måndag 17 november 2014

Brandkårsutryckning och spanska språkkunskaper


Idag har de blivit ännu mer spanska och också ett äventyr av det lite mer dramatiska ovanliga slaget.

Efter skolan åkte vi hela familjen till en nationalpark alldeles här intill. Ett superhäftigt ställe där man följer en bäck mellan två höga bergsklippor och längre fram kommer till ett vattenfall. Vi hann dock knapp komma dit, innan pojkarna och Joy ville bege sig upp för ena berget. Jag förstår dem, för det såg väldigt spännande och inbjudande ut. Vita bergsklippor och massor av vita stenar och en topp som man känner att man bara måste få kika över. Innan jag visste ordet av var pojkarna redan en bra bit upp. Joy kom snabbt efter, följd av pappa. Jag och Liva klättrade lite också, men hann aldrig komma så långt förrän det höll på att gå riktigt illa.

Kaleb hade kommit upp till en liten platå, när stenarna plötsligt började ge vika och rasa ner. Under honom var Joy och hon träffades av en sten på ena handen och mindre grus rasade över hennes huvud medan hon krampaktigt höll sig fast. Hade en sten träffat hennes huvud kunde det slutat riktigt illa! Hon blev förstås ledsen och rädd, men var inte allvarligt skadad. Kaleb däremot insåg att han kommit till en plats där han inte kunde fortsätta uppåt och inte heller komma ner igen. Pappa Anthon klättrade emot honom och skulle försöka hjälpa, men kunde inte för att det var för brant och stenarna lösa. Jag gick ner en bit med de övriga barnen då jag insåg att detta var ett farligt ställe att klättra på. Tänkte att Anthon får säkert snart ner Kaleb, så kan vi fortsätta mot vattenfallet istället. Jag tröstade Joy och Liva lekte vid bäcken och bland stenarna.

Men det dröjde och dröjde. Kaleb rörde sig inte ur fläcken och Anthon bara stod där såg det ut som från där jag stod. Jag trodde att det var för att Kaleb var rädd och att Anthon försökte peppa honom att våga gå ner.

Ungefär då kom ett par gående på leden längre ner. De hade tre lösa, halvstora hundar som rusade uppför berget mot oss och tokskällde! Var väldigt glad att ingen av oss var hundrädd i det läget. Men jag tyckte ändå det var lite obehagligt med tre okända hundar utan matte eller husse på nära håll sådär. Hundarna gjorde dock inget, utan bara sprang förbi oss och började skälla på Anthon och Kaleb där upp på berget. Efter en stund försvann dom ner till sina ägare. Jag trodde att paret gick vidare, men insåg sen att de dröjde sig kvar och tittade på oss. Efter en stund kom mannen fram och frågade på brittiska om vi behövde hjälp? Jag sa att det behövde vi. Jag hade vid det laget insett att det var mer allvarligt än jag trott. Anthon kunde verkligen inte få ner Kaleb. Då gav sig mannen upp på berget han med för att försöka hjälpa.

Under tiden kom kvinnan mot mig. Jag började prata med henne på engelska och fick snart veta att hon var från Colombia, men bott i Spanien i femton år. Hon var trevlig och jag passade på att öva lite spanska med henne. Hundarna rusade runt, runt och skällde och jagade varandra och plumsade i bäcken om vart annat. Liva blev lite sur på en av hundarna då han snodde hennes lilla båt som seglade i bäcken.

Dramat uppe på berget fortsatte under tiden. Den brittiske mannen kunde inte göra mycket. Den colombianska kvinnan föreslog då tillslut att vi skulle ringa brandkåren. Jag höll med, även om jag tyckte det lät väl dramatiskt. Hon ringde och började prata spanska med olika instanser innan hon slutligen kom rätt. Jag tjuvlyssnade och förstod till min förtjusning sammanhanget! Jag kände ingen oro för Kaleb, utan kände en stor frid inom mig att allt skulle gå bra. Därför kunde jag glädja mig åt den lilla banala saken mitt i alltihop. Kände också stor tacksamhet till att detta par dykt upp och kunde hjälpa oss på detta sätt. Inte lätt för oss att veta hur man får tag i spanska brandkåren ju. Kände Guds stora omsorg där att han ger oss vad vi behöver i rätt tid.

Efter en stund kom så brandkåren. Tre killar kom klivande i full mundering, hälsade och begav sig raskt upp mot Kaleb. De gav Kaleb en hjälm när de kom fram till honom och hjälpte honom sedan smidigt ner, trots att berget var superbrant och väldigt svårt att ta sig fram på. Roligt att se hur det gjorde. På ett par minuter kom Kaleb ner och var vid ganska gott mod trots allt. Så modigt och bra gjort av honom att inte få panik där uppe! Brandmännen kom ner och jag tackade hjärtligt på spanska och de sa att det var så lite och var så trevliga och hjärtliga.

Vi gick sen allihopa mot brandbilen. Det skulle fyllas i lite papper och sådant. Vid brandbilen stod också en barsk uniformerad man; 'Civil guard' stod det på uniformen. Han pratade på spanska med brandkillarna och verkade lite upprörd. Snart visade det sig att han ville se Anthons pass. Då han inte hade med det, blev han inte mindre barsk precis. Det är nämligen lag på att alltid ha passet med sig här i Spanien fick vi veta. Det förklarade brandkillarna för oss på ett lättsamt sätt. De var avslappnade och glada och pratade lite med mig och barnen, medan den sure vakten fortsatte att vara barsk. De tyckte vi såg ut som ett helt team med så många barn och den ena brandkillen berättade stolt att han hade tre barn. De verkade också bara tycka att det var en rolig utryckning och helt naturligt att grabbar i den åldern ger sig upp för branta, farliga berg. De fick oss verkligen att slappna av trots den barske vakten.

Vakten måste dock absolut se passet och därför fick vi efter en stund allihopa gå till bilen och köra hem till lägenheten vi nu hyr för att hämta passet. Vakten följde efter med sin bil.

När han sen började prata med Anthon på parkeringen insåg jag snart att han inte kunde ett ord engelska. Och då kom min pyttelilla kunskap i spanska väl till pass. Jag kunde med enstaka ord förklara så pass mycket att bara Anthons pass gick att få se på, då Kalebs är i Estepona, där vi har vår husvagn. Och även att vi bara bor här under två veckor. Medan Anthon hämtade passet, stannade jag så kvar på parkeringen och "småpratade" lite med honom och förklarade att jag bara kunde väldigt lite spanska, men ville lära mig. Jag lyckades med detta lättsamma, stapplande småpratet mjuka upp hans bistra min lite i alla fall och han drog nästan på munnen vid ett tillfälle. Alltid något.

När Anthon kom med passet kunde jag med enstaka ord ge honom den information han behövde för att fylla i sitt formulär. Det var inte mycket jag sa, men det kändes så coolt att det lilla jag kunde kom till stor användning.

Slutet gott, allting gott och ännu lite mer självförtroende vad gäller spanska förvärvad. Vad gäller Kaleb så verkar han inte ha fått några men av händelsen, utan tycker nu i efterhand att det ju var lite annorlunda och kul att bli hjälpt av brandkåren och konstaterade nöjt att han nu har något roligt att berätta för kompisarna i Sverige.



 

Inga kommentarer: