Bilfärd med barn

Att åka bil med barn är inte alltid det mest lugna och harmoniska man kan ta sig för. Det vet alla som provat. Makena och maken hade idag en fyrtio mils bilfärd med sina barn framför sig. Det hela började inte alltför lovande. Boppo surade för att han inte hunnit träffa en viss Ellen. Nonno hade spytt efter maten och fick sovande bäras ut i bilen. Jojjan som inte heller ville åka hem, nöjde sig inte med att sura. Hon satte istället i vanlig ordning igång att skrika för full hals: "Jag vill INTE åka hem!" (Fortsatte sedan med detta tills hon senare somnade efter någon mil). Maken som också hade spytt var inte allför pigg på att köra. Makena som knappt fått en blund i ögonen under natten orkade inte alls köra. Bebisen som varken hade spytt (annat än överflödig mammamjölk) eller skrek, sov till föräldrarnas stora lättnad. Maken pluggade in sin Mp3-spelare i öronen och startade bilen. Makena grävde ner sig i sin Arn bok och lyckades koppla bort vrålet från bakersta platsen.

Men detta som såg ut att bli en skräckfärd av stora mått, blev faktiskt mot all förmodan en av de lugnare färder familjen har företagit sig. Jojjan somnade som sagt efter någon mil och Boppo insåg faktum och började läsa sin Tarzantidning istället för att sura (tecken på mognad?). Tystnaden lade sig som ett mjukt fluffigt täcke över alla i bilen. Och hör och häpna. Tystnaden bestod. I 25 mil! Makena lyckades till och med somna till på sin medhavda lilablommiga kudde. Vaknade bara till då och då av att Boppo och maken berättade Bellmanhistorier för varandra.

Efter dessa 25 mil började emellertid barn efter barn att sakteliga vakna. Det delades ut mackor och saft och senare lite godis. Makena och maken dividerade fram och tillbaka om de skulle stanna på McDonalds i nästa stad? De bestämde sig till sist för att fortsätta köra eftersom Bebisen fortfarande sov. Men precis när de en stund senare passerade den sista avfarten vaknade Bebisen och var vrålhungrig! Såklart. Makena och maken bannade sig själva för att de inte stannat. Hade ju inte varit helt fel med en kisspaus och bensträckare och de borde ju ha fattat att Bebisen skulle vakna vilken minut som helst. Som att riktigt bekräfta hur galet beslutet var, började Jojjan som grädde på moset att ropa (observera inte vråla) att hon var kissnödig! Såklart. Makena fann dock snabbt på råd. Hon och Boppo bytte lite smidigt plats för en stund. Makena satte sig på den inbyggda barnstolen (med huvudet i taket) och spände fast sig. Sen böjde hon sig ner allt hon kunde så att Bebisen i sitt babyskydd bredvid skulle nå bröstet. Kisskrisen löstes med att maken gjorde en skarp inbromsning och stannade på en liten busshållplats. Under tiden Jojjan kissade, hann Bebisen äta färdigt. Makena och Boppo bytte åter plats och friden i bilen var återställd.

Nonno som nu piggnat till och övertygat sina föräldrar om att han klarade att äta en och annan liten godis var på topphumör. Han och Boppo berättade egenpåhittade Bellmanhistorier för varandra och skrattade så att de tjöt. Makena fattade ingenting, men myste åt att hennes pojkar hade så roligt ihop. Jojjan var nöjd på sin plats längst bak eftersom hennes bröder försåg henne med en godis då och då.

Nu var det inte alls många mil kvar. Men Bebisen blev less på att sitta fastspänd och började skrika. Boppo började då (mycket halvhjärtat) sjunga "Bä, bä" för henne och försökte få henne att ta nappen. Det lyckades inget vidare. Men så började han sjunga sången: "Vi sitter i samma bil..." och hela familjen stämde in. Makena drabbades av en härlig mammalycka (det var ett tag sen sist) när hon hörde den flerstämmiga barnasången ljuda i bilen. Och Bebisen som också verkade uppskatta arrangemanget tystnade snart. Familjekören fortsatte med Pippisången, Karlson på taket och två verser av Bä Bä. Sen tröttnade Boppo och ville spela på pappas mobil och sjungadet spårade ur.

Eftersom det utlovade McDonaldsbesöket ännu inte genomförts började barnen de tre undra när detta egentligen skulle bli av? Det fanns ingen annan råd än att stanna i hemstaden. Ett löfte är ett löfte. Barnen tumlade ut ur bilen och sprang raka vägen till McDonaldslekplatsen. Maken gick med Bebisen på armen in för att beställa lite glass och dricka. Bortsett från några incidenter med ett par (en med full kraft) krockar i glasdörren till innelekplatsen och förtvivlan för att milkshaken visst hade några droppar kvar på botten när den kastades blev denna avslutning av bilresan en succè. En familj med mycket trötta föräldrar och pigga barn nådde någon halvtimme senare sin slutdestination; Hemma! De fyrtion milen var till ända och Makena andades ut.