Drömmen om det tysta huset

Igår kväll la jag mig tidigt (inget offer för mig då jag är extremt kvällstrött) och ställde väckaren på strax före sju. Varför gör jag så när det är lördag? Jo, jag älskar att gå ut i skogen innan någon annan vaknat och uppleva morgonen när den är alldeles nyfödd. Det är något rent och oförstört med tidiga morgnar, speciellt i skogen, och då vill jag vara där. Jag älskar också att stiga upp före alla andra och smyga runt i ett alldeles tyst hus. Få ha mina tankar för mig själv utan att någon pratar med mig.

Denna lördagsmorgon hade jag tänkt uppleva allt detta. Jag skulle gå upp först av alla. Jag skulle sätta en bröddeg och medan den jäste skulle jag möta den nyfödda morgonen i skogen. Jag skulle sedan komma hem och baka ut brödet och sedan sätta mig vid datorn och skriva. Skriva, skriva, skriva i husets tystnad och försvinna in i min berättelse. När sen familjen började vakna, skulle brödet vara klart och jag skulle duka fram en mysig lördagsfrukost med nybakat bröd, kokta ägg, uppskuren frukt och grönsaker och barnens favoritflingor.

Hela denna dröm hann dock bli förstörd innan min klocka ens hunnit ringa. För då kom ett av mina barn upp och undrade om hon kunde sätta på Bolibompa. Jag vaknade då till och kände en bajslukt. Bilbo (vår chihuahuavalp) hade bajsat i sin sovhage. Suck. Då vaknade även nästa barn (som sov i vår säng) och informerade sina föräldrar om att hon kissat i vår säng! Irritationen steg och borta var allt hopp om en fridfull morgon och ett tyst hus.

Någon timme senare gick jag dock ut till skogen. Hittade tillbaka till den inre friden i sång och samtal med Gud. Morgonen var fortfarande ganska ny i allafall och jag kände mig tacksam för att jag har en skog så nära att finna tillflykt och tystnad i.

Väl hemma igen började jag baka scones och diska upp från igår. Fick dock hastigt avbryta allt för att slänga mig iväg på cykeln med ena sonen till hans fotbollsträning som vi glömt. Han blev sen men kom i allafall dit. Cyklade hem igen över den leriga åkern och tog sedan tag i kökets kaos när jag kom hem igen.

Framåt kl 10 hade allt ordnat upp sig. Disken var diskad, sconsen klara och frukosten fint framdukad och alla samlade runt bordet. En kompis till en av sönerna som sovit över utbrast när han såg sconsen: " Scones! Fett gott!" Jag kände då att dagen trots allt var räddad. Vi fick en härlig lördagsfrukost tillsammans och maken och jag kunde dricka kaffe ihop när barnen ett efter ett troppat av från matbordet.

Nu ska jag lägga beslag på datorn och stänga in mig i vårt sovrum och skriva, skriva, skriva. Drömmen om ett tyst hus sprack. Men med hjälp av öronproppar och en stängd dörr ska jag försöka skapa mig lite tystnad och fritt spelrum för kreativiteten. Under tiden diskar maken upp efter frukost och får (förhoppningsvis) barnen att städa sina rum. Allt blir inte alltid ( oftast inte faktiskt) som man tänkt sig. Men det kan trots allt bli bra ändå.