Höstens första morgon

Hösten är här (om nu någon lyckats missa det)! Och jag kan säga rent ut att jag välkommnar den INTE!!! Den eländiga hösten med dess bittra kyla och elaka snålblåst hade också mage att komma just den morgon då jag för första gången sedan i juni var tvungen att komma iväg tidigt (7:20) med alla barnen själv! Det är inte riktigt schysst tycker jag. Här är man van att temperaturen ligger runt 20 grader. Man halkar i en kjol (det enda plagg jag fått på mig den senaste månaden ska tilläggas), drar på sig ett linne och stoppar sen fötterna i sandlerna, så är man fit for fight. Detta gäller ju även barnen förståss, som gått klädda i skjorts, T-shirt och sandaler hela sommaren. Så lättvindigt och bra. Och inga tider har vi haft att passa heller, utan har kunnat äta frukost långt in på förmiddagen utan att det har gjort något alls.

Men så slängs man brutalt in i verkligheten med dunder och brak en morgon i augusti (som i allafall ska vara en sommarmånad!). Trött och grinig (av att behöva gå upp före 7 istället för efter 9) drog jag, än så länge lyckligt ovetande om höstens grymma återtåg, på mig min trogna följeslagare jeanskjolen och det obligatoriska linnet och släntrade ner för trappen för att få fram lite frukost. Boppo kommer skuttande iklädd vanliga sommarutstyrseln och de två andra barnen har inte ens vaknat. So far so good. Men så råkar jag slänga ett öga på termometern...8 grader!!! Och min värld rasar samman! Här går man och tror att man ligger, om inte bra, så hyffsat bra till i tid iallafall och så inser man att man har vandrat i en illusion den senaste halvtimmen. Skyndar mig att med mycket övertygande stämma förklara för Boppo att han faktiskt måste ha långbyxor OCH långärmad tröja idag. Sen rusar (nåja lunkar) jag upp till min garderob och börjar rota efter något som är lite varmare än kort kjol och som dessutom (the tricky part) funkar till min växande mage. Inte precis med i den icke existerande tidsplaneringen om man säger så. Hittar tillslut ett par byxor som med nöd och näppe går att ha under magen. Men nu ligger vi riktigt illa till tidsmässigt. De övriga två väcks och vi lastar i oss gröt i rekordfart (Jojjan han nog knappt fatta vad som pågick innan jag lyfte ner henne för påklädning) och sen skulle vi ut i bilen då. Men alla måste ju ha sockar och jackor och väderpassande skor på sig också! Alltså, man kan helt plötsligt inte bara gå ut igenom dörren, utan måste anpassa klädseln efter utetemperaturen också. Minns knappt hur man gör. Men på något mirakulöst sätt lyckas jag ändå hitta det mesta i höstmunderingsväg och vi kommer iväg blott 15 minuter försenade. En prestation om jag får säga det själv! Naturligtvis kommer Boppo försent till skolan och inte han jag kamma håret (överkurs i sådanahär situationer ju!). Men han kom till skolan iallafall. Jag kunde ju lika gärna ha satt mig ner och gråtit och struntat i alltihop, tänk på det. Och jag var faktiskt trots allt rätt nöjd med min insats, även om huset lämnats hals över huvud med diskbänken full av disk och Boppo fick åka i sandaler pga att hans sportskor låg dyngsura ute i gräset. Jag bestämde mig dock där och då att imorgon, då ska jag minnsan vara förbered och rustad till tänder! Då ska Boppo stå på pricken i god tid innan fröken kommer och torra sportskor ska han ha på fötterna också! Den skoninglösa hösten ska inte få mig på fall igen!