I eftermiddag hände det. Jag hörde för första gången i år koltrasten sjunga från sin grantopp! Den grantopp jag skriver om
här. När jag exalterat berättade om detta för min make, ryckte han bara på axlarna och fattade inte vad som var speciellt med det. Men för mig är det mycket speciellt. Hela långa vintern har det ju varit alldeles tyst från den där skogsdungen. Min koltrast har inte låtit sin stämma ljuda över nejden. Men så idag kom han tillbaka. Min koltrast. Och han sjunger. Visserligen är dessa hans första toner lite prövande och försiktiga. Som om inte ens han riktigt vågar lita på att vintern nu är över. Men han sjunger. Sjunger ljuva löften om vår och värme. Om soliga vårdagar då vi ska plocka vårens första backsippor i skogsbrynet. Han sjunger om de ljuva försommar kvällarna då jag ska ligga på den mossiga stenen intill och se kvällssolen silas genom lövverken. Hur ska man då kunna låta bli att glädjas? Koltrasten sjunger igen och våren är alldeles alldeles nära. Jag gläder mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar