Igår efter middagen kände jag mig kopiöst trött! Men samtidigt kändes det riskabelt att gå och lägga sig en stund halv sju på kvällen. Risken för att inte kunna somna sen för natten blir ju då överhängande. Så vad gör man då?
Jo, om man är som jag så går man ut i skogen. Skogen är en av mina favoritplatser här på jorden och där blir jag lugn och glad. Jag tog med mig en hink igen och tänkte liksom dagen innan att jag skulle leta efter svamp och plocka lingon. Denna kväll fick jag dock för mig att prova en annan skog där jag vet att det brukar finnas svamp. De flesta för mig okända, men ändå. Det är en blandskog med många olika sorters träd och jag har lärt mig att det då också finns många olika sorters svamp. Tänkte att då borde det finnas chans att hitta någon jag känner till med.
Cyklade in i skogen och parkerade en bit in. Sen hann jag inte gå många meter förrän jag fick syn på de första svamparna. De såg maskätna ut och var okända för mig så jag gick vidare. Strövade omkring lite och hittade några andra svampar som jag tror kan ha varit någon slags soppar och senare hittade jag en svamp som växte på ett träd. Brydde mig inte så mycket om att jag inte kunde ta hem och äta dem (skulle aldrig våga om jag inte vet med all säkerhet vad det är), utan tyckte det bara var härligt att vara där och leta efter fynd. Användbara eller inte.
När jag sen kände mig nöjd med mitt strosande i skogen, började jag gå tillbaka mot cykeln. Det var då det hände! Plötsligt lyste något gult mot mig från marken. Jag tänkte först inte närmare på vad det kunde vara, men så slog det mig. Det måste ju vara kantareller! Jag har inte haft lyckan att hitta så mycket vanliga kantareller tidigare, så därför fattade jag inte direkt. Men när jag fattade, kände jag en barnslig lycka inom mig. Ungefär samma känsla som den gången i sjuårsåldern då jag hittade ett helt dike fullt av vårens första tussilago. Kantarellerna var små och oansenliga, men jag plockade ändå lyriskt och la i min hink. Studsade sen mer eller mindre den sista biten till cykeln och trampade hem glad i hågen.
En stund senare drack så jag och min man vårt kvällste som vi vanligen gör. Men denna kväll kändes det extralyxigt då jag (maken lät mig beredvilligt få alla kantarellerna med motiveringen att han ändå inte skulle känna någon smak, så förkyld som han är) kunde ha smörstekta kantareller på min Finncrisp skiva! Ett lyckligt slut på en kväll som först bara såg trött och eländig ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar