En sällsam eftermiddag

Ett av mina barn kan vara väldigt labil och känslomässig på eftermiddagarna när han kommer hem och är trött. Ofta svårt att hantera  på ett bra sätt när man själv är trött och slut. Idag hade han varit hemma hos en kompis efter skolan och när jag satt i bilen för att hämta honom kände jag att jag bävade lite för att det skulle bli krasch. Men då bad jag en stilla bön om att han skulle vara harmonisk när vi möttes. Att han inte skulle skrika åt mig och att jag skulle kunna hålla mig lugn och inte säga saker som kunde trigga igång ett utbrott. Jag bad även om att han skulle acceptera att hans bror inte var hemma än (han kan bli väldigt desillusionerad av det) utan att han skulle finna sig i att vara själv en stund och  göra sina läxor utan bråk. En väldigt konkret bön bad jag minuterna innan jag plingade på dörren till huset där han var.

Och vet ni! När jag mötte honom märkte jag direkt att han var harmonisk och lugn. I bilen fortsatte lugnet. Jag behöll mig själv lugn och lät bli att ställa "tusen frågor" vilket är något han kan bli stressad av. Istället väntade jag ut honom tills han själv började prata. Han berättade då efter en stunds tystnad glatt om ett snyggt mål han gjort på rasten i skolan. Exalterat och ingående om hur passningsspelet som lett fram till hans snygga mål sett ut. Vem som gjort assist och allt. Sen sa han helt av sig själv att det första han skulle göra när han kom hem var matteläxan. Jag blev förundrad. Det händer nämligen i princip aldrig att han själv kommer på att han ska göra sin läxa och när man påminner är det ofta inte de snällaste tillmälen man möts av. Men nu sa han så glatt och redigt att det skulle han göra, för matte har de ju till imorgon. Bara det. Han brukar inte veta till vilken dag vilken läxa är över huvud taget. Han sprang in före och innan jag ens hunnit in satt han med läxan vid köksbordet. Helt tyst, lugnt och metodiskt tog han sig igenom hela läxan. Matte brukar annars också vara en källa till ilska och frustration hos denna lilla gosse. Under tiden rörde jag till mitt snabba goda bröd och började laga middag. Det var så fridfullt och skönt. Han pysslade med sitt och jag med mitt i en härligt vilsam atmosfär. När läxan var klar stoppade han ner den i väskan igen och tog fram lite andra skolsaker som han förnöjt visade mig. Sen gled han iväg och nynnade på nån sång och så vips sprang han ut och kickade fotboll på gården. Förundrad stod jag med min potatisskalare i handen och såg honom spela utanför fönstret. Och jag kände en sådan tacksamhet till min Gud som svarat så precist på min bön. Tänk att han bryr sig om alla detaljer i våra liv. Han bryr sig om en liten pojke och hans trötta mamma en vanlig onsdagseftermiddag. I allt vill han vara med och hjälpa, råda och stödja. Och jag kan bara i ödmjuk tacksamhet och förundran vila i hans stora omsorg.