"Herre öppna min mun till ditt lov
så vill jag förkunna din ära
Gud kom till min räddning
Herre skynda till min hjälp"
Dessa ord ber jag från hjärtat medan jag blickar upp mot skyn. Jag är fast övertygad om att Gud hör mig och är nära mig. Dessa ord hjälper mig också att be oavsett hur jag känner mig. Jag kanske inte alls känner för att be. Jag kanske känner mig trött, arg och irriterad eller allmänt ur form av någon anledning. Men när jag ber dessa ord:
"Herre öppna min mun till ditt lov, så vill jag förkunna din ära"
..ber jag Gud om hjälp att komma nära honom. Det blir alltså hans förtjänst alltihop. Själv har jag ju inte mycket att komma med. Men när jag ber dessa ord fylls jag alltid (och jag menar alltid), av ett lugn och en frid. Min själ stillar sig och jag kan sedan fortsätta att sjunga hymnen som hör till och de följande skrivna bönerna i frid. Hela tiden ber jag dem direkt till Gud som om han stod bredvid mig. Och oavsett i vilket själsligt tillstånd jag varit när jag först började, går jag sedan alltid hem uppfylld och glad. Jag har fyllts med Guds eviga frid och fått hans eviga perspektiv på min dag. Oro och bekymmer har jag fått lägga i hans hand. Jag har fått styrka för allt dagen kommer att innebära och jag har fått lyfta upp familjemedlemar, släktingar och andra människor som jag tänker på i bön inför honom. Det fyller mig mig med en sådan trygghet och förtröstan som är svårt att beskriva i ord.
Dessa bönestunder betyder allt för mig! Under hela dagen sedan har jag denna förnimmelse av att Gud är nära och med mig i allt jag gör. Då och då under dagen småpratar jag så också med Gud om stort och smått. Det är så fantastiskt att ha denna förmån. Att ha denna Gudomliga vän. Hur skulle jag klara mig utan Honom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar