fredag 12 september 2014

Mamma tack för att jag fick födas

Sitter här på soffan i husvagnen och läser. Med stora fönster åt tre håll har jag känslan av att nästan sitta mitt ute i naturen. Omgiven av vida brungröna vidder och gulgröna träd. Allt är väldigt stilla. De enda rörelserna är flugornas kretsande ovanför komockorna i kohagen och då och då ett snett regn av gula löv när en bris drar förbi.

Så vänder jag blicken upp mot det gråvita molntäcket och blicken stannar där. Plötsligt ser jag i andanom små, små ofödda bebisar. Fullt utvecklade med fingrar och tår, böjda små armar och ben. Jag ser hur de kom dit, men inte längre. Hur deras liv plötsligt släcktes. De blev berövade sitt liv som skulle ha varit så betydelsefullt och unikt. Aldrig fick någon se deras personlighet. Aldrig fick någon veta vad de hade för talanger. Vilken färg de skulle ha valt på sina kläder. Vilken mat de skulle gillat bäst.

Med ens sköljer en stor sorg över mig. Jag börjar gråta. Tårarna rinner utför mina kinder. Jag gråter för alla de liv som aldrig fick levas. Och en rad ur en sång jag hörde som barn kommer till mig.

"Mamma, tack för att jag fick födas. Många barn får ju inte det. Många barn som lika mig, skulle ha levt sitt eget liv..." 

Mer minns jag inte av texten, men det räcker. Jag blir påmind om att jag varje dag lever för att min mamma lät mig leva. För att hon trots starkt tryck och allvarliga övertalningsförsök från läkare vägrade att göra abort. De hotade henne med att jag högst troligt skulle vara missbildad och värdelös. De försökte tvinga henne till abort.

Men jag fick leva. Jag fick födas och jag var ett fullt normalt, välskapt barn. Jag fick växa upp. Min mamma och pappa fick se min personlighet. De fick snart veta att min favoritfärg var blå och att jag älskade vispad grädde. Så till den grad att jag bara åt den när det var barnkalas.

Jag fick växa upp och bli vuxen. De fick se mig gifta mig och bilda familj. Nu har de fyra barnbarn, även de med unika personligheter och talanger. Ingen av dem hade funnits om mamma inte hade låtit mig leva...

Jag hör alla argument för att min röst är bortkastad om jag röstar på det nya partiet Kristna Värdepartiet - det enda partiet som verkligen står upp för de ofödda barnen. Hur en röst på dem kan stjälpa Alliansen. Men jag kan inte annat. Mot allt sunt förnuft kan jag inte annat. Mitt samvete förbjuder mig att tiga och samtycka till att ofödda barn dödas. På söndag röstar jag för att de ofödda barnen ska få leva.





måndag 8 september 2014

Som en virvlande dans!

Mitt manus har vaknat ur sin Törnrosasömn och vill nu ha uppmärksamhet igen. Och jag är mer än beredvillig där till! Jag har dock (tack vare min ärliga svåger som läst)  insett att min huvudkaraktär måste få lite mer personlighet under skinnet. Och det har jag ju egentligen vetat om hela tiden. Men jag har liksom undermedvetet tänkt att om jag inte låtsas om det själv, kommer ingen att märka det. Inte ens jag själv. Den bubblan sprack när min svåger försiktigt påpekade detta uppenbara.

Så nu har jag insett att manuset behöver ett par, kanske tre nya inledande kapitel. Men oj, vad det har varit svårt att hitta den rätta infallsvinkeln. Hur ska jag börja nu då? När förra början visade sig inte vara början.

Jag har provat mig fram och skrivit och liksom försökt känna mig fram till den rätta början. Men allt har känts trögt och fel.

"Det ska inte kännas som att du arbetar, det ska kännas som lek när du skriver" säger Steven King i sin bok: Att skriva. 

Jaha! Men som arbete har det känts. Ett roligt arbete på sitt vis, men trögt som grönt snor.

Tills idag. Helt plötsligt hittade jag den rätta tonen. Den rätta infallsvinkeln och där började leken! Det kändes så lekande lätt att skriva. Som en dans. Jag hoppade sen till den gamla början och började utan vidare ändra och skriva om i texten. Det var som att virvla runt på en sommaräng!

Kan inte vänta tills jag får tid att skriva igen!


onsdag 3 september 2014

En betraktelse en eftermiddag i September

Denna eftermiddag har jag det så skönt och underbart. Septembersolen värmer skönt mot mitt ansikte och en ljum vind busar med mitt hår och leker tafatt med trollsländorna som far runt, runt i luften framför mig. Jag sitter i gräset lutad mot en enkel vindpinad planka upplagd på ett par stubbar och läser Jane Eyre. Jag kan bara inte fatta att jag inte har läst denna klassiker tidigare! På något vis har jag haft för mig att den handlar om tråkig överklass i 1800-talets England. Men nu inser jag att jag måste ha blandat ihop Jane Eyre med Jane Austin. Så obildat och pinsamt! Men så är det. Nu har jag den i alla fall i min hand och har hittat denna lilla oas i gräset där jag kan läsa den i lugn och ro. Kring mina fötter klättrar gräshoppor och vackra små skalbaggar omkring i sin egen lilla värld av daggkåpor och höga lysande grässtrån. Omkring mig samsas lövträd och högt gult gräs i en vildvuxen symfoni. Vindens lek hörs i trädens kronor och ackompanjeras trivsamt av  syrsornas spelande. Då och då tittar jag upp från min bok och blickar ut över landskapet och bara insuper dess lugnande inverkan på min själ. I fjärran ser jag två skogskammar sluttande emot varandra och i kilen emellan dem en blågrå horisont. Sen ser det ut som att vissa - mera äventyrslystna träd - har brutit sig ut från skogskammen och nu kommer i ringlande rader utöver de halmgula fälten. De ser ut som mörkgröna krinoliner i olika storlekar. Jag riktigt ser för mig hur de trippar iväg ifrån skogens strama givakt, ivrigt småpratade och fnittrande med varandra. Här och där skjuter små granskott upp och till höger skymtar jag ett stenröse.
    Nu ser jag korna komma gående också! De kommer i sakta gemak på sin upptrampade kostig genom det frodiga gröna gräset i kohagen här intill för att dricka. Det är min mans kusin som förser dem med vatten. Och det är på hans gård jag sitter just nu. Jag tänker att jag är oändligt välsignad som får bo några veckor på en sådan här ljuvlig plats och kunna vandra iväg genom gräset och skriva och läsa precis när det faller mig in.

 ps För den som tycker att texten är överöst med metaforer kan jag för tillfället har snöat in på att träna mig i att beskriva det jag ser med fantasifulla liknelser och metaforer. Det kan bero på att jag högläser Anne på Grönkulla för en av mina döttrar, just har sträckläst en roman av Kate Morton och i allmänhet drömmer om att bli en skicklig författare jag också någon gång i framtiden ds

söndag 31 augusti 2014

En liten text om att vara förkyld

På småtimmarna vaknade jag och kunde inte somna om. Då tassade jag - efter en bra stunds vridande och vändande - på kalla fötter genom den lilla övervåningen med snedtak och nerför den vita trätrappan till det söta lantliga köket i huset där vi just nu bor. Jag gick vidare in i vardagsrummet - utsökt inrett med gamla och nya saker i vita, beiga, grå och bruna toner i perfekt harmoni - pallrade upp några soffkuddar och satte mig till rätta i den stora mjuka soffan. Lutade mig framåt för att få tag i den ljusbruna pläden som halkat ner. Alldeles tyst var det. Både inne och utomhus. Inte ens fåglarna hade vaknat ännu. Det var mörkt utanför fönstren. Jag drog pläden om mig för att inte frysa i det lite kyliga rummet och skrev en liten text om förkylningen som jag dratts med nu några dagar. En liten text bara för att träna. Här kommer den.

Hon var sjuk. Förkylningen som för tre dagar sedan hade annonserat sin ankomst genom att stoppa ner taggtråd i halsen, hade nu brett ut sig och gjort sig väl hemmastadd i hela hennes kropp. Huvudet föreföll ha tredubblat sin vikt och det kändes som om någon hela tiden hade sina händer ovan på det och tryckte ner det med hela sin tyngd. Ur denna någons spretande fingrar strömmade samtidigt tusentals små, små stickande nålar som spred sig ner över pannan och öronen. Näsan sen, som man vanligtvis inte tänker så mycket på att man har, markerade nu tydligt att den satt mitt i ansiktet! Hon kunde känna hela dess form klart och tydligt då näsborrarna var kompakt fyllda med ogenomträngligt snor och narig och svidande i hela sin längd efter alla hundratals försök att pressa ut åtminstone någon liten droppe och lätta på trycket som hade sitt crescendo i nästippen. Andas genom den var nästan omöjligt och därför fick munnen stå till tjänst och vara konstant halvöppen. Hon andades tungt och blev torr i halsen och om läpparna. Resten av kroppen kändes som om den blivit stoppad ända ut i tårna med en tung geléartad massa. Huden frös medan insidan hettade. Ja, hon mådde så dåligt och kände sig så ynklig och bedrövlig. Och hade hon inte haft en helt förtjusande roman att fly in i, hade hon förfallit till uppgiven gråt och förtvivlan där bland sina klibbiga, sunkiga lakan, medan förkylningen och dess ondskefulla vänner hade hånskrattat åt henne och skruvat åt trycket om henne ännu hårdare. Men som det nu var, blev hon så uppslukad av författarens geniala berättarförmåga och helt salig över språket som var så målande, fyllt med så träffsäkra metaforer att hon gång på gång måste le. Varje mening var så fulländat in till minsta lilla ord att hon kände lycka och eufori där hon halvlåg mot kuddarna i sin säng med boken i sitt knä och inte så mycket märkte av den pågående sjukdomsattacken. Hon kunde riktig se framför sig hur förkylningen och dess lakejer fick stå där snopna med lång näsa när de inte lyckades plåga henne fullt så mycket som de först hade planerat, medan hon själv med glittrande ögon vände sida efter sida i sin förtrollande bok. 

När jag sedan skrivit klart och läst i över en timme i boken som så totalt fångat mig, gick jag tillbaka ut i köket. Jag tittade ut genom de små spröjsade fönsterrutorna och såg att det redan började dagas. Ett vitt brett band av morgondis låg över de ljusbruna fälten. Nästan omärkligt svävande som en tunn rök upp mot den bakomliggande mörka skogen. Jag tog mig lite att äta. Upptäckte till min glädje och lättnad att händerna som tryckt så hårt på mitt huvud nu äntligen hade släppt sitt grepp. Glad över detta tecken på förbättring smög jag uppför trappan, gick med bara fötter över det hemtrevligt knarrande trägolvet tillbaka till sängen utan gavel, men som i stället har ett fönster som vätter ut mot ett hav av lövträd och en bit himmel. Jag kröp ner under täcket - hörde de första småfåglarna kvittra och susa runt bland trädkronorna där utanför - och somnade gott.

måndag 16 juni 2014

Alfabetet har fest i ett hus


Allt är en lek för min dotter Lilla L. Det är inte alls lika lätt att få henne med på läs - och skrivaktiviteter som det var med Jojjan när det begav sig. 

"Men jag leeeeeeeker ju!"  utropar hon flera gånger per dag när man påkallar hennes uppmärksamhet för andra aktiviteter som att äta, klä på sig, städa sitt rum eller något annat. För att få henne att läsa högt tio minuter (som vi har som en daglig rutin) eller göra något lite mer "skolaktigt" måste man tajma henne mitt emellan två lekar och liksom locka henne med sig. Ja, helst ska man ju göra en lek av det hela.

Idag skulle hon så läsa högt för mig ur sin bok: "Röda räven och hans kanot". Det brukar göras ganska motvilligt för det mesta, men idag kom hon riktigt igång. Hon läste så inlevelsefullt hon bara kunde och ändrade rösten när olika personer sa något och hon blev så inne i berättelsen att hon inte märkte när timern ringde efter 10 minuter. Och när hon insåg att hon läst klart egentligen, gick hon enkelt med på att läsa ut boken, då det bara var ett fåtal sidor kvar. Hon var ju sugen på att höra slutet.

Vi för loggbok för alla böcker hon läser, och när nu ytterligare en bok var utläst tog hon fram boken där hon skriver upp sina böcker. Detta är ju ett bra tillfälle för henne att träna på att skriva. Och när hon började passade jag på att försiktigt ge tips för hur olika bokstäver ska skrivas. Jag började skriva upp alfabetet med stora och små bokstäver mellan tre linjer på första bästa tidning för att hon skulle se hur de skulle skrivas. Jag berättade att översta linjen är taket i huset, andra är golvet och tredje är källaren. Hon blev mer och mer intresserad och påpekade att det ju istället borde vara ett tvåvåningshus eftersom ju bokstäver som lilla j annars hamnar i underjorden. Jag hakade på förstås. När jag skrivit alla bokstäverna sa jag på skoj:

"Ska vi se hur många små busiga barn som leker i källaren?"

Jag menade då alltså de små bokstäverna som sticker ner under den linjen som alla bokstäverna står på. Hon sken upp och räknade till sex. Och där satte leken igång!

Snart var alla stora bokstäver vuxna och alla små barn. Och hon utbrast:

"Är det en stor familj?" 
"Nej, det är ju en fest i huset", sa jag.






Då blev stora A genast mamma och stora B pappa. Lilla a och lilla b blev tvillingar. Stora C blev storasyster och lilla c blev ett till barn i familjen. Mamma A fick heta Anna och pappa B Bertil. Tvillingarna fick heta Alexandra och Bella och de var 6 år. Storasyster C fick heta Cecilia och lilla c Camilla. Cecilia var 14 år och Camilla 4 år. Hela familjen fick heta Andersson.

Sen fortsatte vi med familjen Danstål, med mamma Doris som första karaktär. Jag skrev upp familjerna, så att vi skulle komma ihåg alla namnen och påpekade hur jag skrev namnen mellan linjerna. Lilla L var hela tiden med och engagerad. Skrivandet hade blivit en rolig lek och det var Lilla L själv som uppfann den.





Nu blir sen lätt att fortsätta med familjen Gustavsson imorgon eller någon dag när det passar och då ska Lilla L själv få skriva upp alla familjemedlemmarnas namn. Kanske kan vi sedan tillsammans skriva ihop en saga om alla familjerna och vad de gör på festen. Vem vet? Rolig är det att ha hittat ett sätt att träna skrivning med min så lekfulla Lilla L som bara vill leka!





måndag 9 juni 2014

Ska jag fortsätta att blogga?

Nu har jag klarat 100-utmaningen! Eller nästan då. Tre, fyra ggr har jag missat tror jag. Men jag är nöjd ändå. Utmaningen har varit den spark i baken jag behövt för att få iväg blogginlägg varje dag. Utan den skulle det nog snarare varit ett i veckan, om ens det.

Men nu är den alltså slut. Och jag undrar om det finns någon som skulle vilja att jag fortsätter skriva? I såfall ska jag försöka. Men då skulle jag nog behöva liiiite livstecken i kommentarsfältet för att orka fortsätta tror jag allt.

söndag 8 juni 2014

Det finns inte nog med tystnad

"Var ska vi finna ordet
var ska ordet 
ljuda?
Inte här, här finns inte nog med tystnad.

Tankspriddheten är ett av de djupaste problem vi står inför idag. Alla synintrycken, allt tjattret från bloggosfären, alla de förvirrade tvetydigheterna leder till att vi blir konstant tankspridda.... E-post och sms, (Twitter, Facebook, instagram min anm.) som i sig är fantastiska teknikniska uppfinningar, har lett till att vi idag säger mer och mer om mindre och mindre. Många har blivit helt beroende av allt detta. Larmet från alla högljudda ord som kastas ut så nonchalant, så ytligt, så lättvindigt, kväver den tystnad som skulle öppna oss för Andens suckar inom oss. I vår tid måste vi därför lära oss att vara stilla. Att vänta. Att tiga. Att iaktta. Att grubbla. Att förundras.
   Tystnaden göder marken i våra hjärtan så att de ord som ger liv kan spira och slå rot. När det sedan blir dags att tala kommer orden att strömma fram som vatten ur en tyst källa." 

Ur: Guds viskningar av Richard Foster