Låt mig få berätta om Fritz. Vi var i Umeå. Konsertteamet spelade och andra stod och bjöd förbipasserande på kaffe. Själv tog jag någon gång under de timmar konserten pågick en liten promenad med min man. Jag var frusen och trött i det bedrövliga regnet och behövde nu lite värme och vila. Vi tog med oss varsin kopp kaffe och gick in i ett köpcentrum. Mitt inne i vimlet av människor fann vi en sittplats. Det var där vi också fann Fritz. Han satt där och makade så vänligt på sig för att vi skulle få plats. Jag tackade för det och började sedan spontant småprata om regnet och det kyliga vädret. Vi berättade att vi hörde till dem som spelade längre upp på gatan och då berättade han att där hade han gått förbi. Sången var både fin och seriös enligt honom. Sen fick vi det finaste samtal med denna fina, fina man. Fritz blev så glad av att få prata med oss. Han började berätta om sin barndom. Om hur han som nioåring fått böja arbeta som getare. Det vill säga valla kor ute i skogen från tidiga morgon och fram till kvällen. Han berättade om hur han upplevt det svårt att ensam gå med korna hela dagarna ute i skogen och hur han om kvällarna fått sova hos olika familjer i byn. En getarpojke gick nämligen runt från hus till hus i byn och vallade gårdens kor. Han tyckte väl själv att han åtminstone kunde fått sova hemma hos sin mamma. Men seden var sådan och då var det bara så. Om detta och mycket annat berättade han. Hela tiden med glimten i ögat och ett vänligt leende på läpparna. 81 år gammal var han. När han berättade det reste han sig stolt upp och visade hur reslig och frisk han fortfarande var, trots sin höga ålder. Han berättade också stolt att han jobbat som hårmodell under flera år och strök över sitt tjocka gråvita hår som hade ett fint fall över pannan. Han var så nöjd med att få gratis klippning och frisöreleverna var så nöjda med en frivillig modell att träna på.
Under samtalets gång kom vi också in på Gud. Han ville gärna tro på Gud sa han. Men han kunde inte. För hans del, behövde han något slags bevis för Guds existens för att kunna tro. Men han sa också att det vore skönt att ha en tro på Gud. Det skulle ju bli en trygghet i tillvaron på något sätt menade han.
Samtalet gick vidare om vilka arbeten han haft. Om hur han hade det nu och små historier om olika personer han brukar träffa på vårdhemmet där han få mat varje dag. Det var så härligt att prata med denna fina lilla man. Det gjorde mig glad och det var tydligt att detta samtal även gjorde hans dag! Tillslut var vi tvungna att gå. Men innan vi gick frågade vi om vi fick be en kort bön för honom. Han tackade ja till det. Jag tog då hans hand och så bad vi en enkel bön om att det skulle gå bra för honom i fortsättningen och att han också skulle få det där beviset han behövde så att han kunde få en tro på Gud. När vi avslutat bönen tackade han hjärtligt, tydligt berörd och sa att det var en riktigt bra bön vi bett. När vi sen gick, vinkade han glatt och jag kände mig alldeles varm i hjärtat av detta möte. Fritz finns nu på min bönelista. Jag ber att han ska finna orsak att tro och är övertygad om att han också kommer att finna Gud.
Detta var bara ett av alla de samtal jag haft under resans gång. Jag har mött vitt skilda livberättelser och jag har fascinerats över hur många fina människor det finns där ute. Många med trasiga hjärtan också. Människor är så intressanta. Bara man skrapar lite på ytan finns där massor av berättelser och livsöden. Min högsta önskan är att alla dessa ska få möta den kärlek jag mött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar