Balsam för själen

Nonno påväg hem genom det gnistrande landskapet

Denna lördag har inte varit så vilsam som jag skulle ha önskat. Efter en dålig nattsömn med oroliga drömmar har dagen inneburit en hel del skjutsande av barn hit och dit och fixande av mat och kalaspresenter. Men mitt emellan alla dagens måsten fanns en lucka på ett par timmar. Dom timmarna tog jag med mig min ena son Nonno ut på skidtur på min fjällvidd. Solen hade visserligen hunnit gå i moln. Men det var så härligt ändå! Att komma ut på dessa öppna vidder är helt underbart. Att dessutom få med sig sin goa entusiastiska son förgyllde turen ytterligare. På vägen ut mötte vi en granne som talade om att det finns backar på andra sidan ån en bra bit bort. Förstod inte riktigt var han menade, men vi åkte på måfå och tänkte att vi får väl se vart vi hamnar. Älskar denna känsla av äventyr och inte riktigt veta vart vägen bär. Frihet! Efter en bra bit såg jag på håll en höjd. Jag föreslog att vi skulle åka upp på den och se. Nonno följde med upp och ner för små vallar. Över den frusna ån och uppför backen. På ett ställe såg vassen ut som korvar på pinnar tyckte Nonno. Så härligt med barns annorlunda sätt att se på omvärlden. "Stackars Boppo som missar allt det här!"  sa Nonno och hela han lyste av lycka och välmående. Vi kom upp för backen och såg på utsikten. Sen bar det av neråt och hemåt igen. Nonno blev så stolt över att han klarade hålla balansen ner för hela backen! När vi så korsade den frusna ån igen sprack molnen upp och solen började skina på oss. Hela landskapet blev med ens så vackert! Det lysande vita gnistrande mot den mörkblå himlen. Skönhet. Vi åkte i lugnt behagligt tempo och bara njöt. Och Nonno utbrast: "Det vore ju ingen dum idé att åka skidor hela dagarna på julovet och alla helger!" Nej, det är verkligen ingen dum idé. Att åka skidor på detta sätt är balsam för själen. Denna tur gjorde min dag!