tisdag 25 november 2008

Hej mitt vinterland

Idag blev Makena barn på nytt! Eller egentligen började det väl redan i söndags när hon läste textmeddelandet (Makena har just läst en artikel om hur fult det är att skriva sms, därav det mer litterärt gångbara ordet text ;-) från barnvakterna som sa: "...och det är asmycket snö i *******!". Barnet inom Makena öppnade redan då lite försiktigt på ena ögonlocket, men det var alltså inte förrän idag det fick tillfälle att vakna på allvar. Hon hade redan igår bestämt med Jojjan att de skulle ut och leka i snön nästa förmiddag när Lilla buset (1-åringen, som tidigare gått under benämningen Bebisen) somnat. Hon hade nämligen blivit snuvad på konfekten av Lilla buset och Lilla A (ett litet dagbarn) dagen innan som inte var vidare glada åt snön som yrde i deras små ansikten. Även om snön inte yrde på samma sätt idag, kändes det inte som ett alternativ att pulsa med Lilla buset i den halvmeter tjocka snön fram till pulkabacken. Makena (liksom Jojjan) gick hela morgonen och en bit in på förmiddagen otåligt och väntade på minsta tecken på sömighet. Då den aldrig tycktes infinna sig orkade tillslut inte Makena och Jojjan vänta mer! Makena byltade på Lilla buset och hjälpte Jojjan genom hela processen med overallpåtagning med hällor under fötter och lilla tummen på rätt plats i handsken. Själv hoppade hon i makens alltförstora arbetsoverall och hittade ett par stora barnhandskar hon fick plats i (hennes egna vantar låg kvarglömda och blöta ute i snön sedan dagen innan.) Så kom de äntligen UT! Makena ville helst av allt åka pulka eller gräva en djup snökoja. Jojjan ville gå till kompis F och få med henne ut. De gjorde så och kompis F och Jojjan började leka i snön. Makena fick till sin förtret nöja sig med att söva Lilla buset i vagnen. När hon äntligen somnat hann hon iallfall visa Jojjan hur man gör en snöängel och hjälpa de två flickorna att stampa golvet i en koja under en gran med ovanligt vida grenar. Lite snö rasade ner från en gren och fann vägen ner via nacken till Makenas varma rygg. Detta fick bara barnet att vakna ännu mer! Det minde ju om alla barndomsvintrar när snön gjort precis så. Då var dock inte längre tid att leka. Nonno skulle hämtas från skolan. Innan han (och en kompis) sen ens hunnit till bilen började Makena ivrigt prata om att visst ville de väldigt gärna åka pulka i skogsbacken nu. Makena skulle såklart följa med! Hon fick med sig grabbarna och tillsammans drog de en liten stund senare varsin pulka genom den djupa snön och skogsdungen och kom fram till backen. Sedan åktes det! Nonno satt i Makenas knä och snön yrde. Makena kände ren och skär lycka där hon susade fram. Och alla mindre glada känslor hon brottats med på sista tiden var som bortblåsta. Det var väl egentligen hög tid för lunch, men Makena ville inte missa sin chans att få släppa loss i snön medan Lilla buset ännu sov. Jojjan hämtades från kompis F och sen fick även hon privilegiet att sitta i Makenas knä och åka. Hon tyckte det var roligt, men inte fullt så kul att få hela ansiktet fullt av kall snö. Så då fick Makena åka först och Jojjan ta skydd bakom ryggen. Det gick bättre. Nonno och kompisen roade sig då med att stå mitt i backen och hoppa undan i sista sekund innan ekipaget skulle dundra in i dem. När de själva åkte, hoppade de inte undan, utan fann stort nöje i att krocka med varandra och ramla runt i snön. Makena tänkte att där och då skapades nya barndomsminnen med snö. Tillslut började dock magarna kurra alldeles kollosalt och Makena gick motvilligt in och fixade lunch. Då hade de totalt varit ute i drygt två timmar och Makenas fötter var blöta och kalla. Men Makena hade bara fått mersmak. Hon hoppas på att allt prat om töväder inte är sant och att snön ska ligga kvar l ä n g e!

2 kommentarer:

Frida sa...

Å vad härligt! Du är en inspiration!!

Muppens mamma sa...

Du har fått ett award av mig! http://muppensmamma.blogspot.com/