Året var 1995...

Fick ett år att skriva om av en vän på facebook. Blev för långt för att rymmas i ett inlägg där, så jag gör om det till ett blogginlägg istället och länkar...

1995: Gick mitt sista år på gymnasiet i Ö-vik. Vi hade ett kul skolår med härlig gemenskap i klassen. Med laingruppen gjorde vi en minnesvärd resa till Rom i maj. Men samtidigt hände det jobbiga saker i mitt liv och framåt studenten lämnade jag Gud, som jag dittills trott på i hela mitt liv.

På hösten sen, åkte jag med Elin till England. Vi läste engelska, drack varmchoklad med mycket grädde på café, shoppade, gick pubrundor och hade kul! Men på nätterna grät jag ofta och hade ångest för att jag kände mig så tom och meningslös. Ropade förtvivlat i mitt inre att Gud (som jag knappt trodde på längre) skulle rädda mig på något sätt. En händelse under denna tid minns jag speciellt, som om det var igår! Jag satt i fotöljen i mitt rum hos värdfamiljen en sen kväll. Plötsligt översköljdes jag av en oförklarlig kärlek och började bara gråta av den värme som plötsligt omslöt mig. Jag visste att Gud var där! Ändå kunde jag inte lämna mitt destruktiva liv. Allt var så svårt och trasligt. I slutet av december åkte jag hem till ett kallt och snöigt Ö-vik för att fira jul...

Senare har olika personer kommit och frågat mig vad jag gjorde hösten 1995. De hade nämligen kännt starkt att de måste be för just mig just då. Jag kände då Guds enorma omsorg och kärlek till mig! Trots att jag lämnade honom, lämande han aldrig mig, utan gick ut och sökte upp mig och fann mig tillslut igen. Det skulle dröja ända till nyåret 1996/1997, men det är en annan historia...