Tempusångest!

Nu är det jobbigt förstår ni! Jag har fått tempusångest. Hittills har jag skrivit i presens, alltså nutidstempus. Jag har medvetet gjort detta för att jag inbillar mig att läsaren känner sig mer här och nu och mitt i berättelsen. På detta sätt har jag nu jobbat i nästan nio kapitel och det har fungerat bra tycker jag. Men nu kom jag till ett ställe där det plötsligt känns lite onaturligt med presens. Det fick mig då att börja fråga mig om jag verkligen ska skriva i presens? Visst ger det en här-och-nu-känsla. Men samtidigt vill jag också ha en härlig mystisk sagokänsla kring berättelsen, och då är kanske preterium (dåtidstempus) bättre? Och när jag tittar igenom mina favoritböcker upptäcker jag ju att alla dessa är skrivna i preterium. Så här sitter nu jag med världens temusångest! Ska jag arbeta om allt jag hittills skrivit, vilket är en hel del, och skriva i preterium istället? Eller ska jag fortsätta som jag gjort? Svåra frågor. Jag inser ju att det blir två olika böcker. Och frågan är: vilken vill jag skriva? Min mycket förstående och hjälpsamme make föreslog att jag skulle göra både och. Alltså skriva två böcker. Han inser nog dock inte vilket arbete det ligger bakom en sådan operation och själv skulle jag ju föredra att bara skriva en. Det vill säga skriva den bästa av dem direkt. Men just nu vet jag inte viken det är och jag vet varken ut eller in. Så är det någon, jag menar någon, som har någon som helst tanke om detta så snälla dela med er av den! Jag vet ju att ni hatar att kommentera, men för denna enda gång kunde ni väl göra ett undantag. Snälla!!!