Idag har jag klättrat i träd hela förmiddagen! Svärmor ville få ner biggaråerna innan de blir uppätna av fåglarna och jag var inte sen till att anta utmaningen. Upp i trädet for jag. Eller for och for. Ska sanningen fram så kände jag mig ganska ringrostig vad det gäller trädklättring i början. Det var väldigt vilka långa och osmidiga ben jag har tänkte jag. Och så klack min 10-åring ur sig: "Du var visst inte så bra på att klättra i träd du mamma!" Sen for han upp som en liten apa och satte sig längst ute på en gren diggnande under röda biggaråklasar och mumsade i sig av bären likt en kottätande ekorre. I stället för ätna kottar åkte det dock ner biggaråkärnor i en strid ström. Detta retade gallfeber på mig! Skulle jag vara dålig på att klättra i träd va? Jag gav mig upp igen och tänkte minsann visa min son jag! Jag höll mig i en gren, krumbuktade med kroppen i alla möjliga och omöjliga vinklar och tog mig omständigt upp i det på sina håll svårklättrade trädet. Men allt eftersom kände jag mig säkrare och säkrare och allt mer smidig. Snart tog jag mig ut på den där grenen där sonen suttit och varit så mallig och där fick jag tag i massor av bär jag med! Visserligen fick vissa muskelgrupper jobba obarmhärtigt hårt och de darrade och tiggde och bad mig ändra ställning bara lite grann så de fick hämta andan en smula. Deras önska bifölls och jag hittade någon ny märklig ställning att stå i för att nå bären som envisades med att sitta längst ut på grenarna. När sen mer eller mindre alla muskler darrade i både armar och ben kände jag att det nog var dax att klättra ner trots allt. Det hade ju varit ytterst förargligt att ramla ner och bryta ett ben eller två menar jag. Jag vilade så mina arma muskler genom att sitta på gräsmattan med småflickorna och en grannflicka och plocka upp de bär jag langat ner på marken. Tänkte att nu får det väl räcka med trädklättring för idag. Men ser ni nu hade jag fått blodad tand. Och efter en stund var jag uppe igen. På andra sidan av trädet. Och nu kan man faktiskt säga att jag for upp. Jag hade sparkat av mig mina sandaler vid det här laget och klättrade barfota och jag kände mig nästan som i min glans dagar. De dagar som inföll när jag var mellan 10-12 år och jag mer eller mindre bodde uppe bland trädtopparna. Denna sida av trädet visade sig vara mer vänligt inställt till långa ben och armar och lät mig ganska lättvindigt komma upp. Även här fick jag tag i massor av bär och jag måste erkänna att jag kände mig ganska nöjd sen när jag fått ihop en si sådär 10 liter i alla fall. Lite skrubbsår har jag här och där både under fötterna, på armar och ben. Det har jag visst det. Men det är sånt man får ta när man klättrar i träd. Det hör liksom till. En massa varierad träning a la min "Träna som barnen filosofi" har jag också fått. Massiv träningsvärk lär komma med posten i morgon. Men den bär jag med stolthet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar