Astrid Lindgrens Sverige ligger en kort båtresa bort

Jag är just hemkommen från Haros riksstämma på Åland. Men det känns mer som om jag just varit på besök i Astrid Lindgrens Sverige.

För på Åland är allt så oändligt annorlunda än här!

Där är det självklart att mammor och pappor är bäst för sina barn. Där stannar de flesta hemma med sina barn åtminstone tills barnet är tre. Där finns ett etablerat hemvårdstöd (som nu ska höjas ytterligare) för den som väljer att stanna hemma med barnet istället för att sätta barnet på förskola. På en förskola som förövrigt är rena drömmen jämfört med hur den är i Sverige. På Åland skulle man aldrig ens drömma om att inte ha något tak för hur stor en barngrupp får vara. Nej, en personal på fyra barn under tre och en på sju om de är mellan tre till fem är vad som gäller. Personalen är givetvis högutbildad och i toppklass. Om allt detta berättade socialminister Carina Aaltonen från - märk väl - socialdemokraterna (!)

Vi svenskar som satt och lyssnade satt nästan med öppna munnar och skakade då och då ofrivilligt på våra huvuden. Jonas som är svensk, men bott på Åland i tre år, försökte få Aaltonen att förstå hur enormt annorlunda det är i Sverige. Men hon var verkligen som tagen ur Astrid Lindgrens värld. Fortsatte bara sött och naivt att tala om "de stora problemen" på Åland med "stressade" familjer som inte vågar skaffa många barn. Att dessa "stora problem" bara är blott en dröm i Sverige kunde hon inte överhuvud taget förstå. Den enorma press föräldrar här känner att sätta sina ettåringar på dagis och jobba, jobba, jobba, finns inte med i hennes begreppsvärld. Den ständiga stress som vi svenskar lider hårt under finns inte ens i hennes värsta mardrömmar. Hon bara fortsatte att framhålla att grunden för ett stabilt och tryggt samhälle är trygga familjer med harmoniska föräldrar som är väl anknutna till sina barn.

Där jag satt och lyssnade, kändes det mer och mer som att jag kom från ett hårt, diktaturstyrt land och just då för en stund lyckats rymma och hamnat i ett fritt, grönskande paradis.

Som ett paradis ser det också ut på Åland. Havet heltiden nära och inom synhåll. Vackra, röda klippor och söta hus som tagna ur böckerna om Anne på Grönkulla. Över alltsammans en sol som nästan alltid skiner. Lägg till bilden att hemskolning är fullt lagligt och accepterat, att skolan är sju resor bättre än i Sverige med 10 sökande på varje lärartjänst. Med elever som naturligt respekterar sina lärare och med skolresultat som ligger på tredje plats i världen (var Sverige ligger ska vi inte ens nämna här).

Detta paradis, som tagen ur en vacker saga, ligger inte på andra sidan jordklotet eller i en annan otillgänglig tid. Blott fyra mil från Stockholm ligger denna lilla oas i öster som man lätt tar sig till med den charmiga Eckerö-färjan.

Att snällt stanna kvar år ut och år in på andra sidan Bottenviken i vårt känslokalla, sönderstressade land av idag, då Astrid Lindgrens oskyldiga värld bara ligger en kort båtresa bort, framstår plötsligt som ren dårskap och idioti.

Alfabetet har fest i ett hus

Allt är en lek för min dotter Lilla L. Det är inte alls lika lätt att få henne med på läs - och skrivaktiviteter som det var med Jojjan när det begav sig. 

"Men jag leeeeeeeker ju!"  utropar hon flera gånger per dag när man påkallar hennes uppmärksamhet för andra aktiviteter som att äta, klä på sig, städa sitt rum eller något annat. För att få henne att läsa högt tio minuter (som vi har som en daglig rutin) eller göra något lite mer "skolaktigt" måste man tajma henne mitt emellan två lekar och liksom locka henne med sig. Ja, helst ska man ju göra en lek av det hela.

Idag skulle hon så läsa högt för mig ur sin bok: "Röda räven och hans kanot". Det brukar göras ganska motvilligt för det mesta, men idag kom hon riktigt igång. Hon läste så inlevelsefullt hon bara kunde och ändrade rösten när olika personer sa något och hon blev så inne i berättelsen att hon inte märkte när timern ringde efter 10 minuter. Och när hon insåg att hon läst klart egentligen, gick hon enkelt med på att läsa ut boken, då det bara var ett fåtal sidor kvar. Hon var ju sugen på att höra slutet.

Vi för loggbok för alla böcker hon läser, och när nu ytterligare en bok var utläst tog hon fram boken där hon skriver upp sina böcker. Detta är ju ett bra tillfälle för henne att träna på att skriva. Och när hon började passade jag på att försiktigt ge tips för hur olika bokstäver ska skrivas. Jag började skriva upp alfabetet med stora och små bokstäver mellan tre linjer på första bästa tidning för att hon skulle se hur de skulle skrivas. Jag berättade att översta linjen är taket i huset, andra är golvet och tredje är källaren. Hon blev mer och mer intresserad och påpekade att det ju istället borde vara ett tvåvåningshus eftersom ju bokstäver som lilla j annars hamnar i underjorden. Jag hakade på förstås. När jag skrivit alla bokstäverna sa jag på skoj:

"Ska vi se hur många små busiga barn som leker i källaren?"

Jag menade då alltså de små bokstäverna som sticker ner under den linjen som alla bokstäverna står på. Hon sken upp och räknade till sex. Och där satte leken igång!

Snart var alla stora bokstäver vuxna och alla små barn. Och hon utbrast:

"Är det en så stor familj?" 
"Nej, det är ju en fest i huset", sa jag.

Då blev stora A genast mamma och stora B pappa. Lilla a och lilla b blev tvillingar. Stora C blev storasyster och lilla c blev ett till barn i familjen. Mamma A fick heta Anna och pappa B Bertil. Tvillingarna fick heta Alexandra och Bella och de var 6 år. Storasyster C fick heta Cecilia och lilla c Camilla. Cecilia var 14 år och Camilla 4 år. Hela familjen fick heta Andersson.

Sen fortsatte vi med familjen Danstål, med mamma Doris som första karaktär. Jag skrev upp familjerna, så att vi skulle komma ihåg alla namnen och påpekade hur jag skrev namnen mellan linjerna. Lilla L var hela tiden med och engagerad. Skrivandet hade blivit en rolig lek och det var Lilla L själv som uppfann den.

Nu blir sen lätt att fortsätta med familjen Gustavsson imorgon eller någon dag när det passar och då ska Lilla L själv få skriva upp alla familjemedlemmarnas namn. Kanske kan vi sedan tillsammans skriva ihop en saga om alla familjerna och vad de gör på festen. Vem vet? Rolig är det att ha hittat ett sätt att träna skrivning med min så lekfulla Lilla L som bara vill leka!

Genialisk mattelek med snäckor

Jag visste när jag gick där på stranden i Turkiet och plockade snäckor och stenar, att jag skulle hitta något roligt och pedagogiskt att göra med dem här hemma. Och idag kom det! För idag hittade jag den här enkla men så geniala matteleken!

Vad man behöver är tio eller fler små saker som får plats i handen. Och vad passar väl då bättre än vackra små snäckor och stenar?! För att göra det roligt och inbjudande inledde jag leken med att barnen fick välja ut snäckorna och stenarna själva. Jag tog sedan fyra av dem i min ena hand och frågade hur många det var? De visste ju genast att det var fyra. Sedan gömde jag händerna bakom ryggen och gömde två av dem i min andra hand. Därefter tog jag fram båda händerna - den ena öppen med två snäckor i och den andra knuten- och ställde den magiska frågan:

"Hur många snäckor finns i den knutna handen?"

"Två! Det var för enkelt mamma!", utbrast Lilla L.

Jag lugnade henne med att detta bara var en provomgång för att visa hur det gick till. Efter denna första gång använde jag betydligt fler snäckor och stenar. Först så många som 12 för att hon inte skulle klaga på enkelheten. Gömde sex av dem och frågade. Inga problem. Gömde åtta av dem. Efter lite funderande kom svaret fyra.

Därefter körde jag med tio och tränade de s k tiokompisarna. Detta visade sig vara ett ypperligt sätt att träna detta på. Allt eftersom jag gömde olika antal av de tio gick det upp ljus för henne. Som t ex när jag först gömde sju och det fanns tre kvar. Och lite senare gjorde tvärt om, dvs gömde tre och hade sju kvar.

"Åh! Nu förstår jag!", utropade hon lyckligt när hon insåg sambandet mellan tre och sju.

Men nu var det ju inte bara jag och Lilla L som ville leka mattelek. Runt oss stod ett par 4-åringar som gärna ville vara med. Det fina här var att Lilla L då genast ville vara den som hittade på lagom svåra tal till dessa. Det gjorde hon galant och la det på en perfekt nivå som fyraåringarna klarade. Så roligt att se henne på ett ögonblick gå in i "pedagogrollen".

Vi varvade med att jag gjorde lite svårare till henne och hon lite lättare till de andra. När Jojjan (9) kom hem från skolan ville hon också vara med och ville att vi skulle använda 20 snäckor till henne. Det gjorde vi och jag insåg att det var en perfekt nivå för henne att träna på. Enda kruxet var möjligen att få plats med dem i handen...

Älskar när man hittar så här genialiska sätt att lära! Denna enkla lek kan man ju göra nästan var som helst. Bara man har ett antal småsaker är det bara att sätta igång att leka och lära! På detta handgripliga sätt blir den abstrakta matematiken genast konkret och begriplig och barnen förstår verkligheten bakom siffrorna de kommer att se på papper senare.

ps Om någon undrar så är det givetvis så att det finaste jag har det sätter jag på bordet ds

Världen bästa grej! Jag är euforisk!

Åh! Jag har kommit på världens bästa grej! Jag ska läsa engelska barnböcker för Jojjan; min äldsta dotter som är nio år.

Det hela började med att hon såg hur jag och Lilla L jobbar med ordbilder. Då föreslog hon att hon och jag ska jobba på ett liknade sätt med engelska ord. Den idén tände jag såklart genast på! Jag började med att göra kort med de mest vanliga engelska orden utifrån en Dolch Sight Word list. Dem lärde hon sig snabbt (ca 15-20 ord). Jag föreslog sen att vi kunde låna enkla böcker på engelska att läsa och jobba med. Hon tyckte det verkade kul.

Så idag när vi var på biblioteket påminde hon mig om att vi skulle låna någon bok på engelska. Jag föreslog då att vi kunde ta en bilderbok hon hört på svenska. Det blev Pippi Långstrump, eller Pippi
Longstocking som den ju heter på engelska. Hon samtyckte.

Efter lunchen satte vi oss i solen i vår älskade fårhage och började. Hon tyckte att vi skulle ta en sida
per dag som hon skulle lära sig läsa och förstå. Jag föreslog dock att jag läser flera sidor högt för henne och översätter fortlöpande och så kan vi ju utöver det fokusera på en sida i taget med olika ord som är bra att träna lite extra på. De orden kan vi göra t ex memoryn, roliga sånger eller något annat sådant kul av. Ingen glosträning i vanlig bemärkelse alltså. Hon gick med på förslaget och jag satte igång att läsa.

Och nästan genast insåg jag hur effektiv inlärning detta kommer att bli! Hon får hela tiden höra engelskan och får på så sätt naturligt en känsla för uttal och ordföljd, utan att man behöver jobba aktivt med det. Hon kommer av bara farten uppsnappa och lära sig fler och fler ord allteftersom vi läser och översätter och orden återkommer.

 Åh jag blir alldeles lycklig av detta! Får en sådan kick av att få lära mina barn saker på ett roligt och
inspirerande sätt! Dessutom får vi ju en massa härlig tid tillsammans! Detta har jag ett sånt eget inre
driv för, att jag kommer att söka upp henne ofta och föreslå att vi läser eller spelar engelska-memory
eller nått annat. Hon kommer då uppleva att jag vill vara med henne. Och det kommer att stärka anknytningen emellan oss och befästa känslan av att vara älskad hos henne. (Det här tror jag - som en liten parentes i sammanhanget - är ett bra sätt att få mycket tid med sina barn; detta att hitta något som man själv tycker är roligt och göra det tillsammans med barnet. Då blir det en äkta glädjefylld gemenskap som inte tar kraft, utan i stället ger kraft. Jag försöker hitta något sådant speciellt med alla mina barn.)

Samtidigt som vi då får all denna värdefulla tid tillsammans, får hon också ett försprång i engelskan. En fantastisk win-win situation!

Själv utbrast hon glatt lite senare när jag skulle skjutsa henne till ett kalas:

"Nu kommer ju jag att tycka att engelska i skolan är lätt!" 

"Precis!", sa jag.

Målsättningen är nu att läsa högt ur engelska barnböcker för henne en stund varje dag. Tänk vad roligt och bra detta kommer att bli! Min starka önskan att hemskola mina barn, får ju också på detta sätt utlopp. Jag är euforisk!

Inlärning som involverar hela hjärnan och får huset att gunga!

Idag har jag lärt barnen min nya coola: "Jag-sång"! När det gäller att lära barn läsa finner jag ständigt nya stimulerande vägar att gå. Idén till att göra sånger av ordbilderna fick jag från den här bloggen. Hitta på sånger och ramsor gör jag ständigt och detta var ju en superkul idé! Med rörelser och sång lär sig barnen ordbilderna på ett roligt och engagerande sätt! Forskning visar att ju fler sinnen barnen använder på samma gång, ju effektivare blir inlärningen eftersom många delar av hjärnan aktiveras samtidigt. Dessutom har vi ju hejdlöst roligt tillsammans!

Denna sång kräver som ni ser coola glasögon. Innan jag skulle lära dem sången sa jag:

"Men hur ska vi göra, vi har ju inte så många glasögon?"

Min 6-åriga dotter spände då ögonen i mig och sa:

"Är inte du kreativ eller? Man kan ju göra glasögon!" Med en: "Dööh!" attityd liksom.

Och inte kan jag kännas vid att inte vara kreativ! Genast hämtade jag ipaden och googlade på att göra egna glassögon och hittade det här.  Perfekt! Bara att skriva ut mallen och så var vi igång med att pyssla egna glassögon. Till rutor tog vi helt sonika gladpack som vi limmade från baksidan och målade med tuschpennor.

Finns säkert bättre sätt att göra rutor på, men i vanlig ordning högg jag första bästa idé som kom flygande och körde! Hela eftermiddagen sen gick barnen och gnolade: "Jag stavar jag med j a g…" och gick och gungade till melodin. Jag bara ler!

Plättlätt och roligt att lära sig läsa med ordbilder!

Ju mer jag och Lilla L leker med ordbilder, ju mer inser jag hur genialt det är! Jag kan bara inte fatta att man inte jobbar på detta sätt med läsinlärning i svensk skola! Att ge barnen möjligheten att kunna en lång rad ordbilder, skulle ju underlätta läsningen enormt! Det är ju urjobbigt rent ut sagt för en liten nybörjare att sitta och stava sig igenom varenda ord i en text. Och man riskerar ju att döda läsglädjen direkt. Varför frågar jag mig?

Hur som helst får min lilla tjej här hemma i alla fall förmånen att lära sig att läsa på ett lättsamt och roligt sätt. Hon har inte varit speciellt intresserad av det alls. Utan tyckt att det är för jobbigt. Hon har sagt att hon genast vill kunna läsa så bra som mig. Riktigt så smidigt funkar det ju inte, men sedan vi började med att på olika sätt träna på ordbilder, har läsglädjen ökat i takt med att hon snabbt fått ett helt annat flyt när hon läser.

Idag har jag varit ledig och haft hela förmiddagen ensam med henne. Det är det mysigaste som finns! Ute har det spöregnat hela dagen och jag är förkyld och krasslig. Att stanna inne och göra ett ordbildsmemory tillsammans verkade därför som den perfekta sysselsättningen.

På engelska finns det listor på de vanligaste orden för barn att lära sig. Jag tittade på den här  listan och översatte till svenska. Sexton av orden gjorde vi ett ordbildsmemory av.

Först skrev vi orden i ett dokument och förstorade dem till stl 72. Ord med fler än fyra bokstäver fick en lite mindre storlek för att alla ord skulle bli ungefär lika stora och passa storleken på ett memorykort.
Här fick Lilla L träna på att skriva i ett ordbehandlingsprogram och att använda musen när hon skulle förstora och förminska olika ord. Bra för henne som sällan eller aldrig sitter vid en dator. Därefter visade jag henne hur man skriver ut och så var det dax för nästa steg. Nämligen att måla baksidan på pappren så att memorykorten skulle få en snygg baksida.

Vi valde grönt och målade i mjuka svängar över papperet för att få en lite mer spännande yta. För ytterligare glans, sprayade jag på lite tunt med guldfärg också.

Medan färgen torkade passade vi på att göra lite annat och äta lunch. Efter lunchen var pappren torra och redo för lamminering. En lamineringsapparat kan man köpa på t ex Clas Olsson. Väldigt kul att ha om man gillar att göra eget material hemma. Sen var det bara att klippa ut orden och vårt memory var klart!

Jag har redan tidigare gjort ett annat ordbildsmemory, så nu har vi två. Jag planerar att göra ännu fler med utgångspunkt från de ord som finns på listan jag länkade till ovan. Detta sätt att lära sig ordbilder har nämligen visat sig vara mycket effektivt! Redan efter att vi spelat det första memoryt två-tre gånger, kunde Lilla L alla orden. Det nya spelade vi en gång när det var klart och redan efter den första gången kunde hon de flesta av orden. Snacka om genial inlärning! Efter att vi spelat kläckte hon själv en ide för ett kommande memory; att ha ord som låter j men stavas med g. Smarta unge! Klart vi ska göra ett sånt! Och även memoryn med olika Tj-ljud. Möjligheterna är ju oändliga. Vips blir läsinlärning och svensk grammatik lätt som en plätt och roligt som en lek!

En enorm hit!

Regnsbågssaltet jag skrev om igår har visat sig vara en enorm hit! Det började ju med att jag ville att Lilla L skulle träna på siffror. Men idag har alla mina fyra dagbarn lekt med detta långa stunder. Det barn som kom tidigast i morse satt med det i över en timme under djup tystnad och koncentration!

Lite senare under dagen kom jag på att ett av barnen som är snart fem år kunde få öva på bokstäverna. Jag klippte till fyrkantiga små ark i olika färger och skrev sedan hela alfabetet på dem; en bokstav per ark (de små på baksidan). Högen lade jag sedan intill regnbågssaltet och så fick Lilla H 4 år börja överst i högen på A. Hon tittade på bokstaven, skrev den i saltet och sade den sedan högt. När hon inte kunde sa jag först. På detta sätt tog hon sig igenom hela alfabetet och det med en enorm glädje och entusiasm! Tänk att något så enkelt kan vara så roligt!

Och jag ser bara fler och fler möjligheter. Kanske kan det bli roligare att öva på både engelska och spanska glosor på detta sätt? Kanske till och med multiplikationstabellen? Ska se vad mina stora killar säger om det!

Skriva siffror i regnbågssalt

Igår upptäckte jag att Lilla L inte hade koll på hur man skriver vissa siffror. Vi har hållit på så mycket med skrivning och läsning och helt glömt bort siffrorna. Men vad gör väl det, då hon kan lära sig dem nu.

Jag har filosofin att om man kan göra inlärning på antingen ett tråkigt sätt eller ett roligt sätt, så bör man ju självfallet välja det roliga! Så genast gav jag mig på jakt på nätet efter ett roligt sätt att träna på att skriva siffror. Jag hittade då det här roliga sättet, där man skriver i salt med en bakgrund av regnbågens färger.

Så här gör man:

1. Hitta ett tråg av något slag. Ett kartonglock eller liknande, alternativt en plåt. Jag kom på att använda ett lock till ett Monopoolspel (locket går ju att använda till spelet i alla fall sen).

2. Ta ett stort papper som precis täcker trågets botten och måla ca 5-6 cm breda ränder i regnbågens färger; lila, blå, grön, gul, orange, röd på det. Låt torka. (I bloggen jag läste använde man remsor av färgat papper istället som man fäste ihop med dubbelhäftande tejp. Men jag upptäckte att det var svårt att få det tätt så att inget salt smiter emellan. Jag kom då på att måla istället, vilket också fungerade mycket bättre.)

3. När det torkat kan man om man använder en plåt, bara placera papperet i plåten. Använder man något av kartong föreslår jag att man limmar fast papperet i botten och sedan tejpar runt om i kanterna med ex silvertejp så att det blir riktigt tätt. Annars kommer saltet så småningom att hamna under papperet i stället. Och det vill man ju inte. (Jag provade först med ett löst papper på plåt som ni ser på bilden och saltet försvann mer och mer.)

4. Strö ett tunt lager salt över regnbågsfärgerna. Klart!

Nu kan barnet börja skriva eller rita i saltet med en pensel. Man ju också som vuxen ge barnet olika passande förberedande skrivövningar. Linjer, vågor, bokstäver eller siffror som barnet får följa med antingen fingret eller en pensel. Möjligheterna är många!

Eftersom Lilla L behövde träna på siffrornas form, började jag med att skriva alla siffrorna i saltet och så fick Lilla L ta penseln och följa siffrorna för att träna. Därefter började hon skriva själv. Det fina är ju att det bara är att skaka lite på tråget så kan man skriva på nytt. Om och om igen!

När Lilla L kände sig nöjd med siffror, började hon gå loss och rita i stället!

Efter ett tag kom hon på att rita Jesus häst (vi har läst i en bok om himlen att Jesus har en häst och att manen och svansen är regnbågsfärgade).

Hon höll på en bra stund med att skriva siffror och lika lång stund sen med att rita och experimentera med saltet och penseln. Hon provade att stryka bort nästan allt saltet med en pappersremsa så att det blev supertunt. Hon provade att skriva med baksidan av penseln och med fingrarna. Ritade stjärnor, hästar och allt möjligt.

Jag lät även en liten 2,5-åring prova. Och hon tyckte det var lika spännande hon! Man måste dock se till att passa hela tiden om små barn leker med detta, då det annars kan hända att de får för sig att äta saltet. Så se upp för det!

På det hela taget var detta ett lyckat koncept! Lilla L tyckte det var roligt att skriva siffrorna och att sen leka och experimentera. Och då och då utbrast hon:

"Åh vad vackert det blir med färgerna!"

Siffrorna kan hon nu. Och det var ju huvudsyftet. Det roliga och kreativa fick vi som en härlig bonus!

Spela ordbildsbingo!

 

När man blivit ledbruten av att spela ordbildstwister, kan man i stället spela ordbildsbingo om man vill. Det ville Lilla L och jag och det gjorde vi.

Jag ritade upp ett par bingobrickor och fyllde i lämpliga ord i luckorna. Därefter skrev jag ut samma ord på datorn och klippte ut. Lapparna la vi i en burk och till pjäser använde vi Lilla L:s squinkies och små Hello Kitty-figurer. Sen var det bara att sätta igång att spela.

Det går till så att man i tur och ordning drar ett ord ur burken. Läser det och sätter en pjäs på motsvarande ord på sin bingobricka. Därefter lägger man tillbaka lappen i burken och nästa person får dra. Den som först får fem i rad vinner. Lilla L vann! Och lyckan var inte att ta miste på:

"Jag vann! Jag som aldrig brukar vinna mot dig i spel!" sa hon glädjestrålande.

Och hon vann ju inte bara spelet, utan en hel del nya ordbilder i sin minnesbank fick hon på köpet.

Ordbildstwister

I USA är det så mycket vanligare att stanna hemma med barnen och många väljer sen också att hemskola dem. Tack vare detta finns det mängder av bloggande hemmaföräldrar som delar med sig av sina kreativa sätt att leka med och samtidigt lära barnen en massa. Från dessa bloggar får jag fantastiskt mycket inspiration!

Något som verkar vara vanligt där är att lära barnen ordbilder "Sight words" för att underlätta läsinlärningen, och som vanligt finns det en uppsjö av idéer för att göra denna inlärning rolig och kreativ.

Ett av sätten jag stött på är att lära sig ordbilder genom att spela Twister. Detta nappade jag på då jag tänkte mig att Lilla L skulle tycka det var kul. Dessutom är hon där i sin läsutveckling, att hon skulle behöva den skjuts det ger att känna igen de vanligaste ordbilderna.

Jag började med att skriva de ord jag valt i ett dokument på datorn och förstora texten till största storleken. Skrev ut och klippte sedan ut dem.

Så i kväll blev vi sugna på att prova att spela "Ordbildstwister" tillsammans. Lilla L hjälpte mig med att sätta kludd på baksidan av lapparna och sedan sätta fast dem på vårt hemgjorda Twisterspel (som jag gjorde tillsammans med barnen första gången jag var gräsänka). Redan där började hon ju omedvetet att memorera ordbilderna.

Sedan satte vi igång att spela! 

Lilla L tyckte att jag skulle börja och hon satte igång att snurra på pilen och ropa ut:

"Höger fot på tjej!" och "Vänster hand på dig!" osv

I början behövde hon ljuda lite för att veta vilket ord hon skulle säga, men snart gick det snabbare och snabbare och hon började känna igen orden. Och jag insåg i samma takt att Twister är ett rätt jobbigt spel rent fysiskt och att jag inte är riktigt så vig som jag ju vill tro. När jag föll, var det hennes tur och så höll vi på tills vi inte orkade mer.

Lilla L gillade det verkligen och lärde sig på köpet fyra nya ordbilder utantill. Så härligt när man hittar ett så roligt sätt för inlärning. Med de yngre dagbarnen tänker jag mig att vi kan träna på bokstäver och siffror istället. Möjligheterna är ju många. Dessutom tränar man ju på vänster och höger också av bara farten.

När inlärning är så här rolig, så rolig att den platsar som fredagsmys, då är det inlärning när den är som bäst. För har man roligt när man lär sig, minns man det också sen!

Barn blir inte sociala av andra barn

Det första jag får höra när jag berättar att jag är intresserad av hemskolning och gärna skulle hemskola Lilla L om det var lagligt är:

"Men barn behöver ju vara i en stor grupp för att bli sociala."

Sen tittar man ibland på mig som om jag var en mysko person som tänker undanhålla mitt barn sociala kontakter.

Men barn blir faktiskt tvärtom bäst socialiserade genom att vara med sina föräldrar - inte av att vara med andra barn. Det har jag genom egen erfarenhet insett och alltid instinktivt vetat. Men det finns också forskning som styrker detta.

I artikeln nedan avlivas myten om att barn skulle bli sociala av andra barn. Dr. Raymond Moore, författare till över sextio böcker och artiklar om mänsklig utveckling, säger att idéen om att barn behöver vara med många andra barn för att bli socialiserade, kan vara den farligaste och mest orimliga myt angående barn och utbildning som florerar idag. Han säger också att barn oftast reagerar negativt på stora grupper. De blir nervösa och uppskruvade av oljud och av för många barn. Inlärning blir svårt och problem i uppförande utvecklas. Han frågar sig vidare vilken slags socialisering som utvecklas av att vara tillsammans med 20-30 andra jämnåriga i ett rum dag ut och dag in? Grupptrycket blir enormt. Barnen känner att de måste se ut som och vara som alla andra och de riskerar att aldrig upptäcka vem de egentligen är. Detta resulterar i rivalitet och tävlan - knappast en hälsosam miljö för att bli social!

Ett hemskolat barn däremot, som interagerar med föräldrar och syskon mer än med jämnåriga, utvecklar självförtroende, självrespekt och självkänsla. Barnet vet att det är en del av en familj som behöver, vill ha det och litar på det. Resultatet är en person som tänker självständigt, som inte är influerad av jämnåriga och är självständig i sina handlingar och i sitt tänkande.

Läs gärna hela artikeln! Den är mycket intressant. Och jag undrar varför man aldrig får höra om sådan här forskning i Sverige? Är man kanske rädd för att få självständigt tänkande medborgare? Bara en stilla undran så här på söndagskvällen.

HÄR  kan du läsa hela artikeln.

Varför måste detta underbara brytas?

Det är mars och vårterminen kommer att rusa fram och sen kommer sommaren och sen...sen får jag inte ha min älskade lilla dotter kvar hemma hos mig mer. Då ska hon börja i ettan och lagen förbjuder mig att fortsätta att undervisa henne hemma.

Jag har njutit och njuter obeskrivligt av att ha min härliga sexåring hemma detta år! Att kunna låta henne vara fri. Kunna stimulera hennes nyfikenhet varthelst den dyker upp. Ena gången är vi uppslukade av jordgloben på byrån, den andra sitter vi och läser Nils Holgersson och hon vill titta i kartboken på Sverige och landskapen och veta var olika städer ligger. Frågar och frågar. Vi räknar allt möjligt i alla de tänkbara situationer och hon börjar så smått lära sig klockan steg för steg när hon sitter i köket och ser den och frågar och försöker. Hon är med och lagar mat ibland och bakar bröd. Här om veckan förklarade hon att hon ville baka chokladbollar helt själv!

"För nu är jag en stor tjej mamma!"

Och det gick till 95 %, bara några få hintar när hon läste receptet behövdes för att landa helt rätt och göra chokladbollar som syskonen älskade och berömde! Och ett sånt självförtroende hon har! Hon tror sig om att kunna allt. När vi spelade Rummy (ett sifferspel där man ska upptäcka mönster och möjligheter) slog hon både pappa och storasyster!

Igår kväll satt vi och läste boken  Hurra jag läser- en pedagogisk bok om att komma in i läsandet. Trots att jag såg att hon var trött och ögonen klippte, ville hon inte sluta!

"Bara en sida till mamma!" 

Men mest av allt leker hon. Leker och leker och leker! För henne är leken en konstart och helig. Hon kan leka i det oändliga och är helt inne i sina fantasivärldar. Det är en fröjd att se och höra henne! Tänk att kunna ge henne oceaner av tid att få leka på detta sätt utan att behöva bryta! Jag anar en blivande författare här - hon har börjat producera egna böcker med detaljrika bilder och hela sidor med text. Både påhittat och återberättande av böcker hon känner till med lite egna tillägg.

Och en sådan tillgång hon är i mitt arbete som dagmamma! Hon tröstar och hjälper de små helt spontant och är den drivande motorn många gånger i rollekarna med de större.

Varför, varför ska detta underbara måsta brytas? Jag har levt i en bubbla hittills och låtsas att detta är för evigt. Men nu börjar verkligheten komma smygande. Varför får detta underbara inte fortsätta? Varför ska denna fria själ tvingas in i skolans inrutade värld? Önskan att få undervisa henne själv är som en bön inom mig. Just nu ser jag ingen möjlighet till det. Lagen förbjuder mig och att driva en process känns alltför stort och läskigt. Jag kommer att vara en lydig medborgare och sända mitt barn till skolan i augusti. Men inom mig gnager det. Jag önskar så att hon skulle få fortsätta att utvecklas på detta sätt. Och jag är lite rädd att skolans struktur ska ta ifrån henne denna livslust och nyfikenhet på livet och världen.

Men som sagt. Det är en bön inom mig. Och mirakler kan ske!

Bokstavsträning, hänga gubbe och närhetstankar

Dagens hemskolning med min vetgiriga sexåring har bestått av svenska för hela slanten. Det började i morse när hon och hennes kompis inte hade lusten att leka. Brist på leklust hos barn, beror nästan uteslutande på för lite närhet från en vuxen, så då föreslog jag lite saker vi kunde göra tillsammans.

Den andra flickan gillar att lägga pärlplattor och därför kom jag på att ta fram mönster på ipaden på julgranskulor. Lagom utmanande för flickan i fråga som engagerat satte igång att lägga mönstret med lite hjälp från mig. Till min dotter tog jag fram ett papper jag gjort i ordning tidigare. Det var enkla frågor som: "Har skägg och röda kläder." Sen var bokstäverna J U L givna och uppgiften var att fylla i resten av bokstäverna så att det stod jultomte. Det tyckte hon var roligt. Tränade både läsning, att skriva bokstäverna och "att klura lite". Jag passade då på att hitta på lite roliga minnesregel för att hon ska komma ihåg att skriva bokstäverna rätt; t ex att det inte är någon skorsten på taket på T utan bara ett tak och att det blåser in snö genom fönstren om de horisontella linjerna i A och H sticker ut genom "väggarna". Hon skrattade gott åt dessa små tokigheter och höll taken fria från skorstenar och snön utanför medan hon skrev orden i de små gåtorna.

I samband med detta frågade hon varför "böjen" på J inte är åt samma håll som man läser? Då svarade jag att vi skriver upp hela alfabetet och kollar om det finns något samband med de andra bokstäverna. Det resulterade i sin tur i att hon själv ville skriva alla bokstäverna och jag uppmuntrade henne att skriva mellan linjerna, vilket gick väldigt bra. För att komma ihåg ordningen på alfabetet satt hon hela tiden och sjöng alfabetssången medan hon skrev bokstäverna. Det enda samband vi sen kunde hitta var att den nedre böjen på S går åt samma håll. Inte mycket till samband. Men det hjälpte henne i sin tur att komma ihåg ifrån vilket håll man skriver S och en minnesregel för J hade hon ju hittat på själv; böjen går åt motsatt håll som man läser.

Efter allt detta skrivande och "pärlande" (två pärl-julgranskulor var färdiga vid det här laget), såg de lite trötta ut. Jag föreslog då att jag kunde läsa högt för dem. Min dotter sprang och hämtade "Petter och Lottas jul" av Elsa Beskov och vi satte oss gosigt tillsammans på sängen och hade det supermysigt med högläsning och samtal om olika saker i texten en lång stund.

Efter det hade jag fler idéer för vad vi skulle göra tillsammans, men jag hann aldrig föreslå dem. För innan jag visste ordet av hade de slängt sig djupt in i en lek och befann sig i lekens underbara fantasivärld där det inte är rådigt att komma och störa. Ett tydligt bevis på att bådas närhetstankar fyllts på till bredden.

Långt senare, nu ikväll kom jag på att visa min flicka hur man leker "hänga gubbe". En perfekt grej för henne visade det sig! Och ett ypperligt sätt att hemskola lite till. Genom att skriva upp vokalerna överst och tipsa henne om att alltid börja gissa på någon vokal, erövrades begynnande kunskap om vokalerna av bara farten. Andra färdigheter som stavning, formande av bokstäver och "lite klurande" till tränade ju denna roliga lek också. Inget jag tänkte på innan vi började. Storasyster ville också vara med och vi gjorde hänga gubbe tillsammans en bra stund. När jag inte ville vara med längre, fortsatte de själva.

Men nu har de båda kommit hit där jag sitter och skriver detta blogginlägg och klänger och småbråkar och tjafsar. Så det är dax att sätta punkt och fylla på ett par näringstankar tror jag bestämt!

Hemskolning eller kärleken till mitt barn

Att googla på "hemskolning i Sverige" är ingen rolig historia. Då får man mest läsa om hur omöjligt och förbjudet det är i Sverige. Man kan läsa om en familj som fått betala vite för att de hemskolat sin sjuåring. Vet man inget om hemskolning kan man lätt få för sig att detta är något mycket suspekt och udda som Sverige effektivt håller på att utrota.

Googlar man däremot på "homeschooling" blir bilden en helt annan! Man kan läsa i blogg efter blogg om familjer som hemskolar. Man får se bilder på barn som experimenterar och är engagerade. Det talas om passionerat lärande istället för memorerande av fakta. Och det är den bilden som jag mer och mer upptäkt är den sanna!

Min sexåring började i förskoleklass i höstas. Det var roligt i början, när de bara gick två timmar under inskolningen. Men så snart dagarna blev längre och det vanliga schemat drog igång försvann lusten mer och mer. Hon blev oharmonisk och humöret gick upp och ner. Först trodde jag att det var vanligt sk sexårstrots. Men sen insåg jag att känsloutbrotten berodde mycket på att hon kämpade så inom sig själv; mellan att vara stor skoltjej och att bejaka sitt behov av att fortfarande få vara liten. Först verkade hon tro att hon måste vara stor och gå i skolan och trycka ner sitt behov av närhet och att bara få vara sig själv. Men med uppmuntran från mig att hon faktiskt inte måste och att det är okej och helt naturligt att vilja vara hos sin mamma, har hon mer och mer landat i att hon hellre vill vara hemma. Sen kom beslutet från henne själv att helt skippa förskoleklassen. Och vilken lättnad och glädje för oss båda!

Nu ser jag fram emot att få nästan ett helt år till tillsammans med min ljuvliga dotter. Det är så oerhört inspirerande att bara vara tillsammans och utifrån hennes initiativ erövra matematiken, språket, naturen och allt där emellan.

Gårdagen exemplifierar så bra hur jag tänker mig att hemskolning går till och varför det är en så överlägsen inlärningsform. Den började med att hon direkt efter att skolbarnen gått till skolan utbrast:

"Nu kan vi väl sätta oss och läsa Bibeln mamma!"

Hon ville höra om Noas ark och vi satte oss i soffan och mös medan jag läste berättelsen. Då och då stannande vi upp och samtalade om olika saker i texten. Så ljuvligt och härligt. En av sakerna som fångade min dotters uppmärksamhet var att båten var 180 meter lång. Hur långt är det undrade hon. Den frågan blev sen temat för hela förmiddagen.

Vi gick då ut med syfte att ta reda på hur långt 180 meter är. Jag frågade henne hur hon tyckte vi skulle göra? Efter lite resonerande kom vi fram till att vi behövde ett måttband. Hon trodde att det skulle vara 180 m långt och saken skulle vara klar. Vi kollar sa jag.

Hon drog ut måttbandet till full längd och insåg att det nog inte var så långt trots allt. Jag frågade henne då vad hon trodde 1:an i början av bandet betydde.

"En meter." blev svaret.

Jag förklarade då att 1:an betyder en centimeter och att det behövs hundra stycken för att det ska bli en meter. Vi följde tillsammans siffrorna tills vi kom till 100 och kunde så komma fram till längden på en meter.

Steg ett var klart.

Hur skulle vi nu mäta hur långt 180 sådana meter är?

Min dotter kom på att vi kunde rita med en gatukrita och mäta en meter i taget. Sagt och gjort. Hon började och ritade upp två meter.

Jag undrade då om hon inte trodde att det finns nått enklare sätt? Så kom vi på att mäta hur många fötter en meter är. Det blev fem fötter precis om vi tog hennes och tre och en halv om vi tog mina.

Vi kom fram till att om en meter är fem fötter, så är två meter tio fötter och att tio meter är femtio fötter. Detta resonerande landande i att hon började stega, meter efter meter. När hon kommit till 200 fötter (alltså fyrtio meter) verkade hon lite trött. Kallt blev det också då temperaturen låg under noll.

Först tänkte vi ta en paus. Men så kom vi på en helt ny idé. Jag tog tid på hur lång tid det skulle ta för henne att springa till "hundra fötter-markeringen". 5.8 sekunder. Vi provade igen och hon fick samma tid. Så då räknade vi ut hur många "hundra-fötter-markeringar" till vi skulle behöva för att komma upp i 180 meter. Sen sprang hon och jag ropade stopp vid 5,8 sek. Ritade ett streck och skrev, 300 fötter, 400 fötter osv tills vi kom fram till en gräsmatta. Då la vi i stället dit en spade. På slutet kunde vi inte riktigt mäta på detta sätt, eftersom en stor häck kom i vägen. Men jag frågade henne hur långt till hon trodde det var? Hennes uppskattning gick till huset bakom häcken. Och det var en riktigt bra uppskattning, eftersom det vara vad jag själv också skulle ha sagt.

På så sätt fick vi tillsammans tillslut en bild av hur otroligt stor Noas ark var! På köpet hade en massa matematik erövrats genom denna laborerande metod. Inte förstod hon kanske allt och hängde med på allt. Men eftersom vi jobbade fysiskt tillsammans hela vägen är jag säker på art hon lärde sig massor!

Glada och rosenkindade gick vi sedan in och gjorde mat. Fler frågor dök spontant upp i vårt naturliga samspel och jag kunde stanna upp och förklara och visa på ett sätt som var relevant för henne.

Önskar jag kunde förmedla hur fantastiskt detta är! Att i ett sådant här samspel med sitt barn få förmedla kunskap. Kunskapstörsten är slående och hon tycks inte få nog av att lära! Dessutom odlar vi ju vår relation. Vilken gåva det är att få vara tillsammans. Jag älskar verkligen att få vara tillsammans med mina barn. Och denna min minsta lilla flicka är så tillgiven och go. Rätt vad det är kryper hon upp i min famn, stryker mig över kinden och tittar på mig med sina stora blå ögon glittrande av kärlek. Obetalbart!

Varje minut med mina barn är så dyrbar, så dyrbar! Jag önskar Sverige kunde ta sitt förnuft till fånga och tillåta hemskolning igen! Det övergår mitt förstånd hur man kan förbjuda en så vacker sak som att i hemmets trygga vrå föra över kunskap i ett nära samförstånd av tillgivenhet och kärlek! Det är trångsynt. Så trångsynt.

Men detta ska inte få förstöra min lycka just nu. Detta år tänker jag njuta av varje dag jag får hemskola mitt älskade barn. Och det där sexårstrotset? Det är som bortblåst!

Varför ska en helt fantastisk undervisningsform vara förbjuden?

Hemundervisning är förbjudet i Sverige. Visste ni det? Inte. Men så är det. Familjer som av olika anledningar vill hemundervisa sina barn i Sverige tvingas att betala dryga böter och blir tvungna att lämna landet (ofta flyttar de till Åland) om de vill fortsätta att göra det de finner bäst för sina egna barn. Jag frågar mig varför? Studier har ju visat att hemundervisningsbarnen klarar sig minst lika bra som elever i vanlig skola. Ja till och med ofta bättre! Varför är Sveiges regering så rädd för denna lilla företeelse? Jag menar, det är ett fåtal familjer som väljer detta och varför ska de då inte få det? Blir arg på denna toppstyrning och brist på hänsyn till den enskilda individens behov. Mångfald verkar inte vara något som är eftersträvansvärt i dagens Sverige. Nej likriktas ska vi. Jajamensan!

Varför skriver jag nu plötsligt om detta? Funderar jag på att hemundervisa mina egna barn kanske? Nej, inte alls! Mina barn har förmånen att gå i en fantastisk fin liten friskola som jag är mer än nöjd med. Men detta med hemundervisning slog mig nu idag när jag hjälpte min son med hans skolarbete som han fått hemskickat för att han varit sjuk under flera dagar.

Till exempel hjälpte jag honom nu på morgonen med ordkunskap. Han skulle avsluta en mening och hade tre ord att välja på. Märkte då att han inte hade speciellt bra koll på något av orden. Visserligen klarade han ofta uppgifterna, men han klarade dem med hjälp av uteslutningsmetoden. Inte för att han visste vad de betydde. Detta hade bara passerat i skolan. En lärare har inte den ringaste möjlighet att hinna upptäcka en sådan här liten detalj. Denne hade bara sett att det var rätt och gått vidare efter att boken rättats.

Men när jag nu satt med honom upptäcktes det genast. Och jag kunde också förklara alla orden i en kontext meningsfull för honom. Ett av orden var t ex serpentin. Jag försökte förklara det på olika sätt. Han förstod inte. Men så kom jag på att vi för några veckor sedan hade en liten överaskningsfest för hans farfar när han fyllde år. Jag påminnde honom om detta och genast lyste han upp och visste precis. Ett annat ord hade inte ens jag själv helt klart för mig. Då googlade vi tillsammans och både läste om ordet och tittade på bilder. Ni inser själva vilken bred kunskap han fick av det ordet.

Jag märkte också att han lätt tappar fokus på uppgifterna. Men eftersom jag satt med, kunde jag hela tiden peppa och återföra hans koncentration på uppgifterna. Inte lätt i en klassrumssituation.

Senare satt han, jag och hans pappa i köket och fikade. Då fick vi av en tillfällighet reda på att han upplever vuxnas prat som: bla, bla, bla, bla...Då är det lätt att förstå att han stänger av och missar mycket av vad fröken säger. Sen satt han i pappas knä och pratade om allt möjligt. Ordet demokrati kom upp och vi upptäckte att han inte visste alls vad det betydde. Trots att han går i trean och ämnet säkert kommit upp i skolan. Ett samtal om demokrati följde och han hade sen en bred och djup kunskap om detta begrepp. Vi hann även samtala om ekonomi, hur mycket människor i allmänhet tjänar osv. Detta för att han slängde ur sig att de flesta människorna ju har "typ tre miljoner". Efter samtalet vet han hur orimligt detta är. Andra ämnen togs också upp eftersom han frågade. När han då fick svaret var han hundra procent fokuserad på svaret och kunde ställa bra följdfrågor osv.

Det var här någonstans jag bara insåg vilken gyllene fördel hemskoleelever har! De får ju en så mycket effektivare inlärning då föräldern kan fokusera på det som barnet för tillfället är intresserat av. Jag ska erkänna att jag tidigare tänkt att hemundervisning måste ha stora brister och jag har känt mig skeptisk. Men nu är jag det inte alls längre! Nu förstår jag precis varför hemskoleelever får bättre resultat och högre betyg. De har ju helt enkelt en sådan mycket effektivare undervisning och en lärare som ägnar sig bara åt dem själva. Snacka om individualisering!

Det jag inte alls förstår är varför denna fantastiska undervisningsform ska vara förbjuden i vårt land? Varför människor ska behöva lämna allt de håller kärt här hemma, göra stora ekonomiska uppoffringar och bli politiska flyktingar i ett annat land. Detta är för mig fullkomligt obegripligt och jag ser det som en diskriminering och ett grovt övertramp av dem som bestämmer i Sverige.