onsdag 19 mars 2014

Varför måste detta underbara brytas?

Det är mars och vårterminen kommer att rusa fram och sen kommer sommaren och sen...sen får jag inte ha min älskade lilla dotter kvar hemma hos mig mer. Då ska hon börja i ettan och lagen förbjuder mig att fortsätta att undervisa henne hemma.

Jag har njutit och njuter obeskrivligt av att ha min härliga sexåring hemma detta år! Att kunna låta henne vara fri. Kunna stimulera hennes nyfikenhet varthelst den dyker upp. Ena gången är vi uppslukade av jordgloben på byrån, den andra sitter vi och läser Nils Holgersson och hon vill titta i kartboken på Sverige och landskapen och veta var olika städer ligger. Frågar och frågar. Vi räknar allt möjligt i alla de tänkbara situationer och hon börjar så smått lära sig klockan steg för steg när hon sitter i köket och ser den och frågar och försöker. Hon är med och lagar mat ibland och bakar bröd. Här om veckan förklarade hon att hon ville baka chokladbollar helt själv!

"För nu är jag en stor tjej mamma!"

Och det gick till 95 %, bara några få hintar när hon läste receptet behövdes för att landa helt rätt och göra chokladbollar som syskonen älskade och berömde! Och ett sånt självförtroende hon har! Hon tror sig om att kunna allt. När vi spelade Rummy (ett sifferspel där man ska upptäcka mönster och möjligheter) slog hon både pappa och storasyster!

Igår kväll satt vi och läste boken  Hurra jag läser- en pedagogisk bok om att komma in i läsandet. Trots att jag såg att hon var trött och ögonen klippte, ville hon inte sluta!

"Bara en sida till mamma!" 

Men mest av allt leker hon. Leker och leker och leker! För henne är leken en konstart och helig. Hon kan leka i det oändliga och är helt inne i sina fantasivärldar. Det är en fröjd att se och höra henne! Tänk att kunna ge henne oceaner av tid att få leka på detta sätt utan att behöva bryta! Jag anar en blivande författare här - hon har börjat producera egna böcker med detaljrika bilder och hela sidor med text. Både påhittat och återberättande av böcker hon känner till med lite egna tillägg.

Och en sådan tillgång hon är i mitt arbete som dagmamma! Hon tröstar och hjälper de små helt spontant och är den drivande motorn många gånger i rollekarna med de större.

Varför, varför ska detta underbara måsta brytas? Jag har levt i en bubbla hittills och låtsas att detta är för evigt. Men nu börjar verkligheten komma smygande. Varför får detta underbara inte fortsätta? Varför ska denna fria själ tvingas in i skolans inrutade värld? Önskan att få undervisa henne själv är som en bön inom mig. Just nu ser jag ingen möjlighet till det. Lagen förbjuder mig och att driva en process känns alltför stort och läskigt. Jag kommer att vara en lydig medborgare och sända mitt barn till skolan i augusti. Men inom mig gnager det. Jag önskar så att hon skulle få fortsätta att utvecklas på detta sätt. Och jag är lite rädd att skolans struktur ska ta ifrån henne denna livslust och nyfikenhet på livet och världen.

Men som sagt. Det är en bön inom mig. Och mirakler kan ske!

3 kommentarer:

Ebba sa...

För att det ska bli så bra som möjligt ändå när hon faktsikt börjar skolan är det viktigt att du signalerar till henne att det är kul att gå i skolan. Fokusera på det positiva, hon märker ju vad du känner och kan lätt bli otrygg i skolan annars.

Lära känna nya kompisar, knyta an till andra vuxna (också) och stolt få visa sin fröken hur mycket hon redan kan. Kan bli en riktig boost för självförtroendet och jätte bra början på en lång skoltid.

Som du säger, eftersom du måste så är det lika bra att göra det bästa av det! :-)

Jag minns att jag älskade skolan i den åldern och det kan mycket väl bli så för henne med, med stöd och pepp hemifrån.

Makena sa...

För att det ska bli så bra som möjligt i skolan är hon hemma detta år och bygger upp sin inre trygghet. Då står hon mer rustad för skolans verklighet när hon väl börjar. För att det ska fungera så bra som möjligt kommer också jag att satsa på en god relation med hennes fröken. Ser hon att jag gillar fröken, ökar hennes chans till anknytning med denna och förmågan att lära in. Hon bygger också under detta år stabila relationer med kompisar hon tycker om och som tycker om henne tillbaka. Man kan träffa andra barn även utanför skolans väggar ;) Detta gör henne mer rustad att relatera till alla de andra barnen också. Viktigt för henne att veta är också att hon är fantastisk som hon är - även om inte skolsystemet passar henne. Det är alltså då inte henne det är fel på. Kommer även det att öka självförtroendet att våga vara sig själv och uppnå sina egna drömmar. N vet ju också hur vi tänker och det har nu hjälpt honom att växa och inte bli lika nedslagen av skolsystemet. Han sa till och med själv ifrån på senaste utv.samtalet att han gillar att lära sig fritt - alltså som vid hemskolning. Och då bekräftade läraren honom och visade på att de kan jobba lite så i skolan också och uppmuntrade honom att säga till när saker intresserar honom så kan de tala mer om det. Ett fantastiskt framsteg! Tidigare har han suttit tyst och bara väntat på att fröken ska prata klart...Roligt att du gillade skolan. Endel gör ju det. J t ex. Men alla är vi olika. Skolans form passar långt ifrån alla, vilket är mycket sorgligt....

Ebba sa...

Ja men precis så jag menar! Att man faktiskt kan påverka skolgången ganska mycket just genom utvecklingssamtalen (bland annat). De mesta forskningen tyder ju på att barn som sagt är olika och lär sig på olika sätt. Men om man inte säger ifrån får ju läraren aldrig veta vad man tycker. Är skolan inte lyhörd så kan man ju alltid byta till en annan skola. Så jag tycker nog att vi har ganska bra valfrihet i Sverige. Skönt att höra att det blir framsteg för N! :)