Lugn kvällsjogg och en massa endorfiner

Igår vid 21-tiden gav hon sig ut igen. Ut i skogen för att springa! Regnet hade ju forsat ner mest hela dagen och det var stora fåror efter vattnets framfart där i spåret. Men det var så härligt och friskt att insupa den renade kvällsluften. Skogens gröna lyste än starkare än vanligt vad det tycktes och Makena bara såg sig om och tog in allt det vackra och sköna där hon joggade i sakta gemak.

Det skulle gå sakta idag. På programmet stod Lätt distans 4 km och sedan lite styrka. Bara att mysa på i spåret alltså. Och det var inga problem att hålla igen på farten denna kväll. Makena hade nämligen stoppat i sig en massa choklad precis innan hon kom på att hon skulle ut och springa och det resulterade i omedelbart håll! Makena kramade en sten i handen, magandades och hoppades få bukt med hållet som hon brukar. Det funkade dock inte alls! Efter 1,5 km var hon till och med tvungen att gå en bit för att det gjorde så ont. Men efter kanske hundra meter började hon jogga lätt igen. Det funkade och när hon sprungit (läs joggat sakta) i ca 3 km gav det med sig så pass att det inte störde. Farten ökades en aning och sista kilometern kunde joggas i lite mer normalt tempo. Äntligen!

Denna kväll var hon inte heller ensam i spåret. Hon såg b la en yngre kille, en gammal man och en man i kanske 30-35-års åldern. Den sist nämnde möte hon prcis i början när han svichade förbi henne i väldig fart och hon fick väja för att inte komma ivägen. När hon joggat 1 km mötte hon honom igen. Han hade sprungit samma 2,5-km spår fast åt motsatt håll. Vilken fart han hade då tänkte Makena. När hon sen mötte honom igen för tredje gången vid ca 2 km kände hon sig som en mossig gammal soffpotatis i jämförelse där hon hakade sig fram med sitt håll. När Makena var inne på sitt andra varv mötte hon honom för fjärde gången. Fortfarande höll han samma otroliga fart! Helt enormt tänkte Makena. Tänk om man kunde springa så. Är han en maskin eller?

Makena avslutade sitt andra varv. Hade gått lite när hon sprungit sina 4 km för att sedan jogga in i mål. Hon satte sig i bilen och tänkte att killen nog var inne i spåret och snart skulle avsluta sitt 4:e varv. Hon räknade ut att han måste ha sprungit milen på runt 45 minuter. Han hade ju ännu inte kommit i mål vad hon såg. Men döm om hennes häpnad då hon kört en bit och fick syn på honom där han gick på vägen, redan på väg hem! Han måste alltså ha av slutat sitt 3:e varv på bra mkt kortare tid än Makena av slutade 2:a. Och då hade han ju sprungit minst ett varv innan också! Makena var grymt imponerad och insåg att det finns mycket kvar att uppnå för hennes del.

Väl hemma körde hon så sina styrketräningsövningar och avslutade med den obligatoriska stretchingen. Och åh vad det kändes bra! Trots hållet i spåret var hon så nöjd med att ha tränat. Hon svettades, armmusklerna darrade en aning och hon kände sig nästan hög på endorfiner. Vilken lyckokick! Makena var lycklig hela kvällen trots en låg och seg dag i ryggen. Och än en gång kände hon sig tacksam över att ha funnit sin älskade löpning!