Hur gör man vardagsträsket till ett paradis?

Hur gör man vardagsträsket till ett paradis? Det frågar sig Isabelle Halling i sin mammakrönika. Denna fråga har faktiskt även Makena ( fortsätter så tills omröstningen är avgjord) ställt sig ganska många gånger den senaste tiden. Visserligen bajsar Makenas bebis fortfarande saffransbajs, men annars är vardagen ganska långt ifrån ett paradis just nu. Det grå vädret känns som en tung, grå, fuktig filt som har lagts över en. Den senaste veckan har träsket dessutom känts om möjligt ännu träskigare pga av ett mycket argsint virus som angripit den Makenska familjen. Hela familjen har varit jättesjuka och vuxna och barn har gått runt i nått slags vakuum här hemma. För att över huvud taget överleva kastade Makena i lördags av sig den grå filten ett ögonblick, trotsade hostan och snuvan och gick ut i solen som faktiskt sken från en klar himmel den dagen. Hon bara stod där i skogsbrynet och lapade i sig de dyrbara strålarna som en liten törstig katt. Det vara fantastiskt. Men väl hemma igen kom filten farande.

Makena kan inte acceptera att det ska behöva vara så här. Nog måste det gå att ha ett familjeparadis även i en grå januari!? Så fort Makena och barnen blivit riktigt friska ska hon se till att inte fortsätta kravla runt under den där filten, utan ta tag i varje dag och göra den till nått speciellt. Frågan är bara hur? Det har Makena inte riktigt kommit fram till än. Men mycket handlar det ju om inställning. Det menar i allafall sjubarnsmamman mamsen. Och har man sju barn borde man ju veta vad man pratar om.

Så nu ber först Makena alla sina trogna läsare att ge sina bästa tips på hur man gör vardagsträsket till ett paradis. Sen ska Makena ta sig an vardagen med rätt inställning och vara en glad mamma som ser möjligheterna och inte begränsningarna. Och en sak är säker. Så fort Makena känner att våren verkligen kommit för att stanna, då ska hon ge sig ut bladand tussilago och vitsippor och häva upp ett vårskri a la Ronja Rövardotter! För då kommer Makena att vara så glad att hon precis som Ronja spricker om hon inte skriker.

Makena funderar

Makena har börjat fundera på om hon ska fortsätta skriva sina inlägg i tredje person eller övergå till vanlig jag-form istället? Själv börjar hon tycka att Makena hit och Makena dit, kan bli en aning tjatigt i längden. Eftersom hon har svårt att bestämma sig och även vill höra sina läsares åsikt i frågan, utlyser hon härmed sin första omröstning. Hon ber snällt alla som läser detta att göra sin röst hörd. Ge också gärna en kommentar. Det skulle vara intressant! Tack på förhand.

Slut på sockkaoset

I ett hem finns det fler saker än burkar och lock som har en tendens att komma ifrån varandra. Fenomenet gäller även sockar och då barnsockar i synnerhet. Makena minns fortfarande med fasa (okej lite överdrivet) den höstmorgon hon skulle iväg med de (då) tre barnen på morgonen. Och morgonens största utmaning var varken att få sig själv eller barnen ur sängen, få i dem gröt eller ens att få dem att borsta sina tänder. Nej, den riktigt stora utmaningen den morgonen var att hitta tre par sockar! Ett par till varje barn. Makena minns hur hon rusade runt i huset i jakt på barnsockar. Letade i alla lådor, under sängar och soffor, ja till och med kollade hon tvättmaskinen och tumlaren om någon liten socka möjligtvis fastnat där. Hon fick ihop två par. Så Nonno och Jojjan som hade minst fötter fick ta varsitt par. Boppo fick låna ett par alldeles förstora sockar av Makena. Efter denna svettiga upplevelse bestämde sig Makena för att så här skulle hon aldrig ha det mer! Hon gick och funderade ut en plan och detta var vad hon kom fram till:

Makena har ställt en liten extra tvättkorg med (passande nog) barnmotiv, intill den stora tvättkorgen i badrummet. Och så har hon beordrat barnen (och maken och sig själv) att lägga alla barnsockar där. Och nåde den som lägger sina sockar någon annanstans! När det sen är dax att tvätta (vilket det är varje morgon) tar Makena bara par ur denna lilla tvättunna och slänger med i tvätten. Ensamma sockar får snällt vänta tills maken (sockmaken alltså) behagar dyka upp! (För Makena lever ännu i tron att de förr eller senare kommer att dyka upp). På detta vis har Makena markant ökat oddsen för att få ut par ur tvättmaskinen, som sen följdaktligen kan paras ihop på direkten och inte hamna bland alla andra "1000-tals" udda sockar i en korg. Makena har även utsett en låda för enbart barnsockar. Tidigare fick de samsas med pyjamasar och kalsonger och gick alldeles bort sig i villervallan. Nu kan de tryggt mysa tillsammans i en helt egen låda och inte gå vilse. Makena har även varit duktig och slängt ensamma bebissockar och andra ensamma sockar som hon vet att hon ändå aldrig kommer att använda igen även om maken skulle komma fram. Så tack vare rensningen, men framförallt Makenas nya system har ensamma sockskaran stadigt börjat minska och allt fler av dem finner sin käresta. Numer finns det alltid sockar av samma färg till alla barn. Och barnen vet precis var de ska hämtas också. Så Makena behöver inte bekymra sig det minsta om barnens sockar om morgnarna längre. Verkligen befriande!

Bebisen gillar Nicke Nyfiken

Makenas Bebis har blivit sjuk. Jättesjuk. Igår hade hon hög feber, var täppt i näsan och hela dagen alldeles, alldelses olycklig. Makenas lilla solsken orkade inte vara glad alls. Makena fick hålla på med henne hela tiden. Bära, vyssa och lugna. Lyckligtvis har ju Makena en (läs flera) gosig bärsjal. I den somnade Bebisen gott.

Makenas stora barn är också sjuka. (Makena med för den delen.) De har feber och hostar och orkar inte leka som vanligt. Igår la sig Makena i dubbelsängen med alla sina barn. Hon hade lovat barnen högläsning. Barnen hade valt Nicke Nyfiken.

De stora barnen låg på Makenas sidor (efter det obligatoriska tjafset om vem som ska ligga var). Bebisen var ledsen, men Makena hade inte så mycket val, utan la henne på sina lutade knän och gungade bebisen fram och tillbaka på knäna. Bakom boken liksom. Så började hon läsa. Och plötsligt tystnar den ledsna Bebisen. Makena tittar upp bakom boken och får till sin förvåning se Bebisen intensivt studerande bokens gula omslagspärm. Med ögon stora som tefat tittar Bebisen länge länge på boken medan Makena läser färdigt för barnen. Och Bebisen glömde alldeles bort att vara ledsen.

Sent samma kväll är Bebisen ledsen igen. De stora barnen sover, maken sover nästan och Makena skulle hemskt gärna vilja sova, men hennes Bebis är ju ledsen. Inget Makena gör tycks hjälpa. Bebisen vill inte amma. Inte gosa. Inte sova. Makena känner sig rådlös. Men så kommer hon på det!

"Kan du räcka mig Nicke-boken?" (som ligger kvarglömd i fönstret) ber hon sin sömndruckne make.

"Va...?" svarar han mycket konfunderat.

"...ska du läsa Nicke???"

Sen lägger Makena Bebisen tillrätta på sina uppfällda knän och fäller upp Nickeboken bakom sin egen bok. Och Bebisen tystnar! Åter blir ögonen stora som tefat och Bebisen ligger plötsligt helt nöjd och bara tittar och tittar. Makena läser sin egen bok tills hon är nöjd. Och så småningom låter sig Bebisen läggas ner i sin vagn och somnar lugnt.

Hon verkar vara lite egen den här Bebisen. En annan gång var det ju bara skötbordet som gällde. Nu var det uppenbarnligen en Nicke Nyfiken bok som krävdes för att få den lilla nöjd. Makena undrar redan vad Bebisen ska hitta på nästa gång hon är otröstlig.

Plastburkskaoset

Makena har ett skåp i köket där hon förvarar plastburkar. Ni vet sådana där som man fryser in överblivna rester i och som man har till matlådor och sånt. Man kan tycka att det alltid borde finnas en burk av rätt storlek med tillhörande lock när man har ett helt skåp fullt. Tyvärr är Makenas burkverklighet en helt annan. Titt som tätt finner hon sig själv på alla fyra, grävandes djupt in i skåpet för att först febrilt leta efter en burk i lagom storlek och sedan dessutom försöka finna det rätta locket. Mer än en gång har Makena fått ge upp och ta en plastpåse till den överblivna kycklinggrytan i stället. Makena (som är vän av ordning) har faktiskt då och då gjort allvarliga ansträngningar för att få bukt på dessa bångstyriga plastburkar. Hon har dragit ut rubbet på köksgolvet. Kastat alla gamla glasslådor som hamnat i skåpet. Parat ihop alla "riktiga" lådor med rätt lock och sedan ställt tillbaka alltsammans fint och prydligt. Dessvärre har denna ordning inte varat länge. Av någon outgrundlig anledning har hon redan efter några veckor funnit sig själv på alla fyra igen.

Nu har Makena dock kommit till insikt om att det krävs mer för en bibehållen ordning. På städforumet där Makena funnit likasinnade själar som också brottas med problem av den här typen, har hon fått ett hett tips för att förgott slippa gå ner på alla fyra. Nämligen den geniala idén att placera alla lådor och lock i en stor genomskinlig låda från Ikea! Allt man då behöver göra när man är på jakt efter en burk är att enkelt dra ut lådan från skåpet och snabbt finna det man söker. Det finurliga med att ha lådan genomskinlig är att alla små lock som möjligtvis är på rymmen, blir mycket lätta att upptäcka. Makena hade faktiskt precis en sådan låda i sin ägo (barnens kapplastavar fick vackert flytta på sig) och kunde genast stuva ner alla sina burkar i Ikealådan och ställa in den i sitt skåp. Voila!

Makena är dock inte helt nöjd ännu. Som nästa steg tänker hon även investera i ett helt nytt set med burkar. På städforumet fick hon nämligen också tips om att det finns burkar med olika volym men som alla har samma storlek på locken. Vilken dröm att alltid ha ett lock som passar till burken man valt. Makena kan knappt vänta!

Nonno och Makena del 2

Denna förmiddag fick Makena en sådan där guldstund med Nonno. Båda småtjejerna sov och Boppo var som vanligt i skolan. Nonno såg allmänt uttråkad ut och Makena kände sig lite hungrig (det gör hon nästan jämt nu för tiden). Så Makena frågade då Nonno om han ville baka scones? Nonno sken upp som solen utanför fönstret och utropade: "Jaaaa"!

Nonno ville göra allt själv. Det fick han också. Nästan. Makena knådade tillsist ihop degen och förvandlade den till två runda kakor på plåten. Under tiden Makena och Nonno bakade, sa Nonno flera gånger saker som: "Bara du och jag mamma" "Det här var mysigt" och liknande. Makena tyckte också det var hemskt mysigt.

Att på detta sätt arbeta och småprata med sitt barn är verkligen guld värt. Speciellt när man har ett barn som Nonno. Nonno är nämligen inte alltid den lättaste att förstå sig på. Många gånger förtvivlar Makena när hon inte vet hur hon ska nå fram till denna känslige lille gosse, som har så lätt till tårar och vrede och som så lätt känner sig missförstådd av allt och alla. Men som samtidigt är en sådan djup och kreativ liten själ. Ingen av Makenas barn ställer så finurliga frågor som han. Och ingen har sådant tålamod med att omsorgsfullt måla teckning efter teckning.

När Makena och Nonno har det jobbigt med varandra, tänker hon ofta att Nonno har fått förlite uppmärksamhet och bekräftelse. Hon brukar då genast gå till Nonno för att gosa och prata lite. Hämta ikapp det hon missat. Men så fungerar inte Nonno. Allt ska ske på Nonnos vilkor. Och när han som idag öppnar en dörr för kärlek och gemenskap, gäller det att skynda sig att springa in och fylla på hans kärlekstank till bredden. Så att den inte hinner bli tom till nästa gång.

När brödet gräddades i ugnen, började Nonno och Makena ställa fram te och muggar och sånt. Nonno utbrister då helt plötsligt: "Mamma jag vill kramas!" Och Makena och Nonno kramades. Sen satte de sig ner med varsin stor mugg te. Makena med sin favoritsmak. Nonno med sin. Och så satt de bara där och mös och hade det bra. Nonno och Makena. Och tanken den blev fylld till bredden. Det är Makena säker på.

Nonno och Makena del 1

Den här bilden hör ihop med nästa inlägg som kommer snart. Makena skulle nämligen publicera denna bild med tillhörande inlägg via mobilen. Det gick inte så bra. Så själva texten kommer för sig. Håll ut. Makena och barnen ska bara äta lunch först.

En mysig lördagkväll

Denna vecka har Makenas älskade make jobbat väldigt mycket och länge. Inte en enda kväll har han varit hemma. När Makena någon gång under veckan (då hon fick se en skymt av honom) var lite putt över detta, lovade maken att på lördag skulle det bli myskväll! Makena lät sig tröstas och såg fram emot detta.

När lördagen kom planerade hon en mysig middagsmat till kvällen. Middagen vart dock inte alls vad hon hoppats, då både barn och föräldrar var trötta och griniga. Makena hade dock fortfarande lite hopp om den där utlovade myskvällen och försökte hålla modet uppe. Hoppet dog dock en stilla död i takt med den utdragna läggningen av barnen som följde. Och när Makena framåt halvniotiden slängde ett öga på maken som låg halvt utslagen i soffan, drog det sin sista suck. Makena var grymt besviken. Och lät också maken få höra det! Här hade hon kämpat tappert med sina älskade ungar hela veckan och minsann inte varit så pigg hon heller. Och så blir kvällen hon sett framemot bara gnällig och trist. Tårarna kunde inte hållas tillbaka ska hon villigt erkänna.

Hon satte sig då surmulet med sin bibel och tänkte läsa lite i den för att åtminstone få något vettigt gjort innan läggdax. Sur och arg på maken var hon. Men så kom hon till en text som handlade om att förlåta. En tjänare som fått en väldigt stor skuld efterskänkt, visade sig oförsonlig med en annan som hade en liten skuld till honom. Straffet för den förste blev inte nådigt. Berättelsen slutade med några rader som sa att så ska även Gud göra med dem som inte av hjärtat förlåter sina medmänniskor.

Där fick Makena ett litet stygn i hjärtat. Här satt hon arg och sur på sin make och läste om att förlåta. Hon visste ju också med sig att hennes vrede var helt obefogad, då hennes make är den mest kärleksfulle och osjälviska människa man kan tänka sig. Att han var helt utsliten efter en vecka av hårt arbete var ju verkligen inget han kunde rå för. Hon förlät honom genast och kände hur Gud hjälpte henne att inte längre vara sur. (Makena har tyvärr annars ofta svårt för att bli på bra humör igen när hon surnat till).

Under tiden Makena suttit och läst och begrundat, hade maken å sin sida tagit sig upp ur soffan och stökade nu i köket. Efter en stunds slammer kom han in i vardagsrummet där Makena satt, och undrade glatt vad hon ville ha till kvällsfikat? Han bar in fika, tände ljus och mös till det ordentligt. Sen kom han också in med en tallrik chokladbollar som han raskt slängt ihop. Och Makenas hjärta smälte totalt. Det var kärlek på ett litet fat det! För maken vet att Makena älskar chokladbollar. Och nu hade han alltså trots sin trötthet och feber (som det senare skulle visa sig att han hade) ställt sig och bakat sådana bara för sin lilla sura frus skull.

Makena och maken (och Bebisen) fick en mysig avslutning på kvällen. Och Makena kände sig mycket tacksam till Gud som haft sånn omsorg och hjälpt henne att förlåta sin make i tid. Makena skulle annars lätt ha kunnat förstöra kvällen med sin långsurhet. Nu blev det istället en välbehövlig stund av att bara sitta och prata, som de inte hunnit med så mycket alls under veckan. Tänk att Gud bryr sig om en sådan lite sak som en mysig lördagkväll!

Tack Ingvar!

Makena gillar Ikea. Varje gång hon och maken är där slås de av hur bra allt är på Ikea. Igår tog åter Makena, maken och tre av barnen sin tillflykt till detta smarta varuhus som tycks ha tänkt på allt. Bakgrunden till besöket var denna gång att familjen (läs föräldrarna) hade tröttnat på att vara i en kall och blåsig lekpark. Men de hade fortfarande en och en halv timma kvar att fylla med innehåll tills Boppo skulle sluta skolan. Vad göra? Åka till Ikea!

Alla var lite småhungriga så där, så besöket inleddes med varsin varmkorv. Tjugo kronor totalt för fyra personer! Vid ”varmkorvshaket” träffade Makena en trevlig bekant med dotter som också var där och åt ”billig lunch”. På den smala, men funktionella röda bänken satte vi oss alla för att inta våra korvar med bröd. Till höger satt en trevlig gammal tant (som också tyckte bänken var smal). Runt om stod ett häpnadsväckande stort antal kostymklädda herrar och åt korv och drack kaffe. Alla sorters människor tycker uppenbarligen om Ikea.

Nästa punkt på programmet var att lämna in barnen i barnhagen. Denna fantastiska plats som Makenas barn älskar att komma till. ”Mamma, kan vi inte åka och leka på Ikea?” brukar de säga. De älskar att leka på Nickis också, men lekhagen har den stora fördelen att den är gratis. Nonno och Jojjan vinkade glatt adjö och studsade in till det blå bollhavet. Bebisen sov i bärsjalen hos maken. Bekantens dotter skulle också in och leka.

Sen kunde Makena och hennes älskade make i lugn och ro vandra genom varuhuset och prata utan att bli avbrytna hundraelva gånger.(Ren skär lyx när man är fyrabarns familj!) Bara lugn härlig vuxensamvaro. Maken föreslog att vi skulle stanna i restaurangen för en fika. Makena tyckte det var ett ypperligt förslag. Vi slog oss ner vid ett litet bord med varsin kopp kaffe (ja, Makena kan faktiskt dricka kaffe vid speciella tillfällen) och chokladboll respektive chokladkaka. Även detta tjugo kronor totalt (vi hade ju familykort). Så underbart att bara sitta där med mannen i mitt liv och småprata om ditt och datt och titta på folk. För folk fanns det att titta på. Helt fullt en vanlig torsdagsförmiddag! Vilket ställe det är Ikea. Man kan äta och fika för nästan ingenting. Man kan lämna barnen på ett roligt lekställe helt gratis under tiden och man kan förståss handla en massa smarta saker till sitt hem om man vill det (vilket man alltid vill men inte alltid gör).

Alldeles för snabbt var det dock dags att bryta upp. Makena och maken fann sina glada sprudlande barn i full gång med lek innanför rutan till lekhagen. Jojjan var mamma och kompisen hennes bebis. Nonno satt gosigt nersjunken i filmhörnan. En liten stund senare satt vi alla fastspända i bilen. En hellyckad förmiddag var till ända. Tack Ingvar och tack Ikea!

Tid för eftertanke

Och en röst ur molnet sade:

"Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!"

Nu är glada julen slut slut slut

Idag är det 20:e Knut. Och familjen Makena har haft traditionsenlig julgransplundring. Nu var det dock så att julgranen i år fått nöja sig med en alldeles för liten fot att stå i (den riktiga var icke att finna när granen skulle kläs i december). Och på grund av den, har granen varit minst sagt instabil under hela julen. (De senaste veckorna har granen stått lutad mot väggen, eftersom ingen längre orkat bry sig om den.)

Runt denna vingliga gran (som dessutom tappat sisådär två tredjedelar av barren) skulle det nu alltså dansas. Dessvärre tappade Makena helt lusten för allt vad sång och dans hette pga för lite sömn och en incident för mycket, så hon började istället ilsket plocka ner julsaker och organisera de röriga julkartongerna. Men maken och barnen sjöng och dansade så gott de förmådde. Maken hade noll koll på både melodier och texter, men som tur var kunde Boppo sångerna desto bättre och kunde hålla tråden. När Nonno tappat koncentrationen för tredje gången och de andra barnen fått sjunga så att de var nöjda, skingrades ringen. Och tur var väl det. För just när alla slutat sjunga och dansa välte granen och landade på golvet med en smäll. Den resterande tredjedelen av barren hamnade på vardagsrumsgolvet och ett antal kulor gick i kras.

Bland skärvor och högar av barr togs sen allt julgranspynt ner och Makena sorterade (efter tips i från Skrubba) allt pynt i två lådor. En låda för adventssaker och en för julgranssaker mm. En kasse med skräp och en kasse att ge till secondhand blev över när det hela var klart. Barnen hann tröttna lite under tiden och bråkade lite om vem som skulle få dammsuga barr. Men sen fick de tillsammans med maken bära ut granen och i kör ropa "Hej då julen!" när granen kastades ut.

Sen kom äntligen höjdpunkten som barnen väntat på sedan julafton; Att äta upp pepparkakshuset! Jojjan har den senaste tiden dagligen frågat: "Är det 13:e januari?". Och nu var det äntligen den 13:e januari och huset skulle ätas upp! Vi bänkade oss alla sex runt köksbordet med glögg, te och pepparkakshus. Sen högs det in och inom några minuter var hela huset upp ätet och alla glada och nöjda.

Makena känner en viss lättnad av att ha fått julen undanstökad. Men tittar samtidigt lite sorgset på sina plötsligt så mörka fönster. Och behovet av nya fina fönsterlampor känns genast akut. Men vem vet. Detta kanske blir sporren att äntligen ta tag i det kaosartade garaget som hon och maken länge pratat om att städa. Makena har nämligen på känn att det kan finnas en och annan bortglömd lampa där inne.

Sa jag att hon är envis?

Makena har en envis dotter. Jojjan heter hon. Ikväll efter maten skulle Jojjan kissa på toaletten. Maken följde henne dit. Men sen sa Jojjan att Makena skulle torka! Maken sa då: "Mamma har inte tid, pappa torkar." Men se det gick inte Jojjan med på. Maken gjorde ytterligare några försök att få Jojjan att inse att ville hon bli torkad nu, så fick det bli pappa, annars fick hon vänta. Jojjan valde (inte helt oväntat) det senare. Med en bestämd min satte Jojjan näsan upp i vädret och armarna i kors och vägrade att ge med sig. Maken lämnade henne då och fortsatte med undanplockningen av maten. Makena hade vilopaus vid datorn. Jojjan ropade lite då och då: "Mamma torka mig!" Maken sa lite då och då: "Pappa kan torka dig!"

Efter kanske en 15 minuter eller så, kände Makena att hon fått den där välbehövliga pausen och gick för att torka Jojjan. Där fann hon sin dotter tålmodigt sittande på toalettringen. När Makena kom in sken Jojjan upp och sa med belåten min: "Mamma torka mig!"

Idag blir hon tre!

Idag fyller hon tre år, vår lilla flicka. Hon var beräknad på självaste Nyårsafton. Men Makena kände sig helt lugn för att det inte skulle bli någon nedkomst förrän någon gång i januari. Makenas bebisar låter nämligen alltid vänta på sig. Och visst hann det gå några dagar av det nya året utan att någon bebis visade sig. Men sen, natten då stormen Gudrun härjade som värst, började det röra på sig där inne i magen. Framåt 9-tiden sa Makena åt maken att det nog var dags att åka till förlossningen. Och maken körde. I takt med att värkarna blev allt kraftigare, trampade maken allt hårdare på gaspedalen. Men denna förmiddag gällde det att hålla tungan rätt i mun, och i tid väja för alla grenar och träddelar som låg spridda över vägen. Lyckligtvis kom Makena, maken och magen ända fram till förlossningen utan att ha blivit hindrade av något större träd. Sen där strax efter lunch var bebisen ute. Och varken Makena eller maken trodde knappt att det var sant. Det var en flicka!

Och denna lilla flicka skulle snart visa sig vara en mycket stark liten personlighet, med en vilja av stål och hennes föräldrar fick verkligen veta att de levde! Som bebis skrek hon oavbrutet i 6-7 timmar varje kväll fram till någonstans efter midnatt. Och när hon passerat året hade hennes mamma Makena ännu inte fått sova mer än max två-tre timmar i sträck någon endaste gång. Dag som natt ville denna lilla flicka vara nära, nära, annars skrek eller gnällde hon. Och Makena trodde väl ibland att hon skulle dö på kuppen.

Makena överlevde dock som ni förstår. Vilja och envishet så att det räcker och blir över har flickan fortfarande, det ska alla veta. Men nu sover hon i alla fall gott om nätterna. Och hon har också de allra charmigaste sidor man kan tänka sig. Som när hon tidigt om mornarna med sammetslen stämma ropar: ”Jag vill goooosa med dig mamma!” Eller när hon kommer och pussar Makena mitt på mun och säger: ”Jag älskar dig, min snälla lilla mamma!”

Just nu tillhör favoritsysselsättningarna att ”handla”. Det vill säga, Jojjan tar en väska, en korg eller en vanlig matkasse och fyller den med allt hon kan komma över. Det kan vara allt ifrån små leksakspengar, kritor, pusselbitar till lego, bilar och utklädningskläder. Ni fattar. Sen går hon runt och ställer ut alla dessa sina fynd lite överallt i huset. Tror ni hon städar efter sig sedan? Inte en chans! Annars finner hon även stort nöje i att ”laga mat” och ”bjuda på fika”. Hon står där i sitt kök och häller (gärna med riktigt vatten) och rör och saltar och har sig. Med stor inlevelse ströar hon "saltet”, men hejdar sig plötsligt och synar ”saltkaret” och konstaterar att karet behöver fyllas på.

Hennes stora idol är faster Madeleine som ger henne glittriga klackskor i plast och låtsassminkar henne. Men hon är för den sakens skull inte någon ”ömtålig liten dam”. Nej, hon kastar sig orädd in i sina storebröders vilda lekar och kan ge igen så det sjunger om det om hon blir arg. Och hon vill gärna vara med och leka, men blir ofta till sin stora besvikelse utkörd när hon ”bara förstör”. Då återgår hon (efter gråt och tandagnislan) till sina egna lekar med matlagning, handling och bebisvård. Bebisen, hennes älskade lilla docka, är föresten ständigt med överallt. I måndags när Makena skulle till BVC och väga sin bebis, passade Jojjan samtidigt på att väga sin och hon fick även den välvilliga sköterskan att mäta dockans huvudomfång.

Inför sin stora dag har hon nu sedan julafton varje dag påmint oss om att hon vill ha många paket och hon har pekat på nästan alla saker i leksakskatalogerna. Hon vet vad hon vill vår lilla bestämda dam. Och en sak är säker. Hon kommer att gå långt här i livet. Hennes pappa tror att hon har goda förutsättningar för att bli chef, stjärnjournalist eller politiker.

Stora pojkar

Makenas pojkar börjar bli stora! För inte alltför länge sedan var Makena tvungen att ta med sig hela barnaskaran överallt ditt hon gick. Om hon så bara skulle posta ett brev några kvarter bort. Nu är det inte riktigt så längre börjar Makena sakta inse.

Igår t ex skulle Makena till BVC för att väga sin Bäbis. Det kändes lite motigt att komma dragandes med fyra barn, kände Makena. Så hon frågade pojkarna lite försiktigt om de gärna ville följa med eller om de kunde tänka sig att vara själva hemma under den ungefärliga halvtimme det skulle ta? Och som om den självklaraste sak i världen, ryckte pojkarna på axlarna och sa att så klart ville de hellre stanna hemma och spela xbox, än att följa med småtjejerna till BVC! Makena lämnade då både makens och sitt eget mobilnummer på en lapp bredvid telefonen. Och så såg hon att maken dessutom var på msn och meddelade pojkarna detta. Båda Makenas stora pojkar kan nämligen redan både läsa och skriva (även om det krävs viss fantasi för att förstå vissa stavningar). Makena ringde sen maken när hon var borta och han kunde berätta precis vad de gjorde eftersom de snackade förfullt via msn. När Makena kom hem nästan trekvart senare, var pojkarna nästan besvikna för att hon redan var hemma!

De stora pojkarna kan också utan vidare klara sig själva när Makena då och då tar sig en tupplur när de två mindre tjejerna lyckas sova samtidigt. Igår föll det sig så att de två små sov och Makena (som för tillfället lider av kronisk sömnbrist) också kände stort behov av en liten stunds sömn. Problemet var bara att hon just satt in en kaka i ugnen och den måste ju tas ut i tid. Makena frågade då pojkarna om de trodde att de skulle klara att ta ut kakan när timern ringde? Visst! Inga problem. Det utbröt till och med ett litet microgräl om vem av dem som skulle få äran att utföra uppdraget. En timme senare vaknade Makena av att Jojjan vaknat och kom gråtande. Hon kom ner till köket igen och fann ugnen ordentligt avstängd och kakan prydligt ställd ovanpå spisen. Makena kan lita på sina grabbar.

Senare på kvällen (efter att en granne med barn varit på besök under eftermiddagen) kom Makena så på att hon glömt att påminna Boppo om att flytta över tvätten från tvättmaskinen till torktummlaren (som är en av hans uppgifter). Hon gick till maskinen, men fann till sin stora förvåning att både tvättmaskinen och tumlaren var tomma! Hon gick då undrande och frågade Boppo om det hela. Med ett ryck på axlarna sa han att han så klart fixat det och tvätten (såg Makena senare) låg mycket riktigt torr i sin korg där den skulle vara. Makena blev då mäkta stolt över sin 7-årige son som så moget tagit ansvar för sin uppgift utan en enda påminnelse. Han fick mycket beröm kan Makena intyga!

Så Makenas två små pojkar är visst inte så små längre. Innan Makena vet ordet av har de väl tagit körkort och flyttat hemifrån.

Morgonträning

Makena har börjat träna. Eller träna är kanske att ta i. Men jämfört med hur mycket Makena rört på sig som höggravid och nyförlöst, så är detta seriös träning! Tidigare startade morgonen i bästa fall med att Makena gick nerför trappen och sen vidare in i garaget för att sätta på en tvätt (ja vi har tvättmaskinen i garaget). Hela åttio steg fick hon ihop på denna lilla morgontur. I sämsta fall startade morgonen med att hon masade sig till datorn och blev sittande där tills något av barnen "väckte henne" genom att högljutt göra henne uppmärksam på en bajsig rumpa eller en pågående broderstrid.

Nu bakas här andra bullar. Makena har nämligen återupptagit den goda vanan att starta varje morgon med ett stort glas vatten och sen en uppfriskande morgonpromenad! Innan hon hinner vakna så pass mycket att hon inser hur galen hon är, har hon fått på sig full mundering med allt ifrån långkalsonger och raggsockar till toffsförsedd mössa och varma vinterstövlar. Sen ger hon sig iväg. Vanligtvis (när hon kan lämna huset utan Jojjan som då sitter i vagn) tar hon den vanliga turen genom skogen som tar c:a femton minuter i rask takt. Helt underbart! När den envisa treåringen kräver att få följa med, tar hon en annan tur i det lilla samhället. Den har en lagom uppförsbacke som hjälper till att få upp flåset. Kan hon inte lämna huset för att samma tråring sätter sig på tvären och maken är på jobbet, har Makena en resevtur som alltid funkar. Den består av att först värma upp genom att springa tio gånger upp och ner för trappan inomhus. Därefter drar hon snabbt på sig jacka och skor och springer c:a fem varv runt huset (medan Jojjan kan stå i fönstret och se varje gång mamma dyker upp igen). Slutligen spurtar hon ett antal gånger fram och tillbaka på gårdsuppfarten. Sen har pulsen kommit igång och Makena är redo för en ny dag! Hon funderar dock lite gran på vad hennes grannar tänker när de ser en toppluvebeklädd varelse rusa runt på gården om mornarna. Det hör ju kanske inte till vanligheterna. Men har Makena bestämt sig så har hon. Varken envisa barn eller fördomsfulla grannar kan hindra henne då.

Och dessa morgonvanor ger mersmak kan Makena meddela. De senaste dagarna har hon ytterligare ökat på pulsen genom att under promenadernas gång varva med lite jogging och löpning upp och ner för backar utefter vägen. Jojjan har redan lärt sig att när de kommer till en viss passage, kommer mamma att låsa vagnen och börja rusa upp och ner för den branta backen. Hon ser lite frågande ut, men brukar inte protestera. Igår kände Makena för att ytterligare krydda sin morgonmotion med lite armhävningar. Femton stycken (knä) armhävningar utsatte Makena sina stackars otränande armar för. Det har hon idag blivit smärtsamt påmind om. Hon har nämligen en förfärlig träningsvärk i sina chockade armar. Hennes make skakar på huvudet och tycker att Makena tar i så hon spricker. Makena menar att lite stretching efteråt var allt som fattades. Imorgon ska hon armhäva igen har hon tänkt. Men kanske gör hon inte fullt lika många som igår och hon ska vara mycket noga med att stretcha efteråt. Starka armar kan vara mycket användbara när man har fyra barn som vill bli burna i tid och otid förstår ni.