onsdag 11 januari 2017

Att amma en ettåring

Jag måste bara få berätta hur fantastiskt det är att amma en ettåring! De flesta tänker nog på helamning av bebis under sex månader med allt vad det innebär, när de hör ordet amning. Det kan kännas intensivt att vara den som ska tillgodose bebisens hela näringsbehov, brösten kanske både ömmar och läcker och att amma en liten bebis tar mycket tid och tålamod.

Men att amma en ettåring är något helt annat! Jag ser faktiskt bara fördelar och det blir så mycket lättare att vara mamma till en ettåring när man ammar.

Alla som haft en ettåring vet hur intensivt det är. Allt ska undersökas, allt ska i munnen, ständig passning för att den lilla inte ska skada sig, ständiga utryckningar för att den lilla inte ska hälla ut syltburken eller rasera ett legobygge. Eller så är det kläng i benen och en liten som bara vill vara i famnen men inte har lust att sitta stilla i knät när mamma vill få en liten rast och dricka kaffe.

Då finns amningen där som en skänk från ovan! Vid frukosten till exempel. Lilla T 16 månader äter yoghurt och kladdar en liten stund, sen puttas tallrik och sked med besked bort och Lilla T ställer sig upp i matstolen. Bara att kvickt överge sin egen frukost och ta hand om kladdiga händer och mun innan halva huset fått sin beskärda del. Där och då kunde lugnet vara över på fem minuter. Men då kommer den välsignade amningen till min räddning. Lilla T kommer fram till mig där jag satt mig vid min frukost igen och säger med den sötaste lilla rösten i världen: "Amma?!"

Så sätter jag henne i knät och fortsätter min frukost och kan även dricka kaffe i lugn och ro medan Lilla T ammar förnöjt och stilla. Fantastiskt!

Sen under dagen är det ju full rulle förstås. Men då och då vill Lilla T amma en stund och då får man den där välbehövliga vilopausen. Jag kan läsa lite, skriva lite på datorn, luta mig tillbaka i gungstolen framför brasan och sluta ögonen en stund, eller låta mina ögon möta hennes och känna den innerliga gemenskapen mellan oss två. Eller så ramlar hon och slår sig. Lite amning vänder tårar till solsken igen. Eller så är hon trött och gnällig framåt eftermiddagen när man själv också är trött men ändå måste laga middag till sin familj. Då knyter jag upp henne på höften i min Mejtai (ett rektangulärt bärdon i tyg) och låter henne amma och gosa medan jag tar i tu med middagen. I stället för gnäll och frustration lägger sig lugnet och friden i köket. Trötta och lättirriterade jag fylls av en massa lugn och ro-hormoner och blir en mild och snäll mamma. Lilla T ömsom ammar, ömsom tittar på vad mamma gör och får även hjälpa till att röra med en egen slev i grytan. Hon fixar hela grejen själv, medan jag kan ha båda händerna fria till matlagningen. Och det hela är underbart mysigt dessutom som ni kan förstå.

När man ammar en ettåring blir amningen först och främst en gosig bonus till den vanliga maten. Hur mycket eller lite hon får i sig behöver man inte skänka en tanke ens. Samtidigt är amningen en stor trygghet att ha när barnet av en eller annan anledning äter dåligt. När Lilla T var supersjuk i början av advent, åt hon ingen mat alls på tre, fyra dagar. Men amma det gjorde hon! På så vis kunde jag känna mig lugn för att hon fick i sig all näring och vätska hon behövde ändå. Dessutom är amningsmjölken så finurligt skapad att den blir rena medicinen för barnet när det är sjukt. Min kropp läser på något sätt av vilken infektion Lilla T har och så anpassar sig mjölken och blir perfekt designad för Lilla T:s sjuka kropp. En ovärderlig tillgång! Och en ovärderlig tröst och lindring från feber, hostattacker, halsont och snor för Lilla T.

Det är också enormt praktiskt att alltid ha med sig ett näringsrikt, smidigt, uppvärmt och okladdigt mellanmål när man är ute och far. Under bilresor kan jag sitta fastspänd bredvid Lilla T som sitter fastspänd i bilstolen och amma när hon tröttnat på att sitta fast. Hjälper henne att slappna av och somna. Gör långa bilresor med en ettåring lite lättare. Det blir inte heller så kinkigt att se till att äta lagad mat på rätt tider. Amningen finns ju med hela tiden och så kan Lilla T äta vanliga maten när vi andra ska äta. Inget bökande med att ta med speciell mat till henne och värma och ha sig.

Förutom alla dessa praktiska fördelar finns det en lång rad hälsofördelar för både mamman och barnet! Ska inte gå in på dessa här, känner inte ens till alla. Men börjar man studera detta ämne blir man fascinerad över hur fantastisk och genial amningen faktiskt är! Svårt att inte se Guds kärleksfulla hand bakom allt detta! Titta t ex på den här artikeln.

Jag ammar Lilla T fritt. Det innebär att hon i stort sett får amma när hon vill med några undantag. Detta är något som känns fullkomligt naturligt och som det ska vara för mig. Säger jag nej till exempel för att vi snart ska äta eller för att det inte passar just då, accepterar hon det ganska bra. När vi slutade nattamma (igen!) för någon månad sedan hade maken riktigt roligt åt oss. Hon vaknade och sa: "Amma!" Jag svarade sömnigt: "Sova." Och så höll vi på tills hon gav sig. När hon vaknar nu brukar det oftast räcka med ett litet:"Nej, sova!" så accepterar hon det och tystnar och somnar om.

Amningen är något som både jag och Lilla T njuter av och vi har inte några planer på att sluta på länge än. Varför skulle vi vilja det föresten, så fantastiskt och bra som detta är på alla sätt och vis?!



Inga kommentarer: