måndag 17 november 2014

Brandkårsutryckning och spanska språkkunskaper


Idag har de blivit ännu mer spanska och också ett äventyr av det lite mer dramatiska ovanliga slaget.

Efter skolan åkte vi hela familjen till en nationalpark alldeles här intill. Ett superhäftigt ställe där man följer en bäck mellan två höga bergsklippor och längre fram kommer till ett vattenfall. Vi hann dock knapp komma dit, innan pojkarna och Joy ville bege sig upp för ena berget. Jag förstår dem, för det såg väldigt spännande och inbjudande ut. Vita bergsklippor och massor av vita stenar och en topp som man känner att man bara måste få kika över. Innan jag visste ordet av var pojkarna redan en bra bit upp. Joy kom snabbt efter, följd av pappa. Jag och Liva klättrade lite också, men hann aldrig komma så långt förrän det höll på att gå riktigt illa.

Kaleb hade kommit upp till en liten platå, när stenarna plötsligt började ge vika och rasa ner. Under honom var Joy och hon träffades av en sten på ena handen och mindre grus rasade över hennes huvud medan hon krampaktigt höll sig fast. Hade en sten träffat hennes huvud kunde det slutat riktigt illa! Hon blev förstås ledsen och rädd, men var inte allvarligt skadad. Kaleb däremot insåg att han kommit till en plats där han inte kunde fortsätta uppåt och inte heller komma ner igen. Pappa Anthon klättrade emot honom och skulle försöka hjälpa, men kunde inte för att det var för brant och stenarna lösa. Jag gick ner en bit med de övriga barnen då jag insåg att detta var ett farligt ställe att klättra på. Tänkte att Anthon får säkert snart ner Kaleb, så kan vi fortsätta mot vattenfallet istället. Jag tröstade Joy och Liva lekte vid bäcken och bland stenarna.

Men det dröjde och dröjde. Kaleb rörde sig inte ur fläcken och Anthon bara stod där såg det ut som från där jag stod. Jag trodde att det var för att Kaleb var rädd och att Anthon försökte peppa honom att våga gå ner.

Ungefär då kom ett par gående på leden längre ner. De hade tre lösa, halvstora hundar som rusade uppför berget mot oss och tokskällde! Var väldigt glad att ingen av oss var hundrädd i det läget. Men jag tyckte ändå det var lite obehagligt med tre okända hundar utan matte eller husse på nära håll sådär. Hundarna gjorde dock inget, utan bara sprang förbi oss och började skälla på Anthon och Kaleb där upp på berget. Efter en stund försvann dom ner till sina ägare. Jag trodde att paret gick vidare, men insåg sen att de dröjde sig kvar och tittade på oss. Efter en stund kom mannen fram och frågade på brittiska om vi behövde hjälp? Jag sa att det behövde vi. Jag hade vid det laget insett att det var mer allvarligt än jag trott. Anthon kunde verkligen inte få ner Kaleb. Då gav sig mannen upp på berget han med för att försöka hjälpa.

Under tiden kom kvinnan mot mig. Jag började prata med henne på engelska och fick snart veta att hon var från Colombia, men bott i Spanien i femton år. Hon var trevlig och jag passade på att öva lite spanska med henne. Hundarna rusade runt, runt och skällde och jagade varandra och plumsade i bäcken om vart annat. Liva blev lite sur på en av hundarna då han snodde hennes lilla båt som seglade i bäcken.

Dramat uppe på berget fortsatte under tiden. Den brittiske mannen kunde inte göra mycket. Den colombianska kvinnan föreslog då tillslut att vi skulle ringa brandkåren. Jag höll med, även om jag tyckte det lät väl dramatiskt. Hon ringde och började prata spanska med olika instanser innan hon slutligen kom rätt. Jag tjuvlyssnade och förstod till min förtjusning sammanhanget! Jag kände ingen oro för Kaleb, utan kände en stor frid inom mig att allt skulle gå bra. Därför kunde jag glädja mig åt den lilla banala saken mitt i alltihop. Kände också stor tacksamhet till att detta par dykt upp och kunde hjälpa oss på detta sätt. Inte lätt för oss att veta hur man får tag i spanska brandkåren ju. Kände Guds stora omsorg där att han ger oss vad vi behöver i rätt tid.

Efter en stund kom så brandkåren. Tre killar kom klivande i full mundering, hälsade och begav sig raskt upp mot Kaleb. De gav Kaleb en hjälm när de kom fram till honom och hjälpte honom sedan smidigt ner, trots att berget var superbrant och väldigt svårt att ta sig fram på. Roligt att se hur det gjorde. På ett par minuter kom Kaleb ner och var vid ganska gott mod trots allt. Så modigt och bra gjort av honom att inte få panik där uppe! Brandmännen kom ner och jag tackade hjärtligt på spanska och de sa att det var så lite och var så trevliga och hjärtliga.

Vi gick sen allihopa mot brandbilen. Det skulle fyllas i lite papper och sådant. Vid brandbilen stod också en barsk uniformerad man; 'Civil guard' stod det på uniformen. Han pratade på spanska med brandkillarna och verkade lite upprörd. Snart visade det sig att han ville se Anthons pass. Då han inte hade med det, blev han inte mindre barsk precis. Det är nämligen lag på att alltid ha passet med sig här i Spanien fick vi veta. Det förklarade brandkillarna för oss på ett lättsamt sätt. De var avslappnade och glada och pratade lite med mig och barnen, medan den sure vakten fortsatte att vara barsk. De tyckte vi såg ut som ett helt team med så många barn och den ena brandkillen berättade stolt att han hade tre barn. De verkade också bara tycka att det var en rolig utryckning och helt naturligt att grabbar i den åldern ger sig upp för branta, farliga berg. De fick oss verkligen att slappna av trots den barske vakten.

Vakten måste dock absolut se passet och därför fick vi efter en stund allihopa gå till bilen och köra hem till lägenheten vi nu hyr för att hämta passet. Vakten följde efter med sin bil.

När han sen började prata med Anthon på parkeringen insåg jag snart att han inte kunde ett ord engelska. Och då kom min pyttelilla kunskap i spanska väl till pass. Jag kunde med enstaka ord förklara så pass mycket att bara Anthons pass gick att få se på, då Kalebs är i Estepona, där vi har vår husvagn. Och även att vi bara bor här under två veckor. Medan Anthon hämtade passet, stannade jag så kvar på parkeringen och "småpratade" lite med honom och förklarade att jag bara kunde väldigt lite spanska, men ville lära mig. Jag lyckades med detta lättsamma, stapplande småpratet mjuka upp hans bistra min lite i alla fall och han drog nästan på munnen vid ett tillfälle. Alltid något.

När Anthon kom med passet kunde jag med enstaka ord ge honom den information han behövde för att fylla i sitt formulär. Det var inte mycket jag sa, men det kändes så coolt att det lilla jag kunde kom till stor användning.

Slutet gott, allting gott och ännu lite mer självförtroende vad gäller spanska förvärvad. Vad gäller Kaleb så verkar han inte ha fått några men av händelsen, utan tycker nu i efterhand att det ju var lite annorlunda och kul att bli hjälpt av brandkåren och konstaterade nöjt att han nu har något roligt att berätta för kompisarna i Sverige.



 

Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig!



Nu har vi bott i Spanien i en och en halv månad. Saker och ting har dock inte blivit som vi först tänkte oss. Det blir de ju för övrigt aldrig. Min erfarenhet är att det i slutändan blir bättre!

I alla fall var det tänkt att vi skulle flytta in i vår lägenhet den första oktober. Men på grund av den spanska byråkratin har det dragit ut på tiden. Vi har således bott på en camping under hela den här tiden i väntan på lägenheten.

Detta kan ju låta charmigt och mysigt. Och det är det väl på sitt vis. Lite av en semester som aldrig tycks ta slut. Men när man som vi, vill integrera sig med spanjorerna och den spanska kulturen, är inte en camping vid solkusten det bästa stället. Tro mig.

Här finns tvärtom människor från alla möjliga andra länder. Mest engelsmän, tyskar och fransmän. Dessa människor är här för det varna klimatet och solen. Inte för att interagera med spanjorer. De verkar inte intresserade av att ens säga ett enda ord på något annat språk än sitt eget. Så istället för att försiktigt lära känna mina spanska grannar i den lilla spanska byn vi ska bo i och genom det lära mig spanska, har jag funnit mig själv tala små fraser på tyska och franska (på franska endast bonjour) och engelska med engelsmännen.  Några få, små hälsningsfraser med personalen på campingen och några få ord i mataffären är all spanska jag fått tillfälle att lära mig bland vanligt folk.

Att lära sig spanska på ett naturligt sätt har därför varit mycket svårt. Jag har därför försökt lära mig på alla möjliga andra vis. Jag har lyssnat på Bibeln på spanska, lyssnat på spansk radio och film dubbad till spanska. Jag har flitigt använt mig av appen "Google translate" och slagit upp ord och fraser dagarna i ända. Jag har lyssnat på klassiska sagor på spanska via youtube. Jag har lärt mig början av en sång ur filmen: "Frost" på spanska. Jag har flera andra appar med spanska och jag har hjälpt min äldste son med hans skolspanska. Jag har kort sagt försökt lära mig spanska på alla sätt jag kommit på.

Men det bästa sättet att lära sig ett nytt språk är ju att faktiskt prata med människor som har språket som modersmål. Fråga dem vad det och det heter. Lära känna dem och lära känna sättet de pratar och umgås på. Börja prata själv och använda de ord man kan.

Det har därför varit mycket frustrerande för mig att inte få bo i ett vanligt spanskt bostadsområde. Jag är dessutom en människa med en introvert personlighet och jag har inte så lätt att närma mig nya människor om jag inte känner mig trygg. Speciellt inte när jag inte kan språket. Jag känner mig lätt dum och får tunghäfta. Trots att jag lärt mig ganska många ord och meningar, flyger de ut ur huvudet som en skock fåglar när jag får chansen att t ex öva lite spanska i affären, vid fruktståndet eller på något liknande ställe.

Min man däremot kan mycket mindre än mig, men är inte alls rädd att slänga sig med de få ord han kan till höger och vänster. Extrovert och socialt kompetent som han är. Jag har känt att det är hopplöst för mig.

Men idag kom ett genombrott. Av gigantiska mått!

Idag gick vi nämligen på familjegudstjänsten på spanska, istället för på den internationella gudstjänsten på engelska som vi gjort tidigare i kyrkan vi går till. Och genast blev jag översköljd med spanska på riktigt!

Innan vi knappt hunnit sätta oss kom en spansk kvinna fram till mig och började prata på spanska med mig. Jag förstod ingenting, men jag kände mig så där härligt glad och frimodig som jag gör när jag kommer till kyrkan. Så jag bara skattade och försökte förstå så gott det gick. Tillslut hämtade hon en annan kvinna som kunde engelska. Kort därefter vände sig en kvinna i bänken framför oss om och började prata med mig på spanska och hälsade på barnen. Och utan tunghäfta kunde jag få ur mig att jag inte förstod så bra, men jag frågade vad hon hette och berättade vad jag hette och hon var så kärleksfull och go och gav mig en puss på kinden.

Sen började själva gudstjänsten. Och till min stora glädje och förundran märkte jag att alla mina försök att lära mig spanska på egen hand hade burit frukt! För jag förstod  mycket av texten i sångerna och jag förstod en hel del av bibelorden som lästes. Tack vare de ord jag förstod, kunde jag förstå vilket bibelord det var och veta vad det betydde. När prästen sedan började predika förstod jag inte så mycket. Men jag förstod i alla fall vad han predikade om. Det kändes fantastiskt! Och jag förstod när han sa att alla barn fick komma fram och förstod att han sa till dem att de var väldigt fina. Sen kom fler sånger och jag sjöng med i texten på skärmen och förstod till stora delar vad vi sjöng. Så härligt!

Men det riktigt stora hände efter gudstjänsten. Då var Joy törstig och ville dricka vatten. Jag gick då fram till en person och frågade på spanska var toaletten låg. Och jag förstod svaret! I toalettkön sen stod en kvinna. Hon hälsade på mig och jag hälsade tillbaka. Hon började prata och jag sa då att jag bara kan väldigt lite spanska och frågade om hon kunde engelska. Det kunde hon inte. Så då fortsatte vi helt enkelt att prata på spanska. Hon frågade varifrån jag var och jag kunde berätta att jag är från Sverige. Hon sa då något om att det är kallt där. Jag förstod och kunde även säga att det nu är snö i Sverige (ordet snö hade jag lärt mig i "Frostsången".) Sen frågade hon om Joy var min dotter. Jag bekräftade detta och kunde även berätta att jag har fyra barn; två pojkar och två flickor. Hon berättade då att hon också har fyra barn, fast en pojke och tre flickor. Sen kom hennes dotter ut från en av toaletterna och det var vår tur. Så då sa vi hejda.

Det var då jag insåg att jag faktiskt fört ett samtal PÅ SPANSKA!! Ni må tycka att jag är barnslig, men detta är stort för mig! Det känns helt fantastiskt. Som jag längtat efter detta! Jag har många gånger under vår tid här i Spanien misströstat och tänkt att jag aldrig kommer att lära mig spanska. De pratar så fort och jag har inte förstått hur jag ska någonsin ska kunna förstå. Än mindre prata själv. Lära sig spanska via "Google translate" liksom. Vilket skämt.

Men nu ser jag det hända! Jag har pratat med en spansk person och jag förstod vad hon sa och hon förstod vad jag sa! Språkförbistringen är bruten. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig!









fredag 3 oktober 2014

Avslöjad vid kassabandet i mataffären

Vår familj har just flyttat ner till Spanien för att bo här fram till nästa sommar ungefär. Än så långe bor vi i vår husvagn på en camping i väntan på vår lägenhet och känner oss därför ännu mest som turister.

Men ändå är det inte som att vara på semester i ett annat land. Jag vet ju att detta faktiskt ska bli mitt hem för en längre tid och vill därför försöka smälta in i samhället. Och när jag tänker så, märker jag hur annorlunda jag är.

Det mest uppenbara är ju språket. Men förutom det misstänker jag att det finns en mängd dolda koder och oskrivna lagar som jag som utlänning inte har en aning om. Jag bara känner på mig att jag kanske beter mig på ett konstigt sätt och missar något. Läskig känsla. Plötsligt har jag blivit invandraren och inte endel av den inhemska befolkningen.

Igår t. ex. var jag i mataffären. Jag gick runt bland hyllorna och försökte (trots mina ljusblå ögon) verka van, naturlig och spansk. Men hela tiden kom jag på mig själv med att snegla på folk omkring mig för att se hur de betedde sig och jag drev runt, runt för att försöka hitta de varor jag sökte i en för mig obegriplig organisation.

I fruktavdelningen upptäckte jag som tur var att man ska gå fram till en liten disk där en person står och väger och sätter på en lapp på frukten och grönsakerna. Jag gled fram dit - efter att ha gått runt en bra stund och letat bland många okända fruktsorter och säkert mer sett ut som ett storögt, förundrat barn än som den vana spanska kvinnan jag inbillade mig vara  - och kände mig nöjd med att kunna hälsa:  'Hola!' till killen vid vågen och sen säga: 'Gracias!' med ett litet läspljud som de har här på sydkusten, innan jag gick vidare som om detta var precis vad jag alltid brukar göra när jag handlar. Och inte avslöjade jag med en min att jag i själva verket kommer ifrån ett land som gör allt för att slippa mänsklig kontakt och mer eller mindre trycker självscaningsapparater i händerna på sina kunder.

När jag slutligen äntligen lyckats hitta de få varor jag skulle ha, gick jag nöjd med min insats mot kassan och tänkte att nog ingen märkt något avvikande med mig. Jag började så glatt och intet ont anande rada upp mina varor på en snygg och prydlig rad på bandet med streckkoderna riktade mot kassörskan. Men så tittade kunden före mig lite konstigt på min prydliga rad. Och jag fick i samma ögonblick syn på hans saliga röra på bandet. Avslöjad!

All spanskhet jag försökt klä mig i föll ner i en hög på golvet och kvar stod jag i bara underkläderna och lyste svensk (eller möjligen tysk) med min prydliga, korrekta rad av matvaror framför mig.

Så gick det med det.

Men jag misströstar icke! Jag pluggar spanska för glatta livet och kommer säkerligen snappa upp fler och fler av de dolda koderna allt efterom. Det känns spännande och roligt att på detta sätt få tränga in i en ny härlig kultur! Och vem vet. När det är dax att åka hem kanske jag blivit mer spansk än svensk och acklimatiserats så mycket att jag gör bort mig i Sverige. Jag har förövrigt aldrig passat in så bra i det politiskt korrekta Sverige, så det blir i såfall ingen större skillnad. Och jag har på känn att jag kommer trivas riktigt bra i ett land som har en stark kristen kultur och en befolkning som inte står med näsorna i sina iphones utan pratar med varandra och som inte stressar, utan som tycks ha all tid i världen för sina familjer, medmänniskor och de verkliga värderna  i livet.








fredag 12 september 2014

Mamma tack för att jag fick födas

Sitter här på soffan i husvagnen och läser. Med stora fönster åt tre håll har jag känslan av att nästan sitta mitt ute i naturen. Omgiven av vida brungröna vidder och gulgröna träd. Allt är väldigt stilla. De enda rörelserna är flugornas kretsande ovanför komockorna i kohagen och då och då ett snett regn av gula löv när en bris drar förbi.

Så vänder jag blicken upp mot det gråvita molntäcket och blicken stannar där. Plötsligt ser jag i andanom små, små ofödda bebisar. Fullt utvecklade med fingrar och tår, böjda små armar och ben. Jag ser hur de kom dit, men inte längre. Hur deras liv plötsligt släcktes. De blev berövade sitt liv som skulle ha varit så betydelsefullt och unikt. Aldrig fick någon se deras personlighet. Aldrig fick någon veta vad de hade för talanger. Vilken färg de skulle ha valt på sina kläder. Vilken mat de skulle gillat bäst.

Med ens sköljer en stor sorg över mig. Jag börjar gråta. Tårarna rinner utför mina kinder. Jag gråter för alla de liv som aldrig fick levas. Och en rad ur en sång jag hörde som barn kommer till mig.

"Mamma, tack för att jag fick födas. Många barn får ju inte det. Många barn som lika mig, skulle ha levt sitt eget liv..." 

Mer minns jag inte av texten, men det räcker. Jag blir påmind om att jag varje dag lever för att min mamma lät mig leva. För att hon trots starkt tryck och allvarliga övertalningsförsök från läkare vägrade att göra abort. De hotade henne med att jag högst troligt skulle vara missbildad och värdelös. De försökte tvinga henne till abort.

Men jag fick leva. Jag fick födas och jag var ett fullt normalt, välskapt barn. Jag fick växa upp. Min mamma och pappa fick se min personlighet. De fick snart veta att min favoritfärg var blå och att jag älskade vispad grädde. Så till den grad att jag bara åt den när det var barnkalas.

Jag fick växa upp och bli vuxen. De fick se mig gifta mig och bilda familj. Nu har de fyra barnbarn, även de med unika personligheter och talanger. Ingen av dem hade funnits om mamma inte hade låtit mig leva...

Jag hör alla argument för att min röst är bortkastad om jag röstar på det nya partiet Kristna Värdepartiet - det enda partiet som verkligen står upp för de ofödda barnen. Hur en röst på dem kan stjälpa Alliansen. Men jag kan inte annat. Mot allt sunt förnuft kan jag inte annat. Mitt samvete förbjuder mig att tiga och samtycka till att ofödda barn dödas. På söndag röstar jag för att de ofödda barnen ska få leva.





måndag 8 september 2014

Som en virvlande dans!

Mitt manus har vaknat ur sin Törnrosasömn och vill nu ha uppmärksamhet igen. Och jag är mer än beredvillig där till! Jag har dock (tack vare min ärliga svåger som läst)  insett att min huvudkaraktär måste få lite mer personlighet under skinnet. Och det har jag ju egentligen vetat om hela tiden. Men jag har liksom undermedvetet tänkt att om jag inte låtsas om det själv, kommer ingen att märka det. Inte ens jag själv. Den bubblan sprack när min svåger försiktigt påpekade detta uppenbara.

Så nu har jag insett att manuset behöver ett par, kanske tre nya inledande kapitel. Men oj, vad det har varit svårt att hitta den rätta infallsvinkeln. Hur ska jag börja nu då? När förra början visade sig inte vara början.

Jag har provat mig fram och skrivit och liksom försökt känna mig fram till den rätta början. Men allt har känts trögt och fel.

"Det ska inte kännas som att du arbetar, det ska kännas som lek när du skriver" säger Steven King i sin bok: Att skriva. 

Jaha! Men som arbete har det känts. Ett roligt arbete på sitt vis, men trögt som grönt snor.

Tills idag. Helt plötsligt hittade jag den rätta tonen. Den rätta infallsvinkeln och där började leken! Det kändes så lekande lätt att skriva. Som en dans. Jag hoppade sen till den gamla början och började utan vidare ändra och skriva om i texten. Det var som att virvla runt på en sommaräng!

Kan inte vänta tills jag får tid att skriva igen!


onsdag 3 september 2014

En betraktelse en eftermiddag i September

Denna eftermiddag har jag det så skönt och underbart. Septembersolen värmer skönt mot mitt ansikte och en ljum vind busar med mitt hår och leker tafatt med trollsländorna som far runt, runt i luften framför mig. Jag sitter i gräset lutad mot en enkel vindpinad planka upplagd på ett par stubbar och läser Jane Eyre. Jag kan bara inte fatta att jag inte har läst denna klassiker tidigare! På något vis har jag haft för mig att den handlar om tråkig överklass i 1800-talets England. Men nu inser jag att jag måste ha blandat ihop Jane Eyre med Jane Austin. Så obildat och pinsamt! Men så är det. Nu har jag den i alla fall i min hand och har hittat denna lilla oas i gräset där jag kan läsa den i lugn och ro. Kring mina fötter klättrar gräshoppor och vackra små skalbaggar omkring i sin egen lilla värld av daggkåpor och höga lysande grässtrån. Omkring mig samsas lövträd och högt gult gräs i en vildvuxen symfoni. Vindens lek hörs i trädens kronor och ackompanjeras trivsamt av  syrsornas spelande. Då och då tittar jag upp från min bok och blickar ut över landskapet och bara insuper dess lugnande inverkan på min själ. I fjärran ser jag två skogskammar sluttande emot varandra och i kilen emellan dem en blågrå horisont. Sen ser det ut som att vissa - mera äventyrslystna träd - har brutit sig ut från skogskammen och nu kommer i ringlande rader utöver de halmgula fälten. De ser ut som mörkgröna krinoliner i olika storlekar. Jag riktigt ser för mig hur de trippar iväg ifrån skogens strama givakt, ivrigt småpratade och fnittrande med varandra. Här och där skjuter små granskott upp och till höger skymtar jag ett stenröse.
    Nu ser jag korna komma gående också! De kommer i sakta gemak på sin upptrampade kostig genom det frodiga gröna gräset i kohagen här intill för att dricka. Det är min mans kusin som förser dem med vatten. Och det är på hans gård jag sitter just nu. Jag tänker att jag är oändligt välsignad som får bo några veckor på en sådan här ljuvlig plats och kunna vandra iväg genom gräset och skriva och läsa precis när det faller mig in.

 ps För den som tycker att texten är överöst med metaforer kan jag för tillfället har snöat in på att träna mig i att beskriva det jag ser med fantasifulla liknelser och metaforer. Det kan bero på att jag högläser Anne på Grönkulla för en av mina döttrar, just har sträckläst en roman av Kate Morton och i allmänhet drömmer om att bli en skicklig författare jag också någon gång i framtiden ds

söndag 31 augusti 2014

En liten text om att vara förkyld

På småtimmarna vaknade jag och kunde inte somna om. Då tassade jag - efter en bra stunds vridande och vändande - på kalla fötter genom den lilla övervåningen med snedtak och nerför den vita trätrappan till det söta lantliga köket i huset där vi just nu bor. Jag gick vidare in i vardagsrummet - utsökt inrett med gamla och nya saker i vita, beiga, grå och bruna toner i perfekt harmoni - pallrade upp några soffkuddar och satte mig till rätta i den stora mjuka soffan. Lutade mig framåt för att få tag i den ljusbruna pläden som halkat ner. Alldeles tyst var det. Både inne och utomhus. Inte ens fåglarna hade vaknat ännu. Det var mörkt utanför fönstren. Jag drog pläden om mig för att inte frysa i det lite kyliga rummet och skrev en liten text om förkylningen som jag dratts med nu några dagar. En liten text bara för att träna. Här kommer den.

Hon var sjuk. Förkylningen som för tre dagar sedan hade annonserat sin ankomst genom att stoppa ner taggtråd i halsen, hade nu brett ut sig och gjort sig väl hemmastadd i hela hennes kropp. Huvudet föreföll ha tredubblat sin vikt och det kändes som om någon hela tiden hade sina händer ovan på det och tryckte ner det med hela sin tyngd. Ur denna någons spretande fingrar strömmade samtidigt tusentals små, små stickande nålar som spred sig ner över pannan och öronen. Näsan sen, som man vanligtvis inte tänker så mycket på att man har, markerade nu tydligt att den satt mitt i ansiktet! Hon kunde känna hela dess form klart och tydligt då näsborrarna var kompakt fyllda med ogenomträngligt snor och narig och svidande i hela sin längd efter alla hundratals försök att pressa ut åtminstone någon liten droppe och lätta på trycket som hade sitt crescendo i nästippen. Andas genom den var nästan omöjligt och därför fick munnen stå till tjänst och vara konstant halvöppen. Hon andades tungt och blev torr i halsen och om läpparna. Resten av kroppen kändes som om den blivit stoppad ända ut i tårna med en tung geléartad massa. Huden frös medan insidan hettade. Ja, hon mådde så dåligt och kände sig så ynklig och bedrövlig. Och hade hon inte haft en helt förtjusande roman att fly in i, hade hon förfallit till uppgiven gråt och förtvivlan där bland sina klibbiga, sunkiga lakan, medan förkylningen och dess ondskefulla vänner hade hånskrattat åt henne och skruvat åt trycket om henne ännu hårdare. Men som det nu var, blev hon så uppslukad av författarens geniala berättarförmåga och helt salig över språket som var så målande, fyllt med så träffsäkra metaforer att hon gång på gång måste le. Varje mening var så fulländat in till minsta lilla ord att hon kände lycka och eufori där hon halvlåg mot kuddarna i sin säng med boken i sitt knä och inte så mycket märkte av den pågående sjukdomsattacken. Hon kunde riktig se framför sig hur förkylningen och dess lakejer fick stå där snopna med lång näsa när de inte lyckades plåga henne fullt så mycket som de först hade planerat, medan hon själv med glittrande ögon vände sida efter sida i sin förtrollande bok. 

När jag sedan skrivit klart och läst i över en timme i boken som så totalt fångat mig, gick jag tillbaka ut i köket. Jag tittade ut genom de små spröjsade fönsterrutorna och såg att det redan började dagas. Ett vitt brett band av morgondis låg över de ljusbruna fälten. Nästan omärkligt svävande som en tunn rök upp mot den bakomliggande mörka skogen. Jag tog mig lite att äta. Upptäckte till min glädje och lättnad att händerna som tryckt så hårt på mitt huvud nu äntligen hade släppt sitt grepp. Glad över detta tecken på förbättring smög jag uppför trappan, gick med bara fötter över det hemtrevligt knarrande trägolvet tillbaka till sängen utan gavel, men som i stället har ett fönster som vätter ut mot ett hav av lövträd och en bit himmel. Jag kröp ner under täcket - hörde de första småfåglarna kvittra och susa runt bland trädkronorna där utanför - och somnade gott.