Att leva i ögonblicket

Makena strävar efter att leva i nuet. Likt många andra har hon haft väldigt svårt för det. Hon har alltid gärna velat ligga ett steg före. Gruvat sig för saker i förväg osv.

För några år sedan blev hon djupt deprimerad efter ett missfall. För att få vardagen att fungera då var enda sättet att leva i nuet. Hon minns hur hon fick anstränga sig och liksom ramsa för sig själv om vad hon gjorde: "Jag diskar. Det finns inget annat just nu. Jag diskar. Det finns bara denna disk".

Men sen blev hon så småningom bättre och hon föll tillbaka i sitt gamla mönster att tänka på massor av saker samtidigt. Och hon har inte tänkt att det skulle vara något fel i det. Förutom att hon lätt blev trött och irriterad förstås. Men vad kunde hon göra åt det? Det är ju hennes personlighet. Eller?

Makena har tänkt om. För en tid sedan fick hon höra talas om en bok (tusen tack Agda-Magda!) som heter: "Mitt liv i dina händer" skriven av Wilfrid Stinissen. Och vilken underbart bok sen! Makena har blivit helt ny sedan hon började läsa den. En sak som så tydligt kommer fram i denna bok är just vikten av att leva i nuet. Och inte bara i nuet, utan i ögonblicket! Men då inte främst för att bli mindre stressade, utan för att kunna möta Gud! Stinissen skriver: "Guds oändlighet möter vi bara i ögonblicket. Ju mer vi är samlade i ögonblicket, desto tydligare uppenbarar sig Guds eviga nu."

Makena har fått en aha-upplevelse! Sedan hon börjat försöka leva så, har livet blivit så mycket lättare och härligare att leva. Och svåra saker blir mer hanterbara. Hon går igenom en svår tid just nu pga av att hennes pappa blivit sjuk och personlighetsförändrad. Hon har kännt sig uppriven och undrat hur hon ska kunna klara av sin mammaroll och alla sina dagliga uppgifter när det stundom känns som om hon går sönder på insidan? Då har hon blivit påmind om att leva i ögonblicket. När hon suttit vid sin pappas sida har hon varit precis där. Hon har hållit hans hand och vetat att just nu betyder hon hela världen för honom. När hon varit hemma med barnen och gråten lurat som en störtflod bakom ögonlocken har hon tittat djupt i barnets ögon. Verkligen sett barnet och varit allt för det barnet där och då. Och vilken frid som infinner sig när man lever så! Och precis som Stinissen skriver har hon funnit Gud i ögonblicket. Hon har följt lilla ettåriga S över ängen. Tillsammans med honom böjt sig ner och plockat upp en överblommad maskros och till båda deras lycka i den hittat en pytteliten grön lus gömd i blomman. Och hon har kännt Guds storhet! Han fanns där vid blomman.

Men att leva i ögonblicket är ett så helt nytt sätt att tänka att det ännu krävs mycket övning. Makena glömmer ofta bort sig och bara flyger fram över det dagliga med den vanliga ouppmärksamheten. Men så kommer hon på det igen och stannar upp.

Nu imorse kom hon på det precis när hon höll på att sleva upp gröten till barnen. Hon stannade upp och tänkte efter. Var finns Gud i just detta ögonblick? Och genast fylldes hon av en stor tacksamhet att hon har gröt att ge till sina barn! Att hennes barn inte behöver gå hungriga, utan kan äta sig mätta och belåtna. Och hon tackade Gud! En så vanlig uppgift som frukoststöket blev till en välsignad stund med den Evige. Han fanns där i det ögonblicket och hade hon inte stannat upp hade hon missat Honom. Han finns överallt hela tiden. Vi behöver bara stanna upp för att upptäcka det. Och möta Honom i ögonblicket.