Knyta band i skogen

Ikväll vid sjutiden tog jag och min 6-åriga dotter en promenad till skogen. Vi skulle äta harsyra och titta på ett träd som växer på en sten. Det är sånt vi gillar att göra tillsammans min dotter och jag. Jag älskar att vara i skogen och är lycklig över att jag har en dotter att dela det med. Skogen blir ännu mer fantastisk i sällskap med ett barn. Där! utropar hon lyckligt när hon får syn på de lysande gröna harsyra bladen. Vi plockar och äter tillsammans medan lövsångaren sjunger för oss och kvällssolen skickar lysande strålar mellan träden. Jag visar henne sen den stora stenen som har en rönn växande på sig. Jag blev själv förundrad första gången jag såg detta träd och nu fascineras vi tillsammans och följer de smala synliga rötternas väg. Vissa sträcker sig ända ner till marken och ner i jorden, medan andra tycks klara sig med den lilla jord som finns under stenens mossa. Vi strosar vidare på stigen och småpratar. Genuin gemenskap. Jag frågar henne om hon vill se stället med de mossiga stenarna som man kan hoppa på? Det vill hon. När vi kommer fram till stenarna springer hon fram till en sten och hoppar upp på den. Jag hoppar upp jag med och så hoppar vi mellan stenarna och leker "Inte nudda marken". Mysigar kan man knappast ha! På vägen tillbaka fortsätter leken. Jojjan leker nu "Inte nudda stigen" och hoppar mellan stenar och rötter. När vi kommer fram till ett dike vill hon balansera på några smala stockar som ligger över diket. Där hon balanserar säger hon: "Jag låtsas att jag är Madicken som balanserar på taket!" Och visst ser hon ut som en riktig liten Madick där hon balanserar så nätt i sin fina sommarklänning, vita virkade kofta och vita sandaler. Jag bara älskar detta lekande!! Tänk att få se världen genom ett barns ögon och ryckas med i dess oskuldsfulla sätt att möta allt det sköna. Trots att jag är vuxen känner jag en sådan samhörighet med detta härliga enkla! Vi har så mycket att lära av barnen. De är. Just där i ögonblicket är de och det är ju så vi alla borde leva. Utan att hela tiden jaga vidare mot något annat och bekymra oss om vad som händer nästa timme, nästa vecka, nästa helg...Jag övar ständigt på att leva i nuet och jag är rik som dagligen har många "små lärare" omkring mig som jag kan lära av. "Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in" säger Jesus. Jag har funderat mycket på de orden och mer och mer börjat förstå.

Vi går vidare hemåt och jag lär henne att det är bra att titta på speciella kännetecken efter vägen om man skulle gå vilse. Sen får hon ge förslag på bra kännetecken som vi ser medan vi går. Hon börjar då se sig omkring och lägger märke till massor av bra kännemärken i skogen. En grankoja, ett avbrutet träd och så tomten i stubben som finns omnämnd och förevigad här. På en liten äng nära hemmet hittar vi sedan förgätmigej. Dessa blommor kände hon inte till och jag får glädjen att lära henne namnet på dessa söta små. De är så vackra i all sin enkelhet och varje gång jag ser dem minns jag den gången i barndomen då jag fann en hel slänt översållad med förgätmigej. Vi var på besök hos någon bekant till mina föräldrar och jag tyckte det var tämligen tråkigt. Men så fann jag slänten med förgätmigej och kvällen var räddad!

Så dyrbara dessa stunder i skogen tillsammans med min dotter är! Vi är tillsamman, vi trivs och vi knyter banden till varandra lite starkare för varje gång vi är så här på tu man hand bara hon och jag.