lördag 20 augusti 2011

Varför sjal är bättre än Baby Björn



Jag råkade slänga ur mig på facebook att sjal är bättre än Baby Björn. Då blev jag genast utmanad att förklara varför. Jag tänkte då passa på att svara här, där fler kan läsa mina högst viktiga åsikter i denna fråga (obs ironi!).

För er av mina läsare som inte följt mig så länge, kan jag som bakgrundsinformation berätta att jag burit två av mina fyra barn i sjal. De två första bars i ovan nämnda Baby Björn. Jag har därför god erfarenhet av dessa båda typer av bärhjälpmedel och kommer här nedan att beskriva hur bärande sett ut med de fyra barnen och vilka skillnader jag upplevt.

När min förstfödde kom till världen för snart elva år sedan hade jag aldrig ens hört talas om sjal. Vi gjorde då som "alla andra" och köpte en Baby Björn som komplement till vagnen. Jag tyckte det gick ganska bra att bära min son i denna de första månaderna. Han bars dock bara om det var absolut nödvändigt, då jag tyckte det var bökigt att sätta i honom och han skrek alltid tills jag var klar. En lite jobbig och stressande procedur varje gång alltså. Men när han väl satt där var jag ju glad att få händerna fria och kunna laga mat eller vad det var jag behövde göra. Visst var det lite bökigt att ha honom framför mig i selen, men jag visste ju inget annat. 

När han började bli framåt 5 månader blev han för tung (han var en liten nätt bebis som låg två kurvor under normalkurvan) för mig att bära i selen. Jag fick ont i axlar och i ryggen av att bära honom bara korta stunder. Han bars därför från den åldern enbart av pappan vid enstaka tillfällen. Ganska snart tyckte dock även han att det blev för tungt och obekvämt. Bärselen lades därför undan och användes inte mer för den gången. De gånger sonen behövde bäras fick han åka på höften eller bäras i famnen. Eftersom detta ju är rätt besvärligt försökte vi såklart få honom att vilja vara i vagnen eller på golvet så mycket som möjligt.

Efter ett och ett halvt år kom lillebror. Han var en lite "tjockare klump" och bars ytterst sporadiskt i Baby Björnen. Jag hade ju mina onda axlar och ömma rygg i gott minne sedan förra gången. Famn, vagn eller golv var vad som gällde med honom alltså. Han bars inte allt för mycket och var nöjd med det.

Så kom då vår första dotter. Våra söner hade varit rätt nöjda med att bara bäras då och då, men detta gällde inte alls vår dotter! Till att börja med hade hon kolik och bars en period nästan dygnet runt. Bärselen hatade hon, så det var uteslutande famnen som gällde. Selen såldes därför på Tradera tämligen omgående. Vi bar och bar och bar. När hon blev så stor att hon satt på höften hade jag henne där nästan för jämnan. Ont i rygg och leder fick man så klart, men hon skrek eller gnällde om hon inte blev buren, så det var bara att härda ut.

När hon var tio månader (och tung som ett åbäke att bära runt på) råkade jag hamna på någon sida på nätet som handlade om bärsjalar. Jag läste och läste och sög i mig varenda ord! Och en liten, liten strimma av ljus började lysa i min mörka tunnel av evigt släpande på en tung bebis. Jag hittade en sida som beskrev hur man knyter en sjal och började genast öva där framför datorn med ett itu rivet lakan och en stor nalle. Ja, jag var desperat!!

Inte långt därefter hade jag både blivit medlem på en sjalsajt, köpt min första sjal och börjat bära min dotter i denna. Vilken befrielse!! Jag kunde nu sätta mitt gnälliga, skrikiga barn i sjal på ryggen och hon blev nöjd och lugn som en filbunke. Jag fick händerna fria för annat och slapp göra allt med en hand och sned rygg. I stället för frustration började jag nu också känna kärleksfulla och ömma känslor för mitt barn. Att ha henne nära på detta harmoniska sätt var enormt välgörande för oss båda! Jag fortsatte sedan att bära henne upp till ungefär tre års ålder. Ju större hon blev, ju mer sällan blev det så klart. Detta ständiga bärande avtog efter hon blivit ungefär 1,5 år. Men även efter det var det praktiskt och mysigt att kunna sätta upp henne på ryggen när hon var lite trött eller behövande. När hon var sjuk var det en fantastisk tillgång att kunna bära henne mycket utan att det blev jobbigt.

Till sist kom så vår fjärde dotter. Vid det laget visste jag så mycket om sjalar att jag självklart började bära henne från hennes första dag! Jag hade med mig en trikåsjal till BB. Sen satt hon i denna trikåsjal nästan jämt. Inte för att hon var gnällig eller skrikig, utan för att jag själv ville det. Det var så fantastiskt mysigt att jag inte kan beskriva det med ord. Ska aldrig glömma de där första dagarna då jag bar henne hud mot hud i sjalen och vi bara satt i en fåtölj och knöt an till varandra på ett sätt som var helt fantastiskt!  Första halvåret använde jag sällan vagn. Jag bara tog med sjalen i väskan och hade henne i den överallt. Praktiskt och otroligt härligt! Jag känner mig väldigt färdig med barn nu. Men när jag tänker på hur underbart det är att bära sin nyfödda, kan jag nästan önska en till. Men bara nästan!

Bara genom att läsa dessa små berättelser ser ni ju själva vilka fördelar det är att bära i sjal jämfört med Baby Björn. Men för tydlighetens skull (och för att jag går igång så när det handlar om detta ämne) ska jag även lista upp dem här nedan.

1. I en sjal blir det inte jobbigt att bära! Som ni sett ovan bar jag min dotter ända upp till tre års ålder i sjal, medan jag inte orkade bära min son längre än till fem månader. Vad beror nu detta på? Jo i sjal bär man rätt helt enkelt. Man bär helt nära kroppen och tyngden sprids genom sjalen jämnt ut över hela kroppen. Det känns därför inte tungt och axlarna behöver inte ta hela smällen som vid bärsele. Man bär ergonomiskt som det så fint heter.

2. Barnet sitter ergonomiskt rätt i en sjal. Det sitter själv på ett naturligt sätt i sjalen och får nyttig träning i olika muskelgrupper. I en Baby Björn hänger barnet bara rätt upp och ner helt passivt. Det är inte farligt vad jag vet att bära i Baby Björn, men det är tveklöst bättre för barnet att bäras i sjal fysiskt och motoriskt sett.

3. Barnet får mer närhet i en sjal. På grund av att det är så lätt och mysigt att bära i sjal, bär man som förälder mycket mer än man annars skulle ha gjort (detta är i alla fall våra erfarenheter). Att små barn behöver mycket närhet är ju ingen nyhet för de flesta och i en sjal får bebisen/barnet massor av denna livsviktiga vara. Även föräldern får en massa "må-bra-hormoner" av att vara så nära sitt barn. Man bär inte längre bara när barnen kräver det, utan man bär mycket mer och barnet får tanka massor av närhet. Inte bara nätt och jämt så det klarar sig. Visst kan man gosa mycket utan sjal med, men det blir inte praktiskt möjligt om man har flera andra barn som jag haft.

4.  Med en sjal blir det mer praktiskt även när man lämnar hemmet. En sjal är i förhållnde till en sele lätt och smidiga att ta med sig i väskan. Detta gäller i synnerhet trikåsjalar som är väldigt tunna och lätta. Eftersom det är så lätt att bära struntar en del sjalbärare till och med i vagn och slipper då också hela biten med att släpa vagnar i och ur bilar eller ut och in ur bussar. Är det snömodd kan man ta en promenad med bebisen i sjalen och slipper släpa och kämpa med en vagn som knappt kommer fram i snön. Har man två små barn, kan man strunta i dubbelvagn och ha det större barnet i sittvagn, medan det lilla sitter i  sjal.

5. Sjal är mycket snyggare! Själv tycker jag i alla fall att en sele är rätt ful. Sjalar finns i alla färger och mönster. Man kan ha flera olika att matcha med olika kläder och bärandet blir en kul grej utöver att det är  så praktiskt. Man kan även sy egna sjalar och ergonomiska bärselar för en billig penning om man är lite smart. Själv köpte jag t ex en lång gardin i ett snyggt, grönt lyxigt tyg för 20 kr på Emmaus och sydde en sjal som jag sedan hade användning av i flera år. Många kommenterade dessutom hur snygg den var!

Ja jag skulle kunna fortsätta som ni nog vid detta laget förstått. Men jag ska bespara er. Nu tror jag i alla fall att jag på ett tydligt och uttömmande sätt förklarat varför jag tycker att sjal är så mycket bättre än Baby Björn!

För den intresserade har jag här gjort en egen liten knytskola.

Over and out!







3 kommentarer:

Frida sa...

Haha, jag blir så grymt inspirerad av allt du skriver! Jag hoppas att du spar den här bloggen till den dagen jag får egna barn, detta är definitivt något jag vill testa då jag redan nu, utan barn, väldigt lätt får ont i ryggen. Så, tack väldigt långt i förhand för ett grymt bra tips; sjal! :P

Mångmamma sa...

Snubblade in från Kim M Kimselius blogg och kan ju bara hålla med om ditt resonemang om sele kontra sjal.
Mina första tre bar jag i sele, när jag väntade fyran fick jag som du av en händelse se en annons för sjal och skaffade mig en långsjal.
Fantastisk!
Speciellt till min lilla prematurfödda flicka (5,an), som jag kunde ha i sjal, under jackan hela första vintern.
När sen minstingen i familjen föddes använde jag nästan uteslutande sjal, även om jag tyckte att just sele var ett vettigt komplement när jag skulle storhandla mat i affärer med mina fyra yngsta samtidigt.
Hälften av selen kunde ju redan sitta på under ytterplaggen och sedan var det bara att peta ner bebisen och den främre delen av Baby Björnen när vi skulle från bilen in i affären.
Lustigt nog har jag bara haft en enda sittvagn till mina fyra yngsta barn och endast hemma, aldrig någonsin med i bilen.
Det var annorlunda när mina två äldsta föddes och vi fortfarande bodde i Stockholm, då hade jag både ligg-, sittvagn, syskonvagn och en liten sulky!
Sjal är ju enormt smidigt!

Makena sa...

Ha Frida. Bara att lägga detta på minnet då tills det beger sig :)

Mängmamma:Kul att du kikade in :) Ja sjal är verkligen fantastiskt! Och om man bär en liten i trikåsjal så kan man faktiskt knyta på sig den i förväg under jackan och sen stoppa i bebisen när man ska handla :)Så gjorde jag ganska ofta. Hade ju tre större syskon till min lilla som "bodde" i sjalen i början.