Succé på demensboendet

Igår fick Bilbo (vår lilla chihuahuavalp) följa med ut på äventyr för första gången. Jag var tvungen att handla och så ville jag passa på att hälsa på min pappa. Bilbo fick åka i hundväskan och tog det hela med ro under bilfärden.

Jag åkte först till pappa och tog ut honom i den sköna marssolen. Bilbo gillade honom direkt och låg så nöjd på filten i hans knä och mös där vi satt tillsammans mot en läig solvägg. Pappa kelade och småpratade med honom och tyckte det var kolossalt mysigt att få träffa en hund. Han har nämligen alltid älskat hundar min pappa. Så länge vi kunde satt vi där och pappa ville inte gå in för att det var så härligt i solen.

Tillslut var vi dock tvungna att gå in eftersom det var dax för lunch. Men väl inne orsakade vi stor uppståndelse med vår ankomst. En i personalen blev eld och lågor när hon såg att jag hade en chihuahua med mig och hon var bara "tvungen att få se på den!" sa hon. Jag öppnade då väskan och Bilbo kröp ut och började nyfiket nosa runt på golvet bland alla de boende och personalen. Hon som absolut var tvungen att se den började gråta av rörelse och bland alla de andra spred Bilbo också stor glädje. Personalen blev så till sig att de nästan glömde bort att ta fram maten och de boende log och följde honom intresserat med blicken. En av de mer pigga herrarna fiskade till och med upp honom när han kom intill hans stol och berättade glatt att han ju haft två hundar tidigare. Jag skyndade intill för att se till att Bilbo inte blev rädd eller att herrn skulle släppa ner honom plötsligt. Men det gick bra och Bilbo klarade denna uppståndelse förvånansvärt bra.

När jag sen skulle gå försäkrade jag att Bilbo skulle få följa med fler gånger och det blev de väldigt glada åt att höra och en utbrast: "Ja, det ska bli så spännande att följa utvecklingen på den här lilla älsklingen!"

Så Bilbo är inte bara till glädje här hemma för barnen, utan också för pappa och alla hans medboende på demenshemmet. Känns härligt att kunna sprida så mycket glädje på detta sätt.