuter senare stod klockan på 01:40 och då kom hon ÄNTLIGEN ut och jag fick upp en liten parvel med massor av hår och nyfiket plirande ögon på mitt bröst. Hon började genast suga och jag bara kände mig så lättad att det hela äntligen var över! Kunde inte riktigt glädja mig och ta in min lilla bebis på en gång. Var bara SÅ slut! Men jag höll om henne och började sakta fatta att hon var här. Vår lilla Teresa. Nu skulle inga värkar komma mer -  efterbördsvärkarna såklart - men de räknade jag inte. Nu skulle jag få vila! Efterbörden kom och moderkakan var hel och fin och jag hade varken brustit eller spruckit! Underbart! Allt hade gått bra och jag hade en välskapt liten fantastiskt sött bebis på min mage!

När vi senare kommit in på rummet vi skulle sova i under natten, förklarade Anthon slutskedet av förlossningen. Jag kände mig förtvivlad över att jag tappat kontrollen och fått så ont. Det hade varit så otäckt! Men han förklarade att från att jag tappade kontrollen tills hon var född hade det bara gått 20 minuter och att jag fått tillbaka kontrollen bara efter 5 minuter. Att krystningen tog så lång tid som jag uppfattade det hade berott på att när första krystvärkarna kom låg Teresa fortfarande högt upp i bäckenet. Och jag hade alltså först varit tvungen att krysta ner henne, så att hon roterade ner i kanalen och först när hon var framme krysta ut henne! Detta hade jag inte alls förstått. Nu förstod jag. Och Anthon kunde också hjälpa mig att känna mig glad och nöjd med min förlossning trots de fasansfulla 5 minuterna jag tyckt var så hemska. Trots allt hade ju förlossningen pågått i över ett dygn och bara fem minuter kändes hemska. Han hjälpte mig att sätta det i perspektiv. Och jag kunde inse det. Jag ger all ära till Gud att jag kunde behålla fokus nästan hela tiden och jag ger äran till Gud för den där bilden av vattnet, klippan och fåglarna i skyn. Upplevde att jag var buren under hela förlossningen! Jag är övertygad om att jag inte hade klarat av att behålla fokus och avslappning ett helt dygn utan denna min Guds hjälp! Tack Gud för din hjälp och tack för att vi fått Teresa! Glädjen är obeskrivlig!



 

måndag 20 april 2015

Astrid Lindgrens Sverige ligger en kort båtresa bort

Jag är just hemkommen från Haros riksstämma på Åland. Men det känns mer som om jag just varit på besök i Astrid Lindgrens Sverige.

För på Åland är allt så oändligt annorlunda än här!

Där är det självklart att mammor och pappor är bäst för sina barn. Där stannar de flesta hemma med sina barn åtminstone tills barnet är tre. Där finns ett etablerat hemvårdstöd (som nu ska höjas ytterligare) för den som väljer att stanna hemma med barnet istället för att sätta barnet på förskola. På en förskola som förövrigt är rena drömmen jämfört med hur den är i Sverige. På Åland skulle man aldrig ens drömma om att inte ha något tak för hur stor en barngrupp får vara. Nej, en personal på fyra barn under tre och en på sju om de är mellan tre till fem är vad som gäller. Personalen är givetvis högutbildad och i toppklass. Om allt detta berättade socialminister Carina Aaltonen från - märk väl - socialdemokraterna (!)

Vi svenskar som satt och lyssnade satt nästan med öppna munnar och skakade då och då ofrivilligt på våra huvuden. Jonas som är svensk, men bott på Åland i tre år, försökte få Aaltonen att förstå hur enormt annorlunda det är i Sverige. Men hon var verkligen som tagen ur Astrid Lindgrens värld. Fortsatte bara sött och naivt att tala om "de stora problemen" på Åland med "stressade" familjer som inte vågar skaffa många barn. Att dessa "stora problem" bara är blott en dröm i Sverige kunde hon inte överhuvud taget förstå. Den enorma press föräldrar här känner att sätta sina ettåringar på dagis och jobba, jobba, jobba, finns inte med i hennes begreppsvärld. Den ständiga stress som vi svenskar lider hårt under finns inte ens i hennes värsta mardrömmar. Hon bara fortsatte att framhålla att grunden för ett stabilt och tryggt samhälle är trygga familjer med harmoniska föräldrar som är väl anknutna till sina barn.

Där jag satt och lyssnade, kändes det mer och mer som att jag kom från ett hårt, diktaturstyrt land och just då för en stund lyckats rymma och hamnat i ett fritt, grönskande paradis.

Som ett paradis ser det också ut på Åland. Havet heltiden nära och inom synhåll. Vackra, röda klippor och söta hus som tagna ur böckerna om Anne på Grönkulla. Över alltsammans en sol som nästan alltid skiner. Lägg till bilden att hemskolning är fullt lagligt och accepterat, att skolan är sju resor bättre än i Sverige med 10 sökande på varje lärartjänst. Med elever som naturligt respekterar sina lärare och med skolresultat som ligger på tredje plats i världen (var Sverige ligger ska vi inte ens nämna här).

Detta paradis, som tagen ur en vacker saga, ligger inte på andra sidan jordklotet eller i en annan otillgänglig tid. Blott fyra mil från Stockholm ligger denna lilla oas i öster som man lätt tar sig till med den charmiga Eckerö-färjan.

Att snällt stanna kvar år ut och år in på andra sidan Bottenviken i vårt känslokalla, sönderstressade land av idag, då Astrid Lindgrens oskyldiga värld bara ligger en kort båtresa bort, framstår plötsligt som ren dårskap och idioti.

söndag 12 april 2015

En mild, varsam kärlek

Känner en så sällsam lycka! Jag känner mig renad och fylld av frid! Denna ljuva känsla kom till mig ikväll på gudstjänsten jag deltog i. Dagens text handlade också just om frid. Det var det sammanhanget när Jesus efter uppståndelsen visar sig för sina förskrämda lärjungar. Han träder rakt in genom de låsta dörrarna och säger: "Frid vare med er!"

Och under gudstjänsten kändes det verkligen som om Jesus gick omkring där bland oss och hälsade oss frid. För jag kände det som att jag var helt innesluten i en mild, varsam kärlek. I Jesu frid.

När jag sedan gick därifrån och åkte hemåt i bilen, fanns friden kvar. Och jag kände mig renad. Som känslan när man efter många sjukdagar i sängen, äntligen orkar stiga upp och ta en ordentlig dusch. Den rena känslan var hela mitt jag uppfylld av!

O vilken nåd det är att få komma till kyrkan! Komma till Jesus och få slutas i hans famn och mättas på insidan av hans bröd!

torsdag 9 april 2015

Strunt i frukosten - om du måste välja!

De flesta av oss föräldrar tycker förmodligen att det är viktigt att våra barn får i sig frukost innan de beger sig till skolan. Vi förstår ju så väl att utan den energi frukosten ger, kommer de att bli trötta och hängiga och inte orka med sin skoldag.

De flesta av oss tycker förmodligen också att det är viktigt att barnen har hela och rena kläder när de går hemifrån till skolan. Och även att de har varma, funktionella utomhuskläder i vårt ofta karga, nordiska klimat. Vi vill ju att de ska se snygga och prydliga ut och inte frysa eller bli blöta på rasten.

Inte lika självklart för oss är det kanske att se till att barnen är fulltankade med anknytning och kärlek innan de går hemifrån på morgonen? Och det är ju inte så konstigt då samhället effektivt trummat in i oss under årtionden att vi föräldrar inte behövs. I alla fall kan man lätt tolka budskapet så då förskola från ett års ålder är normen, och vi mer eller mindre vant oss vid att fösas iväg då barnen gråter vid lämningen med ett käckt: "Hon blir glad när du gått". Ganska lätt att känslan av att inte vara så viktig smyger sig på då. Och när barnen hunnit upp i skolåldern har vi förlängesedan mist känslan av att vår kärlek är det viktigaste för våra barn.

Ändå är vår kärlek och anknytning till barnet - fortfarande uppe i skolåldern - minst lika viktig  - om inte viktigare - än både frukost och varma kläder! Barns hjärtan och själar är lika sårbara som de alltid har varit och är i skriande behov av både kärlek och en trygg anknytning. Varje dag!

För att ta jämförelsen med frukosten, som ger barnet fysisk energi, ger kärlek och anknytning barnet emotionell energi att orka med sin dag. Med en tom kärlekstank blir barnet helt enkelt hängigt och oinspirerat.

Vi har väl alla någon gång hört vårt barn lite släpigt säga:  "Jag har inget att göra"?
Och vi har märkt att det inte spelar någon roll hur många fantastiskt roliga förslag vi kommer med. Barnet ser bara än mer uttråkat ut. För det barnet egentligen säger är att det behöver en stund i mammas eller pappas knä. En liten pratstund och lite gos. Lite odelad uppmärksamhet. Får barnet det, har det vips plötsligt något att göra och springer glatt iväg. Kärlekstanken är fylld igen.

Med detta i åtanke är det lätt att förstå att man som förälder behöver fylla kärlekstanken till bredden, innan barnet ska kunna förväntas orka med en lång skoldag och sedan kanske  dessutom flera timmar på fritids som ju är vardagen för många barn idag.

Tar vi sedan jämförelsen med varma kläder vid kallt väder, kan vi konstatera att de flesta skolgårdar och fritids är en många gånger kall och hård miljö för ett sårbart barn att vistas i.

Här fungerar en anknytning till föräldrarna eller en trygg vuxen som byggs målmedvetet varje dag som skyddande varma kläder runt barnets mjuka hjärta. Med den tryggheten når de sårande, elaka orden och handlingarna aldrig ända in. Visst kan barnet ändå bli ledset om någon är dum, men deras värld skakas inte. De vet att de har en trygg famn att gråta ut i där hemma och tårarna sköljer bort det onda utan att det skadat hjärtat. Hjärtat förblir mjukt och formbart. Känslolivet kan utvecklas som det ska och barnet har kvar sin medfödda empati.

Och det är här vi kommer tillbaka till där vi startade. Till morgonen innan skolan då vi har våra barn hos oss en stund innan vi skiljs åt för dagen. För det är här jag helt tänkt om. Anknytningen kommer först!

Tidigare var en näringsrik frukost A och O tyckte jag. Och jag stressade även på med tandborstning, hårborstning, läxor som ska med och kläder och allt det där. Men nu har jag kommit till den insikten att det är bättre att strunta i frukosten än att låta barnen gå iväg till skolan ledsna och tomma på kärlek i sina hjärtan! Så skulle jag bli tvungen att välja, skulle jag faktiskt strunta i frukosten - eller låta barnen komma försent till skolan.

Hur gör jag då för att tanka deras hjärtan och själar på morgonen? Ja, jag är nu för tiden som gravid väldigt morgontrött och verkligen ingen supermamma på morgonen. Tvärt om! Men istället för att ligga och dra mig och snooza i min egen säng, har jag kommit på att jag kan pallra mig över till ett av barnens sängar och ligga där och morna mig. Samtidigt stryker jag barnet sakta över ryggen och börjar så sakteliga småprata och väcka både barnet och mig själv. Detta är faktist väldigt bra för mitt eget, ofta lite buttra morgonhumör då det utlöstes må-bra- och lugn och ro - hormoner av närheten till barnet. Jag blir mycket mildare och det fina är ju att barnet också blir det av samma anledning.

Med de större tonårsgrabbarna är kanske inte gos i sängen alltid välkommet (även om det faktiskt också är det ibland). Men är jag inte fullt så trött, sätter jag mig på sängkanten och masserar ryggen medan jag börjar prata om något som jag vet intresserar dem. Det fungerar klockrent!

På den tid som blir över fixar vi sen frukost, kläder och allt det andra. Och faktum är att när jag och maken fokuserar på anknytningen först, blir barnen mycket lugnare och mer medgörliga och de andra bitarna brukar flyta på med påtaglig lätthet! Våra morgnar är faktiskt ofta förunderligt harmoniska numera.

Så när allting kommer omkring så har det visat sig vara ett vinnande koncept att "strunta i frukosten". På något märkligt vis hinner vi med allting mycket bättre och barnen kommer dessutom alltid i tid till skolan.

lördag 28 mars 2015

Det kittlas i magen!!


Tidigt, tidigt imorse vaknade jag av att någon kittlade mig långt ner inuti i magen! Det kittlades verkligen, och jag ryckte till ett par, tre gånger som man gör när någon kittlar en under foten.

Den lilla person som kittlade mig var förstås det lilla ofödda barn som ligger i min mage. Ja, vi ska få ännu ett barn och lyckan är total både hos oss föräldrar och våra fyra stora barn!

Detta blir mitt femte barn, men ändå känns det så fantastiskt och obeskrivligt magiskt! TÄNK att en pytteliten människa håller på att växa och utvecklas där inne! Känns svårt att fatta, fast det är femte gången. Det hela känns så overkligt och för fantastiskt för att kunna ske på nått sätt. De tidigare gångerna har jag tagit det mer för givet.

Men nu känns det inte alls självklart, utan som en ofattbar, ömtålig, dyrbar skatt som jag måste vårda väl och omsorgsfullt. Det har kanske med min ålder att göra. Att bli gravid vid 38 års ålder är ju verkligen ingen självklarhet! Jag känner mig rikt välsignad och benådad som får uppleva detta mirakel ännu en gång!

Något som slagit mig nu under den första delen av graviditeten är hur tidigt det lilla barnet utvecklas! Visste ni att barnets hjärta börjar slå i vecka 6 (!)? Det är så tidigt att många inte ens vet om att de är gravida än. Men ändå slår redan ett litet hjärta inom dem! Helt ofattbart! Och när jag följt utvecklingen vecka för vecka i en graviditetskalender på nätet, har jag fortsatt att häpna! Se bara här nedan på lite utdrag ur kalendern hur fort och fantastiskt det lilla, lilla barnet utvecklas!

V 6

"Den här veckan börjar hjärtat att slå i det lilla embryot, som nu är cirka fyra millimeter långt och liknar en liten, böjd larv.

Det som ska bli armar bildas i början av veckan, och mot slutet av veckan bildas det som ska bli ben. Armarna kommer även i fortsättningen att utvecklas före benen.

De inre organen som magsäcken, tarmarna och njurarna är på väg att bildas. Det som ska bli hjärnan, ryggmärgen och det centrala nervsystemet fortsätter att utvecklas, liksom ryggkotorna."

V 7

"Embryot har börjat bilda sitt blod, och hjärtat pumpar runt blodet i de blodkärl som redan har utvecklats."

V 9

"Embryot är nu drygt två centimeter långt och börjar likna en människa. Det börjar få ett ansikte med ögon och öron och huvudet har fått en nacke. Anlagen till näsan börjar synas. Fingrarna har växt ut längre och simhuden mellan dem börjar försvinna. Tårna håller också på att utvecklas. Den svans som tidigare fanns i embryots ryggslut försvinner nu.

De inre delarna av könsorganen, äggstockar eller testiklar, finns redan. Det yttre könsorganet bildas nu ur två veck och en liten könsknopp ovanför dem. Nu i början ser det likadant ut hos alla foster vare sig de är pojkar eller flickor."

V 10

"Från den här veckan kallas embryot för foster. Nu finns de flesta av kroppens organ. I fortsättningen måste de både växa till och börja fungera.

Nervcellerna utvecklas nu intensivt. Fostret är ungefär tre centimeter långt och väger runt fem gram. Huvudet är mycket stort, lika stort som resten av kroppen.

Ögonen och näsan syns tydligt. Tidigare låg ögonen långt ut på sidorna av huvudet, men nu är de nästan på rätt plats. Ytterörats form har bildats genom att de små knopparna på sidorna växt samman."

V 12

"Nu kan fostret röra både armar och ben och ser ut som en liten människa. Ansiktsdragen har börjat komma fram. Nästan alla organ och funktioner finns på plats, även om mycket mer tid behövs för den fortsatta utvecklingen fram till födelsen."

När jag läser om detta känns det än mer makabert och chockerande att det är fullt lagligt att döda sådan här små liv i vårt land! Helt ofattbart! Jag undrar om människor i allmänhet känner till hur tidigt barnet faktiskt utvecklas?!

Nu är jag i v 15 och mitt lilla ofödda barn är 14 cm långt och kan få in tummen i munnen! Dessutom kan det som sagt kittlas! Det är ett litet busfrö jag väntar tror jag minsann!

fredag 27 mars 2015

Att åka och handla med mamma bättre än förskolan?


När mina två söner (nu 12 och 14) var små, hade jag en inre övertygelse om att de skulle vara hemma hos mig, sin mamma och inte gå på förskola. För att vara ärlig kändes det väsensfrämmande för mig att lämna ifrån mig mina barn till någon annan. Alltså var jag hemma med dem.

Men när den äldsta av dem började närma sig fyra, hade jag från så många håll och kanter hört detta om att han "behöver förskolan". Han "behöver träffa jämnåriga kompisar och få sociala träning". Mitt hjärta sa något annat, men till slut föll jag för trycket. Föll för myten och ansökte om en 15-timmarsplats för honom på förskolan.

Det hela blev en flopp! Från att ha haft en social, glad och utåtriktad son som tog kontakt med nya barn i lekparken och på öppna förskolan, fick jag en tyst och blyg liten pojke som alltid satt i ett hörn för sig själv när jag hämtade på förskolan. Och han ville aldrig dit! Jag fick truga och övertala. En gång minns jag att jag sa vid lämningen:

"Men du får det mycket roligare här, jag ska bara åka och handla med Noah (lillebror)."

Då svarade han med vädjan i rösten:

"Men jag vill hellre handla med dig och Noah!"

Det grep mitt hjärta och jag visste att jag lämnade honom där mot bättre vetande. Men ändå var trycket: "han behöver förskolan" så starkt att jag trodde mer på det än på min egen övertygelse. Dock sov jag dåligt på nätterna och hade ont i magen över det hela...

Vissa i personalen menade att han gick för få timmar, han kom inte in i gruppen hette det. Men en lite äldre (klokare?) förskolepedagog sa till mig:

"Inte är det konstigt! Han har fått uppleva lyxen med att få vara hemma hos dig och så hamnar han här! Inte konstigt att han kryper in i sitt skal."

Som ganska ung och ny mamma var detta precis vad jag behövde höra. Det bekräftade vad jag kände i mitt hjärta och jag sa upp förskoleplatsen och tog hem honom!

Magvärken försvann och jag fick tillbaka min vanliga, glada och öppna son. Vilken lättnad för oss båda!

Sen den dagen har jag aldrig mer tvivlat på min egen inre övertygelse om vad som är bäst för mina barn, trots att jag många gånger varit ensam mot strömmen.

Någonting som däremot bekymrar mig mycket är att så många föräldrar, likt mig, på fullt allvar tror att förskolan är bättre för deras barn än de själva. De föräldrar som fortfarande är övertygade om att ingen pedagogik i världen kan slå deras kärlek och närvaro verkar vara ett utdöende släkte. Och det beror på samma enkla saker som jag beskrivit ovan. Trycket är för stort! Föräldrar tänker inte längre själva. Låter inte sina hjärtan bestämma. De gör som etablissemanget säger åt dem att göra. De gör som alla andra gör.

Och visst. Förskolan verkar vara så kul och inspirerande. Väggarna är tapetserade med rim och ramsor, siffror och bokstäver och fina utdrag ur läroplanen. Det vimlar av små härliga kompisar och barnen verkar ju ha så roligt! Och visst. Många förskolor gör ett fint och bra jobb utifrån sina förutsättningar. Och det finns en hel del barn som har det roligt i förskolan.

Men kära, kära förälder! Gå inte på allt detta! Pedagogik i all ära. men förskolan är och förblir en onaturlig miljö för ett barn att vistas i! Gå inte på myten att barnen behöver social träning i grupp och den fantastiska pedagogiken i förskolan. Det är helt enkelt inte sant!

Barn blomstrar och utvecklas som bäst både emotionellt, socialt och kunskapsmässigt i den nära kontakten med sin förälder! Där får de i lugn och ro stärka den livsviktiga anknytningen som utgör grunden för all inlärning. Där får de leka utan krav på att leken ska vara "pedagogisk". Där får de utvecklas som individ. Inte som en del av ett kollektiv.

För hur fint och mysigt dagiset än är. Hur fin och engagerad personal det än är, så blir det hela ändå lite av ett maskineri, bara av den enkla anledningen att det behöver vara så för att det är så många barn. Utan alla regler och rutiner skulle det bli mer eller mindre kalabalik. Det förstår ju jag med.

Men att därför gå så långt att tro att barn behöver denna typ av träning i att fungera i ett kollektiv är tragisk. Barn behöver få växa upp och utvecklas i ett litet, friare sammanhang. I en storlek av en syskonskara. Det är det naturliga!

Min dröm är att föräldrar åter ska våga lyssna till sina hjärta och upptäcka vädjan i deras barns ögon. Börja tro på att en tur med mamma och lillebror till den "tråkiga affären" kanske är precis vad deras lilla son eller dotter just då behöver.

tisdag 17 mars 2015

Hej då skrivkramp! Hej och välkommen skrivglädje!

Efter en ganska lång svacka har jag äntligen hittat skrivarglädjen igen!

Jag vet ju att jag blir lycklig av att skriva, ändå har jag haft så lätt för att hamna i prestationsångest och därmed skivkramp. När jag satt mig för att skriva en ny början på mitt manus (vilket behövs) eller försökt börja på en ny bokidé jag fick för några år sen, har det bara tagit stopp. Bara för att jag hela tiden i bakhuvudet tänkt att detta är inte bra nog för att ges ut.

Men nu har jag bestämt mig för att kasta all prestation över bord! Bara skriva för att det är roligt och för att de gör mig lycklig. Inte för att sen försöka ge ut det. Bara skriva på och se vad som kommer ut. Bli jag inte nöjd, är det ju bara att kasta och börja på ett nytt dokument. Värre än så är det inte.

Dessutom har jag lärt mig något väldigt värdefullt av Steven King. I sin bok Skriva ratar han allt planerande och strukturerande. Alla trix med intriger och cliffhangers. Han menar att man bara ska börja skriva! Bara rakt upp och ner.

När jag läste det i somras trodde jag först att han skojade. Så kan man väl bara inte göra? Jag tänkte förbryllat på allt planerande och grubblande jag ägnat mig åt för att få ihop historien till mitt manus och kunde inte förstå hur man bara skulle kunna börja skriva utan plan.

Men så när vi var i Spanien behövdes det lite enklare böcker för Lilla L (7) att läsa. I Spanien kunde vi ju inte bara ge oss av till biblioteket för att låna ett gäng. Och utbudet av lätta böcker var väldigt begränsat bland bibliotekets e-böcker och de vi kunde köpa till läsplattan. Så, då bestämde jag mig helt enkelt för att skriva en egen "bok" till henne.

Jag satte mig i skuggan en lördag och bara började. Utan prestige - det var ju bara min dotter som skulle läsa - och utan plan. Och det magiska hände! Boken skrev sig mer eller mindre själv! Mina fingrar bara gick och jag skrev och berättade det som dök upp i mitt huvud. Det var lika spännande för mig att få se vad som skulle hända, som det skulle bli för Lilla L att sen läsa det. Magiskt!

På totalt tre dagar var jag helt klar! Visserligen var ju dettta ett mycket kortare och enklare manus än mitt första, men det förra har å andra sidan tagit fler år att skriva och är inte riktigt klart än...

Nu skriver jag alltså på detta sätt. Utan plan och utan prestige. Under två dagar har jag under ett par timmar suttit i vårsolen med min iPad och skrivit. Och redan har jag fått till två nya kapitel till mitt gamla manus som tidigare varit så trögt att skriva. När jag känner mig klar med det, ska jag bara lägga det åt sidan och äntligen börja på min andra bokidé. Bara skriva! Varje dag för att det är min hobby! Så spännande och roligt det ska bli!

Och vem vet? Håller jag på så här tills jag är sextio sådär, så kanske jag tillslut har blivit så skicklig att något är bra nog att ges ut? Alla är ju överens om att man måste skriva mycket för att bli duktig. På detta prestigelösa sätt kan jag få det att hända!