Mera bilunderhållning

I bilen på väg hem från den wunderbara Öna blev det till en början en lugn och trivsam färd. Makena och maken kunde föra en någotsånär sammanhållen konversation utan alltför många avbrott. Den ena efter den andra somnade och friden var total.

Men efter ungefär två timmars åkande hade alla underbaringarna vaknat igen och blev snart uttråkade. Fortsatt konverserande var inte att tänka på då deras röster dränktes av en skara barnröster: "Är vi inte framme snart, jag har ont i rumpan, kan vi stanna på Mc Donalds NU...". Makena kände pulsen stiga en aning, men innna den nått nämvärda höjder fick hon en snilleblixt, höjde sin stämma över barnens och föreslog entusiastiskt att skulle de inte skriva en saga! Ihop!

Med ens blev det tyst och Makena förklarade hur hon menade. Hon skulle hitta på första meningen: "Det var en gång..." och sen skulle de en efter en få fylla på med fortsättningen. Barnen blev inspirerade och snart var sagobyggande igång. Makena började, maken och pojkarna fortsatte. När de kom till Jojjan blev det tyst. De övriga antog att hon tänkte, men insåg efter några minuter att hon var helt i sin egen värld utan intentioner att delta. Föräldrarna och pojkarna fick berätta själva. Och det gjorde de! Framåt skred sagan och alla var fullt fokuserade. Fridfullt tuffade de så framåt på motorvägen.

När de närmade sig staden där de skulle stanna för lunch såg Makena och maken till att avrunda sagan. Barnen ville genast höra den från början till slut (Makena hade skrivit upp den fortlöpande). Men det fick de hålla sig till tåls med till efter maten.

Men sen fick de alla inta sina platser och Makena började läsa med sin allra bästa berättarröst allt medan de tuffade vidare hemåt:

Det var en gång två små pojkar, som bodde i ett stort gammalt slott. Dom delade rum. Så hade de två sängar längst upp på övervåningen. Där fanns det ett jättestort fönster. Men det fanns inget glas i fönstret. De hade ett rep som hängde där som de brukade klättra upp och ner för. Och så hade de längst uppe på vinden ett hockeyspel.

Men en dag hände det något konstigt! Dom hörde ett konstigt ljud i källaren. De skulle gå ner och kika vad det var. Det var ett SPÖKE!!! Pojkarna, som föresten hette Harald och Oskar, skrek allt vad de hade och sprang upp för trapporna. Men Oskar råkade snubbla i trappan och bröt ena benet. Harald hjälpte honom upp och så fick Oskar ett bandage. Sedan visslade de tre gånger för att kalla på örnen Leon. Leon var en 18 år gammal Kungsörn som en gång hade räddat de två pojkarna från att drunkna i ett vattenfall. När man visslar tre gånger får man tre önskningar. De hade två önskningar kvar. De önskade att Oskar skulle bli botad och så vart han det!

Men Leon svepte upp de två pojkarna på sina vida vingar och flög iväg med dem. De flög mot landet Ingenstans. Och där kom Peter Pan och hälsade dem välkomna. Och Peter Pan visade dem alla sina vänner. Först fick de träffa den talande haren Harry. Harry var en hare utan både öron och ben, men prata kunde han! Sen skulle de precis få träffa Harrys bröder, men då kom Kapten Krook. Han gav dem en visselpipa som de skulle blåsa i när det hittat skatten. "Finns det en SKATT!" ropade Harald och Oskar med en mun. "Ja, och det är den största skatt ni kan tänka er!" sa Kapten Krook och skrattade rått: "Ha, ha, ha!" Harald och Oskar hade med sig en spade och började genast gräva rakt ner. Men de hittade bara en liten diamant...Då skrek Leon: "Akta er! Det är en fälla!" Men det var försent. Plötsligt rasade hela marken samman och de föll och föll ner i ett djupt mörkt hål. Alla föll utom Peter Pan och Leon. För de kunde ju flyga. Kapten Krook han sprang! Då flög Leon ner i hålet och räddade Oskar och Harald. I sista sekund fick han även med sig haren Harry. Harry vände sig om till Oskar och frågade: "Hur kom det sig att ni kom hit och hälsade på egentligen?" Vi åkte med örnen Leon hit och vi välkomnades av Peter Pan och sen hittade Oskar den här diamanten. Leon tog den förtrollade diamanten och kastade den så att hela Kapten Krooks rike sprängdes. Just då öppnade Oskar sina ögon och utbrast: "Oj, vilken dröm jag drömde!"

Barnen lyssnade med lysande ögon och skrattade högt flera gånger. Speciellt det oväntade slutet roade pojkarna mycket. Så var en ny billek född och Makena kunde konstarera att hennes familj inte lider brist på fantasi. Snart var de så hemma och ännu en bilfärd kunde läggas till handlingarna.