Sommarkväll

Sommarkväll. Vi har precis ätit middag. Det var en köttgryta som innehöll alltför mycket chilli och barnen klagade högljudt. Lite allmänt rörigt i huset då vi kom hem sent från barnens farmor och farfar igår. Istället för att stanna i det röriga och trötta hemmet smiter jag ut med en bok. Går ner till åkern. På vägen ser jag att hallonen börjat mogna. Fiskar genast upp mobilen ur fickan och ringer hem. Vill Jojjan komma ner och plocka med mig? Hon var arg just då och ville inte. Jag går vidare ner mot åkern. Böjer mig ner i skogsbrynet och plockar smultron så söta och mogna att de smälter på tungan. Framme. Kvällsolen strålar emot mig där jag står och blickar ut över fälten. Åkersådden har hunnit en bra bit på väg nu ser jag. Det som för bara några veckor sedan var späda anspråkslösa små gröna strån, har nu blivit till hela ax som står där stolt och sträcker på sig i hela sin längd mot skyn. Jag vandrar sakta vid åkerns kant. Låter lugnet komma till min själ. Sätter mig så med benen i kors på en stor mossig sten och läser en stund i min bok. Känner den ljuva sommarkvällens famntag. Så hör jag plötsligt tystnaden brytas av en gäll barnaröst. Och sedan en till liten röst; "Maaaaammmaaaa!" Om och om igen ropar de. Jag vaknar upp ur min lilla bubbla och inser plötsligt att det ju är mina egna små gullpannor till döttrar som ropar. Jag börjar småspringa tillbaka genom skogen på den smala slingriga stigen och svarar: "Jaaaa, jag kommer!" Sen ser jag dom stå där mitt i höggräset. De vill plocka hallon med mamma. Det arga att visst gått över nu. Så går vi där i hallonsnåret och plockar årets första hallon. Kan inte låta bli att stoppa en hel del i munnen direkt. Så ljuvliga är de ju, dessa stora, röda, söta. Jag ser de små fingrarna sträcka sig efter de rödaste hallonen och jag får en minnesbild. Jag var 6 år, precis som min dotter är nu. Jag hade en vit lite för trång T-shirt, korta frotteshorts och en tovig hästsvans. Jag var hos min farfar och nere vid laggården fanns det hallonbuskar. Jag plockade hallon och jag minns att jag var så förnöjd. Barndomsminnen. När klockan blir lite väl mycket säger jag att vi måste gå hem. Flickorna vill inte gå hem. Jag förstår dem. Tillslut får jag dem i allafall att motvilligt komma. Mot löfte om  få gå ut imorgonbitti och plocka igen! Ljuvliga sommarkväll.

Allt jag önskar finns vid en svensk sjö

När jag gick hem ifrån sjön i morse tänkte jag så här. Allt jag nånsin kan önska av en semester finns vid en svensk insjö. Jag behöver inga dyra utlandsresor för att bli lycklig. Inga shoppingresor eller fantastiska upplevelser. Vid en enkel liten sjö finns allt jag behöver, allt jag önskar.

Här finns skönheten. Vattnets mörka grönblå ton och vassens lysande gröna. Solen lyser bakom molnen och stänker glitter över den lätt krusade ytan. Himlen, klipporna, träden. Ett mystiskt skimmer över allt jag ser. Skönheten tar andan ur mig.

Här finns stillheten. Tystnaden. Ett andpar glider ljudlöst över den glittrande ytan. Fram och åter. Frid. En fågel flyger jublande över skyn. En stilla bris i träden. Här finns bara frid. Ingen stress, inga krav.

Här finns Gud. I denna skönhet, i denna stillhet vänder sig mitt hjärta med lätthet mot Gud. Skaparen av allt detta sköna. Jag sitter ju mitt i hans fingrars verk. Inget kan kännas mer naturligt än att just där öppna mitt hjärta i bön till honom och låta hans fullkomliga frid fylla varje rum. Fullkomlig lycka. Fullkomlig glädje. En stund senare kan jag inte låta bli att glida ner i den glittrande ytan och bli ett med skönheten. Jag simmar långsamt, med långa vida tag och bara insuper. Lycka.

Skönheten. Stillheten. Gud. Då är min lycka gjord. Då är min sommar fullkomlig!

Darrande muskler bland diggnande biggarågrenar

Idag har jag klättrat i träd hela förmiddagen! Svärmor ville få ner biggaråerna innan de blir uppätna av fåglarna och jag var inte sen till att anta utmaningen. Upp i trädet for jag. Eller for och for. Ska sanningen fram så kände jag mig ganska ringrostig vad det gäller trädklättring i början. Det var väldigt vilka långa och osmidiga ben jag har tänkte jag. Och så klack min 10-åring ur sig: "Du var visst inte så bra på att klättra i träd du mamma!" Sen for han upp som en liten apa och satte sig längst ute på en gren diggnande under röda biggaråklasar och mumsade i sig av bären likt en kottätande ekorre. I stället för ätna kottar åkte det dock ner biggaråkärnor i en strid ström. Detta retade gallfeber på mig! Skulle jag vara dålig på att klättra i träd va? Jag gav mig upp igen och tänkte minsann visa min son jag! Jag höll mig i en gren, krumbuktade med kroppen i alla möjliga och omöjliga vinklar och tog mig omständigt upp i det på sina håll svårklättrade trädet. Men allt eftersom kände jag mig säkrare och säkrare och allt mer smidig. Snart tog jag mig ut på den där grenen där sonen suttit och varit så mallig och där fick jag tag i massor av bär jag med! Visserligen fick vissa muskelgrupper jobba obarmhärtigt hårt och de darrade och tiggde och bad mig ändra ställning bara lite grann så de fick hämta andan en smula. Deras önska bifölls och jag hittade någon ny märklig ställning att stå i för att nå bären som envisades med att sitta längst ut på grenarna. När sen mer eller mindre alla muskler darrade i både armar och ben kände jag att det nog var dax att klättra ner trots allt. Det hade ju varit ytterst förargligt att ramla ner och bryta ett ben eller två menar jag. Jag vilade så mina arma muskler genom att sitta på gräsmattan med småflickorna och en grannflicka och plocka upp de bär jag langat ner på marken. Tänkte att nu får det väl räcka med trädklättring för idag. Men ser ni nu hade jag fått blodad tand. Och efter en stund var jag uppe igen. På andra sidan av trädet. Och nu kan man faktiskt säga att jag for upp. Jag hade sparkat av mig mina sandaler vid det här laget och klättrade barfota och jag kände mig nästan som i min glans dagar. De dagar som inföll när jag var mellan 10-12 år och jag mer eller mindre bodde uppe bland trädtopparna. Denna sida av trädet visade sig vara mer vänligt inställt till långa ben och armar och lät mig ganska lättvindigt komma upp. Även här fick jag tag i massor av bär och jag måste erkänna att jag kände mig ganska nöjd sen när jag fått ihop en si sådär 10 liter i alla fall. Lite skrubbsår har jag här och där både under fötterna, på armar och ben. Det har jag visst det. Men det är sånt man får ta när man klättrar i träd. Det hör liksom till. En massa varierad träning a la min "Träna som barnen filosofi" har jag också fått. Massiv träningsvärk lär komma med posten i morgon. Men den bär jag med stolthet!

Hoppsan!

Oj då. Det har visst inte blivit bloggat på ett tag nu. Men ni ser jag har semester. Jag bara njuter av lediga dagar hemma hos mina svärföräldrar som bor ett stenkast ifrån Vänern. Tar en simtur före frukost. Plockar blåbär. Skriver på mitt hemliga projekt. Badar med barnen nere vid klipporna och bara är här tillsammans med mina släktingar på en ö som går under namnet "Paradisön". Har egentligen flera blogginlägg på gång, men de har bara inte låtit sig skrivas än. Det kommer , det kommer. I sinom tid. Hoppas ni njuter av sommaren lika mycket som jag!

Allt gott!

En sommarsång jag sjöng som liten...

Barfota utan strumpor och skor

Ska jag vandra med dig!

Ut till sommarn där vindarna bor

Till ros och förgätmigej

Jag plockar smultron vid vägens kant

och trär sen upp dem på strå!

Det killar så skönt under foten min, jag känner gräset med tån.

Kycklingspett med jordnötssås

Det blir mycket matinlägg nu, men jag provar så många nya sommarrecept  som jag bara måste få dela med mig av! Ikväll blev det kycklingspett med jordnötssås. Supergott var det! Som i så många andra svenska hem stod maken för grillningen och jag för tillbehören och maken hade verkligen lyckats med kycklingen! Supergod och saftig och helt perfekt helt enkelt. Den bara smalt i munnen och doppad i jordnötssåsen var den helt fantastisk! Tyvärr blir inte mina matbilder fullt så fantastiska. Det beror väl kanske på en kombination av att jag inte har någon större vana av matfotografering och att jag är för hungrig för att lägga ner någon större möda på bilden innan jag äter upp objektet så att säga. Men även om ni inte börjar dräggla när ni ser mina matbilder får ni ta mig på orden och tro på att det är så gott som jag säger. Denna rätt var också härligt enkel att göra, vilket som jag sagt tidigare är viktigt för mig när det gäller sommarmat. Här kommer receptet (den som liksom jag äter LCHF hoppar bara över riset):

Kycklingspett med jordnötssås

Kycklingspett

1 kg kycklingfilé
salt
peppar

Jordnötssås

1 dl jordnötter
1 stor scharlottenlök
2 vitlöksklyftor
1 dl jordnötssmör
1 tsk sambaloelek
400 g fet kokosmjölk
1 lime
smält smör

Servera med ris, plockgrönsaker och kanske en grön sallad

1. Förbered grillen. Koka riset.
2. Skala lök och vitlök, hacka och lägg i en skål. Mixa med mixerstav el dyl. Tillsätt jordnötterna och mixa igen. Hetta upp smöret i en panna och fräs löken och jordnötterna på medelvärme i 2-3 min. Blanda ner jordnötssmör och sambaloelek och fräs ytterligare 1-2 min. Blanda ner kokosmjölk och limesaft. Koka på låg värme i 10 minuter. Smaka ev av med mer jordnötssmör, salt och peppar.
3. Dela kycklingarna i mindre bitar. Salta och peppra och grilla dem på grillen.

Trevlig sommarkväll!

Sommarlunch

På sommaren tycker jag att maten ska vara god, smaka sommar och vara enkel att tillaga.

 Idag gjorde vi det väldigt enkelt med matjesill, en sallad och en enkel cremefraichesås. Barnen fick korv istället för sill och maken och barnen åt även mos gjort på de sista gamla potatisarna, grädde och smör.  Istället för potatis gjorde jag zuccini med smält ost; bara att skiva och lägga på ett ugnsfast fat, lägga några skivor stark ost på och så in i ugnen på ganska hög värme några minuter. Såsen är samma som till köttfärsspetten och i salladen var det bara några rivna isbergsalladsblad, ruccola och skivade rädisor (eller "de där rosa" som Lilla L kallar dem). Ruccola smakar sommar tycker jag så det vill jag ha i nästan varenda sallad i sommar!

En bit Finn Crisp med smör och prästost på smakar ljuvligt att ha till!

Trevlig helg!