Idag har jag varit sängliggande. Förkylningen har slagit mig med en sådan kraft att jag knappt tagit mig ur sängen. Så förbi att jag med nöd och näppe orkade äta frukost imorse och har sovit timvis under resten av dagen. På sin höjd orkat läsa lite däremellan.
I ett sådant tillstånd är det lätt att bli gnällig och tycka enormt synd om sig själv. Jag medger här villigt att jag vid ett par tillfällen idag också brutit ihop och gråtit över att jag känt mig så dålig och eländig.
Men då och då under dagen i mitt sjuka, slumrande tillstånd har jag mumlat några ord av bön till Gud. Och han har hjälpt mig. Han gav mig tanken att detta inte behöver vara ett meningslöst tillstånd. Utan ett underbart tillfälle att känna identifikation med alla de som är sjuka och lider på jorden.
Den tanken vände allting. Visst känner jag mig eländigt sjuk och orkeslös. Men plötsligt såg jag mitt tillstånd i ett annat ljus. Jag fylldes av tacksamhet till att jag nästan varenda dag under året faktiskt är frisk! För så är det. Jag är väldigt sällan sjuk. Jag insåg att jag inte nog förstått att värdera detta. När man är frisk är det så lätt att ta det för givet. Jag insåg hur privilegierad jag är som inte har någon kronisk sjukdom som många på vår jord. Många är dom som ständigt lider och har ont. Jag började be för dem. Och tacka för nåden att själv ha hälsan.
Under dagen har jag också fyllts av tacksamhet till mina två fina döttrar! Den manliga halvan av familjen har varit på innebandyavslutning och tjejerna har därför fått dras med mig. Vid lunchtid insåg jag att jag inte skulle orka fixa någon mat. Jag frågade då tjejerna om de kunde fixa själva? Det kunde de. De värmde på tacosrester från igår och skar upp nya grönsaker att ha till. Enligt egen utsaga dukade de ordentligt också. Så fantastiskt att ha så stora barn att det fungerar. Men inte nog med det. Jojjan fixade till och med lunch åt mig! Kom in med den fina tallriken på bilden med makrill, grönsaker och en klick turkisk yoghurt. Till det ett glas vatten med pressad lime. Så fint gjort! Efter maten frågade jag om det fanns kaffe kvar. Det fanns det inte, men Jojjan erbjöd sig genast att brygga nytt och kom med det och en bit mörk choklad! Vilken gåva när man känner sig så här. Och de har inte bara fixat mat själva utan också gått ut med hundarna, varit sams (inget som är självklart annars), lekt och gjort picknick som de tagit med ut till skogskojan tillsammans. Så tacksam! Vilken nåd!
Så tack vare Guds nåd har denna dag som kunde varit fylld av bedrövelse istället blivit fylld av ljus och tacksamhet. Genom Guds nåd har jag kunnat vända blicken bort från mig själv till andra. Och innan jag slutar, vill jag tillsammans med er be en bön för alla dem som är sjuka. Be med mig om du vill:
Jesus Kristus, jag ber till dig som själv lidit och dött,
och som burit alla sjukdomar i din egen kropp.
Jag ber till dig för alla dem som just nu är sjuka.
Jag ber för alla barn, för alla gamla.
För alla ungdomar och för alla vuxna.
Jag ber för alla dem som på något sätt lider av sjukdom och smärta.
Jag ber att de, vem de än är, i sin svaghet ska vända sitt hjärta och sin tro till din styrka.
Jag ber att de ska få erfara ditt ljus mitt i sitt mörker.
Få erfara din hjälp i sin egen hjälplöshet.
Få erfara din oändliga kärlek till dem var och en.
Framför allt ber jag att de ska finna tron på dig,
och vid livets slut sin själs frälsning.
I ditt namn ber jag. Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar