"När det öser ned och du löper vidare genom regnet, finns det tillfredsställese i vetskapen att du är där ute och de andra inte är det."
Peter Snell
Makena läste och saken var klar. På med träningskläderna och ut i regnet! Hon startade med att i rask takt gå längst bort till närmsta grönområdes början. Sen satte hon igång klockan och började jogga i det tunga blöta gräset. Visserligen öste det inte ned, men Makena kände sig ändå rätt nöjd med vetskapen att hon var ute och joggade medan hennes grannar satt inne i sina varma hus och myste, såg på TV eller vad de nu gjorde.
Hon valde dock inte att springa i det tunga blöta gräset istället för på grusvägen bredvid för att ytterligare öka på tillfredsställelsen. Detta omak gjorde hon sig helt enkelt för att skona sina känsliga benhinnor. Detta var nämligen den första joggingrundan sedan i lördags då benhinnorna sa ifrån på skarpen när hon sprang. Benhinnorna har fått vila och Makena har sedan dess låtit resten av kroppen få ägna sig åt lite cykling och styrketräning. Men för att inte utmana ödet höll hon sig som sagt till mjukt underlag. Hon sprang så långt gräset räckte, korsade en stor väg och tog sig via kyrkans gräsmatta vidare ner till fotbollsplanerna och den s k badplatsen i området. Till en början såg hon inte till en själ, men så dök en hund och dennes matte upp och tillfredställelsen fick sig en liten törn. Hon var inte helt ensam ute i regnet trots allt. Nästan framme vid badplatsen (eller den stora pölen för att komma närmare sanningen) såg hon ännu en matte med sin hund. En stor svart hund hade hon och innan Makena hunnit få nästa tillfredställelsetörn kom plötsligt den stora svarta hunden springande i full fart rakt emot Makena! Hundägaren ropade och ropade men hunden vägrade lyda och kom ända fram. Makena som har stor respekt för hundar, men vet att man inte ska visa rädsla saktade ner och började gå. När hunden skuttade emot henne stannade hon, tittade den rakt i ögonen och hälsade. Hundägaren kom springande och sa ursäktande att hunden tycker så mycket om att leka med människor som springer. Se där ja. Makena joggade vidare och hoppades att hunden inte skulle följa efter. Hon konstaterade samtidigt att hon nu måste vara helt botad från all form av hundskräck eftersom incidenten inte gjorde henne det minsta rädd och pulsen ökade inte den heller. Och väl är väl det. För är det något man möter när man är ute och springer så är det just hundar. Och lösa brukar de vara också.
Nå väl. Makena vände och började springa hemåt. Men inte raka spåret. Hon tog istället vägen igenom ett parti med högt gräs och blev alldeles dyblöt upp till låren. Regnet tilltog i styrka och tillfredställelsen ökade markant! Upp på väggrenen, över en bro och sen vände hon för att springa hem. De redan väldämpade skorna var nu ytterligare dämade med allt vatten hon fått in i dem och hon tänkte att detta nästan måste likna vattenjoggning.
Blöt, men varm och glad stannade hon och stoppade klockan. Den visade 34 minuter. 34 minuter av ren och skär tillfredsställelse var vad det var! Och inte blev den mindre av att benhinnorna hållit måttet och inte smärtat det minsta. Det var en mycket nöjd och blöt Makena som sen stretchade hemma i köket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar