Stillheten och fågelsången

 Detta är min favoritplats om våren. Högst upp i trädet där fågelholken sitter brukar Koltrasten sitta och sjunga i försommar kvällen.

Har den senaste tiden känt mig instängd då det varit så fruktansvärt kallt ute (-25 i lördags). Jag har längtat ut till skogen. Till stillheten och fågelsången. Längtat tills det ska bli vår och jag kan sätta mig på min mossiga stubbe i kvällssolen, lyssna på koltrastens sång och tala med Gud. Det är balsam för själen.

Idag var det dock bara några minusgrader och framåt eftermiddagen sken solen från en klar himmel. Jag bestämde mig för att ta på mig skidorna och ge mig ut på en liten tur. Men jag kom inte så långt som ut på gärdet som jag först tänkt. För på vägen genom skogen överaskades jag av en hel liten hop av blåmesar. Jag stannade upp där på skidorna och de små fåglarna hoppade runt på grenarna och sökte mat. Stod en god stund där i solen och bara förundrades. De verkade inte störas av mig utan kom riktigt nära. Det var jag, solen och fåglarna. När jag stod där upptäckte jag också en hackspett högt uppe i en gran. Jag skidade sedan  vidare upp i skogen förbi min mossiga stubbe och granen där koltrasten brukar sjunga om vårkvällarna. Uppe i en glänta stannade jag åter i solskenet. Bara blickade upp mot den blå himlen och grantopparna. Små sjok av snö rasade då och då ner från en grangren och förde med sig ett lätt prassel och en sky av små, små flingor som spreds för vinden. Bland grenarna upptäckte jag ännu fler fåglar som hoppade runt längst ut bland grangrenarna. Rofyllda ljud. Ett och annat litet fågelpip och hackspettens dova knackande högt uppe bland topparna.

På vägen hem tyckte jag eftermiddagsljuset var så vackert. Försökte fånga det på bild utan att lyckas något vidare. En ljuvlig eftermiddag var det och nu när jag vet att jag kan ta mig upp i skogen och stillheten på skidorna, gör det inte så mycket att snön ligger djup och att det ännu är bra länge kvar tills våren är här. Stillheten och friden finns där redan.