En timme!

Idag kände Makena att det var dax att på allvar börja sträcka sig mot milen! Hon laddade upp med vattenflaska, mobil (för tidtagningen) och mp3-spelare och satte sig på cykeln och trampade iväg mot skogen. Tidigare har hon bara sprungit 2,5 km-spåret i den skogen, men nu var det läge att utforska andra stigar och leder. Hon kände liksom inte för att springa runt runt i det korta spåret. Hon låste cykeln vid fotbollsplanen, lade den lilla nyckel i säkert förvar innanför strumpan och joggade iväg bort mot den s k Storskogen. Ganska snart kom en ganska brant och lång stigning och Makena valde faktiskt att gå den sträckan. Pulsen ökade ändå kan hon försäkra. Men sen joggade hon hela vägen. Hon hittade snart en grusväg och följde den länge. När den tog slut vände hon och tog av på en led på tillbaka vägen. Skogen tätnade och stigen blev smalare. Hon kände det nästan som att hon sprang i en grönskande tunnel. Rätt var det var såg hon på nära håll en liten söt ekorre som kilade upp i ett av träden och hon kände sig åter så levande och nära naturen. När denna härliga stig så småningom ebbade ut en smal, smal stig omgiven av höga brännässlor vände hon igen. Hon fortsatte att springa ömsom på den första vägen, ömsom på en och annan led hon hamnade på. Det är ett virrvarr av leder och stigar i Storskogen och hon ska vid tillfälle ta reda på lite mer om hur de egentligen går. Nu var hon bara nöjd med att få upptäcka nya spännande stigar och slippa springa i förutsägbara spår. Efter nästan en timme närmade hon sig åter utgångspunkten och tog ett extra varv runt fotbollsplanen för att få ihop till en timme.

Joggningen kändes till en början lite trög. Inte tunga ben eller så, men bara svårt att springa speciellt fort. Hon fortsatte också att hålla ett lite lugnare tempo än vanligt eftersom hon ju skulle springa längre än vanligt. Efter ca 30 minuters springande kom hon dock in i någon slags andra andning och stegen gick lättare och tiden flög fram. Vips hade hon nästan sprungit en timme som sagt och kände sig supernöjd med det. Kroppen lät dock Makena veta att den jobbat ovanligt länge. Hon fick nämligen för första gången skavsår (dock väldigt lindriga) på båda hälarna, en blåsa emellan ett par tår och dessutom skavsår under ena armen(!) Det sista var en helt ny erfarenhet kan hon avslöja. Men hon vet ju att maratonlöpare brukar kunna få det, så hon kände sig i gott sällskap även om hon inte sprungit ens en mil. 8,8 km fick hon ihop i alla fall och nu är hennes första delmål med sin löpning; att springa 1 mil, inte alls utom synhåll längre. Vem vet? Hon kanske kniper den redan på nästa runda!