En historisk dag

Igår, den tjugoandra augusti 2007, var en historisk dag (eller kväll för att vara helt korrekt) i den Makenska familjen! Denna kväll fyllde jag nämligen bilen med alla barnen, satte mig vid ratten och styrde kosan mot fotbollsplanen. Detta, mina damer och herrar, var alltså dagen då jag för första gången i mitt liv körde ett barn till en fotbollsträning. Och en ny tidsepok var inledd.

Det hela kändes mycket stort och speciellt för fotbollssonens föräldrar. Modern å sin sida satt där i bilen och riktigt kände historiens, eller rättare sagt, framtidens vingslag. Hon kunde se sig själv köra till än den ena träningen efter den andra, höra sig själv heja och skrika sig hes under otaliga matcher, i det att hon undrade i sitt stilla sinne hur mycket bensinpengar som skulle komma att göras av med under epokens kommande år?

Fadern å sin sida, var mycket besviken över att inte han fick äran att beskåda sin förstföddes livs första fotbollsträning och ringde otåligt den närvarande modern en bra stund innan träningen ens var slut för att höra hur det hade gått. Han lät sig emellertid lugnas en aning då modern lovade att sonen själv skulle ringa så fort han tränat klart.

Sonen själv verkade dock ta det hela med ro. Självklart var han överlycklig över att äntligen få sin dröm uppfylld! Att få börja i fotboll har nämligen stått högst upp på listan sedan minst ett år tillbaka. Så glädjen var det inget fel på. Men man kunde kanske ändå tänka sig att han skulle känna sig lite spänd och aningen nervös inför detta stora nya. Han ville ju t ex ha mamma med sig första riktiga skoldagen i 1:an, trots att han ju gått ett helt år i F-klass och kände de flesta. Men nu, när han skulle till en fotbollsplan han aldrig hade beträtt, låta sig ledas av ett par fotbollstränare han aldrig någonsin träffat och spela fotboll med ett helt gäng (hela huvudet längre) främmande pojkar, var han inte det minsta betänksam eller rädd. I bilen på väg dit, betedde han sig helt normalt och harmonisk (vilket han inte gjorde på väg till första skoldagen) och väl framme vid planen kastade han sig genast in i spontant fotbollsspel med de vilt främmande grabbarna och vinkade glatt adjö till moderna efter bara någon enstaka minut. Han såg helt enkelt ut som en fisk som flämtat på den torra stranden och som nu äntligen fått komma i vattnet!

En liten stund innan träningens slut, slöt modern och de två övriga barnen upp vid planens kant för att se på när dessa knattar spelade fotboll. För jag antar väl att det var det de gjorde, även om det hela mer påminde om ett gäng yra höns som alla ville ha samma sädeskorn, eller möjligen någon form av rugby (det var uppenbart att tränarna inte hunnit gå igenom grunderna för passningsspel ännu). Roligt att se på var det i alla fall och ännu roligare att se lyckan i sonens ögon och hela kroppsspråk. På väg till bilen fick jag sen höra alla detaljer om uppvärmningen, ”kanonen” och allt annat de fått göra under denna första fantastiska träning.

I dag på eftermiddagen satt han sen på gungan här hemma och suckade över att dagarna inte går att spola fram, så att onsdagen skulle vara här nu genast igen. Han kan bara inte fatta att man är tvungen att vänta en hel vecka tills nästa fotbollsträning. ”Man får ju gå i skolan varje dag, då måste man väl kunna få spela fotboll varje dag också!” resonerade han. Som moder är jag dock mer än lättad över att inte behöva skjutsa till träning mer än en kväll i veckan… än så länge…