Sega ben, snigelfejder och nytt rekord!

Idag kände Makena inte alls för att springa. Men hon hade just varit ute på en promenad och löparskorna var redan på. Visserligen var hon inte klädd för löpning, utan hade på sig vanliga jeans och en tröja. Hon dividerade med sig själv. Springa eller inte springa? Benen kändes tunga och sega och var det inte bättre att stanna hemma? Tillslut bestämde hon sig iallafall för att sticka iväg. 1 kilometer är bättre än ingen resonerade hon. Tänkt och gjort! Hon satte igång klockan och joggade iväg. Denna gången provade hon ytterligare en ny väg. Hon tittade på husen och tomterna och konstaterade att en av familjerna verkligen sett till att deras ungar ska slippa ha tråkigt i sommar. På gården fanns nämligen inte mindre än en stor pool, en stor studsmatta och två ganska stora fotbollsmål! Makena fortsatte och konstaterade vidare att hon ingalunda var ensam på vägen. Nej, en hel koloni med sniglar gjorde henne så snällt sällskap.

Efter en stund tog vägen slut. Makena trodde först att hon skulle bli tvungen att vända, men se då uppenbarade sig en liten stig. Makena fortsatte på den lilla stigen och till sin stora förundran ledde den snart till en liten tunnel. Knappt högre än Makena själv. Makena sprang igenom tunneln som gick under järnvägen och tyckte det hela var lite kul. Hon kunde riktigt se framför sig hur barnen i gårdarna runt om brukar leka och ha skoj där. En och annan tonåring med föresten. Inte ens denna lilla osynliga tunnel var nämligen förskonad från det obligatoriska klottret.

Efter tunneln kom Makena upp på stora vägen. Även här hade hon sällskap av en ansenlig mängd sniglar med stora hus. Benen kändes mycket sega och stela och Makena tänkte att snart vänder hon och springer hem igen. Men hon fortsatte och sa sig själv att bara springa till nästa kurva. När hon var där tyckte hon det var fånigt nära till T-korsningen och bestämde sig för att springa ända till den innan hon vände. Benen protesterade och hon hade även lite känningar i ena benhinnan. Men envis som hon är lubbade hon vidare och vände sen framme vid korsningen. Nu var det bara att springa hem igen. Fast på motsatt sida om vägen förstås. Här fanns det också sniglar. Men inte lika många och bara svarta mördarsniglar. Hussniglarna lyste med sin frånvaro. Hon tänkte att de kanske har var sin sida om vägen och ligger i krig med varandra ungefär som Röda och Vita rosen.

När hon åter sprungit igenom tunneln och inte hade mer än någon dryg kilometer kvar hem kändes det väldigt motigt i benen. Benhinnan kändes inte längre av, men det var som om benen plötsligt förvandlats till bly och aldrig hade hört talas om att de skulle springa. Då kom Makena ihåg att en bloggande löpare som hon följer brukar peppa sig själv med ett särskillt mantra. Makena apade efter och började genast meditera för sig själv: "Jag är stark, jag kan och jag ger inte upp" Om och om igen mediterade hon denna ramsa och faktiskt gick det lättare att springa och hon fick mera spänst i stegen. Snart var hon hemma och hade sprungit i över 30 minuter. Hon som sa sig själv att vara nöjd om hon bara tog en 10 minuters runda. Att lura sig själv är något som funkar mycket bra på Makena! När hon sedan mätte upp sträckan visade det sig att hon sprungit 6 kilometer. Och med en medelhastighet på 5,24 min/km! Makena trodde knappt det var sant. Om det stämmer så slog hon nytt personligt rekord. Och det på en runda som hon inte ens kände för att springa. Där ser man att det inte är någon ide att lita på känslorna. Har man betämt sig så är det bara att sticka iväg. Kvittar hur det känns. Efteråt känns det iallfall alltid super. Det kan Makena intyga!