En Kulla Gulla i mitt hem

Imorse när klockan ringde var jag obeskrivligt trött. Jag låg kvar i halvslummer och hörde som i ett töcken att någon slamrade långt borta i köket.

"Åh, Jojjan tar fram frukost", tänkte jag tacksamt och låg kvar en stund till.

När jag lite senare hade tagit mig ur sängen och halvsovande kommit in i köket, mötte mig en flicka med soligt humör, klängande på köksbänken i full färd med att ställa in glas i ett av köksskåpen.

"Men åh, tömmer du diskmaskinen", utbrast jag förundrat.

"Ja, jag vaknade halv sju och tänkte börja ta fram frukost. Men så tänkte jag att det nog var för tidigt. Så då kom jag på att jag kunde städa köket i stället!"

Hon sa det som om det var den självklaraste sak i världen att en nioåring stiger upp tidigt på morgonen och tömmer diskmaskinen och städar köket. Sen fortsatte hon obekymrat att tömma diskstället och kom ideligen och frågade var olika saker skulle vara. Sprang fram och tillbaka med plastlock och glasburkar till återvinningen, ställde in grytor i grytskåpet och hängde upp vitlökspressen där den skulle vara. När hon var klar såg hon sig snabbt om, tog en trasa och började torka av frysen och köksbänkarna.

Jag tackade henne så innerligt för allt hon gjorde och började sakteliga ta itu med morgonbestyren. Hela tiden med en förundrad lyckokänsla dansande kring mitt hjärta. Det är ju detta jag drömt om och försökt få barnen att förstå så länge, men aldrig tyckt att det lyckats.

Helt plötsligt händer det bara. Helt plötsligt ger ett barn oförtrutet och glatt av sin sig själv, sin kraft och sin energi och jag får vara den som tar emot och säga tack.

Hon gjorde min dag!

Det slog mig senare att hon ju var som Kulla Gulla i böckerna vi läser. Mild, utgivande och glad. Ett par dagar i rad har hon dukat fram frukosten åt oss utan att vara ombedd och i förrgår erbjöd hon sig frivilligt att hjälpa mig grovrengöra tvättstugan. Ja, det verkar onekligen som att jag fått en liten hjälpsam Gulla i mitt hem. Vilken gåva för en mor!