torsdag 4 juni 2009

En fantastisk kvällstur!

Igår kväll kände Makena att hon nog ville ut och springa. Samtidigt kändes det konstigt motigt. I färskt minne hade hon nämligen en misslyckad joggingtur på ynka 2,5 km. Den dagen (det var i måndags) var det varmt och en gassande sol sken obarmhärtigt på Makena som orkeslös masade sig runt spåret vid lunchtid. Torr i munnen och otroligt törstig var hon och hon bannade sig själv för att hon inte tagit med vatten. Samtidigt kunde hon inte riktigt tro att det enbart var värmens fel att hon knappt tog sig runt. Hon kom hem arg och frustrerad och var orolig att hon höll på att bli förkyld. För att motverka denna eventuella förkylning som säkert bara fanns i hennes fantasi svalde hon två vitlöksklyftor och fick ont i magen av allt vatten hon sköljt ner dem med. Nåväl. Förkylningen uteblev.

Tillbaka till gårdagskvällen. Klockan närmade sig 21 och Makena, trött och lite låg bestämde sig iallafall för att ge joggningen en chans. På med skorna och ut på ren vres. Hon började jogga lite lätt och bestämde sig för att jogga utefter vägen mot ett samhälle ett par kilometer bort. Åt det hållet hade hon aldrig sprungit och ville ha en ny runda för att uppamma lite entusiasm. Att springa runt runt i ett givet spår är nämligen inte riktigt Makenas grej har hon kommit på. Ofta har hon kommit på sig själv med att bara längta till mål. "Åh nu är det den svängen...och så den där tråkiga raksträckan...". Löpningen blir inte rolig och lustfylld som den ska vara. Då är det mycket roligare att variera sina rundor och upptäcka nya vägar och stigar tycker Makena. Och på något konstigt vis blir det mycket lättare att springa. Ibland känns det nästan som att hon flyger fram.

Igår var en sådan gång! I och för sig kanske en landsväg inte låter som den mest spännande väg man kan ta. Men Makena njöt i fulla drag! Solen höll sakta på att gå ner och Makena blickade ut över de öppna fälten. Det höga gräset böjde sig lätt för den svaga vinden. Borta vid skogsbrynet en och annan villa eller faluröd lada. En fågel över skyn och Makena kände sig som ett med naturen där hon flög fram. Ja för det var så det kändes igår. Hon kunde trycka ifrån med tårna och bara efter några minuter börja hålla ett (för henne) ganska högt tempo. Det kändes fantastiskt. När hon närmade sig T-korsningen vid det lilla samhället började hon köra några korta koordinationspass. Dvs från lätt jogg succesivt öka tempot till nästan max under ca 70-100 m. Varva med snabb gång och så jogga upp till nästan max igen. Makena körde fyra sådana vändor och återgick sedan till det tidigare tempot. Vid detta laget hade hon svängt av till vänster och börjat springa på vägen som så småningom leder till en badplats Makena med familj brukar besöka. Hon tyckte det kändes tråkigt att vända redan vid vägskälet och tänkte att orkar hon inte springa hela vägen hem sen, kan hon ju alltid ringa och be maken hämta upp henne. Trygg med denna förvissning fortsatte hon springa. Hon lämnade snart bebyggelsen bakom sig och omgavs av skog. Vid vägkanten växte blommor av alla de slag. Midsommarblommster, Smörblommor, Hundkex, Förgätmigej, smultronplantor och till och med Liljekonvalj! Makena tänkte där hon sprang att det är mycket man missar när man bara susar förbi i bil.

Vid en avtagsväg vände hon (hon måste ju ha något vägmärke när hon sedan ska märka upp sträckan på eniro.se). Hon tänkte att hon skulle springa så länge hon orkade och sedan ringa maken. Men benen kändes fortfarande förvånansvärt lätta och flåset var det ingen fara med. När hon hade någon km kvar till hemmet såg hon en grävlig försvinna ner i diket. Då blev hon lite rädd och hoppades att grävligen inte skulle få för sig att komma fram igen och hugga tag i hennes ben. Det gjorde den inte och snart var Makena hemma. Hon hade utan problem orkat ända hem. Sträckan mättes upp till nästan 7 km och hon slog nytt personligt rekord i medelhastighet. Redan i duschen längtade hon till nästa pass och hon tänkte att snart knäcker hon en mil. Löpning är underbart för alla som inte vet och Makena är så glad över att hon funnit denna underbara värld!

4 kommentarer:

BETSY sa...

Å så härligt det låter! Visst är det underbart när allt bara klaffar :)

Ebba sa...

En sån tur vill jag ha snart med, de två sista har vart minst sagt motiga men jag vet ju att rätt var det är så flyger man fram igen. Härligt kämpat sis!

Allt o Inget Med Jeanette sa...

Vad härligt du beskriver dina löprundor!!
Nästan så jag blir sugen på att springa Hihi! men visst är det en härlig känsla när man känner att det går lätt o att man orkar mer!

Men vad jobbigt med din pappa.. det är tungt när ens föräldrar blir dåliga.. Hoppas han blir piggare snart!
Kramar Jeanette

Makena sa...

Betsy: Ja, underbart är rätta ordet! Är det den känslan som kallas endorfin-knark måntro?

Ebba: Jobbigt när det är motigt. Jag brukar nästan tappa modet då. Men snart flyger du igen ska du se!

Jeanette: Ja hur går det med Jeanettes träningverk eentligen?;-) Klart du ska ut och springa! Gott för själen med vet du. Och pappa ja...det är bara så tungt. Inget han kommer bli helt bra ifrån, men jag hoppas det kan bli lite bättre än det är nu iaf. Kram tillbaks!